Mikas blogg

15 May
2013

Något om kortbetalning och bitcoins

Två inlägg i en diskussion med bibliotekarier:

1.

Kortbetalning är smidigt men hur vore det med bitcoin? Ett bibliotek som möjliggjorde för dem som har lånekort/bibliotekskort att betala med bitcoin vore kanske en aning tidigt ute, men varför inte vara just det?

"Bitcoin (av "bit" och engelska "coin" = mynt) är en digital valuta skapad 2009 av Satoshi Nakamoto (troligtvis en pseudonym), vars huvudsyfte är att möjliggöra betalningar över Internet direkt mellan användare utan någon inblandning från tredje part." (Wikipedia) Jag kan avslöja, att min plånboksfil f.n. innehåller 3.22 bitcoins. Dagens kurs: 1 BTC = 87.05 EUR. Vore det inte praktiskt ifall jag kunde betala förseningsavgift o.dyl. på biblioteket med bitcoinplånboken i min mobiltelefon? Fundera på saken!

2.

iZettle är ju ett intressant tips [ang. hur bibliotek som inte ännu erbjuder kortbetalning kan fixa saken], visste inte att "alla nu kan ta betalt med kort", som det sägs i reklamen.

Hur som helst: uppmuntrad av en bibliotekarie, som bad mig förklara hur bitcoin funkar ("det är bra om vi håller oss up-to-date", skrev hon) -- och med tanke på att bitcoin fortfarande är ett ganska nytt begrepp -- ska jag bifoga det svar som jag sände henne:

Ett första svar [på frågan: hur funkar bitcoins?] är, att betalning med bitcoins på många sätt liknar vad du gör när du betalar via nätet från ditt bankkonto eller använder uppgifterna från ditt kreditkort för att göra en nätbetalning.

Men i andra avseenden är bitcoin avgjort ett nytt och annorlunda betalningsmedel. För det första är det en kryptovaluta, vilken som detta begrepp säger bygger på krypteringsteknik. I stället för att försöka förklara i detalj hur denna teknik funkar ber jag dig ägna en tanke åt vårt traditionella penningsystem. Vad bygger det på?

Svaret är, att vårt traditionella och nuvarande penningsystem bygger på medborgarnas förtroende, vilket i sin tur baserar sig på vår erfarenhet av att samhällsekonomin funkar ungefär som vi väntar oss att den ska funka.

Förtroendet upprätthålls i sista hand av en stor apparat, som kallas för staten. En huvudroll i sammanhanget spelar centralbanken, som vanligtvis har monopol på att trycka sedlar och mynt men detta leder ju oss bara tillbaka till staten.

Nåväl, bitcoin-systemet är utformat så att vi ska kunna ersätta vårt förtroende för statens pengar med tillit till krypterade pengar. Bitcoins är så att säga värda vårt förtroende så länge krypteringen håller.

Ett citat får belysa lite mer i detalj hur bitcoinsystemet fungerar:

"Eftersom ingen central auktoritet finns som kan journalföra och godkänna transaktioner har Bitcoin istället en publik, distribuerad databas som kallas blockkedjan där alla transaktioner som sker i Bitcoinnätverket lagras. För att en transaktion skall vara bekräftad måste den finnas med i ett block. Att skapa ett block som kommer med i blockkedjan är en tävling mellan miners i nätverket och det är fritt fram för vem som helst att vara med. Priset i tävlingen är 50 nyskapade bitcoins samt alla (frivilliga) transaktionsavgifter som följer med de transaktioner som inkluderas i blocket. Belöningen på 50 bitcoins halveras ungefär vart fjärde år vilket gör att det totala antalet bitcoins slutligen kommer att stanna på strax under 21 miljoner" (cit. från den kanske något halvfärdiga sajten bitcoin.se)

Verkar det svårbegripligt? Ja, men är inte också vårt nuvarande finanssystem lite dunkelt? För att begripa vad som händer och sker i finanssystemet kan man t ex försöka läsa meddelandena från "Bank of International Settlements" i Basel (http://www.bis.org). De är inte heller alltid särskilt lättfattliga...

Enklast och lätt bildar du dig en uppfattning om hur bitcoins funkar i praktiken genom att skaffa dig en egen bitcoinplånbok och följa med vad tidningarna och bloggarna skriver i ämnet.

Hoppas detta hjälper dig på traven med bitcoins!

Tillägg: Det här med bitcoin borde (måste!) även ATTAC -- föreningen för en skatt på (internationella) finansiella transaktioner -- fundera närmare på.

