Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!


07 October
2007

Filosofer och journalister verkar benägna att göra irrationell till ett modeord

Men vad menar de egentligen med det?
[bloggar] 

I dagens Hufvudstadsblad intervjuar vetenskapsjournalisten Erik Wahlström fd professorn i filosofi vid Åbo Akademi, Lars Hertzberg, som ger sin syn på bakgrunden till den nya filosofiportalen på webben.

Kudos till båda. Kudos (fr. grek. κύδος kydos), som är ett ett annat ord för komplimang, har nästan blivit ett modeord bland intellektuella (i Gramscis vida mening av detta senare ord) på nätet. Åtminstone bland de som skriver på engelska.

"En medietrendig filosofi är en inre motsägelse", påpekas det i intervjun och då minns man med ett välbehag som bara skadeglädjen kan åstadkomma den trendige filosofen Sairaksinen i Leena Krohns satiriska roman Dolcemorte (Fazi editori, Roma 2007).

Filosofen Sairaksinen företer nämligen vissa likheter med en eller annan så kallad turha julkkis (fr. fi. turha, onödig el. fåfäng ; julkkis, kändis ) i kvällstidningarna.

Som avslutning på intervjun fäller den vördnadsbjudande Hertzberg ett par omdömen om universitetet:

Utan universitetet skulle internet inte finnas, säger Hertzberg.

Det där skulle man nog nästan kunna hålla med honom om. Om man dessutom påpekar, att universitetet för sin del knappast skulle finnas ifall inte de där snubbarna i Platons akademi hade grundlagt det, ja då kunde man med en enkel syllogism sluta sig till att utan filosofi skulle inte heller internet finnas. Quod erat demonstrandum.

Vad är då filosofi? Jo, filosofi är det reflekterande förnuftet som älskar sig självt. Ty det reflekterande förnuftet kan under vissa gynnsamma omständigheter utvecklas till vishet. Och filosofi betyder som alla vet, kärlek till visdomen.

Så långt allt väl. Men sedan tillägger Hertzberg:
Universitetet är en irrationell institution som samlar folk från alla länder och samhällsklasser för att göra vissa noga definierade saker.

Här inträffar någonting märkligt: den gamle filosofen blir plötsligt barn på nytt. Han kastar av sig alla akademiska kåpor för att utbrista i en hyllning till dårskapen och de glada upptågen. Låt oss vara irrationella, kort sagt heltokiga!

Och visst kan det vara klokt att göra så. Ty vem har sagt att visheten måste vara gammal, grå och allvarstyngd? Flera andra berömda tänkare, bl.a. den på sin tid välkände europeiske författare som kallades Erasmus från Rotterdam, har faktiskt också prisat ungdomens dårskap.


Men nog är det ju å andra sidan att ta i, dvs att överdriva, när en filosof kallar universitetet för "en irrationell institution". Irrationell i förhållande till vad, kan man fråga sig. Och svaret ger sig nästan av sig självt. Ty universitetet är faktiskt irrationellt utifrån det tänkesätt, som dominerar vår värld och vår tillvaro. Jag avser naturligtvis det dominerande ekonomiska tänkesättet. Universitet kan så att säga inte subsumeras under kapitalismens logik. Det går inte att göra universitetet omedelbart lönsamt. Universitetets värde kan inte mätas i pengar. Universitetet måste därför få behålla lite frihet och glädje. An die Freude (Till Glädjen) skulle det kunna stå skrivet med stora stora bokstäver på Porthanias eller Gadolinias kapitäl. (Porthania har visserligen inget; kapitälen rationaliserades ju bort i och med funktionalismens genombrott i arkitekturen.)

Men till saken. Saken är den, att det nog ändå kan vara skäl att akta sig för att göra "irrationell" till ett modeord.

Kan inte filosoferna hjälpa till med att vända upp och ner på marknadsfundamentalismen utan att förfalla till romantiskt tjafs och akademiskt självplågeri! Om till och med filosoferna är irrationella, vem ska då gå vidare med förnuftet i behåll?

För inte så länge sedan fördes i den irriterande veckoblaskan Ny Tid, som jag aldrig försummar att läsa och förarga mig på, en underlig debatt. Den började med att ett generalangrepp på Förnuftet av en ung sydsvensk sociolog vid namn Johannes Tabermann. Sedan fortsatte andra, däribland professor Hertzberg och undertecknad, att diskutera huruvida det är klokt att vara tokig eller inte.

Denna debatt har tydligen satt sina spår. I senaste nummer uttrycker sig Ny Tids chefredaktör Patsy Nakell nämligen så här:

"Burmas munkar var allt annat än fredsälskande och passiva - såsom buddhismen felaktigt framställs i väst - i sin konfrontation med regimens beväpnade soldater. De var förbannade, okuvliga, irrationella".

Jo jag tackar.

Burmas munkar var säkert förbannade och modiga intill okuvlighet. Men kom inte och påstå att de hade mist förståndet! Problemet i denna burmesiska tragedi är ju att munkarnas filosofiska vishet kom till korta i den politiska verkligheten. Munkarna var alltså nog så förnuftiga, rationella, men ändå inte förnuftiga och rationella nog. De var revoltens moraliska ledare (överlägsna i fråga om moraliskt förnuft) men rörelsen saknade dessvärre en effektiv politisk ledning och kunde därför krossas med militärmakt. Hade rörelsen haft en förnuftig politisk ledning, ja då hade folket varit bättre organiserat och antagligen lyckats störta diktaturen.


Kehityspolitiikka eilen, tänään ja huomenna?| Paradsidan | Sadankomitean epäröivä jäsen
Kommentarer
(Kommentarer saknas.)

Posta en kommentar















Skriv ordet du ser på bilden i textfältet: refresh


>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23