Krigsdagböckerna: tumör eller metastas?
Per Wirtén, min favorit bland ledarskribenterna på andra sidan Östersjön, kommenterar idag de sk Krigsdagböckerna från Wikileaks. Wirtén konstaterar att de amerikanska kommentarerna till de nya avslöjandena om tortyr av krigfångar i Irak hittills har varit oförsvarligt lama. "Tortyren kommer att fortsätta, tumören bli elakare och demokratin förgiftas så länge landets politiska ledning vägrar juridisk prövning eller åtminstone öppen utredning", skriver han.
Den nog så träffande tumörliknelsen får mig att tänka på boken ”WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann” av David Ray Griffin
(Hft. / 408 sidor, Alhambra förlag 2010). Varför? Jo, helt enkelt för att här har vi en annan sjuk punkt i dagens offentlighet. Vilka tidningar har recenserat ifrågavarande verk? Vilka ledarskribenter har kommenterat det? Vem vågar lyssna?
Jag tror vi nödgas erkänna att denna tumör, som enligt Per Wirtén förklarar varför den amerikanska publiken och presidenten inte längre reagerar på Krigsdagböckernas tortyravslöjanden, bara är en metastas. Vi måste också inse, att den sjukdom som vi talar om inte begränsar sig till Amerika. Denna cancer har dessvärre drabbat hela människosläktet.
Häromdan efterlyste Per Wirtén modiga EU-politiker (vilket jag kommenterade i mitt föregående blogginlägg). Det finns faktiskt några EU-politiker som vågar se och lyssna. En sådan är europaparlamentarikern Giulietto Chiesa. I februari 2008 anordnade Chiesa en visning av filmen ZERO i EU-parlamentet, åtföljd av en debatt tillsammans med den japanska riksdagsmannen Yukihisa Fujita samt den ovannämnda amerikanska filosofen David Ray Griffin. Evenemanget var i och för sig välbesökt – men det utmynnade ändå i en total mediaflopp. Inga journalister vågade nämligen bevaka det. Det offentliga EU stängde sina öron.
Den ifrågavarande cancern är f ö möjlig att datera. Men det var inte 11 september 2001 som den började, utan långt tidigare, dvs 6-9 augusti 1945.
Efter att följt med sjukdomens förlopp under större delen av min livstid har jag kommit till vissa slutsatser angående botemedlen. Det kommer knappast att bli någon stor operation av cancerhärden i form av en 9/11-rättegång i stil med Nürnbergprocessen. En sådan behövs kanske inte heller. Det viktigaste vore att medier och ledarskribenter, inte bara i USA utan också i EU erkände sjukdomsläget och började tala om det. Så kan vi européer också bäst hjälpa våra vänner amerikanarna och deras president Obama att ta itu med sitt militär-industriella-akademiska komplex (det som redan Eisenhower varnade för) – samtidigt som vi angriper vårt eget transatlantiska komplex.
Ovanstående ingår också i Ny Tid 19.11.2010