11 May
2013

På jakt efter skrivandets hemligheter

Recension av radioprogrammet "På jakt efter skrivandets hemligheter",
Vetenskapsradion Forum 22 april;
sverigesradio.se/sida/avsnitt/181972?programid=1302):

Tillfrågad om varför det har forskats mindre i hur det går till när
människan skriver än när hon läser föreslår en av forskarna (Viktoria
Johansson eller Åsa Wengelin vid Humanistlaboratoriet/ Lunds universitet)
att det beror på att vi nuförtiden har ändamålsenlig utrustning. Vid
utforskningen av skrivprocessen kan forskarna numera utnyttja datorer,
datorprogram, digitalkameror mm. för att t ex spela in tangentbordsnedslag
eller mäta ögonrörelser och reaktionstider. Härtill kan tilläggas, att
tekniken också har gett forskarna nya begrepp om tänkandet, vilket
uppenbarligen påverkar deras syn på skrivprocessen, som ju svårligen
kan skiljas från tankeprocesserna. Ett slående exempel är begreppet
"arbetsminne", som flitigt används av de medverkande i radioprogrammet.
Forskarna, liksom vi andra, mäter ju numera oupphörligen oss själva med
datorernas mått, inte minst genom att jämföra vår hjärnkapacitet med dessas
processorer och arbetsminnen.

Redaktören av Vetenskapsradio Forum varvade klokt nog inslaget från
laboratoriet med en författarintervju, i vilken deckarskribenten Kristina
Ohlsson pratar om sitt skrivande. Vilket onekligen gav det ca 25 minuter
långa programmet större djup, även om om det ifrågavarande djupet av
förståeliga skäl inte hann pejlas särskilt mycket.

Här stöter vi på en av "vetenskapsradions" begränsningar, som sammanhänger
med den förhärskande synen på vetenskapen som sådan. Eller som det står i
programbeskrivningen: "Det odlas [...] många myter om hur skrivprocessen ser
ut, något som till stor del beror på att så få faktiskt har undersökt den".
Notera det lilla ordet "faktiskt", som jag menar avslöjar att vår
uppfattning om vad som är humanistisk vetenskap och om hur forskningen bör
bedrivas tenderar att vara tämligen endimensionell.

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson hinner någonstans säga en sats som
stannar i minnet, ungefär: "att skriva är mänskligt, att redigera är
gudomligt". Mycket handlar tydligen om detta: att skrivandet är en process
med återkoppling -- kybernetikernas feedback. Innan den färdiga produkten,
texten, är klar för inordning i biblioteket har den nödvändigtvis genomgått
en ytterligare process av korrigering och redigering. (Här bortser jag som
synes från statens eventuella censur, mediernas gallring och
bibliotekariernas urval.)

Ordet berättelse uttalades, såvitt jag minns, inte en enda gång i detta
radioprogram, vilket antagligen också beror på vetenskapssynen. Det frågades
förvisso inte heller efter en förklaring till varför just detektivhistorien
är en så omåttligt populär typ av berättelse. Vilket
som sagt inte hindrar att programmet är mycket lyssvärt.

05 May
2013

Om rasism, censur och urval i biblioteket

Rasismen tar sig inte enbart uttryck i främlingshat. Vi är inte bara rasister på hemmaplan, vi är också imperialister ute i världen. Rasism och imperialism är sammanvävda i ideologi och praktik. Därför blir vi inte av med rasismen om vi inte gör oss av med imperialismen.

Tidskriften BiS temanummer om censur (nr 1/2013) har nämnts i den här diskussionen [avser den pågående diskussionen i Sverige om Tintin på biblioteket]. Jag följde rekommendationen och läste numret. Med intresse och behållning! Dock saknar jag en begreppsutredning och -definition. Borde vi begränsa vår användning av begreppet censur till sådana officiella, statliga sammanhang där det primärt är fråga om en förhandscensur, som bygger på särskilda censurlagar (t ex filmcensuren i Sverige fram till 2011) eller som åtminstone påstås vara laglig (inte sällan med hänvisning till "nationens intresse")? Eller vore också det ett slags censur: en censur av begreppet censur!

Få frågor kan väl vara viktigare för bibliotekarien än urvalet och principerna för det. Men vi måste medge att digitaliseringen, internet och e-böckerna i mångt och mycket ändrar på förutsättningarna. Allt digitalt material ryms med; alla bibliotek kommer att ha utrymme för alla e-böcker. Dessutom upplöser e-boken bokens varuform, idén om boken som en handelsvara, medan en äldre uppfattning om boken som en gåva kanske åter kommer att tas till heders. Som en följd av dessa förändringar skiljs "kollektionen" definitivt från "urvalet". Men bibliotekariens uppgift består liksom tidigare i att göra bästa möjliga urval. Detta kräver en medveten politik och ett klart avståndstagande från rasism, imperialism och censur. Vilket inte bör vara omöjligt att åstadkomma. Redan Gabriel Naudé gav en utgångspunkt i sina Råd om inrättandet av ett bibliotek (1627):

"Ty ett bibliotek som är inrättat för offentligt bruk bör vara universellt och detta kan inte bli fallet om det inte innehåller de viktigaste författarna på alla kunskapsfält, i synnerhet konsterna och vetenskaperna".

29 April
2013

Tintin i biblioteket

I vårt västra grannland fortsätter debatten om mer eller mindre rasistiska inslag i vissa kända barnböcker. Senast har kultur och fastighetsborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt från Folkpartiet uttalat sig . Sjöstedt uttrycker sin glädje över att en ny bibliotekslag, som förbereds i Sverige, "kan sätta stopp för censurivrarna" (se "Lex Tintin" för yttrandefriheten, Expressen 28 april 2013).

