Jag vill inte att EU går mot sin upplösning (2)
För ett par veckor sedan lade jag in några invändningar mot Thomas Wallgrens förhoppning (i finska rundradions välbesökta intervjuprogram, som väckte mycket intresse och känslor bland lyssnarna) om att EU måtte gå mot sin upplösning. I detta skede kunde det vara givande att, som vännen K. också föreslog, arrangera en publikdebatt om EUs vara eller inte vara.
Debatten handlar inte bara om att veta, utan också om att vilja och att känna.
Jag undrar om Thomas nöjer sig med att hoppas eller om han verkligen vill bidra till EUs upplösning?
Att hoppas på EUs sönderfall är en sak. Att personligen ta ansvar för den europeiska unionens splittring innebär någonting annat.
Detsamma gäller förstås också viceversa. Att bara gå omkring och önska sig en förbundsstat bidrar inte särskilt mycket till det europeiska statsbygget.
Jag skulle gärna få kontakt med andra som tycker att EU borde stärkas, fast utan atombomber och -kraftverk och fundamentalism. Eftersom det är hemskt svårt (eller omöjligt) att förutse framtiden försöker jag att inte ta så förfärligt allvarligt på EU; värre är det ju med atombomberna. Ska vi säga såhär: EU är bara ett slags hobby (förutsatt att... nåja, det blev redan sagt) som man hoppas ska gro och växa tillsammans med andra som intresserar sig för saken... Därför har jag också nyligen anslutit mig till Europäisches Bürger-Netzwerk. Ja, ta för all del kontakt om du gillar idén!
Och den där publikdebatten tycker jag vi ordnar. För övrigt tror jag vi ska akta oss för att bli ovänner på frågan om EUs upplösning eller enande - fast det just nu i dessa kristider tycks vara en väldigt tung fråga, eller just därför. I fråga om EU och dess framtid har vi kommit till en punkt där José Manuel Barroso och Annina Barbosa i Bryssel kanske inte längre vet precis vad vi talar om. Enhet - upplösning - vad vet jag? Vad vill jag? Vad kan jag?
