Mikas blogg

26 April
2010

Kärnkraftens samvetsfråga

Frågan gäller inte hur många kraftverk man ska bygga, vilka bolag som ska ges tillstånd eller var kraftverken ska placeras utan om man överhuvudtaget bör bygga ut kärnkraften eller i stället besluta att avveckla den.

Men ställda inför denna fråga låter de politiska partierna sina representater i folkets riksdag rösta hur de vill, var och en enligt sitt eget samvete.

En regering förväntas däremot endast vara förpliktad att utreda vad de högre makterna anser. Således utreder regeringen vad de högre makterna anser, varefter den meddelar, att det ska byggas fler kärnkraftverk. Detta kan allra högst vara en fråga om antal, bolag och placeringsorter.

De högre makterna är uppenbarligen träförädlings- och metallindustrins chefer och deras bankirer, som är beredda att finansiera det hela med undantag av eventuella förluster, härdsmältor eller rivningskostnaderna, som man ju inte gärna vill räkna in i slutsumman. Eftersom det i skrivande stund fortfarande inte är helt säkert att finanskrisen är över och dessutom råkar vara Tjernobyldagen 26 april får jag väl tillägga, att i det i vissa fall inte gäller att riva, utan i stället att bygga en sarkofag kring de kärnkraftverk som s a s tjänat färdigt, vilket blir särskilt dyrt för de efterlevande skattebetalarna.

Det moderna Finlands augurer har faktiskt ända sedan första hälften av 1990-talet, då lysande tillväxttecken avtecknade sig över samhällshorisonten, visionerat om en framtida expansion av handeln med energiprodukter.

"På grund av nackdelarna vill man på många håll undvika en verksamhet av det här slaget. Detta ger emellertid finländarna en chans att bedriva framgångsrika affärer. Europas nya anläggningar för behandling av kärnavfall kan byggas i Finland och så kan en stor del av det västeuropeiska kärnavfallet hämtas hit",

profeterade forskaren Martin Ollus vid Statens tekniska forskningscentral VTT i SITRA-rapporten Uusi teollinen Suomi år 1994.

I stället för att producera papper och metallvaror, vilket man numera hellre gör i Latinamerika eller Asien, ska med andra ord Finlands industri hädanefter inriktas på att exportera kärnkraftsel till och importera kärnavfall från Europa.

Men tänk om folkets representanter och folket självt eller medborgarna inte vill böja sig under de högre makternas beslut? I Tyskland, en gång skådeplats för ett trettioårigt krig om samvetsfrågor, stod medborgarna senaste veckoslut hand i hand längs hela den 120 km långa sträckan mellan kärnkraftverken Brunsbuttel och Krummel. De tog uppenbarligen frågan på blodigt allvar om än under helt fredliga former.

På tal om allvar må man gärna också erinra sig Mohandas Gandhi, som i varje ögonblick vinnlade sig om att följa Sanningens, sin Guds, kallelse.

Då man betänker hur det kunde gå ifall våra egna politiker skulle försöka följa sin indiska kollegas exempel inser man varför minister Pekkarinen har skyndat sig att skämta bort nollalternativet.

Publicerad i Hufvudstadsbladet 3 maj 2010 under rubriken Skall Finland alls ha kärnkraft?