Min kommentar i och till Tintindebatten:

Det är inte odemokratiskt att bibliotekarien har makt och utövar sin makt genom sitt urval. Felet består i att bibliotekarien underordnar sig de övriga makterna.

I internetåldern skulle bibliotekets urval kunna göras transparent. Om varken Open Source eller Open Access hjälpte kunde vi alltid ta till LibraryLeaks.

Varför inte dra in Edward W. Said i debatten? Har har kanske inte direkt behandlat Hergés "Tintin i Kongo" men å andra sidan har han risat och rosat kända verk av bl.a. Jane Austen, Joseph Conrad och Albert Camus.

Med vänliga hälsningar från Sveriges gamla Österland,

Mikael

PS. Tidigare i våras utkom tidskriften BiS (bibliotek i samhälle) med ett läsvärt nummer 1/2013 på temat "Censur? Vad är urval på bibliotek?"

15 April
2013

Postens färd till Skattkammaröarna

Hufvudstadsbladets avdelning för "läsarnas brev" i innehåller idag följande reflexioner:

Den granskande YLE-journalisten Minna Knus-Galáns med fleras förtjänstfulla avslöjande om Itellas, fd Postens, äventyr i skatteparadisen väcker många frågor och tankar. Varför reagerade inte media och finansministern redan för fem år sedan, när Itella berättade om sitt köp NLC-koncernen för ca 200 miljoner euro? Av meddelandet – som Itella återigen har lyft fram på sin webbsida -- framgick ju med klarhet, att NLC:s ägarföretag RosEvroGroup samt Citi Venture Capital International var registrerade på British Virgin Islands. Avslöjade inte Itella sig själv redan då och borde inte denna pressrelease ha fungerat som en väckarklocka?

De data som nyligen har läckts ut i stora mängder till de undersökande journalisternas internationella förening må vara mycket spännande men våra mediers och politikers sätt att hantera skatteparadisens problematik i globaliseringens tidevarv är värda en egen granskning. Jungfruöarna är trots allt lika perifera som sitt namn. Centrum för hela världens skattesmitare ligger faktiskt i London, vilket bl a har utretts av den djupare grävande journalisten Nicholas Shaxson i hans bok om Skattkammaröarna och männen som stal världen (Treasure Islands. Tax Havens and the Men Who Stole the World. London 2011). Det största och tongivande skatteparadiset heter London City. Vilka massmedier upplyser om detta faktum? Finns här någon finansminister som kämpar mot Imperiet?

Posten är ett kapitel för sig. Att posten har privatiserats, beslöjats med abrakadabranamnet Itella och flyttat sin publika verksamhet till R-kioskerna, är en sak. En annan femma är som sagt Itellas business på Cypern (ditt ägarstrukturen i NLC enligt uppgift ska flyttas från Jungfruöarna) och allmänt taget företagets strävan att bli ett transnationellt ”logistikföretag”. Bakom denna utveckling spårar man EU:s postdirektiv (2008), som syftar till att öppna Europas postmarknader för konkurrens mellan just det slags firmor som Itella är ett exempel på.

Småningom ska väl dessa kapitalistiska postverk slå ut varandra så att vi får ett enda europeiskt bolag med förmåga att ta upp kampen om herraväldet med de andra logistikjättarna på de globala postmarknaderna. Men hade det varit klokare att gå in för ”Europeiska Posten”, någonting som vore jämförbart med det amerikanska federala postverket (USPS)? Det hade vår finlandssvenske posthistoriker säkert hållit med om, han, som ännu för några årtionden sedan kunde skriva följande: ”Vårt postväsende, denna "mänsklighetens välgörare" för att tala med Voltaire, har inte uppstått utan vidare. Det förefaller mig som om den långa kamp som föregått denna stora institution skulle kasta ett visst ljus på det sociala framåtskridandet överhuvud; och den väg som postväsendet har vandrat kan ännu visa sig bli vår väg mot en fridfull, enad värld.” (cit enl Laurin Zilliacus: Det gyllene hornet. [Korrigering 15.5.2013: Det gula hornet!] Glimtar ur postens oroliga historia. Söderströms 1958)

Mikael Böök

Medlem i föreningen för införande av skatt på finansiella transaktioner (ATTAC).

12 April
2013

Av välutbildade kvinnor för välutbildade kvinnor

En manlig bibliotekarie meddelade per epostlista sina yrkessystrar att de är alltför många (80/20). Dessutom är det mestadels kvinnor som använder biblioteket, påstod han i sitt inlägg, som han gav rubriken "Av välutbildade kvinnor för välutbildade kvinnor".

Min kommentar: eftersom "bibliotekarie" är ett serviceyrke är sociala färdigheter särskilt väsentliga. En annan mycket viktig sida är förstås det tekniska kunnandet, då ju bibliotek väsentligen bygger på och egentligen är informationsteknik an sich.

Ytterligare en av yrkets dimensioner kan belysas med utgångspunkt i följande berömda sats: "Alla människor är intellektuella, skulle man kunna säga; men alla människor fungerar inte som intellektuella i samhället".¹ Yrkesbibliotekarierna är nämligen -- så anser i alla fall undertecknad -- kallade att "fungera som intellektuella i samhället". Därför krävs av dem också ett mått av politisk vilja och ledarförmåga.

