Mikas blogg

04 September
2007

Maktdjävulen i biblioteket

1.
I Sveriges tidningspress rasar en historiestrid. Huvudkontrahenterna förefaller vara 1)  Jonas Aghed och Juan Vega, bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium i Hägersten; det var deras korta inlägg i svenska Biblioteksbladets diskussionsspalt (se Biblioteksbladet 5/2007 s. 33) , som fick debatten att blossa upp; 2) Föreningen Upplysning om kommunismen (UOK).

Agheds och Vegas artikel är en protest mot UOK, som vill informera Sveriges ungdom om kommunismens brott. Inlägget i Biblioteksbladet föranledde Sveriges radios mångårige östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson att ta till storsläggan i kvällstidningen Expressen  (artikeln “Bibliotekarierna som ljuger om kommunismens brott” 18.8.2007). Därefter drämde en annan rikssvensk slugger vid namn Åsa Linderborg till i  Aftonbladet  (se artikeln “Brännmärkta” 29.8.2007,  vilken enligt redaktionen handlar “om två bibliotekarier som råkat ut för borgerlighetens stalinister”).

Senast här inser man att denna debatt bland allt annat också i hög grad handlar om regimbytet, övergången från en socialdemokratisk till en borgerlig regering, i Sverige. Närmare bestämt gav den nya regeringen Reinfeldt  i uppdrag till Forum för levande historia att upplysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Pengar för ändamålet reserverades också i statsbudgeten för år 2007.


2.
Kan man ha rätt fast man har fel? Den här smått paradoxala frågan ställde Carl-Göran Ekerwald  med anledning av Antonio Gramscis (1891-1937) brev till sina söner. Gramsci rekommenderade särskilt pojkarna Delio och Giuliano att läsa Djungelboken av Rudyard Kipling.

Kipling var en hängiven anhängare av den brittiska imperialismen; Gramsci, en italiensk kommunistledare, dömd till ett i praktiken livstida fängelsestraff under Mussolinis fascistiska regim.

Kipling hade alltså fel om den brittiska imperialismen. Åtminstone enligt Gramsci. Men kunde ändå ha rätt. I Djungelboken, Kim och Havets hjältar fann Gramsci nämligen en “moralisk och viljemässig energi” (una energia morale e volitiva) som kunde stärka och inspirera ungdomen. “Överhuvudtaget har Gramsci en stor tilltro till den klassiska skönlitteraturens inspirerande förmåga”, påpekar Ekerwald.

3.
De två bibliotekarierna på Brännkyrka gymnasium skriver:

“År 1998 gav Regeringskansliet ut boken ”...om detta må ni berätta...” och distribuerade den  till alla skolor i Sverige som ett led i en lands omfattande informationskampanj. Boken  behandlade sitt ämne, förintelsen av judarna  i Europa under andra världskriget och dess  bakgrund, förtjänstfullt och på ett sätt som  svårligen kunde sägas falla in i någon politisk  agenda. Om vi nu snart kan förvänta oss en   skrift med samma officiella upphov men  som ett led i en kampanj för att vrida svenska  skolelevers historiesyn åt höger, så må det  vara sagt: den kommer inte över det här bibliotekets tröskel.”

Kan dessa bibliotekarier ha rätt fast de har fel? Jag tycker nämligen att de gör ett ödesdigert fel i och med att de vill hindra en bestämd skrift att passera ingången till sitt bibliotek. Här tillåter de sin egen indignation att få överhanden. Varje bibliotekarie borde ju sträva till att erbjuda sina besökare möjligast vid information. Då går det naturligtvis inte för sig att censurera bort vissa förhatliga böcker och skrifter. Till exempel Mein Kampf bör finnas på biblioteket – för att nu nämna paradexemplet – åtminstone i princip.

Jag menar inte att Hitler skulle ha haft rätt fast han hade fel och inte heller vill jag rekommendera någon att läsa hans bok. Däremot bör den ifrågavarande skriften finnas att tillgå på biblioteket eftersom det kan vara viktigt att veta eller verifiera vad Hitler har sagt och skrivit.

Det ska, ifall det egna biblioteket inte råkar ha boken, åtminstone gå att få tag i ett exemplar med fjärrlån.


4.
Jag sympatiserar i alla fall åsiktsmässigt med de två bibliotekarierna, som har så fel i sin slutsats. De har blivit upprörda och protesterat i en insändare. Bra så. Men de går för långt. Man skulle också kunna kalla  deras utfall för ett återfall. De blickar endast bakåt, mot historien. 

Föreningen för upplysning om kommunismen går också för långt fast den gör alldeles rätt i att upplysa om brott som i kommunismens namn har begåtts mot mänskligheten. Lägg märke till formuleringen “i kommunismens namn”.  Ifall den utelämnas tenderar vi nämligen att kriminalisera alla kommunister inklusive professorn i filosofi  vid universitetet i Rom, Antonio Labriola (1843-1904). För att inte tala om Gramsci och Altiero Spinelli (1907-1986). Den sistnämnde, vilken räknas såsom en grundare av av Europeiska unionen,  var i sin ungdom kommunist, bröt med kommunisterna 1937, men stod också senare nära kommunisterna. År 1979 ställde han  upp som oberoende kandidat på det italienska kommunistpartiets lista i valen till Europaparlamentet.  Det här är bara tre exempel på personer som var mer eller mindre kommunistiska och som följaktligen skulle riskera att hamna i fängelse ifall vissa kommunisthatare skulle lyckas genomdriva sina vilja, dvs att göra kommunismen som sådan till ett brott. Var och en väljer sina exempel utifrån sin erfarenhet. Jag råkar sedan länge intressera mig för italienska vänstertänkare.

5.
Det intressanta i denna pågående historiestrid är biblioteket och bibliotekarierna. Biblioteket är inte problemet utan lösningen. Släpp in maktdjävulen i biblioteket ty där kommer han  att duka under. Inte ens fan själv kan veta mer om historiens alla brott. I biblioteket finns alla lögner bevarade. Men där står också sanningarna att finna. Det gäller bara att söka.


Fotnot: Antonio Gramsci: Brev från fängelset. Urval och inledning av Carl-Göran Ekerwald. Rabén & Sjögren 1981. Finns kanske i biblioteket.