26 August
2007
Mikas blogg |
![]() |
Börja med END! |
26 August
2007 Eigengesetzlichkeiten kommentar till Nikolai Enckells artikel om den handfallna vänstern
Folkets bildningsförbunds ordförande Nikolai Enckell skriver spännande (och rätt utförligt för att vara en tidningsartikel) om Baumols sjuka och den handfallna vänstern. "Baumols sjuka" är, enligt NE, en följd av att emedan varuproduktionen effektiveras genom teknologiska framsteg och priset per producerad varuenhet därför sjunker så ökar kostnaden relativt sett för alla de verksamheter där en motsvarande effektivering inte är möjlig – alltså t.ex. för tjänsteproduktionen.Nikolai Enckells artikel kunde tjäna som en utgångspunkt för diskussionen om vad man kan göra åt "Sailasta menoa", som jag i mitt senaste inlägg kallade den nuvarande utvecklingen i Finlands kommuner. Enckell resonerar kring ekonomin, den tekniska utvecklingen och fritiden och öppnar därmed t.ex. för fortsatta funderingar kring tidsekonomi och begreppet den disponibla tiden, som är grundläggande. På en punkt har jag i alla fall en invändning : att nog var det ju så, att kritiken mot välfärdsstaten, välfärdssamhället och välfärdsbegreppet tidigare kom från den politiska vänstern: Detta har NE kanske glömt - eller så är han bara inte medveten om det - när han skriver: Om gemenskapen kan sköta matproduktion och varuproduktion tillräckligt effektivt så blir det mer tid över för sjukvård och utbildning (och musicerande). D.v.s. ju mer av det goda gemenskapen kan producera, desto mer blir det åt var och en om man lyckas fördela dem. Och detta lyckades man med mycket bra.Vänstern tyckte som sagt inte alls att man lyckades så värst bra. Välfärdsstaten ansågs tvärtom på kommunistiskt håll och även inom 1960- och 1970- talets nya vänster (New Left) vara en fasad bakom vilken dolde sig "en liten men hungrig imperialistisk stat" (det svenska VPKs formulering om Sverige). Välfärdssamhället beskrevs redan dåförtiden - från vänsterhåll - som ett förmyndarsamhälle, men också och i synnerhet som ett förljuget klassamhälle där utsugning och fattigdom fortsatte den vackra välfärdsideologin till trots. Välfärdsbregreppet slutligen var någonting som sociologer typ Erik Allardt hade hittat på för att reglera klassmotsättningarna och skapa harmoni där sådan - enligt den marxistiska vänsterns förmenande - i princip inte kunde finnas. Jag tror det är angeläget att ta upp denna kritik igen, inte för att återgå till tidigare mer eller mindre dogmatiska eller marxistiska föreställningar om kapitalism och socialism, utan för att inte hemfalla åt falsk nostalgi och för att det kanske trots allt låg någonting i kritiken av "den borgerliga staten" och dess roll i styrningen av hälsovård, skolor, universitet, bibliotek och muséer. Sociologen hans L. Zetterberg påminner i sin artikel Bortom den intecknade välfärdsstaten om möjligheten av ”Horisontell subsidiaritet” [...] på EU-språk, tyvärr sorgligt bortglömt i den föreslagna EU-konstitutionen. Eigengesetzlichkeit” sa Max Weber på sitt språk.Horisontell subsidiaritet skulle (enligt Zetterberg) betyda mer självbestämmanderätt för välfärdsinrättningarna. Detta borde vänstern kunna hålla med om och eftersträva samtidigt som den kräver ökad statlig kontroll över bankerna och biltillverkningen. |
Powered by COREBlog |