Mot bakgrunden av det ovan sagda kan man fråga sig hur väl utbildade dagens bibliotekarier egentligen är.

Om någon nu vill invända att frågan inte gällde utbildningen utan könsfördelningen svarar jag, att jag inte har något bättre förslag för hur man kunde försöka ändra på den senare än genom att reformera den förra. En könskvotering av de som antas till bibliotekarieutbildningen vore kanske ett steg i rätt riktning.

Sveriges Television (SVT2) lovar att ikväll ge sina tittare "berättelsen om det mest ambitiösa projekt som genomförts på Internet". Därmed avses Googles projekt, som går ut på att skanna in miljoner böcker "för att skapa ett gigantiskt världsbibliotek innehållande varenda bok som någonsin existerat".

Visst är Googles projekt ambitiöst och storslaget men jag undrar om inte Wikipedia tävlar om äran. Antalet redaktörer som har skapat sig egna användarkonton för att bidra till uppslagsverket var nyss -- när jag kollade -- uppe i 18,786,327 (18 miljoner 786 tusen 327) ² ; dessutom bidrar ett okänt antal mänskor utan att ha egna användarkonton.

Men är talen jämförbara? Är Google och Wikipedia kommensurabla? Tja, de ifrågavarande fenomen är så nya att det kanske inte ens har klarnat vad de betyder, än mindre hur de kommer att utvecklas. Varför skulle just Google Books vara "det mest ambitiösa projekt som genomförts på Internet"? Förresten, varför skriver SVT internet med stor bokstav? Om en gång Internet, varför inte även Biblioteket?

Beror svaren på dessa frågor på om vi underkastar oss slaveriet frivilligt eller om vi ämnar göra motstånd? I vilken mån är svaren beroende av vår medvetna vilja att påverka utvecklingen?

Apropå frivillig träldom hoppas jag att någon bibliotekarie eller något bibliotek skulle åta sig att skanna in Estienne de La Boéties bok med denna titel.³

Eller få möjlighet att använda sig av den inskanning som Google redan har låtit göra av den svenska La Boétie-översättningen. Fast då vore det antagligen skäl att låta Jan Stolpe se över texten. Eller kanske ge ut en parallellutgåva som en ebok i Wikisource? Vad copyrighten på översättningen från 1954 beträffar så är det ett exempel så gott som något på frivillig träldom att medborgarna någonsin gick med på 70-årsterminen för copyright på litterära verk.

Fotnoter:

¹ Cit enl Antonio Gramsci: Formandet av de intellektuella; se http://www.marxists.org/svenska/gramsci/19xx/intellektuella.htm

² "The number of named accounts is currently 18,786,327"; se https://en.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Wikipedians#Number_of_editors (12 april 2013).

³ Frivillig träldom av Estienne de la Boétie [ca 1550]. Övers. av Arne Häggqvist (1954).

14 March
2013

Dagens Discovery

Bibliotekarierna fäster antagligen onödigt stor uppmärksamhet vid sina externa Discovery-system.

Själva upptäckandet föregår nämligen Discovery-systemet.

Sålunda hände det sig, att jag återupptäckte författaren L.W. och därefter använde närmaste Discovery-system för att hitta mer i samma stil. Det framgick då att t ex "Blå och bruna boken" (av nämnde L.W.) kan lånas från biblioteken i Esbo, Grankulla, Helsingfors och Vanda (Resultatet av min sökning med hjälp av FRANK-samsökningssystemet kan studeras här. ). Och det var ju fint. Fast stadsbibliotekarierna i Lovisa och Borgå har tydligen missat den boken.

Discovery-system är nog väldans bra men ingenting kan ändå tävla med upptäckandets glädje. Utom musiken, förstås. Och tystnaden.

Kort sagt anser jag att det för närvarande inte är klokt att köpa in nya Discovery-system till biblioteken eftersom den digitala revolutionen redan har försett oss med mängder av verktyg, som vi inte behärskar.

10 March
2013

Cypernpaketet, drömmarna och makten

Idag har jag en artikel i Hufvudstadsbladet (av Hbl rubricerad "Upprörande rädda Cyperns korrupta banker"; min rubrik är som synes "Cypernpaketet, drömmarna och makten") innehållande kritik mot EU-kommissionens och Finlands regerings beslut att stöda bankirerna i Cypern samt Rysslands med flera länders så kallade investerare, vilka använder det cypriotiska skatteparadiset för sin omfattande penningvätt. Nedan artikeln i form av en länkad bildfil (förstora genom att klicka på bilden):

24 February
2013

IFLA och de eLendiga e-böckerna

(Senast modifierad 27.2. kl 19)

Hur ska biblioteken förhålla sig till e-böckerna? Frågan diskuterades i London under ett möte arrangerat av bibliotekariernas världsorganisation IFLA och brittiska biblioteksföreningen CILIP.

Inledare från Storbritannien, USA , Chile, Japan, Sydafrika, Australien och Sverige presenterade det aktuella förhandlingsläget i världen beträffande villkoren för distribution av e-böcker genom biblioteken. IFLA:s egna tjänstemän från kontoret i den Haag svarade med att lägga ut sina tankar om IFLA:s principer för utlåning av e-böcker (Library eLending).

