Vem ska äga vad vi läser?
I artikeln "Sinuhes väg tillbaka till Egypten" (Hbl 31.12.2008; kultursidan) står följande att läsa: "Den arabiska översättningen av Sinuhe - som offentliggjordes 1955 - var en piratutgåva utan tillstånd från det finländska förlaget Werner Söderström. På den tiden hade Egypten inte undertecknat Bernkonventionen om upphovsrätt, ISBN."
Om inte artikelförfattaren Faruk Abu-Chacra, som otvivelaktigt är en högt bildad person, eller kulturredaktören, som säkerligen också är det, kan skilja mellan ISBN och Bernkonventionen, så är det möjligt, att en del av kultursidans läsare inte heller kan göra det. Därför hoppar jag nu över till året 1970, då International Standard Book Number (ISBN) infördes och Egypten fick ISBN-landskoden 622. Detta går ju i och för sig ihop med att Egypten år 1955 inte ännu hade anslutit sig till "Bernkonventionen, ISBN". Ändå finns här någonting som inte stämmer.
Bernkonventionen är visserligen en betydligt äldre historia. Många länder, däribland USA, vägrade länge att skriva under på detta internationella avtal om upphovsrätt från år 1886 innan de insåg att globaliseringens timme hade slagit och att alla hädanefter måste följa samma grundlagar. Sålunda verkställdes den amerikanska "Berne Convention Implementation Act of 1988" den 1 mars 1989 varvid även USA blev en del av Bernkonventionen, läser jag i allas vår Wikipedia.
När Egypten anslöt sig till Bernländerna kan man kolla upp på WIPOs (World Intellectual Property Organization) hemsidor på nätet där det framgår, att egyptierna så att säga helt lagligt kunde publicera piratöversättningar av Mika Waltaris berömda roman ända fram till 1971, då landet anslöt sig till de övriga Bernländerna. Därefter blev det stopp. Fast Egypten reserverade sig på några punkter. Bl.a. påpekade Egyptens regering, att anslutningen till Bern inte på något vis fick tolkas såsom ett erkännande av staten Israel, vilket för tankarna till det dagsaktuella politiska världsläget.
Men efter världshandelorganisationen WTOs tillkomst (1995) är Bernkonventionen inte längre vad den varit; i och med TRIPS-avtalet (Trade-Related Intellectual Property Rights) tog den anglosaxiska kopieringsrätten definitivt överhanden på de ursprungliga, kontinentaleuropeiska upphovsrättsliga idéernas bekostnad. Hädanefter betraktas alltså inte längre den som skrivit boken såsom dess ägare, och inte heller är det du, kära läsare, som äger vad du läser, utan det gör uteslutande ägaren av rätten att reproducera verket (copyright). Ack ja, konstverket har i reproduktionens tidsålder blivit enbart en handelsvara!
På ett motsvarande sätt blev ISBN-standarden sedermera marknadsvänligare genom att ISBN-numren (år 2007) gjordes fullt kompatibla med streckkoderna.
Så här vid årsskiftet skulle jag vilja ställa ett par motfrågor: Kunde inte rätten att äga vad vi läser en gång för alla ges åt BIBLIOTEKET? Och borde inte bibliotekarierna samtidigt göra anspråk på INTERNET? Ifall Google Inc. lyckas med sin månlandning, dvs digitaliseringen av alla böcker som utgivits, ja då är det ju där det vi läser kommer att finnas.
(Tryckt i papperstidningen Hufvudstadsbladets debattspalt .)
