Intryck från Olkiluotoblockaden i Jean-Yvons sällskap
1.
Hemma i kärnkraftsstaden Lovisa efter Olkiluotoblockaden 28.8. och kärnavfallsseminariet i Raumo 29.8 (och efter en mellandag med migrän, som jag ska återkomma till) läser jag EBLIDA-ordföranden Gerald Leitners ledare i föreningens varannan månad utkommande nyhtesrapport. EBLIDA är paraplyorganisationen för biblioteksföreningarna i Europa. Leitner uppmanar “alla” (läs: alla yrkesbibliotekarier inom EU) att fundera på vad man ska svara EU-kommissionen angående kulturen i framtiden. Kommissionen har nämligen inbegärt utlåtanden om EU:s “kulturstrategi” av alla, inklusive av Ny Tids läsare, före deadline i december.
Men kunde inte Gerald Leitner ha kommit på någonting mer aktuellt och angeläget än detta, att vi ska ägna hela hösten åt att fundera ut några goda råd åt EU-kommissionen?
Varför sviker Yrkesmannen och -kvinnan oavbrutet sina kollegor Medborgaren och Medmänniskan? Jag tänker nu inte bara på Bibliotekarien, utan också på Vetenskapsmannen för att inte tala om Journalisten. Jo, för att “all professions are conspiracies against the laity” (sagt i pjäsen Doctor's Dilemma, skriven av George Bernard Shaw). Alla yrken är konspirationer mot lekmännen.
Det är därför yrkesjournalisterna inte kunde tala om för läsarna att Olkiluotoblockaden på lördagen 28.8. var europeisk och internationell med deltagare från bl a Sverige, Frankrike, Ryssland och Vitryssland och med understöd av organisationer och rörelser i många fler länder.
Sådant noterar bara kulturtidskrifter i mediamarginalen. Om ens de.
2.
Senaste lördag roade sig Jean-Yvon Landrac från Bretagne och undertecknad från Östra Nyland med att
plocka svagt radioaktiva svampar i Euraåminne. Lingonen höll just på att mogna. Vad kunde vara bättre för kropp och själ än en avstickare till skogs efter de första hektiska försöken kl 06.00 - ca 08.30
att blockera motorvägen mellan Björneborg och Raumo vid avtaget till kärnkraftverken och EPR-bygget längst ute på Olkiluotoudden 12 km västerut!
Jean-Yvon, som representerar nätverket Sortir du nucléaire (Ut ur kärnkraftssamhället!), hade försökt prata polisen till rätta, varvid polisen artigt hade påpekat: “je ne parle pas français” . Då hade min franske vän övergått till att tala tyska men polisen hade bara fortsatt att skaka på huvudet. Och Jean-Yvons engelska uttal hade låtit mycket frankofont. Och jag, som gått på Cours de civilisation française vid Sorbonne år 1966, hade fått fungera som tolk.
Polisen nekade oss tillträde till Olkiluotovägen med förevändningen att TVO (bolaget) inte tog emot några besökare denna lördag. - “Följer polisen order från bolaget?”, undrade Jean-Yvon, vilket jag översatte för konstaplarna, som hade spärrat av huvudvägen till Olkiluoto ett par hundra meter från vägskälet. Den frågan ville de inte ta ställning till.
Det var därför vi insåg det goda med att för en stund avlägsna oss från den direkta aktionens tanke- och känslomässiga universum. Under vår skogsvandring hann vi också samtala om det ena och det andra . Bl a kom vi in på tolkningen av ordet “conscience” , som ju kan betyda medvetande men också samvete. “Science sans conscience n'est que ruine de l'âme” (vetenskap utan samvete är blott själens ruin) , citerade Jean-Yvon. Pascal? undrade jag med hänvisning till 1600-talsfilosofen. Nä, Montesquieu, skulle jag tro, sa Jean-Yvon osäkert, refererande till 1700-talsstatsvetaren. Att redan 1500-talsförfattaren Rabelais hade insett och formulerat denna sanning hade vi båda glömt.