Enligt undertecknad gör IFLA visserligen ett stort misstag genom att acceptera Library eLending och sålunda bidra till spridningen och förverkligandet av detta eländiga koncept.

Innan jag går till att granska IFLA:s principförslag vill jag ändå prisa arrangörerna för att de lät konferensensen stå öppen och fri från deltagaravgifter för andra än de nationella biblioteksföreningarnas högsta ledningar. Vanliga bibliotekarier och t.ex. undertecknad hade alltså möjlighet att delta och uttala sig. Tål exempelvis juristernas eller läkarnas internationella organisationer motsvarande öppenhet?

Med fenomenet e-böcker förhåller det sig dessutom så, att det som idag yrvaket sägs antagligen också behöver sägas och motsägas för att man ska komma vidare i diskussionen. Förhoppningsvis är IFLA:s principer om bibliotekslån av e-böcker bara ett första steg på vägen.

E-böckerna innebär överhuvudtaget en stor utmaning, inte bara för biblioteket och bibliotekarierna utan även för staten och samhället. De rubbar till exempel skolsystemet och påverkar lärarnas och elevernas vardag på alla utbildningsstadier.

För en civilisation som vår, som i så hög grad bygger på bokens kulturella arketyp, innebär e-boken en genomgripande förändrings- och anpassningsprocess, som vi tillsvidare bara har sett början på.

Som gutenbergsk trycksak är boken prototypen för den masskopierade vara, som Karl Marx tog till utgångspunkt för sin analys av det kapitalistiska produktionssättet. (Jfr Kapitalet, Bok 1, Kap. 1.) Men i och med att den elektroniska boken dyker upp och sprids vid sidan av sin tryckta föregångare påbörjas en upplösning av själva varuformen. Vad vi för närvarande bevittnar är med andra ord en serie förtvivlade försök att fortsätta den kapitalistiska bokproduktionen trots att bokens historiskt sett relativt korta tid som en marknadsvara uppenbarligen har kommit till vägs ände i och med e-boken.

Boken som sådan - som en kulturell arketyp - är förstås mycket äldre än boken som marknadsvara och det vore också ett stort misstag ifall man trodde att författandet och läsningen av böcker, boksamlingarna, bibliotekarieyrket osv. saknar framtid.

Ty e-boken är när allt kommer omkring också en bok, trots att den bara kan ”lånas” eller ”returneras” i metaforisk bemärkelse (ungefär såsom man ”lånar sitt öra” åt den som har något att säga) och fastän den kanske inte lämpar sig lika bra som födelsedagspresent eller julklapp som en tryckt bok. En god e-bok kan emellertid fortsättningsvis vara en trevlig present och en fin gåva till ett helt samfund, en nation eller ett människosläkte. Ingenting hindrar heller en författare att dedicera sin e-bok till sin närmaste krets eller en enskild person.

Låt oss se närmare på de föreslagna fem ”principerna för e-utlåning”, som IFLA:s Stuart Hamilton presenterade för seminariedeltagarna. I min något förkortade och fria översättning från engelskan lyder dessa som följer:

1. Biblioteken bör ha möjlighet att skaffa licens till eller köpa alla kommersiella e-böcker. I licens- och köpvillkoren kan bestämmas t.ex. hur många användare som samtidigt får använda verket, användningsperioden, rätten till pliktexemplar, det totala antalet lån av en e-bok som tillåts innan livensen eller köpet måste förnyas mm.


2. Alla licensierings- eller köpoptioner måste respektera gällande begränsningar av och undantag från copyright. Biblioteken bör ha rätt att kopiera delar av ett verk, att överföra verket från ett format till ett annat i syfte att bevara det, att erbjuda fjärrlån mellan olika bibliotek, att formatera verket för läsning av synskadade mm. Biblioteken bör också ha rätt att kringgå tekniska kopieringsskydd i syften, som inte innebär intrång i copyrights.


3. Bibliotekens e-böcker ska kunna användas på alla allmänt förefintliga digitala läsapparater


4. Biblioteken bör ha kontroll över vad som sker med den personliga information som användaren lämnar efter sig t.ex. genom sitt val av digital lektyr


5. Ifall bokförläggare och/eller författare nekar biblioteken tillgång till e-böcker bör tillgången på rimliga villkor säkerställas genom nationell lagstiftning.

Inte oväntat väckte dessa principförslag livliga (om än tidsmässigt mycket begränsade) diskussioner. Jag tror faktiskt att IFLA kom ett steg vidare i sitt tänkande om e-böckerna -- trots sitt eLending-koncept!

Phil Bradley, ordföranden för brittiska biblioteksföreningen CILIP, poängterade med rätta, att biblioteken är mäktigare än de själva begriper och att det egentligen är den traditionella bokbranschen som befinner sig i en svår situation.

