Mikas blogg

18 January
2012

Wikipedia svart idag

Fram till den 19 januari klockan 06.00 (svensk tid) är engelskspråkiga Wikipedia nedsläckt i protest mot de amerikanska lagförslagen SOPA och PIPA, vilka skulle kunna utgöra ett hot mot Wikipedias existens. Nedsläckningen gäller inte svenskspråkiga Wikipedia. Läs mer

på engelska: http://wikimediafoundation.org/wiki/English_Wikipedia_anti-SOPA_blackout

på svenska: http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/17/d-rf-r-st-nger-vi-ner-wikipedia

Kommentar: Denna nyhet står ju också att läsa i dagens tidningar. Varför då upprepa den? Jo, allmänt taget litar jag mer på Wikipedia än på tidningarna. Precis som jag litar mer på biblioteket. Dessutom tar jag av gammal vana parti för de strejkande. Jag är visserligen lite osäker på om nedsläckningen var bästa taktiken. -- MB

17 January
2012

Skenande kostnader för e-böcker

Kostnaderna för e-böcker är naturligtvis en viktig fråga för biblioteken. Men kostnadsfrågan föregås av frågan om e-bokens tekniska karaktär, som bestämmer de ekonomiska begreppens innebörd. Att "äga" en e-bok, eller att "låna" den, är ju någonting annat än att äga och låna en trycksak. Så förhåller det sig även med e-bokens "kostnad".

Förläggarna tror sig råda bot på problemet genom att ge biblioteken "licens" (tillåtelse) att generera (producera) kopior, som provisoriskt spärrats mot ytterligare kopiering med DRM-teknik eller liknande. Inte heller detta leder till någon hållbar kostnadsmodell. För att få systemet att fungera, dvs för att göra det räntabelt, är man nämligen tvungen att införa en drakonisk övervakning av tekniken och dess användning. I längden kan e-böckernas ägare endast tillåta datorer och datorsystem (operativsystem; datornätverk typ internet), som ägarna själva har total kontroll över. Med andra ord måste universaldatorer, fri programvara och öppna system förbjudas.

Vissa tecken i nutiden tyder på att vårt samhälle är på väg emot ett sådant slutet, för att inte säga totalitärt, system. T ex de aktuella amerikanska lagförslagen om piratism online (SOPA och PIPA) avser att bli steg i denna riktning. I läsplattornas (t ex iPad) utveckling spårar vi samma förlegade tänkesätt. Den allom prisade Steve Jobs kan faktiskt ha missat poängen, även han!

I längden är t ex "utlåning" av e-böcker och låsta läsplattor nämligen lika fåfängt som Att Prygla Älvens Stigande Vatten (jfr Lars Gustafssons ; blogginlägg från 2009) trots att det med ett övermått av manipulation och repression onekligen kan fungera någon tid.

Biblioteken borde inte nöja sig med att mer eller mindre passivt anpassa sig till en informationsteknisk utveckling, som drivs med utgångspunkt i förlegade tänkesätt och begrepp om informationen som sådan.

Biblioteket är informationsteknik. Biblioteket självt borde också gå i spetsen för informationsteknikens utveckling. Ett steg i rätt riktning vore att överhuvudtaget vägra "låna ut" e-böcker.

13 January
2012

Bevare oss väl för SOPA och PIPA

Behandlingen av lagförslagen SOPA (Stop Online Piracy Act) och PIPA (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act) fortsätter i den amerikanska Kongressens representanthus respektive senat. Lagarna skulle, ifall de godkändes, betydligt öka domstolarnas möjligheter att besluta om stängning av webbplatser som antas bryta mot copyrightlagstiftningen. Frågan om följderna av denna lagstiftning har varit föremål för en häftig debatt.

Mot lagens tillskyndare, dvs Hollywoods filmindustri, de stora musikbolagen och USA:s Handelskammare står Silicon Valleys IT-firmor (bl a Yahoo, som i protest mot SOPA har lämnat Handelskammaren), Electronic Frontier Foundation och Wikipedia.

I morse fick jag en uppmaning från amerikanska försvarare av internet att ansluta mig till ett upprop gällande Wikipedias agerande i kampen mot SOPA och PIPA. Avsändaren föreslog, att vi borde uppmana Wikipedia (styrelsen för Wikimedia Foundation?) att temporärt stänga av sin webbsajt i samband med beslutsfattningen om lagarna i Kongressen.

Vad borde alltså Wikipedia göra? Eftersom jag upplevde att frågan var komplicerad beslöt jag att till att börja med ta reda på vad wikipedianerna själva har tänkt och sagt.

Det framgick, att saken har diskuterats livligt på (engelska) Wikipedia sedan i höstas. Diskussionen har närmare bestämt har satt sina spår:

--> här och: --> här

När jag läste inläggen i denna diskussion slog det mig, att Wkipedia här ger prov på någonting väldigt viktigt, som dess stora släkting Biblioteket för sin del kanske saknar. Detta något skulle jag vilja beskriva såsom ett transparent sätt att diskutera den lämpligaste och effektivaste taktiken mot ett utifrån kommande angrepp eller hot. Eller i varje fall, att Wikipedia verkar vara bättre rustat för att behandla och ta ställning i en sådan situation än biblioteken. Wikipedia tycks med andra ord klara av att föra en öppen diskussion och fatta gemensamma beslut inte bara om strategin utan också om taktiken.

Tillägg: av diskussionen om SOPA-lagen på Wikipedia slöt jag mig till att Wikipedia inte kommer att genomföra något slags punktstrejk med sin webbplats i protest mot SOPA. Jag beslöt också för egen del att inte ansluta mig till det ovannämnda uppropet.

10 January
2012

Till frågan om kopimismens väsen

Jo, här finns ju mycket att läsa och tänka över. T ex om mumintrollen (i den tidigare serien om trollen).

Jag började fundera på det här med kopimismen och Kammarkollegiet och undrar hur det hänger ihop med liberalismen. Var det inte snarare Machiavelli än några liberaler som tog sig för att skilja politiken från religionen?

Men en sak som ni eventuellt inte har talat tillräckligt mycket om (eller kanske inte ens har tänkt tillräckligt mycket på) är att den religiösa människan inte bara har en en gudstro utan att han eller hon också är en gudadyrkare. Det var väl också lite av det som Kammarkollegiet krävde att Kopimisterna skulle ge prov på (och även fick prov på, varmed det sedan nöjde sig). Vari består då denna religiösa dyrkan, som är en oskiljaktlig del av den religiösa erfarenheten i dess skilda former?

På den frågan kan jag bara försöka antyda en riktning vari svaret enligt mig bör sökas.

