Turkiet som ett föredöme för den islamiska världen
Efter finalen på gårdagens utrikesministermöte tycks Turkiet ha kommit
ett steg närmare ett fullt EU-medlemskap. Jag är för ett upptagande av
Turkiet (liksom av varje annat land) i en demokratisk statsunion.
Problemet är att EU inte är någon demokratisk statsunion.
Man hör ofta argumentet, att Turkiet bör bli medlem av EU för att
därigenom utvecklas till ett exempel och föredöme för sina grannländer
i söder (Syrien och Irak) och öster (Iran och Armenien), ja, för
hela Västasien och i synnerhet då för de länder där befolkningens
flertal är muhammedaner. Denna tankegång bygger på en tyst
förutsättning nämligen att Europa kan och bör stå som föredöme
för den övriga världen. Sålunda kan också Turkiet bli ett
föredöme, förutsatt att landet europeiseras, resonerar mången europeisk politiker och journalist.
Men är det så säkert att vi européer är värdiga denna ledande roll?
Borde vi inte börja med att "europeisera" oss själva, dvs att bringa
vår egen praktik i bättre samklang med de vackra ideal och "värden" som
vi säger oss (och tydligen också ofta tror oss) stå för?
Om vi till exempel tycker, att Iran inte borde skaffa sig atomvapen,
hur vore det då om Frankrike och Storbritannien gjorde sig av med sina
egna multipla kärnstridsspetsar?
Och om vi menar att vissa länder i Mellanöstern utgör en grogrund
för terrorism, hur skulle det då vara om vi slutade stöda USAs krig i
Irak? Europa skulle t ex kunna dra sig ur NATO och därmed medverka till
NATOs upplösning. Hur många européer vågar tänka en sådan
tanke?
USA har ivrigare och mer envetet än EU arbetat för Turkiets
EU-medlemskap. Ur de amerikanska nyimperialisternas (därmed avser jag
särskilt den nuvarande USA-regeringen under Bush och Cheney) synvinkel
är det bara bra ifall Europa står splittrat i denna fråga; USA
eftersträvar nämligen inte upprättandet av någon självständigt
agerande,
demokratisk, ekonomiskt och politiskt integrerad statsunion i
Eurasien. Däremot önskar USAs regering samla alla villiga
stater kring verkställandet av sin strategi. EU-länderna hör
onekligen till USAs villigaste bundsförvanter och Turkiet, landet
på
NATOs sydostflank, är en viktig bricka i USAs geopolitiska spel.
Huruvida medborgarna i EU-länderna eller i Turkiet stöder t ex
Irakkriget är en helt annan fråga.
De
som vill att Turkiet skall
bli ett föredöme för den islamska världen är i grunden
ointresserade
av de europeiska folkens och speciellt turkarnas egna åsikter.
Däremot hyser de ett stort intresse av turkarna som arbetskraftsreserv,
vilken ju kapitalismen i Europa inte har varit sen att utnyttja
och vilken kommer
väl till pass
också i återuppbyggandet av Irak.
Thousands of low-wage Asian laborers are traveling to Iraq
to work for U.S. military contractors like First Kuwaiti and Prime
Projects International in the
hope of sending money home to their families. Trapped and exploited
under inhuman conditions, many of them are now fleeing the country to
save their lives
läser jag i artikeln
"Blood, Sweat & Tears:
Asia’s Poor Build U.S. Bases in Iraq" från CorpWatch. Många av dessa sk TCNs (
"third
country nationals") i tjänst hos Halliburton m fl amerikanska bolag,
torde emellertid vara, inte asiater, utan snarare (snart!) européer dvs ... turkar.