Viktigare än förhållandet till bokförlagen är förhållandet till IT-jättarna Microsoft, Apple, Google, Amazon m. fl., som innehar eller försöker få monopol på operativsystem och mjukvaror. Det är de som f.n. har kontrollen över tillgången till e-böcker, formaten, "interoperabiliteten" (jfr princip 3 ovan) och användarinformationen (princip 4). I förhållande till IT-jättarna befinner sig biblioteken tillsvidare i underläge. Men detta problem kunde lösas ifall biblioteken gick in för att bygga sin egen informationsteknik med tillbudsstående fria och öppna operativsystem och dito mjukvaror.

IFLA kunde göra en hel del gott enbart genom att dra upp riktlinjer och utfärda rekommendationer -- förutsatt att man tog avstånd från eLending via biblioteken och slutna, kommersiella datasystem. Ännu en förutsättning vore, att man frigjorde sig från sin metodologiska nationalism. Lika litet som den gutenbergska trycksakens uppkomst var en nationell angelägenhet på 1400-talet är e-böckerna det idag. Det gäller först och främst att utarbeta en internationell strategi för biblioteken i e-böckernas tidsålder. Regionala strategier för de olika världsdelarna och nationella strategier behövs naturligtvis också. Men en e-bok är en e-bok överallt i världen även om e-litteraturen i t.ex. Japan för närvarande domineras starkt av e-manga, vilket Yasuo Inoue framhöll i sitt inlägg.

Målet bör vara att begränsa IT-jättarnas ekonomiskt-korporativa makt och skapa större utrymme för bibliotekens universellt-civilisatoriska uppdrag.

publicerad i BiS 2/2013

14 February
2013

Att älska Apple är (eller kommer att vara) svårt

Häromdan blev jag av en vän uppmärksamgjord på Apples omfamna-utvidga-utrota-strategi för ePub, det föreslagna standardformatet för de så kallade e-böckerna. (Jfr engelska Wikipedia; sökord: "Embrace, extend, and exterminate".)

Apple började med att deklarara, att man med tanke på läsarens och författarens allmänna bästa ämnar följa ePubstandarden till punkt och pricka. Således skulle iBooks, den inbyggda applikationen för läsning av ePub-filer på Apples surfplatta, göras i alla avseenden kompatibel med ePub. Detta var omfamningen (embrace).

När iPad väl hade sålt i några tiotal miljoner exemplar och blivit marknadssledande började emellertid Apple i någon mån avvika från anvisningarna om hur en ePub-fil ska se ut för att kunna läsas av alla program som följer standarden. Dethär är vad som menas med att på eget bevåg utvidga (extend) en standard.

Apples tilltag syftade till utrotning (extinguish; exterminate) av andra eböcker än de, som utan strul kan läsas i iBooks. Det var därför Apple avsiktligt gjorde iBooks en aning avvikande från standarden.

Alla som använt datorer vet, att "en aning" är fullt tillräckligt. Ett enda mininimalt "fel" kan spoliera precis allt. I det här fallet handlar det om att Apple har infört en avvikande medietyp (mimetype) samt några egna, Appleägda, stilmallar (CSS extensions). Den som vill få en lite närmare beskrivning av hur Apple gick till väga kan läsa artikeln "How Apple is sabotaging an open standard for digital books".

Ifall du, kära läsare, tycker att det här låter lite krångligt, så har du inte alldeles fel. Ur teknisk synvinkel kan det väl faktiskt vara aningen invecklat. Men i praktiken är det knappast märkligare än farmors pepparkaksrecept, som farmor ensam kände till.

Att älska vår farmor är (eller var) enkelt. Att älska Apple är (eller kommer att vara) svårt.

När jag skriver mina (e)böcker använder jag SiSU, en fri och öppen mjukvara, som automatiskt genererar (e)boken i flera olika filformat, inklusive standardformatet ePub. När jag sedan försöker öppna (e)boken i iBooks på min iPad, ja då skiter det sig av ovannämnda anledning. Ursäkta uttrycket, men jag ville ju att min (e)bok också kunde läsas av Appleälskare och andra masskonsumenter som fallit för Apples i sanning effektiva marknadsföring. (Ifall jag tilläts effektivera min egen marknadsföring skulle jag här inflika, att min senaste (e)bok också handlar om (e)böcker även om biblioteket står i centrum.)

Nåväl, jag hade redan tidigare tagit reda på någonting om ePubstandarden som sådan. Nämligen att en ePubfil helt enkelt består av zippade webbsidor. Med andra ord innehåller en s.k. e-bok absolut ingenting nytt i teknikväg. Ersätt .epub med .zip i filnamnet och kör unzip så får du se vad den s.k. e-boken egentligen innehåller.

Tja, en (e)bok innehåller text och kanske bilder, som är uppställda i en viss ordning och formgiven på ett visst sätt. Vad annat kunde man förresten vänta sig, bortsett från (e)bokens själva budskap, meningen?

Men en viktig detalj i sammanhanget höll jag nästan på att glömma bort. Jag menar Digital Rights Management (DRM), av uppslagsverket definierat såsom "en samlingsbeteckning för ett flertal olika tekniker som har till mål att från utgivarens perspektiv kontrollera spridning och användning av digitalt material såsom film, musik, ringsignaler och liknande". (E)böcker ingår i "liknande" och hela vitsen med ePub-formatet är faktiskt, att det ska gå att sätta filerna bakom digitala lås och bommar med hjälp av DRM.