Gudsdyrkan är besläktad med kärleken. Gudsdyrkan kan också ta sig uttryck i en dyrkan av skapelsen, ja, skapelsen måste antingen uppfattas som själva föremålet för vår dyrkan (deus sive natura), eller som ett nödvändigt mellanled mellan gud och oss (om vi uppfattar oss själva som en del av guds skapelse). Det är just på den här punkten som jag får vissa problem med att för egen del “godkänna” kopimismen som religion. Hur jag än vänder på saken kommer jag nämligen inte ifrån att det är människorna, vi, själva, som har skapat kopiorna och kopierandet. Således inser jag inte hur vi ska kunna dyrka dessa av av oss själva skapade ting och verksamheter — det vore lite som att dyrka den magiska iPad.

Därför håller jag inte heller med Kammarkollegiet i dess beslut.

Till slut skulle jag vilja säga, att jag nog inte bara skulle vilja hålla fast vid skiljandet av religionen från politiken utan också vid att religion och filosofi är två olika saker.

04 January
2012

Nej till bibliotekens utlåning av e-böcker (forts.)

Inlägg i diskussionen bland bibliotekarierna, skrivet under intryck av Cory Doctorows föredrag The Coming War on General Purpose Computation , som man kan lyssna på och/eller läsa en utskrift av här.

Nu gäller det att vägra att finna sig i den lögn som "utlåning" av e-böcker innebär. E-böcker är ju överhuvudtaget inte utlåningsbara!
Begreppet boklån förutsätter, att det också går att returnera boken. Men fast e-böcker släcks, krypteras eller raderas så betyder det inte att de återställs till biblioteket.
"Utlåning av e-böcker" är en farlig lek med ord. En del av de regler som gäller för tryckta böcker kan inte gälla för e-böcker med mindre man ödelägger vad vi menar med bibliotek och ersätter dem med någonting i stil med kiosker för videouthyrning.
Debatten om bibliotekens "utlåning" av e-böcker handlar i grunden inte om att uppnå en nöjaktig kompromiss, eller att upprätthålla en tidigare balans, på bokmarknaden. Kompromisser och balans i all ära, men bara om och när parterna erkänner, att e-böcker varken kan "lånas ut" eller "returneras".

I förlängningen gäller frågan den politiska makten över informationen och särskilt kontrollen över datorerna och internet. Ifall vi tillåter "utlåning" av e-böcker ger vi "rättighetsinnehavarna" total kontroll över våra bibliotek. Glöm inte fallet år 2009 med Kindle-versionen av Orwells roman "1984", som Amazon raderade via nätet!

Bibliotekarierna borde vara de första att säga nej till "utlåning" av e-böcker eftersom böckerna på det hela taget är bibliotekariernas ansvar.

Trots det prekära nuläget vill jag framföra en vänlig hälsning och en önskan om ett gott nytt år för bibliotekarierna och biblioteken.

Mikael Böök
Isnäs/Lovisa
Finland


Ett ytterligare diskussionsnlägg senare samma dag:

Tack, Jan S, för kommentarer och kritik. (Finns här.) Ja, det var väl att ta i när jag skrev att "utlåning" av e-böckerna ger rättighetsinnehavarna *total* kontroll över våra bibliotek. En del av litteraturen är ju, som du påminner oss om, trots allt befriad från copyright. Men då vill jag för min del påminna om att rättighetsinnehavarna i framtiden, och faktiskt redan idag, ofta i praktiken är identiska med de bolag (t ex Apple, Google och Amazon) som producerar läsplattorna och äger mjukvaran, som läsaren behöver för att läsa böckerna. Vilket ger dem goda möjligheter att tillskansa sig de facto monopol också på reproduktion och försäljning av t ex klassiker i form av spärrade e-böcker.
"Utlåning" av e-böcker är en farlig lek med ord, skrev jag. Också det var kanske en olycklig formulering.
Som om det handlade enbart om en lek med ord! Biblioteken "lånar" ju faktiskt redan idag ut e-böcker. Det handlar alltså inte bara om en benämning utan om en praxis med ett därtill hörande koncept -- det kommersiella, tekniskt "säkrade" e-bokskonceptet -- som också förefaller att ha slagit igenom. Alltså kan problemet inte lösas bara genom att man kallar denna praxis för någonting annat än "att låna". (Vad det är fråga om här är i alla fall att "kopiera" e-böckerna, så jag föreslår att vi använder det ordet i st f att tala om "att låna" dem.)
Det är m a o inte bara ordet utan själva praxisen jag hoppas att bibliotekarierna kommer att lägga av med. Låt förläggarna och/eller IT-firmorna själva "låna ut" sina e-böcker ifall de skulle ha intresse av eller lust att göra det!
Som Lennart Lundblad skrev här senast: det är klart att förlagen ska ha betalt. Men biblioteken kan och bör för sin del nöja sig med att köpa in tryckta böcker. De kan och bör låta bli att betala för e-böcker som är "säkrade" för kopiering och som därmed också är "spärrade" för biblioteken själva. Sådana böcker förblir i praktiken Apples, Amazons, Googles, Bonniers osv. egendom. Jag menar att vi bör utforma ett e-bokskoncept, som ger biblioteken äganderätten till vad vi läser. Inte ens ifall förläggarna skulle vilja ge biblioteken gratis möjlighet att "låna ut" sina "säkrade" e-böcker tycker jag att biblioteken borde göra det. (Jfr Cory Doctorows synpunkter; se nedan.)

Medan jag skriver detta visar mig min fru några artiklar om e-böcker och bibliotek ur dagens "Helsingin Sanomat", Finlands största dagstidning. "E-boken kommer långsamt till biblioteken", läser jag (vilket skitprat, tänker jag, just i dessa dagar formligen stormar ju mjukvaropmonoplens spärrade e-böcker in i biblioteken!). "Kom Julgubben med en handdator, eller gav han dig en läsplatta?", fortsätter tidningsartikeln. "Nu skulle du säkert ha lust att låna din favoritförfattares nyaste roman från biblioteket." Men, beklagar Helsingin Sanomat, på biblioteket hittar du inte någon e-bokversion av t ex "Hytti nro 6", romanen av Rosa Liksom, som senaste höst belönades med Finlandiapriset. I stället får du ställa dig i kö bakom de 1258 personer som redan köar för att låna den tryckta boken. (Vink: Jag löste problemet för egen del genom att ge "Hytti Nro 6" i julklapp till ett av mina barn; ska be att få låna boken av henne när hon väl har läst den.)
Ja, det sociala trycket på biblioteken för att "låna ut" e-böcker är sannerligen hårt.
Nu skulle det gälla att stå på sig och säga ifrån!
Mikael

Tillägg, citat ur Cory Doctorows föreläsning "The Coming War on General Purpose Computation"

"Under de senaste 20 åren har internetpolitiken dominerats av kriget om copyright. Men nu har det visat sig att copyrightkriget bara var en skärmytsling. Nästa århundrade kommer att domineras av ett krig mot den generella datorn med hela mänsklighetens frihet, lycka och privatliv som insatser.
Problemet är dubbelt: för det första finns det inte någon generell dator som kan köra alla program utom de stygga; för det andra har generella datorer redan ersatt så mycket i vår värld. Det finns inte längre några flygplan, utan bara datorer, som flyger. I stället för bilar har vi datorer, som vi sitter i. Det finns inga hörapparater; i stället sticker vi datorer i våra öron. Det finns inga 3D-skrivare, bara datorer som kör kringutrustning. Och radioapparaterna har blivit datorer med snabba digital-analogomvandlare och faskopplade antenner. Följaktligen kommer vad du än gör för att "säkra" någonting som innehåller en dator att undergräva förmågan och säkerheten i alla andra hörn av det moderna samhället."

