Mikas blogg

Det ska inte bli något nytt kallt krig

President Sarkozy varslar idag om ett extraordinarie EU-toppmöte om hur Ryssland ska tvingas att dra sig ur Georgien. Ukraina öppnade för USAs robotsköld i Östeuropa. Rysk militär överväger att bestycka östersjöflottan med nukleära stridsspetsar. Och så vidare. Nedan ett gensvar till den ryska statsvetaren Alla Glinchikova, som nyligen skrev till europeiska sociala forums epostlista: what was done to break this tendency by all of us? Was it estimated as high priority not in words, but in actions? Is there a strategy of developing of civil diplomacy to enhance civil trust in Eastern Europe?:

Det ska inte bli något nytt kallt krig

Återgår stormakterna till det kalla krigets politik? I så fall tonas "kriget mot terrorism" kanske ned, vilket är lika så bra. Dessvärre återvänder terrorbalansen. USAs missilsköld i Tjeckien och Polen är en tydlig påminnelse om att det kalla krigets nukleära grundstruktur finns kvar och att parterna nu som då eftersträvar förstaslagskapacitet.

NATOs expansion fortsätter. Ett tecken på att en motsvarande östlig pakt redan håller på att ta form kom år 2001då Ryssland och Kina samt Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan bildade Shanghai Cooperation Organization. SCO-samarbetets militära dimension kan komma att förstärkas och ytterligare länder kan tänkas vilja ansluta sig.

Ett scenario, som innebär en ny uppdelning av världen mellan två antagonistiska militärblock kan alltså inte uteslutas, trots fortgående globalisering av produktion, handel och finanser. Den ekonomiska utvecklingen och säkerhetspolitiken styrs dessvärre fortfarande av militärindustriella intressen.

Behovet av en säkerhetspolitisk omvärdering är uppenbart. Men behöver vi ökade militäranslag och modernisering av förintelsesystemen på jorden, i haven och i yttre rymden? I vilken mening ökar vår säkerhet ifall vi besluter att binda oss till militärpakter mellan stater som hotar varandra med massförintelsevapen?

Döm själv vad de säkerhetspolitiska papegojornas prat är värt och vart det leder oss!

Vem är i stånd att bryta ett världsläge, som i själva verket alltmer liknar det som rådde under åren före första världskriget?

Presidenter, utrikesministrar och diplomater må gärna fortsätta att göra sitt bästa, men det står knappast i deras makt att hejda den oroväckande trenden. De står för ett förlegat politiskt världssystem, som sägs bygga på suveräna nationalstater, men som i verkligheten bara kan ge upphov till hierarkiskt ordnade militärblock.

Därför bör Europas folk, till vilket även ryssarna räknas, vända ryggen åt sina regeringars säkerhetspolitik. Så sker också. Folken i Europa samarbetar bl a i sociala forum, på internationella festivaler (typ Faces) och med hjälp av internet för att riva ner hindren för en ny säkerhetspolitik, som är värd sitt namn.

Vi har också ett utmärkt exempel från det senaste kalla kriget på vad alleuropeisk medborgardiplomati kan åstadkomma. Därmed avses 1980-talets END-rörelse (European Nuclear Disarmament), som förenade miljoner människor från Atlanten till Ural under det gemensamma kravet om obetingad nukleär nedrustning.

Inte bara i Västeuropa, utan också i Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, DDR och Sovjetunionen växte det fram oberoende fredsgrupper och -rörelser, som samarbetade över blockgränserna mot de ryska (sovjetiska), västeuropeiska och amerikanska regeringarnas nukleära militarism.

Utan denna rörelse hade t. ex. INF-avtalet mellan Reagan och Gorbatjov (1987) och den därpå följande avspänningen säkerligen inte kommit till stånd. Men END lämnades på hälft, alldeles som om någon hade signalerat "Faran över"!

Tiden är tydligen mogen för ett återupptagande av END-rörelsen. Eftersom ett nytt kallt krig inte kan accepteras är det också dags att förverkliga det ursprungliga EU-projektet, dvs att ersätta de krigiska nationalstaterna (inklusive kärnvapenmakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland) med en fredlig förbundsstat. Ska alltså Ryssland ingå i EU? Ja, om en gång turken ska vara med så ska väl ryssen också kunna vara det?

Mikael Böök

En längre version av min artikel (på engelska) citeras i ESFs blogg, där också Glintchikovas text står att läsa.