Mikas blogg

31 March
2008

Statsvetaren som framtidsmålare

Heikki Patomäki är antagligen känd för Fredspostens (*) läsare genom intervjuer och inslag i olika media. Han är statsvetare och professor i världspolitik vid Helsingfors universitet. Nationalbibliografin Fennica upptar 21 titlar av honom, alla på engelska respektive finska.

Men när jag tänker efter kommer jag ihåg att åtminstone ett av Patomäkis verk också finns på svenska. Det heter "Fördrag om en global skatt på valutaväxling" och det har Patomäki författat tillsammans med en belgisk rättslärd vid namn Lieven Denys. Den svenska översättningen står undertecknad för.

Avtalsförslaget om en global skatt på valutaväxling (VVS ; även bekant som Tobinskatten) är, skulle jag tro, rätt typiskt för Patomäkis temperament som forskare. Han är inte den som nöjer sig med att formulera vetenskapligt antagligen hållbara men kanske i grunden rätt triviala tolkningar av partiers eller regeringars beteenden. I stället tar han sig för att presentera   alternativa scenarier och t.o.m. färdiga internationella avtalsförslag som, ifall de antogs, skulle förändra världen.

Sådana noggrannt utarbetade förslag, typ fördraget om en VVS har en omedelbar fördel. De strukturerar debatten. När ett av alternativen en gång har preciserats och uttryckts i klartext blir det genast lättare att diskutera också de övriga möjligheterna.

Patomäkis och Denys' VVS-förslag byggde på den förres omfattande studie av hur världens finansmarknader utvecklades på 1990-talet fram till och under åren efter den asiatiska kraschen år 1997. Den internationella ATTAC-rörelsen uppstod som ett praktiskt svar på Patomäkis m.fl:s teorier.

Tio år senare känns det som om (den politiska) världen igen har genomgått en lika stor metamorfos som den, som kom i och med med Sovjetunionens och det bipolära lägets upphörande vid övergången till 1990-talet. Och jag sitter här med Patomäkis senaste bok (fast det gör jag egentligen inte; se slutet av denna bokanmälan), som heter The Political Economy of Global Security. War, Future Crises and Changes in Global Governance (Routledge 2007).

Den globala säkerhetens politiska ekonomi. Krig, framtida kriser och förändringar i den globala styrningen

Alternativ till den demokratiska fredshypotesen

Bokens reklamblad återger pärmbilden, som föreställer en kärnstridsspets i sin silo. Vi är så att säga tillbaka i första rutan, där vi hade befunnit oss år 1945, ifall vi hade varit födda då. Några av oss var visserligen födda redan då, men de allra flesta av oss har levat hela livet hittills i atomåldern. Med andra ord: i en undantagstillvaro, som utöver individens mer eller mindre normala livscykel och dess avslutning också inbegriper ett ständigt hot om hela släktets eventuellt förestående våldsamma utplåning.

Patomäki är inte alarmistisk. Han är, som vanligt, på väg att utarbeta noggrannt genomtänkta förslag eller perspektiv. Patomäki citerar redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists:

"Vi befinner oss vid randen av en andra atomålder. Inte sedan de första atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki har världen stått inför så ödesdigra beslut. Nordkoreas kärnvapenförsök, Irans nukleära ambitioner, USAs fasthållande vid atomvapnens militära användbarhet, den bristande övervakningen av kärnmaterialen och den fortsatta existensen av ca 26,000 kärnvapen I Förenta Staterna och Ryssland tyder på ett omfattande misslyckande med att lösa de problem, som förorsakas av den mest destruktiva teknologin på jorden ."

(Redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists 2007)

Ovanstående beskrivning gäller förstås bara läget beträffande atomvapnen och deras spridning. Patomäkis analys handlar emellertid om förutsättningarna för global säkerhet under det tjugoförsta århundradet, vilket innefattar allt som kan tänkas leda till eller avvärja risken för atomkrig. Kort sagt den globala ekonomiska och politiska utvecklingen.

Efter andra världskriget och särskilt efter det kalla krigets slut förefaller hoppet om fredens fortbestånd att bygga huvudsakligen på den sk demokratiska fredshypotesen. Demokratiska stater förutsätts låta bli att bekriga varandra. Sålunda kan den liberala demokratin - ifall den utsträcks till att gälla i tillräckligt stora delar av världen - bilda grunden för ett internationellt säkerhetssamfund, antas det.

Men Patomäki anser, att många erfarenheter och trender motsäger den demokratiska fredshypotesen.  