Mina (e)böcker är visserligen DRM-fria också i sina ePubversioner. Varför? Ja, inte skulle det t.ex. skada med lite pengar på bokskrivandet. Men jag skriver ju inte för att förtjäna pengar, utan jag förtjänar pengar för att skriva. Det är en viss skillnad. För mig får det därför räcka med den eventuella förtjänsten på mina och förläggarnas trycksaker. Skrivprojekten behöver alltså inte gå med vinst om bara inkomsterna något så när balanserar utgifterna.

För det andra är jag mot DRM av samma anledning som jag är emot kapitalism och imperialism. DRM är bara ett försök att anpassa (e)bokutgvningen till kapitalismen och imperialismen så att ackumulationen av kapital ska kunna fortsätta. A propos imperialismen, har ni bibliotekarier och andra surfare råkat se "Kill the Corporation", teatermannen Mike Daiseys dialog om iPadtillverkningen i Kina?

För det tredje är DRM dömt att misslyckas eftersom tekniken lätt kan kringgås med annan teknik. Man kan t.ex. skanna in min (e)bok och distribuera kopior på internet. Ja, gärna för mig!

03 February
2013

Om bibliotekariernas viktigaste kompetens år 2015

Det här kunde bli en viktig diskussion. Jag har studerat dr Olanders artikel om evidensbaserad bibliotekspraktik samt rapporten i "Bok og bibliotek" från seminariet "Nye blikk på bibliotekarens roller og praksis".

Idag besökte jag stadsbiblioteket. Igen. För hur mångte gången? En sak som gör att jag så gärna söker mig till bibliotek är personalen, jag menar dom jag träffar vid disken. Människor, som både försöker vara och verkligen kan vara till någon hjälp! Bibliotekariernas sociala kompetens och förmåga att kommunicera är inte bara försvarlig eller nöjaktig utan berömlig. (I en stor institution förekommer naturligvis undantag.)

Idag inskränkte sig min kommunikation med personalen visserligen till ett vänligt utbyte av blickar. Sedan hittade jag själv mina böcker bl a genom att söka i den elektroniska katalogen. Vilket leder mig in på frågan om personalens ICT-kompetens.

Ack, ICT-kompetensen är ett stort problem! Den kompetensen finns inte hos biblioteken. I stället har några storföretag så gott som lyckats monopolisera den. Dessa ICT-bolag har också byggt höga murar kring sina kompetensrevir i form av patent och copyrights som de svartsjukt bevakar och hemlighåller.

I vår strävan att förbättra bibliotekens (och bibliotekariernas) ICT-kompetens blir det blott alltför lätt så, att vi bara lyckas med att höja deras förmåga att konsumera bolagens ICT-produkter. Men först och främst borde vi fråga oss hur biblioteket skulle kunna bli bättre på att producera och styra själva ICT-teknologin.

Eftersom biblioteken inte är några affärskorporationer och bibliotekarierna inte är handelsmän borde de för sin del gå in för en fri och öppen ICT-kompetens. Då borde också den ICT-teknologi som biblioteken och bibliotekarierna väljer att arbeta med vara fri och öppen. Annars kunde de faktiskt lika gärna sluta tala om *sin* ICT-kompetens.

Efter dessa reflexioner kring bibliotekspersonalens goda sociala kvalifikationer och ICT-kompetensens stora strukturella problem skulle jag avslutningsvis vilja tillägga någonting om vad biblioteket (inklusive de som inte arbetar vid disken utan mera i bakgrunden) har åstadkommit.

Idag sökte jag -- och fann -- litteratur om människans evolution. Sällan har jag varit så nöjd, så tillfredsställd i mitt behov av att få läsa och lära mig, som när jag väl hemma igen tog fram och började läsa i de böcker jag lånade idag. Också detta beror på personalen och dess yrkeskompetens. För nog måste det ju också vara personalens förtjänst att jag hittade t.ex. Kerstin Ekmans bok "Herrarna i skogen" fastän jag på förhand inte hade en aning om att jag skulle komma att låna just den boken? Hur annars förklara att den stod där och väntade i rätt hylla och på rätt ställe i hyllan tillsammans med alla dom andra böckerna?

Vem ska äga vad vi läser?

Publicerad i Hbl 2.2.2013; illustrerad av Wilfred Hildonen.

18 January
2013

Vad borde då bibliotekarierna göra i stället för att "låna ut" e-böcker?

För ett par dagar sedan bröt förhandlingarna om utlåning av e-böcker mellan Norsk bibliotekforening (NBF) och landets förläggare samman ( Se NBF:s pressmeddelande 16.1.2013.). Enligt NBF:s självförståelse handlar meningsskiljaktigheterna t.ex. om "fjärrlån", dvs bibliotekens möjligheter att låna e-böcker till varandra för vidare utlåning till sina användare. Förläggarna vill alltså inte gå med på att biblioteken i en stad eller region bildar ett konsortium, så att alla bibliotek får tillgång till "exemplaren", utan kräver att varje enskilt bibliotek köper en egen licens.

Läget är spänt mellan förläggare och bibliotek även i de övriga nordiska länderna och inte minst i USA, där den kommersiella e-bokens genombrott redan är ett faktum.