Citerat ur Cory Doctorows föredrag "The Coming War on General Purpose Computation", hållet i Berlins Chaos Computer Club 27 december 2011 (http://boingboing.net/2011/12/27/the-coming-war-on-general-purp.html) . övers. MB.

19 December
2011

Bevare oss väl för SOPA-lagen!

Bland andra Nationalbiblioteket i Finland och Kungliga biblioteket i Sverige deltar i ett internationellt konsortium av bibliotek, som vill se till att informationen på internet bevaras för eftervärlden.

Organisationen bildades år 2003 och heter International Internet Preservation Consortium (IIPC). (Länk: http://netpreserve.org/)

IIPC:s målformulering är rätt vidlyftig (och bra så):

"The mission of the International Internet Preservation Consortium (IIPC) is to acquire, preserve and make accessible knowledge and information from the Internet for future generations everywhere, promoting global exchange and international relations."

Främst handlar det väl ändå i detta fall om att "bevara" i betydelsen 'arkivera'.

Men i dessa dagar finns det kanhända ännu större anledning att "bevara" internet i betydelsen 'rädda' internet. På onsdag denna vecka antas nämligen Kongressen i USA rösta om den sk Stop Online Piracy Act (SOPA), av många ansedd såsom ett hot mot internets själva existens.

Enligt Wikpedia skulle SOPA-lagen tillåta USA: s justitiedepartement att söka domstolsbeslut mot webbplatser, som anklagas för intrång på copyright eller för att möjliggöra eller underlätta brott mot upphovsrätten.

Efter domstolsbeslut kunde USA:s justitiekansler kräva, att internetleverantörer, söktjänster (t ex Google) och betalningstjänster (PayPal, Visa) slutar göra affärer med webbplatser, som anses bryta mot copyrightlagarna , och att de vidtar "tekniskt möjliga och rimliga åtgärder" för att stänga sådana webbplatser.

För ett godkännande av lagförslaget kämpar särskilt stora mediabolag och deras lobbyorganisationer såsom Motion Picture Association of America (MPAA) och Recording Industry Association of America (RIAA).

Till motståndarsidan hör många potentiellt berörda företag såsom Google, Yahoo, Facebook och eBay samt en lång rad konsumentrörelser och medborgarrättsorganisationer.

Också Europaparlamentet har, i anslutning till den pågående lagstiftningen, betonat "hur viktigt det är att garantera skyddet av det globala internets integritet och kommunikationsfriheten genom att undvika ensidiga åtgärder för återkallande av IP-adresser eller domännamn". (Se Europaparlamentets resolution om toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 28 november 2011; http://bit.ly/tbVcu1)

En del SOPA-motståndare säger, att lagförslaget handlar om censur och att lagen skulle lägga munkavle på internet. De anser också att lagen skulle kunna göra det svårt eller omöjligt för människor som upptäcker missbruk och korruption att "blåsa i visselpipan", se artikeln "Proposed Copyright Bill Threatens Whistleblowing and Human Rights" (http://bit.ly/tk2VTt) från Trevor Timm vid Electronic Frontier Foundation (EFF).

Idag fortsätter rättegången mot Bradley Manning. I morgon tar sig bibliotekarierna an denna sak.

Uppdatering 19.12. kl 14:22: De amerikanska bibliotekariernas copyright-allians (som inkluderar ALA, ARL och ACRL) försöker också stoppa SOPA-lagen i Kongressens underhus (och dess motsvarighet PRO-IP-lagen i senaten). I ett brev till lagförslagens tillskyndare, daterat 9 november 2011, skriver Brandon Butler, språkrör för USA:s forskningsbibliotek (ARL), att man inom biblioteksvärlden fruktar att biblioteken i framtiden kommer att utsättas för copyright-rättegångar.
Länkar:
http://www.librarycopyrightalliance.org/
https://www.eff.org/deeplinks/2011/12/how-sopa-affects-students-and-educators

15 December
2011

Per Lindvall har tydligen inte hört talas om ATTAC

Den kända svenska ekonomijournalisten Per Lindvall har publicerat en upplysande artikel om skatt på finansiella transaktioner. Men hur kan han glömma ATTAC, den internationella rörelsen för införande av skatt på finansiella transaktioner?

Lindvall tycks också förbise en annan viktig sak: i EU-utkasten till nya finansiella pakter nämns visserligen finansskatt men däremot förbereds ingen skatt på valutatranskationer, dvs Tobinskatt. Om detta, läs prof Heikki Patomäkis inlägg.

12 December
2011

Bra bibliotekarier är borna underrättelseagenter

“Good librarians are natural intelligence operatives. They possess all of the skills and characteristics required for that work: curiosity, wide-ranging knowledge, good memories, organization and analytical aptitude, and discretion.” -- Marilyn Johnson

Bra bibliotekarier är borna agenter. De äger alla färdigheter och egenskaper som behövs i underrättelsetjänsten: nyfikenhet, vida kunskaper, gott minne, fallenhet för organisation och analys samt försiktighet. Detta enligt amerikanskan Marilyn Johnson i hennes färska skrift This Book is Overdue (titeln kunde förslagsvis översättas "Den här boken borde ha utkommit för länge sen"), vars budskap är att bibliotekarierna och "cybrarierna" ännu kan rädda oss alla.

Jag skaffade boken till min läsplatta men har inte hunnit läsa mer än de första kapitlen. Ska således tillsvidare avstå ifrån att rekommendera eller i övrigt recensera den. Utom att också jag vill understryka ovanstående karakteristik av den goda (i betydelsen yrkesskickliga) bibliotekarien. Kindle-appen, dvs mjukvaran för läsning på min ipad, som har har nätförbindelse med företaget Amazon, vet berätta att 16 andra personer också har streckat under det ovan citerade stället.

