Mikas blogg

24 November
2010

Den falska och den sanna unionen

Medan jag väntade på samtal från Dakar, där det småningom ska ordnas ett socialt världsforum (Forum social mondial, 6-11 februari 2011) övade jag mig på dagens diskussionsämne genom att översätta Attac Frankrikes kommuniké:

Attac Frankrike: Rädda bankerna eller irländarna?

24 November, 2010

För finansmarknaderna i euroområdet tycktes Irland vara mönstereleven, som exemplifierade den ultraliberala politikens triumf. Denna politik bygger på lägre skatter, budgetöverskott samt en otyglad finansiell sektor. Men "den keltiska tigern" måste till slut betala priset för sina "dygder". När fastighetspekulationernas bubbla sprack bringades de irländska bankerna snabbt till konkursens rand.
Landets budgetöverskott har förvandlats till en avgrund: ett underskott på 32% under 2010. Men fallet blir högre än så, dock inte för bankirerna utan för det irländska folket. Syftet med EU:s och och IMF:s "räddningsplan" är nämligen först och främst att rädda de utländska -- särskilt tyska, brittiska, franska och italienska -- banker, som har beviljat massiva lån till bankerna i Irland i avsikt att profitera på "det irländska undret".
Som ersättning för de belopp som nu frigörs att rädda banksektorn måste det irländska folket igen dra in på svångremmen, ännu mer drastiskt än förra gången: sparprogrammet innebär att mer än 100.000 arbetsplatser i offentliga sektorn elimineras, att arbetslöshetsersättningar och familjebidrag skärs ned, och att minimilönen sänks.
Å andra sidan vägrar regeringen att öka företagsbeskattningen, som utgör endast 12,5% i Irland mot 33% i Frankrike; Google, Microsoft och Intel, som har etablerat sig i stor skala i landet har hotat med repressalier ifall förtagsskatterna höjs.
Denna åtstramningspolitik är både orättvis och absurd, eftersom den leder till ökad arbetslöshet och stryper den inhemska efterfrågan. Sålunda har kreditvärderingsinstitutet Moody meddelat att man antagligen kommer att sänka kreditbetyget för Irland på grund av dessa åtstramningsåtgärder, som vidtas för att "lugna marknaderna"!
Det är aktieägarna i de irländska och europeiska bankerna som borde betala för sina misstag, inte löntagarna och skattebetalarna. För att kompensera sina förluster bör BNP, Societe Generale, Deutsche Bank, HSBC osv. omedelbart frysa alla utbetalningar av dividender.
Viktigt är nu att bekämpa denna globala åtstramningspolitik och att föra fram verkliga alternativ till den nyliberala modellen. I Grekland, Frankrike, Spanien, Portugal, Storbritannien, och nu senast i Irland, har en process av omfattande folkliga mobiliseringar inletts. Attac Frankrike, Attac Europa och den europeiska sociala rörelsen kommer att bidra efter bästa förmåga.
Således kommer Attac Frankrike att infinna sig framför Europeiska unionens högkvarter i Paris lördagen 27 november kl 15 för att visa solidaritet med de demonstrationer som samtidigt äger rum i Irland.
Attac Frankrike,
Paris, 24 November, 2010

Tusentals EU-tjänstemän flyger till hundratals EU-konferenser. Till vilken nytta? När det gäller att besluta om beviljande av 100 miljarder euro till bankernas frälsning behövs ju ändå inte mer än några telefonsamtal mellan finansministerierna.
Alla politiska beslutsfattare intygar nu med en mun -- och våra papegojor till journalister upprepar -- att "stödet till Irland" (egentligen till de tyska, franska, italienska och brittiska bankerna, se ovan) är alldeles nödvändigt. Det är det naturligvis också, ur deras synvinkel. Senaste sommar, efter krispaketet till Grekland, inrättade ju euroländerna The European Financial Stability Facility (EFSB) i Luxemburg precis för att kunna rädda flera banker utan störande insyn och debattinlägg från publikens sida och för att kunna fortsätta med att utforma sin mellanstatliga politik genom pressmeddelanden. Räddningspaketet till Irland följer med logisk nödvändighet av grundandet av EFSB. Resten är bara onödigt ståhej och förvirrade kommentarer i media.

Vad det egentligen handlar om är att Europeiska Unionen är en falsk sådan, en skenunion under USA:s överinseende. Skall det någonsin bli någonting bra och bestående av det europeiska unionsbygget? Det måste vi eftersträva, ty någon väg tillbaka till det gamla europeiska statssystem som rådde fram till första världskriget ges inte heller. Bara djupt reaktionära människor kan önska en återgång till Den Heliga Alliansens dagar... Dessvärre står majoriteten av medborgarna i Europas länder i dag mer eller mindre rådvilla inför sin världsdels politiska framtid.