Den liberala demokratin inskränks av två socialt konstruerade gränser: 1) gränsen mellan det ekonomiska och det politiska; 2) gränsen mellan internt ("inrikespolitik") och externt ("utrikespolitik"). Demokrati förväntas egentligen råda enbart i den interna politiska sfären.

Demokratin urholkas och inskränks ifall ekonomin övertar sådana sociala relationer som tidigare ansågs höra till den politiska sfären. Just detta sker och har skett genom "nyliberaliseringen" och finansglobaliseringen, menar Patomäki.

Samtidigt kan man konstatera, att flera funktioner, som tidigare ansågs falla under den suveräna nationalstatens kompetensområde numera regleras externt genom regionala och globala organisationer, som saknar demokratisk styrning.

Patomäkis bok är till stor del ett försök att konstruera en metodologi, som inte utgår ifrån den demokratiska fredshypotesen utan i stället beaktar demokratins begränsningar och följderna av ekonomisk obalans och finanskriser.

Boken handlar i mångt och mycket om framtidsforskning, futurologi. Men: "I stället för att försöka förutsäga framtiden", skriver Patomäki på ett ställe, " borde studier om fred och säkerhet ägna sig åt villkoren för olika framtider och modellbyggen i form av scenarier och historier".

Genom att referera och flitigt hänvisa till den amerikanska statsvetaren Warren R. Wagars bok A Short History of the Future (1999) , som beskriver ett scenario över mänsklighetens utveckling under de närmast följande tvåhundra åren, ger Patomäki rentav sin undersökning en anstrykning av science fiction.

H.G.Wells´ öppna konspiration

Detta intryck förstärks när läsaren inser att särskilt Wagar, men också Patomäki själv, sällar sig till skaran av H.G. Wells beundrare. Herbert George Wells (1866-1946) hör ju till science fiction-genrens grundare och klassiker. Som politisk tänkare är Wells kanske inte lika berömd. Faktum är emellertid att Wells hade en hisnande förmåga att förutsäga viktiga världspolitiska utvecklingsskeden, inte minst atombomben och atomkrigshotet, varom den naturvetenskapligt välorienterade Wells skrev hela böcker redan för första världskriget!

Kring år 1930 författade Wells en liten skrift som han i diverse olika utgåvor kallade Den öppna konspirationen eller Vad göra av våra liv? Verket är en uppmaning till alla aktiva medborgare att äntligen göra upp med nationalismen och genomföra en kosmopolitisk världsrevolution, som leder till bildandet av en världsregering.

I motsats till flera av Wells övriga verk blev "Den öppna konspirationen" på sin tid ingen publiksuccé, men dess originella om än teknokratiska idéer om Kosmopolis har fortsatt att inspirera många forskare och intellektuella.

Ifall den demokratiska fredhypotesen inte visar sig hållbar måste vi nämligen återkomma till den tanke som Wells har formulerat och utarbetat några steg längre än de flesta andra tänkare: vore det, för att undvika världskriget-atomkriget, nödvändigt att upprätta av en världsstat ?

Patomäki torde besvara denna fråga jakande, men han framhåller, att en världsstat i sin tur förutsätter "ett politiskt säkerhetssamfund". Utan detta skulle världsstaten riskera att bli ett totalitärt monster som stöder sig på massiv våldsanvändning, eller som ger upphov till ett globalt inbördeskrig med lika ödesdigra följder som världskriget. Vi måste alltså tillsvidare uppskjuta vårt ställningstagande beträffande världsstaten, anser Patomäki. Ställningstagadet i denna fråga beror av möjligheterna för en demokratisk omvandling av systemen för global styrning.

Patomäki utvecklar mycket av sitt resonemang kring historiska analogier (och diskuterar samtidigt ingående värdet av och problemen med historiska jämförelser, vilket jag här förbigår). Ett grundläggande antagande i boken är att vår egen tid i vissa viktiga avseenden påminner om perioden 1870-1914. I detta perspektiv blir det följaktligen intressant att studera förklaringarna av första världskriget. Härvid utgör långsiktiga ekonomiska trender en speciell förklaringsgrund, som Patomäki ägnar ett par egna kapitel. Ett viktigt, återkommande begrepp hos Patomäki (som i detta fall bygger på tankar hos statsvetaren Karl Deutsch) är patologisk inlärning. Det går ut på att grupper, eliter eller hela länder och regioner (t ex EU, USA) överskattar betydelsen av sina egna eller sina föregångares historiska erfarenheter och sålunda tränger undan överraskningar, nya upptäckter och förändring. "Nyliberaliseringens självförstärkande process resulterar i patologisk inlärning", skriver Patomäki bland annat.