För övrigt vill jag fästa er uppmärksamhet på att WikiLeaks fortsätter att publicera viktiga dokument om bland annat regeringarnas maktmissbruk och på att citatet ur Marilyn Johnsons bok konnekterar särskilt med de senaste viktiga avslöjandena från WikiLeaks.

För några dar sedan släppte WikiLeaks The Spy Files (spionfilerna), en databas med hundratals dokument från så många som 160 entreprenörer i övervakningbranschen.

Massavlyssning av hela befolkningar är inte bara en realitet utan det rör sig om en hemlig ny industri som spänner över 25 länder.

System för massavlyssning låter kanske som en Hollywoodsaga, men sådana system är redan en del av vår verklighet. Systemen levereras av en en lång rad företag till västliga underrättelsetjänster som bland annat har till uppgift att övervaka "politiska motståndare".

WikiLeaks pressmeddelande om spionfilerna finns här: http://wikileaks.org/the-spyfiles.html. ( En översättning till svenska av pressmeddelandet ingick redan tidigare i min blogg )

Jag hoppas att bibliotekarierna vill spegla The Spy Files i biblioteken så att så många medborgare som möjligt blir varse om deras existens. Låt biblioteken bli allas vår underrättelsetjänst om underrättelsetjänsterna!

Såhär i juletider passar jag på att avsluta med ett litet julklappstips: John le Carré: Vår egen förrädare (Bonnier pocket 2011).

07 December
2011

The Spy Files från WikiLeaks

WikiLeaks tycks fortsätta att publicera viktiga dokument om bland annat regeringarnas maktmissbruk. Nedan min översättning till svenska av WikiLeaks pressmeddelande om The Spy Files (Spionfilerna). WikiLeaks pressmeddelande står att läsa på sidan http://wikileaks.org/the-spyfiles.html. Jag har i första hand gjort översättningen för att läsa igenom meddelandet med eftertanke. Sprid den gärna vidare.

Massavlyssning av hela befolkningar är inte bara en realitet utan det rör sig om en hemlig ny industri som spänner över 25 länder.

System för massavlyssning låter kanske som en Hollywoodsaga, men sådana system är redan en del av vår verklighet. Systemen levereras av en en lång rad företag till västliga underrättelsetjänster som bland annat har till uppgift att övervaka "politiska motståndare". Wikileaks började idag släppa en databas med hundratals dokument från så många som 160 entreprenörer i övervakningbranschen.

Wikileaks har samarbetat med Bugged Planet och Privacy International, samt med mediaorganisationer från sex länder - ARD i Tyskland, The Bureau of Investigating journalism i Storbritannien, indiska The Hindu, italienska L'Espresso , OWNI i Frankrike och Washington Post i USA för att kasta ljus över denna hemliga industribransch, som har vuxit kraftigt sedan 11 september 2001 och som omsätter miljarder dollar årligen. Wikileaks har släppt 287 dokument idag, men Spy Files-projektet fortsätter. Ytterligare information kommer att släppas ännu denna vecka och i nästa år.

De internationella övervakningsföretagen har sina hemvister i tekniskt avancerade länder men säljer sin teknologi till alla länder. Denna industrigren är praktiskt taget oreglerad. Underrättelsetjänster, arméer och polismyndigheter kan i all tysthet och hemlighet och i massiv skala avlyssna samtal och ta över datorer utan bistånd eller information från teleoperatörerna. Ifall användarna bär med sig mobiltelefoner kan deras fysiska positioner spåras även om telefonerna är ställda i viloläge.

The Spy Files handlar inte bara om "goda västländers export till dåliga u-länder". De västerländska företagen säljer också ett brett sortiment av övervakningsutrustning till västerländska underrättelsetjänster. I spionromanerna brukade man få läsa om hur t ex brittiska MI5 avlyssnade en eller två intressanta personers telefonsamtal. Men under de senaste tio åren har system för urskillningslös massavlyssning blivit norm. T ex företaget VASTech säljer i hemlighet utrustning för att permanent spela in telefonsamtalen i hela nationer. Andra sparar data om varje mobiltelefons placering med 50 meters felmarginal i en hel stad. System för att infektera alla Facebook-användare, eller alla ägare av smarttelefoner i en hel folkgrupp, står också att finna på underrättelsemarknaden.

Spionutrustning för diktatorer

De medborgare som tidigare i år störtade diktaturerna i Egypten och Libyen upptäckte avlyssningsrum, där enheter från brittiska Gamma, franska Amesys, sydafrkanska VASTech kinesiska ZTE Corp hade övervakat varje steg de tog via nätet och telefonerna.

Övervakningsföretag som SS8 i USA, Hacking Team i Italien och Vupen i Frankrike tillverkar virus (trojaner), som kapar enskilda datorer och telefoner (iPhone, Blackberry och Android m fl), tar över datorn eller telefonen, spelar in all användning, alla rörelser, och t o m scener och ljud i rummen där de befinner sig. Andra företag som Phoenexia i Tjeckien samarbetar med militären för att skapa verktyg för talanalys. De identifierar individer enligt kön, ålder och stressnivå och spårar dem med hjälp av deras "röstavtryck". Blue Coat i USA och Ipoque i Tyskland säljer verktyg till regeringar i länder som Kina och Iran för att förhindra oliktänkande att organisera sig online.

Trovicor, ett tidigare dotterbolag till Nokia Siemens Networks, levererade avlyssnings teknik till regeringen i Bahrain. Med hjälp av denna teknik spårades människorättsaktivisten Abdul Ghani Al Khanjar. Innan Khankar förhördes och misshandlades under vintern 2010-2011 visade man honom detaljer från hans privata mobiltelefonsamtal.

Hur tillverkarna av övervakningsutrustning delar data med staten

I januari 2011 röjde amerikanska National Security Agency ny mark i Utahöknen för en anläggning vär en och en halv miljarder dollar. Anläggningen ska lagra stora mängder av inhemska och utländska underrättelser för evigt och bearbeta dem i många år framöver.

Telekommunikationsföretag lämnar beredvilligt ut sina kunduppgifter till myndigheterna i land efter land. Tidningsrubriker under augustioroligheterna i Storbritannien exponerade Research in Motion (RIM), tillverkaren av Blackberrytelefoner, i färd med att hjälpa regeringen att identifiera sina kunder. RIM har pckså förhandlat med regeringarna i Indien, Libanon, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten om att dela med sig till dem av sina uppgifter om användarna av BlackBerry Messenger.

Data blir vapen som dödar oskyldiga människor

Det finns kommersiella företag som nu säljer speciell programvara för att analysera sådan data och förvandla den till ett kraftfullt verktyg för militären och underrättelsetjänsterna.