Idag fick jag i alla fall en glädjande nyhet per epost av en gammal vän. Därmed avser jag den intressanta och rätt utmärkta skriften "Förbundstaten Norden" av Gunnar Wetterberg. som har utgivits av Nordiska ministerrådet i Köpenhamn (TemaNord 2010:582). Jag har visserligen en del, som jag tycker, viktiga invändningar mot innehållet i denna bok, men innan jag för fram dem vill jag betona att jag egentligen varmt gillar den allmänna inriktningen i Wetterbergs skrift.

Ladda ner boken: "I Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets nya debattbok argumenterar den kontroversielle samhällsdebattören och historikern Gunnar Wetterberg sakligt och entusiastiskt för en ny nordisk förbundsstat. En reell federation med ansvaret för utrikes- och säkerhetspolitiken, de finansiella ramarna och alla centrala delar av lagstiftningens huvudområden från invandring till socialpolitik."(Nordiska rådet)

Här kommer vad jag skrev till min kompis efter en första snabbtitt på "Förbundsstaten Norden":

... Det är anmärkningsvärt och berömvärt att Wetterberg försöker tänka sig Förbundsstaten Norden, en "realistisk utopi", som han kallar det. Det tycks mig bara att hans utopi inte är riktigt tillräckligt realistisk.

För min del stöder jag också, i traditionen från Altiero Spinelli och de andra ursprungliga eurofederalisterna som framgick ur de antifascistiska motståndsrörelserna under och efter andra världskriget, Förbundsstaten EU. Kanske Förbundsstaten Norden kunde bli ett steg på vägen dit? Vi är dessvärre fortfarande en god bit ifrån målet. Det nuvarande EU har ju förblivit en skenunion och ett haltande statsförbund, som alltsedan mitten av 1980-talet styrs i en rent marknadsfundamentalistisk anda av bankerna och storföretagen.

Men alltså, gärna "Förbundsstaten Norden"! Det förutsätter emellertid att DK, NO och IS utträder ur NATO:s militära organisation. Annars vore den nordiska förbundsstaten inte en självständig stat.

Wetterberg: "Fortfarande finns det en skillnad i ländernas säkerhetspolitiska val - Danmark, Island och Norge är anknutna till NATO, Sverige och Finland har valt andra lösningar. Men det är en skillnad som minskat i praktisk betydelse, genom NATO:s förändrade inriktning, genom det ökade svenska och finska samarbetet med alliansen och genom EU:s utrikespolitiska samarbete".

Jag håller inte med denna rådande ideologi angående "NATO:s förändrade inriktning". NATO är vad det alltid har varit, en offensiv militärallians under USAs ledning och underställd USA:s globala strategiska mål, med andra ord: full spectrum dominance (a propos USAs krig och strategi, jfr intervjun på The Real News Network med David Swanson, författaren till den färska boken War is a Lie ).

Under kalla kriget och ända fram till 1989 kunde NATO visserligen förklara sin raison d'etre med att man skulle hålla den totalitära sovjetkommunismen tillbaka. I Västeuropa kunde man då med visst fog tänka sig att NATO och västeuropeiska länders NATO-medlemskap var nödvändiga under en övergångsperiod, dvs tills EU var moget att stå på egna ben. Idag ser jag dock inget annat berättigande för NATO:s politik och krigföring än att utgöra ett mäktigt repressivt instrument i finanskapitalisternas, krigsbaronernas, oljeshejkernas, råvarukorporationernas osv. intressen. Jag skulle inte tveka att jämföra NATOs nuvarande ledare (inklusive generalsekreteraren, som ju kommer från ett nordiskt land) med ledarna för 1900-talets kolonialmakter eller med tidigare seklers slavhandlare och imperialister. Dessa människor, som personifieras av krigsförbrytaren Tony Blair, har mycket blod på sina händer, inte minst från sina pågående angreppskrig och ockupationer.

Wetterberg verkar inte riktigt begripa sig på det nödvändiga förhållandet mellan förbundsstat och militärstrategi. Att grunda en förbundsstat typ Förbundsstaten Norden innebär ingenting mindre än att upprätta en ny stat. Och detta in sin tur innebär att definera (genom en ny konstitution) och etablera (genom en social och politisk kamp) ett nytt styrkeförhållande i det internationella statssystemet. Det innebär nödvändigtvis reella maktförskjutningar såväl inom de nordiska samhällena som i deras yttre relationer.