Realism och European Nuclear Disarmament (END)
Nedan följer ett utdrag ur ett brev till vännen K:
[...] Men jag är inte ense med de gamla generalernas åsikt att Frankrike,
Storbritannien eller de övriga EU-länderna behöver hålla sig med kärnvapen
i avskräckningssyfte och för att vid behov kunna vara de första att
använda kärnvapnen preventivt för att förhindra sin egen
utplåning. Ska det bli någon nukleär nedrustning så måste någon börja.
Kanske Obama åtminstone vågar dra bort USAs kärnvapen från Europa. Därmed
skulle förutsättningarna för en diskussion om fransk och brittisk nukleär
avrustning förbättas.
Tillsvidare fortsätter dessvärre den europeiska tillverkningen av nya
atomstridsspetsar, nya atomubåtar (som drivs med atomkraft och är
bestyckade med atommissiler), bärraketer och flygplan för att kasta
bomberna på de som inte bor i Väst samt nya spaningsystem, rymdsatelliter
och missiler för att stoppa deras missiler. Medan upprustningens lönsamma
business fortsätter 'as usual' mognar hela mänsklighetens ekologiska,
ekonomiska och etiska kris.
Ändå säger våra vänner liksom i förbigående (inom parentes) att europeisk
nukleär nedrustning är orealistiskt. Sålunda bidrar också våra vänner till
att avfärda saken från den europeiska politiska agendan. Det går vi inte med på. Tänk att miljoner européer ännu på 1980-talet och mitt under
det kalla kriget engagerade sig för European Nuclear Disarmament!
När jag själv läste ovanstående på nytt blev jag missnöjd med mina egna formuleringar. Så skrev jag om texten men förlorade den nya versionen p g a något konstigt
tekniskt fel när jag skulle klistra in uppgifter om den europeiska
militärindustrin från ett dokument på nätet. Jag ville kolla t ex att det
faktiskt byggs nya militära flygplan i Europa med kapacitet för att
leverera (!) kärnvapen. Och det gör det. Åtminstone de nya franska
Rafale-planen (en flottilj torde ha blivit färdig 2008) är utrustade för
att stå till tjänst med "nukleär avskräckning".
Försökte igår också sätta mig in i den europeiska rymdindustrins och EUs
"dual-use"-politik, som innebär att de stora rymdprojekten har både en
militär och en civil sida. En av artiklarna jag studerade, av tre
italienska forskare inom meteorologi, var rubricerad: Håller man på att
utesluta en fredlig användning av yttre rymden? - Ja, det är alltså just det vi EU-medborgare håller på med.
Flera av våra vänner, som tar reda på fakta om EU:s militärindustriella
komplex, kärnkraftsindustrin i Europa, lobbandet i Bryssel, de europeiska
vattenbolagens dominans, finansmaskineriet Clearstream i Luxemburg, den
gemensamma jordbrukspolitiken, planerna på att göra Tony Blair till EUs
första president osv. osv. har ju blivit eller förblivit inbitna
EU-motståndare och anslutit sig till föreningen Vaihtoehto EU:lle
(Alternativ till EU) eller Esko Seppänen. Jag förstår dem så väl. Men
själv har jag småningom kommit fram till att alternativet till det
nuvarande EU måste sökas inom det nuvarande EU. Och att den som söker han
finner. Nämligen traditionen från Altiero Spinelli med flera ursprungliga
eurofederalister. Det har bara hunnit lägga sig så tjocka lager av skit
över dem att man är tvungen att gräva riktigt länge inan man hittar dem.
I Sverige finns det åtminstone några människor som har (andlig eller fysisk, kanske båda) kontakt med ifrågavarande tradition: Anders Ehnmark, Per Wirtén... Men också
svenskarna (liksom naturligtvis även finnarna!) är sådana förbannade
inkrökta nationalister. Fast en sak tycker jag att svenskarna har gjort
mycket bra. Jag avser deras beslut att INTE bygga svenska atomvapen.
Bygget var ju redan i full gång, men så beslöt man (militärerna?
politikerna?) att avstå. Hurra för det!
Varför togs i tiderna detta negativa beslut om den blågula atombomben? Var det p g a av "realism"?
Eller hade det varit mer "realistiskt" att bygga en svensk force de frappe för att avskräcka ryssen?
Min vän K., som också funderar över vad som är och vad som inte är "realistiskt" i dagens värld, skickade mig följande lustiga ramsa ur en bok om Elisabet I:
Its the mild idealists who plan our social revolutions,
then come the brutal realists and turn them into executions.
And first and foremost on their lists
appear the mild idealists.