Mikas blogg

17 March
2011

Om vad journalism hädanefter borde betyda

Tack Mikael för länken. Jag har varit optimist i de mest bisarra situationer, jag vet inte om det är en försvarsmekanism eller nåt annat. Men sant är det i varje fall att olyckor drar fram en massa granskning och kritik, något som vi journalister borde vara ännu bättre på att lära oss av – en våg av granskning för sent innebär ju att man försummat något medan tid var. - Sylvia Bjon i går i sin Zeitgeistblogg på Hufvudstadsbladet

Sylvia Bjon, din optimism är nog en psykologisk försvarsmekanism, som du säger. Och den är bra. Men den måste balanseras av intellektets pessimism.
Du kanske minns Albert Camus' alltid aktuella roman "Pesten"? Den är alldeles särskilt aktuell just i dessa dagar.
Det verkar som om ni journalister -- det var du själv som buntade ihop er! -- hädanefter måste gräva djupare i kärnkraftsfrågan. Ni kan inte bara fortsätta vara lojala med regeringarna och kärnkraftsindustrin.
Regeringarna har s g s undantagslöst gått in för kärnkraftens renässans --- ett ohyggligt ekologiskt och historiskt misstag. Kärnkraftsfrågan är inte en fråga att vara neutral i. Man måste ta ställning för eller emot de nuvarande regeringarnas kärnkraftspolitik. Jag hyser den bestämda uppfattningen att ni journalister har gett regeringarna ert massiva stöd på den här punkten. Precis som i kärnvapenfrågan.
Vad vet vi om plutoniet som kom bort i Cadarache? Hur mycket spaltutrymme gav tidningarna den europeiska exporten av kärnavfall till Somalien (som avslöjades i UNEPs rapport om tsunamin 2004). Har ni hört talas om MOX-transporterna över världshaven? Visste vi att USA satsar på MOX och att MOX sedan september i fjol används som bränsle i Fukushima I, reaktor 3 ? I skrivande stund berättar nyheterna om vit rök som kommer från just den reaktorn. Ni journalister borde ha förberett oss bättre för katastrofen.
Nu har det kommit till en punkt då er profession som sådan behöver reformeras. Journalism betyder hädanefter att att utveckla internet till en global regeringsmakt, som stoppar implementeringen av de nationella regeringarnas katastrofala strategier.
Albert Camus, som då arbetade som journalist i motståndsrörelsen, beslöt att omedelbart uttrycka sitt nej till vad som några år senare hade blivit det nukleära, "militärindustriella komplexet" (Eisenhower).

"Vi sammanfattar vår åsikt i en enda mening: den mekaniska civilisationen har nått sista graden av sitt vildhetstillstånd" ("Nous nous résumerons en une phrase: la civilisation mécanique vient de parvenir à son dernier degré de sauvagerie"),

skrev Camus i Combat 8.8.1945.
Avveckla det nukleära komplexet; det löser visserligen inte alla problem. Men därmed måste vi börja och eftersom vi lever och bor i Europa faller det på vår lott att börja här, i denna världsdel.
Vad har Libyens och Japans regeringar gemensamt? Jo, satsningen på kärnkraft i nära samarbete med de övriga regeringarna. För inte länge sedan ansträngde sig t ex Frankrikes regering för att sälja Arevas kärnkraftverk till Gaddafi.
De vet inte vad de gör. "Anledningen är en kombination av ekonomiska intressen och okunskap bland beslutsfattarna" (Frigyes Reisch, Aftonbladet 16.3.2011 ; http://www.aftonbladet.se/nyheter/jordskalvetijapan/article8719351.ab)