Som jag ser det är tillsvidare såväl förläggare som bibliotekarier jämte många författare inne på fel spår, ute och cyklar, på väg att hugga i sten, står och skäller vid fel träd, slår slint, tar miste och missar alltså själva poängen.

Det går helt enkelt inte att "låna ut" digitaliserade böcker, tidningar eller annan information som är avsedd att presenteras för läsarens ögon av en dator. För att överhuvudtaget kunna visa texten måste datorn nämligen kopiera den någonstans ifrån -- det må sedan vara från en hårddisk under skrivbordet eller från en astronauts mobiltelefon. Att kalla all denna kopiering för "lån" eller "fjärrlån" vore väl ändå en aning korkat, stupitt, prilligt, knäpp, eller dumt? Och vore det inte futilt, förgäves, hopplöst, galet, ja stört omöjligt att förbjuda den? I så fall kunde man ju lika gärna sätta lapp på luckan, jag menar datorn, och förbjuda ADB som sådan. (ADB = automatisk databehandling.)

Jo, det vore väl möjligt att sälja en Ipad, Nook, Kindle eller vad de nu kan tänkas heta per e-bok. Biblioteken skulle sedan få köpa in alla dessa plattor, lagra dem i källare och på hyllor och skicka omkring i landet med Itella (som posten numera föredrar att kalla sig i Finland)? Inte så ekologiskt idag, kanske, men ponera att paddorna och poddarna en dag kan göras ännu billigare och miljövänligare än idag borta i Kina eller Vietnam? (Se fotnot)

Men låt oss återgå till ämnet. För egen del är jag ingalunda mot kompromisser, än mindre mot balans. Det händer dock att frågorna som man förhandlar om är fel ställda och därför inte kan besvaras och därför, att en kompromisslösning inte heller står att finna.

Då måste man börja med att ställa nya, bättre, förnuftigare, mer pragmatiska , tja, mer jord- och verklighetsnära (realistiska?) frågor.

Skulle biblioteken kunna avstå helt ifrån att hyra e-böcker av förlagen i syfte att "låna ut" dem åt sina användare? Om förlagen absolut vill "låna ut" sina e-böcker, så kunde väl biblioteken överlåta åt dem själva göra det? Förlagen har minsann redan tagit itu med att sätta upp sina egna "lånebibliotek" på webben. (Se bara på Kindle Owner's Lending Library!)

Vidare: ifall biblioteken nu -- innan det är för sent -- faktiskt skulle säga upp alla licensavtal med förlagen om elektroniska böcker och tidskrifter , vad kunde och borde de då göra i stället? Jo, förslagvis t.ex. följande:

• Satsa fortsättningsvis på tryckt litteratur. Trevligt nog kunde en del av pengarna som inbesparats genom uppsägning av e-boklicenserna i så fall på pappersböcker och -tidskrifter.
• Miljoner och åter miljoner elektroniska bok- och tidskriftstitlar finns redan att tillgå bortom den kommersiella bokhandeln via Europeana, Archive.org, projekten Gutenberg och Runeberg och alla open access-tidskrifter som Jan Szczepanski löpande dokumenterar på Scribd.com. För att inte tala om Hathi Trust, som idag ger tillgång till 10,603,039 volymer och i morgon säkert till ytterligare många fler. (Se Hathi Trust på webben).
  Nu skulle det gälla att integrera hela detta existerande "digitala bibliotek" i biblioteket som sådant. Än ges här jobb för bibliotekarier!
• Samarbeta med forskare, författare, skribenter och -- först som sist -- läsarna kring förädlingen av hela detta digitala kulturarv. Tänk lokalt och handla lokalt; varje fysisk omgivning behöver sitt eget digitala bibljotek! Tänk även globalt och handla också globalt; vår krisande värld behöver definitivt ett gemensamt, kosmopolitiskt internetbibliotek!
• Ja till crowdsourcing! Ja till frivilligt, kollektivt, intellektuellt kärleksarbete som i Wikipedia. Nej till outsourcing! Bidra till avskaffandet av det slavliknande arbete, som IT-jättar och övriga transnationella bolag låter utföra i den globala Södern!
• Bibliotekarier har genom historien hjälpt författare och skribenter att komma ut. Varför kunde inte ett och annat bibliotek själv ombesörja utgivning (publicering) av e-böcker för kopiering av användarna?
• Skulle bibliotekarierna tillsammans med sina läsare, medborgarna, kunna inrikta sig på att förvalta och vidareutveckla internet?

Fotnot: Vissa förlag förefaller faktiskt tänka i sådana banor. Eller hur ska man tolka "KINDLE Edition License Notes"?

This ebook is licensed for your personal enjoyment only. This ebook may not be re-sold or given away to other people. If you would like to share this book with another person, please purchase an additional copy for each person you share it with. I you're reading this book and did not purchase it, or it was not purchased for your use only, then you should return to Amazon Kindle and purchase your own copy.

Boktips: Biblioteksaktivisten - Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället (e-boken utkom 12.10.2012; en förädlad version för bokyllan och lånebiblioteket utkommer snart av trycket.)