3.
Alla rapporter från kampen mot kärnkraftsinustrin och det militärindustriella komplexet (två sidor av samma mynt, les deux faces d’une même pièce ) är tillrättalagda efterhandskonstruktioner; hur det verkligen var kan ingen beskriva. Inte ens subjektivt. Till vår förvåning hejdade ingen ordningens väktare Jean-Yvon och mig när vi klev ut ur skogen ett stycke nedanför polisspärren och fortsatte längs vägen i riktning Olkiluoto.
Bakom en vägkrök mötte vi åter Rabelais' ande, denna gång i form av gatuteater och bykarneval.
Aktivisternas förtrupp hade med armarna sammanlänkade genom plast- och plåtrör öppnat en andra frontlinje några hundra meter bakom ordningsmaktens hyvudstyrka genom att lägga sig på rygg över den asfalterade bilvägen och cykelvägen och emellanåt också över den mindre sandväg, som polisen höll öppen för att erbjuda Olkiluotoborna passage till och från sina hem. Olkiluotoborna är tydligen splittrade i kärnkraftsfrågan: endel lät oss uttryckligen förstå att de stödde oss, andra verkade generade eller rentav förargade. En man gjorde också ett halvhjärtat försök att forcera blockaden med sin bil, men stannade upp när Jean-Yvon resolut satte sig på kylaren. Polisen ingrep också och dirigerade den uppretade bysbons bil över en sidoväg.
Den kvinnliga rap- och dansensemblen “The Scandinavian Punks”, ledd av teaterstuderanden Emmi Uimonen, agerade cheerleaders för aktivistlaget. Såhär kunde det låta:
Nostetaan Suomi korkeelle tähtiin
vaihda ydinvoima luontoon, sen aika jo nähtiin
millaista mainetta tästä saa?
Suomi on radioaktiivisin maa
Lobbari hoi, lobbari, oi!
Mulle mielipteen annoit
ja illallisen, kultahampaan
laumaasi sait uuden lampaan
4.
Med oss hade vi Nils-Axel Mörner, en berömd geolog, som på 1980-talet var ordförande för Internationella Unionen för Kvartär Forskning (INQUA), vars medlemmar studerar förändringarna i miljön under den yngsta perioden i vår jords historia. Denna sk postglaciala fas omfattar bara de senaste 2,6 miljoner åren.
Enligt dr Mörner är berget, där nationens regering, riksdag och media vill gömma det högaktiva avfallet från Olkiluoto, ett mycket olämpligt val. Mörner, som bedrev fältstudier på platsen, kallar ingenjörernas beräkningar en geologisk skymf. De i och för sig kompetenta och skickliga räknenissarna har siktet inställt uteslutande på nutiden, kritiserar han. Den geologiska expertisen i Finland är för sin del feg och håller käft. En professorskollega tog visserligen till orda för några år sedan -- när han blev pensionerad och äntligen vågade tala ut! Men i sin stora besvikelse över regeringens kärnkraftspolitik beslöt han att återgå till sin grundforskning, berättade Mörner på uppföljningsseminariet.
Vilket osvikligt leder tankarna till Voltaire, som lät Candide & Co avsluta sina dagar med att odla kål. Fast Voltaire själv upphörde ju ingalunda med sin kamp mot makterna.
A propos Voltaire så hade vi också med oss Pirkko Lindberg, författaren till boken Candida (1996). Lindberg har nyligen utkommit med tegelstensromanen Hotell Hemlängtan , som jag lånade för att läsa härnäst och som jag också kunde ha använt för att slå polisen i huvudet med. Men polisen uppträdde på det stora hela korrekt mot demonstranterna så det behövde jag aldrig göra.
Jag tror att migrän är ett slags sinnessjukdom av privat och relativt kortvarig natur. Inte oavbruten och offentlig, som kärnkraftsssamhällets galenskap.
Mikael Böök
Publicerad något förkortad i Ny Tid 3.9.2010
IndyMedias reportage
på engelska och
på franska.