Till exempel sitter det amerikanska flygvapnets piloter på militärbaserna i USA och styr med hjälp av videolänkar och joysticks obemannade Predatorflyg, som sköter övervakningen av Mellanöstern och Centralasien. Datan som drönarna samlat in görs tillgänglig för CIA-tjänstemän, som använder den för att avfyra Hellfiremissiler mot sina mål.

CIA-tjänstemännen kan med hjälp av denna programvara på ett ögonblick matcha en telefonsignal med ett röstavtryck och sålunda lokalisera en enskild individ. Företaget Intelligence Integration Systems i Massachusetts säljer en programvara med namnet Geospatial Toolkit för detta ändamål. Ett annat Massachusettsföretag, Netezza, påstås ha knäckt programvarukoden och sålt en hackad version till CIA för användning i de fjärrstyrda drönarflygplanen.

Intelligence Integration Systems påpekar att programvaran kan göra misstag på över 12 meter och har stämt Netezza för att förhindra att programmet används.. Företagets grundare Rik Zimmerman förklarade i rätten att han "hade slagits av häpnad över att de (CIA) ville döda folk med min programvara som inte fungerar."

Orwells värld

Över hela världen hjälper entreprenörerna i övervakningsbranschen villigt underrättelsetjänsterna att spionera på individer och "samhällen av intresse" i industriell skala.

The Spy Files från Wikileaks avslöjar detaljer om företag, som tjänar miljarder på att sälja sofistikerade spårningsverktyg till statliga köpare genom att strunta i exportregler och blunda för diktatoriska regimer, som kränker mänskliga rättigheter.

Bruksanvisningar för användare av The Spy Files

För att söka i The Spy Files, klicka på någon av länkarna till vänster (på sidan http://wikileaks.org/the-spyfiles.html). Så får du fram förteckningen över dokument efter typ, företag datum eller tagg.

För att söka företag på en världskarta använd verktyget från Owni (länk: http://wikileaks.org/The-Spyfiles-The-Map.html).

06 December
2011

Den 94:de självständighetsdagens morgon

Hej kära K.
och ni andra!

Tack för att du reagerar på Lea L:s epostbrev. Tack även till Lea L.! Brevet är förresten värt att citeras i sin helhet:

Hei,
Tämä Talvivaaran uraanin talteenottohakemus on saatava torpattua. Nyt ei voi muuta kuin itkeä ja samalla laittaa kaikki aivonystyrät toimimaan. Jos Talvivaara saa tämän luvan on koko pohjois Suomi muutaman vuoden kuluttua täynnä kulta- ja muita kaivoksia joissa otetaan talteen uraania.
Tätä emme saa sallia.

Terveisin
Lea L.

Därute är mörkt. Det är tidig självständighetsdagsmorgon. Klockan blir sju. En gång för länge sedan besökte jag Äkäslompolo, en av dessa spännande och vackra platser. Rätta ordet är inte plats. Äkäslompolo är vidare och högre. I Äkäslompolo varde ljus och mörker.

I grunden är vi väl på samma politiska linje? Fast oense om Europeiska Unionen. Många är mot, jag är för.

Ett experiment. Två atombomber, sinsemellan lite olika i tekniskt avseende, detonerade över två liknande platser. Experimentet pågår än idag. Det är ett självständighetsdagsexperiment. Atombomben finns ju till för att garantera landets självständighet.

Ett aktuellt exempel: ifall någon, jag vet inte vilken, stat skulle attackera Persien med mer eller mindre konventionella militära medel så skulle enligt teorin atombomben hjälpa Persien att avvärja angreppet. Detta är den teori, som det ovannämnda experimentet avser att leda i bevis. Atombomben skulle, så förutser teorin, kväva de andras aggression i dess linda eftersom de vore tvungna att räkna med att Persiens mest framstående ballistiker redan hade prickat in oss (ifall det tilltänkta angreppet utfördes av oss) på sin ballistiska karta.

Persien är bara ett av många exempel och det gäller att hålla sig till saken. Att teorin i viss mån tas på allvar bevisar missilskölden.

Från Äkäslompolo uppmanas turisten att färdas 57 kilometer genom ett landskap där uran förekommer i mängder som verkligen intresserar industrin. Rutten rekommenderas både för vanliga cyklister och sådana, som har skaffat mountain bike. Har som sagt också själv varit där en gång, för att skida. Ena skidan (jag minns inte vilken) brast redan första dagen men kunde nöjaktigt lagas med en plåtattrapp. Någon av de följande dagarna bröt jag benet (vänster eller höger ben vägrar mina ben längre att avslöja), som lades i gips och läktes tack vare ortopeden, som korrigerade eländet.

Borde också Finland, för att fortsätta med sin självständighet, skaffa sig kärnvapen? Eller täcker atomparaplyet och missilskölden redan detta eventuella behov? Eller ska vi helt enkelt nöja oss med att bygga ut den fredliga kärnkraften och gömma avfallet från Euratomländerna i våra berg?

Här invänder väl någon som är kunnigare än jag att vi inte alls behöver ta hand om Euratomavfallet om vi inte vill. Vilket jag i så fall skulle hålla med om. Men våra riksdagsmän rannsakade sina samveten och beslöt samfälligt att Onkalo bör byggas.

Gamla människor tar helst inte upp nya skidspår. Med undantag av de norska upptäcktsresenärerna, som segade sig framåt ovan Polcirkeln, och den franska kvinnan, som valde samma spårlösa vägar.

I stället för att skrida över snö och is skriver jag nu "från tinning till tinning" utan att träffa någon av de två polerna.

Gud skapade Lappland och de övriga länderna. Vi skapade uranbomberna, plutoniumbomberna, de termonukleära bomberna och avfallet. Meningen var naturligtvis att vi skulle skåla för Churchill, ropa hurra för Frankrike och göra oss självständiga i evighet.

Guds vägar övergår som bekant människornas förstånd. Det som vi själva har gjort borde vi väl däremot kunna begripa? IPSE VERUM FACTUM, som Vico säger.

Jag kommer nu till själva huvudsaken: denuklearisera Europa! Det betyder:

1. Avstå från att bygga fler kärnkraftverk i Finland, Frankrike och andra europeiska länder där sådana planeras. Följ det kloka tyska beslutet att avveckla kärnkraften och bygga ut de alternativa sätten att producera el och annan energi.

2. Avskaffa ensidigt Frankrikes och Storbritanniens nukleära styrkor. Det här kräver en insats från hela den europeiska publiken, som i 1980-talets END-rörelse, fast ännu större och bredare. Politiskt innebär det att vi bildar en självständig europeisk förbundsstat (en federation) vars självständighet dock endast är relativ i förhållande till DEUS SIVE NATURA. Sokrates erkände, att han inte var vis. Så mycket avkall på vår självständighet bör också vi vara beredda att ge.

