Androiderna kontrollerar sina vapen
“Nu är jag väldigt förundrad, jag har aldrig i mitt liv varit så förbluffad. Jag förundrar mig över människan, som både kan spela trollflöjtoch tillverka missiler. Vad är hon egentligen för någonting? Hurdan är hon? Och om jag börjar få kortare näbb, som det känns ibland, om mina fötter smalnar och mina fjädrar faller av, om jag en dag får ett riktigt människoansikte, kommer jag då att bli likadan?”
säger Pelikanen i Leena Krohns bok Ihmisen Vatteissa (Tammi 1976; cit enl Thomas Warburtons översättning; I människokläder, Fri Press 1989). Boken har nyligen utkommit på koreanska och Leena Krohn själv har fått inbjudan till Young Korean Writers Festival. I egenskap av Leenas man reser också jag idag till Seoul.
Enligt hörsägen behöver man, för att göra sig hörd i Seoul, en 3G-telefon för annars lär man inte kunna ringa sina närmaste ifall man eller de tappar bort sig eller dem. Det föll sig då naturligt att skaffa sig en sydkoreansk Samsung Galaxy med Googles operativsystem Android, som är byggt med öppen källkod.
Den är djävligt fin. Men igår, när jag med hjälp av mobiltelefonens inbyggda Google Maps för första gången tog en titt på centrala Seoul ur satellitperspektiv och räknade antal körfiler på stadens största trafikstråk, erinrade jag mig tyvärr att jag före avresan har lovat skriva en artikel för Fredsposten om läget beträffande vapenkontroll och nedrustning.
Här finns faktiskt flera samband. Korea, för det första, eftersom läget där är särskilt spänt. Ja, på sätt och vis verkar andra världskriget, eller åtminstone det kalla kriget mellan kommunismen och kapitalismen, aldrig ha tagit slut på den koreanska halvön. Och för det andra, satellitperspektivet, aktuellt även för oss i Europa bl a genom NATO:s planer på att bygga en heltäckande europeisk missilsköld fram till 2018. Förevändningen för missilskölden är att den skydda oss ifrån iranska kärnvapenangrepp, men i realiteten handlar det uppenbarligen om lönande investeringar och således helt enkelt om att förtjäna ordentligt med pengar.
Missilförsvaret är en av det militär-industriella-akademiska komplexets största guldgruvor vid sidan av flygindustrin och kärnvapnen. En outsinlig guldgruva, dessutom. Ty hur många miljarder man än satsar på rymdförsvaret kan vi ju aldrig vara riktigt säkra på att det verkligen fungerar ifall Persiens främsta ballistiker nu skulle ha råkat pricka in oss på sina Google Maps. Android-systemet i min nya telefon verkar för övrigt inte klara av att visa Youtube-videor. Det borde uppdateras till nyaste versionen. Så även våra antiballistiska robotars operativsystem.
Raytheon, General Electric, Boeing, Northrop Grumman och Science Applications International Corporation (“A Fortune 500 company”) med flera bygger sedan länge ett missilförsvar för att garantera även amerikanarnas säkerhet. Dock har Ryssland bevisligen (i motsats till Iran) tusentals atommissiler. Det säkra missilförsvaret är kort sagt en myt och det vet vi alla, eftersom vi är människor och då ju människan är en tänkande varelse. Men för krigsindustrins finansiärer och profitörer är denna myt så till den grad lönsam, och för politiker och fackbossar tycks den skapa så mycket sysselsättning och ekonomsik tillväxt, att den i tidningspressen i stället brukar beskrivas som vapenkontroll.
Vapenkontroll kunde definieras såsom stormaktregeringarnas gemensamma ansträngningar att bygga ut ständigt nya massförintelsesystem och luftstridskrafter med därtill tillhörande missilförsvar, spionsatelliter och underrättelsetjänster. Det är det de håller på med just nu i New York på mötet om ickespridningsavtalets (som egentligen borde kallas för spridningsavtalet) förnyande. Vad de säger och lovar är en sak. Vad det ständigt växande antalet miljoner och miljarder i militärbudgetarna uttrycker kommer emellertid betydligt närmare sanningen.
Nu har visserligen president Obama sagt att USA går in för en värld utan kärnvapen. Men: “Samtidigt som president Barack Obama uppmanar världen att skrota kärnvapnen satsar han miljarder på att utveckla nya supervapen som kan säkerställa USA:s militära övermakt i en kärnvapenfri värld”, som det stod i Hufvudstadsbladet 24 april. Det nya systemet kallas för Prompt Global Strike, vilket Hbl glömde att nämna men som är bra att veta, eftersom Google och Wikipedia ju snabbare hämtar fram relevant bakgrundsinformation och färska nyheter bara man förstår att använda rätt sökord. Prompt Global Strike går helt enkelt ut på att slå till var som helst och vem som helst på jordklotet lika plötsligt som man hade kunnat nå dit eller dem med sina atombomber. Fast denna gång planerar man alltså att lämna kärnstridsspetsarna hemma, eller under IAEA:s kontroll (det anrikade uranet kan nämligen komma att behövas i kärnreaktorer). I stället utrustas missilerna med helt vanliga, konventionella bomber.
Då jag övade mig på att leta efter lämpliga mål i Seoul i min nya mobil slogs jag i alla fall av en obehaglig insikt. Hur ska den som plötsligt upptäcker på sin radar att några vanliga, konventionella bomber redan är på väg kunna vara alldeles säker på att de verkligen är det?
Nej, vapenkontroll är inget att hoppas på men kanske Google och Android är det? Google har ju som motto att inte göra illa - Don't do evil. Androider är å andra sidan inte helt mänskliga. Men kanske det går upp ett ljus också för androiderna då de upptäcker, att vapenkontroll är ute? Att ensidig nedrustning är det enda som gäller!
Mikael Böök
Lovisa