Sitt eget förklaringsmönster fäster Patomäki vid två "knutpunkter", båda resultat av val som gjorts i USA och av USA-ledningen: (i) upphävandet av Bretton Woods-systemet (dvs det efter kriget gällande systemet för reglering av finansmarknaderna bl.a. genom bindningen av dollarn och de övriga valutorna till guldmyntfoten) fr o m början av 1970-talet, vilket ledde till den globala "nyliberaliseringen" (ii) återgången till en explicit nyimperialistisk ideologi i början av 2000-talet.

Scenarierna

Vid slutet av det 21. århundratets första decennium vacklar världsekonomin mellan låg tillväxt och recession. Ett nytt uppsving är osannolikt. Militära utgifter som finansieras genom skuldtagning samt de rikaste samhällsskiktens privatkonsumtion kan tillfälligt och punktvis få få ekonomin att blomstra, men med denna form av keynesianism lyckas man inte i längden bryta den nedåtgående trenden. Grundläggande mekanismer i världsekonomin och -politiken är enligt Patomäki:

• Ojämn tillväxt och ekonomisk obalans;
• Nyimperial konkurrens om allt knappare resurser; inbegriper EUs och Kinas växande oljeberoende mm.
• Krisbenägna globala finanser och dollarns prekära roll i det internationella penningsystemet. (Vid slutet av år 2006 uppgick USAs nettoskuld till 4,9 tusen miljarder dollar ; 65% av BNP. Finansieringen av denna skuld kostande 1,7 mrd dollar per dag.)
• Avdemokratiseringen och de dolda intressenas ökade betydelse. (Jfr vad som ovan relaterades om demokratins gränser.)
• "Säkerhetisering", fiendebilder och rustningsspiraler. "Säkerhetisering" (securitization) av en fråga innebär att den definieras av politiker och beslutsfattare som avgörande för t ex det egna landets eller "Västvärldens" eller hela världens säkerhet. (Patomäki gör en genomgång av grundläggande säkerhetsantaganden och hotbilder i Kina, EU och USA.)

Patomäkis analys av världsläget leder fram till några scenarier och filosofiska reflexioner.

Jag relaterar/översätter i det följande stommen, dispositionen, till scenarierna.

Möjlig framtid A : Våldets och krigets logik återvänder till den globala politiska ekonomins kärnområden

A1) Nyimperialistisk konkurrens mellan supermakter och block

A2) USA bryter samman ekonomiskt och reagerar aggressivt

A3) Tillväxt ger upphov till konflikter och rustningsspiraler




Möjlig framtid B: Fredliga och demokratiska reformer av den globala styrningen

B1) Proaktivt händelseförlopp: det globala civilsamhället reser sig och bildar en spontan förändingskraft

B2) Fortsatta ekonomiska kriser och krig skapar en gynnsam situation för reformrörelser




Möjlig framtid C: Global uppvärmning eller en katastrof utlöser en global reform

C1) Etisk-politiska svar på den globala uppvärmningen transformerar den globala styrningens institutioner

C2) Massförintelsevapen kommer till användning vilket utlöser globala förändringar

C3) En fullskalig våldsam katastrof leder slutligen till förändring.

En kommentar om "boken"

Lite symboliskt är det ju att denna bok, vars ämne tydligen berör alla människor, kostar 75 pund alias 150 dollar alias ca 100 euro. En Attac-medlem med mera valuta på fickan än jag råkar ha skulle säkert gärna betala det priset för att få skriva om boken i Fredsposten men jag tiggde i stället professorn om att få läsa manuskriptet på min dator. Vilket visade sig vara klokt. Fredspostens redaktör beställde nämligen ett recensionsexemplar av boken , men förlaget Routledge har tydligen inte velat skicka ett sådant. Eventuellt anses det att detta slags bok endast bör behandlas inom i det akademiska elfenbenstornets väggar.

Jag, som är en övertygad och inbiten anhängare av datorer och internet - till den grad att jag anser, att också Patomäki gärna kunde ha gett lite mer utrymme åt de möjligheter som den digitala revolutionen öppnar för mänskligheten - måste erkänna, att det är ett litet helvete att läsa och recensera detta rätt omfattande och subtila verk utan att ha själva trycksaken i handen ! Så att nu avslutar jag för denna gång, i fullt medvetande om att inte ha kunnat göra full rättvisa åt verket. Jag ska göra ett nytt försök att få tag i ett recensionsexemplar. Ifall det lyckas ber jag att få återkomma i ett senare nr av Fredsposten med ytterligare presentationer av bokens innehåll och några slutkommentarer.

Mikael Böök

(*) Artikeln ingår i Fredsposten 1/2008