3. Upphör med uranbrytning och -anrikning, särskilt i Finland och Niger. Omdefiniera vår självständighet så att den inte längre betyder ödeläggelse av samernas, tuaregernas, turisternas och de övriga mer eller mindre fast bosatta folkens liv.

4. Uppmana USA, Ryssland och de övriga kärnvapenstaterna att följa Europas exempel, som beskrevs i punkterna 1-2. Kräv att USA drar bort sina kärnvapen från Europa, de som fortfarande finns kvar. Det här utgår från en teori om att kärnvapnen, atomparaplyerna och missilsköldarna inte förmår garantera deras (eller vår) självständighet. Det återstår att leda denna teori i bevis. För att ta reda på om vår teori är mer realistisk än teorin om att vi behöver Frankrikes, Storbritanniens och USA:s nukleära komplex för att försvara vår självständighet bör vi inte nöja oss med a priori-tänkande utan företa praktiska experiment.

5. Bryt med det nukleära kmplexet och med det militärindustriella komplexet. (De är egentligen ett och samma komplex, det nukleära komplexet är bara så att säga toppen på det militärindustriella komplexet.) Så måste nämligen den verkliga, realistiska kampen mot resursslöseriet, miljöförstöringen och klimatuppvärmningen börja. Politikerna och journalisterna är för fega för att säga det rent ut. Det här är åsikter och förslag som endast kan komma till uttryck och förverkligas genom en folklig upprorsrörelse som tvingar politiker och media att vända sina smutsiga kappor efter vinden. Man måste ta mod till sig och säga att NATO inte är en stabilitetsgarant utan ett monster, som avser att sätta skräck i oss med sina massförstörelsevapen och Prompt Global Strike.( ang PGS, se fotnot) Omstrukturera European Aeronautic Defence and Space Company (EADS), den största luft- och rymdfartskoncernen i Europa och den näst största i världen, till en koncern för enbart civil produktion.
Ta fram och verkställ en plan för konversion av krigsindustrin. Avslöja Tysklands och Frankrikes vapenaffärer med Grekland, som bidragit avsevärt till att skuldsätta detta land upp över öronen.

6. Återerövra F-ordet, där F står för federalism. F-ordet är inte fult men det förutsätter denuklearisering och en ekonomi, som avvecklar det militärindustriella komplexet.

                                * * *

Det har ljusnat. Självständighetsdagsmorgonen har blivit förmiddag. Hoppas jag inte under mitt bloggande har missat Sofia Nyberg i Radio Vega. Sofia Nyberg är en av ockupanterna i tältet vid biblioteket i Åbo. Occupy the Spinelli Building i Bryssel! Sofia Nyberg säger just nu i radion att det saknas en kritisk debatt om dehär frågorna och att hon är en sökare... det låter bra!

Ovanstående avser att vara ett meddelande, ett brev! Men är också ett inlägg i denna blogg för att eventuellt vara läsarvänligare här. Enligt KSF Media är dock bloggen "Kakkakaffe" av Eva Ramstedt läsarvänligast. Den har också tilldelats årets pris som bästa finlandssvenska blogg.

Apropå, ifall ni råkar känna Eva Ramstedt och/eller Sofia Nyberg, hälsa! Alla med! När allt kommer omkring har vi, trots statsskulden, allt som behövs för att göra saker och ting bättre. Vi måste bara klara av att kombinera våra krafter och förmågor... Ja, och när det nu en gång blev tal om bloggar och epost vill jag till slut också slå ett slag för Posten !

Hälsningar,

Mika

Fotnot: "Prompt Global Strike är ett projekt som ämnar utmynna i en ersättare till atomvapen. Detta vapen består av en metallstav (tungsten) som accelereras till en sådan hastighet att den enbart med rörelseenergin förmår tränga djup in i byggnader alternativt slå ut fordon och personal inom ett stort område som ligger för nära den chockvåg som skapas vid nedslaget." (Wikipedia)

04 December
2011

Kunde inte bibliotekarierna försöka avtala om elektroniska versioner direkt med författarna?

"Jag hinner inte läsa artikeln om New York Public Library", skriver författaren Bodil Malmsten i sin blogg Finisterre. Artikeln Upheaval at the New York Public Library står i tidskriften The Nation. Jag sparar själv tid och låter bli att sätta in en länk till artikeln (kollavetjagoogle). Däremot läser jag artikeln, som mycker riktigt visar sig vara läsvärd och dessutom skulle jag gärna läsa Bodil Malmstens dikter. Varför har inte bibliotekarierna gjort Bodil Malmstens dikter tillgängliga för mig på nätet? Copyrightproblem? Ja, men skulle det inte löna sig att försöka avtala saken direkt med upphovsmannen, alltså med författaren Malmsten? Kanske författaren Malmsten gärna skulle låta biblioteket tillhandahålla elektroniska versioner? Eller kanske inte. Men försöka skulle duga!

Biblioteken ger på sina hemsidor en hel del information om Bodil Malmstens dikter. Här är en riktigt informativ sida: http://www.dikter.biblioteket.se/Collection.aspx?id=1658, som det också är roligt att läsa! Men varför får läsaren bara läsa de första versraderna? Varför inte dikterna i deras helhet?

Jag hör invändningar: Kan du inte laga dig till biblioteket för att låna boken? (Dikter 1977 - 1990). Eller köpa den för en billig penning på Bokbörsen?

På vilket jag svarar, att hur i all världen ska jag hinna med det, och vem vet vad jag måste göra den dag då paketet från Bokbörsen kommer, och förresten har jag inte längre plats på mina bokhyllor, och... Ja, Bodil Malmsten själv kunde ju inte ta sig tid att läsa ens den den där läsvärda artikeln om New Yorks allmänna folkbibliotek (Hon hade nämligen lovat skriva "en artikel om kulturen i stort", vilket onekligen låter som ett potentiellt mycket tidskrävande projekt ).

Men att det här är rena undanflykterna från min sida begriper till och med jag. Mitt närmaste allmänna folkbibliotek, som är beläget i staden Lovisa (så kallad efter en svensk drottning som f ö försökte sig på en statskupp, vilket jag blev erinrad om i somras under ett besök i samma bibliotek) har faktiskt inte mindre än 7 böcker av Bodil Malmsten. Så att jag kunde väl börja med dem? Ja, det ska jag göra. (Jag ska också passa på att kolla in Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån : roman fast det låter lite nedslående att inte längre få vara med när tiden äntligen är inne.)

Nåväl, men här är nu ändå någonting som jag inte förstår, dvs jag vill helt enkelt inte finna mig i det.

Skulle lagen tillåta författaren Bodil Malmsten att ge bibliotekarien lov att (helst) skriva in eller skanna in sina dikter på bibliotekets hårddisk eller i bibliotekets så kallade moln? Ja se det är en kinkig fråga. Hur står det egentligen till med upphovsrätten? Har upphovsmannen rätt? Eller saknar hon rätt att bestämma om en elektronisk utgåva av sitt eget verk?

I tidigare blogginlägg och tidningsinlägg eller vad det nu kan vara för inlägg (se även inlägget "Dags att sluta tala om copyright" av Cory Doctorow) har jag visserligen flera gånger berört denna fråga och överhuvudtaget skillnaden mellan copyrighten och upphovsrätten. Copyrighten till sitt verk är någonting som författaren kan sälja t ex till sin förläggare eller till någon annan, som vill spekulera i dess (copyrightens) magiska förmåga att attrahera penningströmmar. Medan upphovsrätten ju är oförytterlig.*

Alltså måste detta med bibliotekets kopiering av de elektroniska versionerna vara en fråga om avtal mellan biblioteket och författaren, skulle man kanske kunna tycka, utan att bli anklagad för piratism eller någonting ännu värre. Pirat eller inte, för min del tycker jag biblioteket skulle uppträda etiskt ifall bibliotekarierna och författarna sinsemellan kom överens om diktläsningen på internet. Pirater kan alltså också vara etiska, verkar det.

Häromdan hittade jag förresten Tomas Tranströmers samlade dikter på webben, vilka jag omedelbart kopierade. Det är mycket svårt för att inte säga komplett omöjligt att läsa någonting på internet om det inte får kopieras.

Undertecknad, som förresten är en library lover, skulle kort sagt vilja, att bibliotekarierna börjar avtala direkt med Bodil Malmsten och andra författare om elektroniska versioner av deras dikter och övriga verk. I den mån de nu hinner föra avtalsförhandligar, så illa piskade de är av medvetandeindustrin att låta bli.

— Men hur skall vi hinna med detta?, undrar kanske bibliotekarierna.

Ja, det blir säkert fråga om att omorganisera sin tidsanvändning, skulle jag då vilja svara. För nu gäller det minsann den kulturella utvecklingen i stort.

För övrigt är det slående, när man läser den där artikeln om vad som är på gång inom The New York Public Library hur cheferna där framför allt har rankats enligt sin förmåga att skaffa pengar. Således anses den nuvarande chefen, politologen (Anthony) Marx, som började på sitt jobb senaste juli, vara riktigt lovande eftersom han redan har lyckats utverka hundratals miljoner dollar för bibliotekets renovering. Å andra sidan har man tydligen slarvat grovt med bibliotekets berömda slaviska avdelning, som inte ens har ryskkunnig personal nu längre.

Här kommer ett par, som jag hoppas, belysande citat ur artikeln i min egen hastiga översättning:

"Ilskan och bestörtningen över stängningen av de två avdelningarna har främst utgått från slaviska lärda. Få användare har, tycks det, klagat över stängningen av Asien- och MÖ-avdelningarna (vissa veteraner inom personalen refererar fortfarande till Orientaliska avdelningen, som den ursprungligen kallades.). Men avdelningens fd kurator, John Lundquist, valde i alla fall att avgå med buller och bång. I Marilyn Johnsons nya bok "This Book Is Overdue!: How Librarians and Cybrarians Can Save Us All" finns en intervju med Lundquist. Han beskrivs som "en förfinad personlighet, som kunde ha utbildats i Oxford eller nyligen druckit te med T.S. Eliot". Lundquist, som alltså numera har lämnat NYPL, går rakt på sak:

"Vår avdelning har upplösts. Våra läsesalar har stängts. Vi bibliotekarier har blivit omplacerade .... I teorin fortsätter vi som samlingar, Asiensamlingen och Baltikumsamlingen, men jag är mycket skeptisk .... Hela biblioteket har drastiskt skurits ned ... . Har det stått något om detta i pressen? Nej. Uppenbarligen vill biblioteket helst inte ha någon publicitet.... De tänker sig att många tusen fler människor kommer att besöka denna byggnad, och detta menar de är ett fullvärdigt mål. Det råder en uppfattning om att bibliotek är arkaiska, döda och föråldrade, och att allt är nu finns på Internet, i digital form. Vi bibliotekarier anses också vara kroknande gamlingar som gör gamla, krokiga saker. De (biblioteksledningen) vill lätta upp stämningen. De vill att biblioteket ska vara aktivt och hippt." "

Men visst beror storheten i den allmänna folkkulturens utveckling i mångt och mycket av fundraisingen, det måste medges. Eller har åtminstone berott hittills, särskilt i Amerika med deras Carnegie, stålmagnaten som satsade en viss andel av sitt kapital på bibliotekens utveckling.

Ändå undrar väl jag och några andra om inte bibliotekets väl och ve också är beroende av samarbets- och biståndspakten (eller dess frånvaro) mellan biblioteket, författarna och läsarna?

Hur kom jag igen in på detta spår? Det vet jag egentligen inte. Men så här verkar det ha gått till:

• Först kopierade och läste jag en liten bok av Stéphane Hessel till mitt morgonkaffe. Boken heter Indignez-vous men har på engelska fått den i Bodil Malmstens och mina öron lite underligt låtande titeln Cry Out.
• Sedan kopierade och läste jag en artikel av Bodil Malmsten i en svensk dagstidning på nätet som tydligen hade gett henne i uppdrag att skriva om Stéphane Hessels bok (hon klagade också där på att hon egentligen inte hann skriva)
• Sedan blev jag intresserad av vad Bodil Malmsten i övrigt hade skrivit
• Därefter slog jag upp på Bodil Malmsten i uppslagsverken och bibliotekskatalogerna i mitt stora bibliotek
• Resten anar den som läst ända hit kanske redan
• Den som har hunnit läsa ända hit har förtjänat mitt varma tack och önskan om en trevlig fortsättning på den här gråmulna decemberdagen!
• Idag är det förresten söndag. Jag för min del tänker inte minst därför ta mig tid att lyssna på mina favoritsångerskor just nu, sådana som t ex Aretha Franklin (Think!), Margie Hendrix, Nina Simone (sedan länge), Bessie Smith, Radka Toneff (nyaste favoriteten), Carita Holmström...
• Keep'on bloggin!
  
  
  

  * Anmärkning: oförytterlig; några översättningar: "jota ei saa myydä"; inaliénable ; inalienabile ; inalienable ; onvervreemdbaar ; inalienável ; unveräußerlich ;

29 November
2011

Cory Doctorow: Dags att sluta tala om copyright

I stället för att skriva ett eget inlägg översätter jag idag Cory Doctorows artikel It’s Time to Stop Talking About Copyright (1)

År 2008 invigde jag dessa kolumner med några anmärkningar om ”Varför jag är en copyfighter”(2) där jag talade om den svåra balansen mellan kreativitet, kultur och förhållandet mellan skapande människor och publiken. Internet har gjort de här frågorna ännu besvärligare än de var tidigare eftersom det som har gett upphov till reglerna om copyright, dvs kopieringen, är en naturlig del av hur nätet och datorerna fungerar. Man "laddar" t ex inte en web-sida utan man gör helt enkelt en kopia av den. Man "läser" inte heller en fil från en hårddisk utan man kopierar den till datorns minne.

Historien om regleringen av internet och copyright går tillbaka (åtminstone) till år 1995 och Al Gores dåvarande hearings om den nationella informationsinfrastrukturen. I dessa parlamentsförhör ivrade Bruce Lehman, Bill Clintons copyrightchef, för att införa nya, vidgade upphovsrättsliga regler för nätet. Eftersom Lehmans förslag var prilliga gav Gore honom sparken varefter han skyndade iväg till Genève och FN:s Världsorganisation för den intellektuella äganderätten (WIPO). Där fortsatte han att driva igenom ett ett avtal om upphovsrätt, som sedan blev amerikansk lag (Digital Millennium Copyright Act. 1998).

Vid det här laget har grälet om copyright och internet redan pågått i minst 16 år. De numera blott alltför välkända argumenten har satt djupa spår i det offentliga samtalet.

Men vid övergången till tjugoförsta århundradet hände någonting märkligt: copyright upphörde att vara ett politiskt begrepp. Varje politiskt beslut om copyright visade sig nämligen få seismiska effekter på nätet. Det blev uppenbart att man inte kan reglera kopiering utan att reglera internet.

Ta t ex frågan om internetleverantörer, webbhotell och andra mellanhänder ska anses vara ansvariga för användarnas överträdelser och i så fall under vilka omständigheter. Denna fråga om operatörernas ansvar, som tidigare bara intresserade specialisterna, har under de senaste 16 åren levererat mängder av brännstoff till debatten.

Men denna fråga handlar ju inte enbart om copyright. ”Mellanhänderna” förmedlar nämligen stora mängder av material, som inte har något med copyrightgräl att göra, såsom politiska videoklipp från valrörelser, förstahandsvittnesmål om krigsförbrytelser, familjebilder av barn som leker i badet, e-post mellan läkare och patienter (eller mellan advokater och klienter), med mera.

När Viacom avkrävde YouTube miljardbelopp i ersättning bad företaget rätten slå fast att mellanhänder hädanefter måste stänga av säkerhetsfunktionerna på sina tjänster så att Viacoms robotar ska kunna granska att copyrightbestämmelserna följs på varje enskild datafil. Ifall internet bestod av idel underhållning kunde detta vara meningsfullt, men på internet är underhållningen en bisak. Huvudsaken är allt annat vi gör på nätet.

Skivindustrin juridiska teoretiker har bett domstolarna att slå fast att universitet och högskolor bör ställas till ansvar för de studerandes olagliga nedladdning av musik, ifall de låter bli att installera programvara som spionerar på all nätverkskommunikation. Om universitetsnätverken bara vore populära TV- och och radiostationer kunde detta kanske försvaras, men för universiteten är ju det viktigaste att internet möjliggör fri intellektuell forskning medan underhållningen bara är en tillfällig förströelse i det vetenskapliga arbetet.

I Storbritannien, på Nya Zeeland och i Frankrike har underhållningsindustrin lyckats köpa sig lagstiftning som ger den möjlighet att koppla bort hela hushåll från internet på grund av sina anklagelser om copyright. Om nätet bara vore kabel-TV kunde detta vara vettigt, men för familjer över hela världen innebär nätet arbete, social fostran, hälsa, utbildning, tillgång till verktyg och idéer, yttrandefrihet, mötes-och pressfrihet samt en kanal för politiskt engagemang och medborgerlig aktivitet.

Copyright har helt enkelt upphört att vara en politisk fråga. All copyrightpolitik blir internetpolitik, som rör varje sida av vår nätanvändning.

Och när vi går vidare från en värld där nätuppkopplingen kan ingå som ett element i det vi gör till en värld där vi alltid förutsätts vara uppkopplade blir internetpolitiken helt enkelt politik.

Jag är definitivt för att reda ut de regler som styr försörjningen i underhållningsbranschen. Låt oss ändå sätta in frågorna i deras rätta sammanhang. För om vi försöker ”lösa” de upphovsrättsliga problemen på bekostnad av internet kommer det att ske på bekostnad av det tjugoförsta århundradets samhälle som helhet.

När musikern Don Henley uttalade sitt stöd för den föreslagna nya copyrightlagstiftningen (3) ( PROTECT-IP Act), som skulle leda till ett nationellt system för internetcensur i USA, under förevändning av att bekämpa brott mot upphovsrätten, påstod han att yttrandefriheten inte berörs, eftersom ”piratkopiering” inte är en form av yttrandefrihet.

Därför har det blivit dags att sluta prata om copyright och kreativitet. I stället ska vi börja tala om internet. Det ska inte vara möjligt för någon som är så smart och begåvad som Don Henley att framleva i tron att ett rikstäckande nätverk för övervakning och censur enbart kommer att drabba ”piratkopieringen”.

Om vi fortsätter att fokusera på konstnärer, kreativitet och publik i stället för på yttrandefrihet, integritet och rättvisa låter vi en enskild industrigren kapa hela diskussionen om det framtida samhället och underordna den sina egna intressen.



Fotnoter:

(1) Cory Doctorows artikel publicerades i Locus Online 2.11.2011. — Eftersom vår kontinentaleuropeiska tradition beträffande upphovsmannens oskiljbara moraliska rätt ('droit d'auteur'; 'Urheberrecht') skiljer sig från den den anglosaxiska traditionen med dess starkare betoning på den köp- och säljbara ”kopieringsrätten” ('copyright') har jag här velat undvika att översätta copyright med 'upphovsrätt'. Jag hoppas detta översättningsförslag inte ska tolkas som ett entydigt ställningstagande för den ena eller den andra rättstraditionen. Således ger den amerikanska copyrighten i vissa avseenden läsarna, lyssnarna och tittarna större befogenheter än den europeiska, mer monopolistiska upphovsmannarätten. (Härom, se Patterson, L.R & Lindberg, S.W.: The Nature of Copyright. A Law of Users' Rights. The University of Georgia Press 1991.) — Om Cory Doctorow, se Wikipedia.

(2) En 'copyfighter' är en person som motsätter sig copyright.

(3) Se Don Henley: ”Internet theft is a job-killer, too”, USA Today 21.8.2011 . Ö.a.