Mikas blogg

28 March
2011

Rösta atomstaten till historien!

Många betraktar kärnkraften som en "samvetsfråga". Se bara på de politiska partierna i riksdagen och valrörelsen. Man låter sina kandidater fritt vara för eller emot de aktuella planerna på nya urangruvor och atommöllor i Lappland eller i Lovisanejden. Var och en måste i dessa frågor lyssna till det egna samvetets röst, säger man.

Eftersom kärnkraftsfrågan i högre grad än man vill medge faktiskt också bekymrar väljarna låter smarta politiker sina potentiella röstare förstå, att de visserligen har ett samvete, som säger nej till kärnkraften. Men samtidigt viskar deras samvete tydligen, att de ändå bör låta Fortum bygga ett nytt kärnkraftverk i Lovisa.

Andra politiker låter sin inre röst intala sig att kärnkraften bara är en tillfällig energipolitisk lösning, ett nödvändigt ont för att att undvika en global uppvärmning av klimatet. Men vad menar de egentligen med en tillfällig lösning? Det ligger ju i kärnkraftens natur att utgöra en extremt långvarig energilösning. Sålunda är t ex bränslet i de planerade nya reaktorerna uppblandat med plutonium, vars halveringstid är 24.000 år. (Detta sk MOX-bränsle används redan i reaktor 3 i det olycksdrabbade Fukushimakraftverket.)

När man kallar kärnkraften en samvetsfråga så menar man knappast, att politikerna är samvetslösa i alla andra frågor än de sk samvetsfrågorna. Snarare vill man väl låta påskina, att kärnkraftsfrågan är religiös eller filosofisk, men inte politisk till sin karaktär.

Detta gängse synsätt vill jag härmed kritisera, dock utan att förneka existensen eller betydelsen av religiösa och/eller filosofiska frågeställningar.

Frågan om vi bör bygga fler kärnkraftverk eller låta bli är i högsta grad världslig och politisk redan därför att den berör själva statsformen. Den österrikiska journalisten Robert Jungk skrev på sin tid en bok om just detta ämne. Boken utkom år 1977 och hette "Der Atom-Staat"; en översättning till svenska utgavs följande år under titeln "Kärnkraftsamhället". Robert Jungk avvisade kärnkraften, inte för att han ansåg tekniken vara ond i sig, utan därför att

ett land, som bygger ut sin atomindustri, väljer för alltid den "starka statsmakten"" (Kärnkraftsamhället, Bonniers 1978, s 15).

Med den "starka statsmakten" avsåg Jungk inte någon trygg och borgerligt-demokratisk nattväktarstat, utan en farlig teknokratisk och/eller diktatorisk statsmakt, som ständigt misstänksamt måste skydda sig mot sina egna medborgare.

Jungks med fleras politiska invändning mot kärnkraften illustreras kanske bäst med det rykande aktuella exemplet Libyen. Sålunda lyckades president Sarkozy och överste Gaddafi närapå göra den libyska staten till en atomstat år 2007, när de avtalade om leverans av det franska kärnkraftsbolaget Arevas kraftverk till öken- och oljelandet i söder.

Men vad händer när det utbryter revolutioner och krig i atomstater?

Paristidningen Le nouvel observateur erbjuder en återblick på Frankrikes och Libyens diplomatiska och handelspolitiska närmande efter frigivningen av de bulgariska sjukskötarna sommaren 2007.

Jungk, som författade sin bok om kärnkraftstaten och -samhället redan före olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima, påpekade också

"att exporten av kärnkraftverk till länder i tredje världen förstärker redan existerande auktoritära statsformer, omintetgör förhoppningarna om en gradvis demokratisering och främjar flykten från landsbygden" (a a, s 15).

Kärnkraftsamhället, det må sedan gälla Japan eller Finland, Frankrike eller Libyen, blottar avgrunder av kortsynthet för att inte säga samvetslöshet hos sina politiska förespråkare. Men kärnkraftsfrågan bör inte sammanblandas med religion och filosofi. Ingen gudstro eller vishet rättfärdigar atomstaten. Bygga nya kärnkraftverk i Finland eller sälja dem till Libyen, vilken vetenskap kan bevisa att det faktiskt är någon skillnad? Åtminstone är det inte historie- eller samhällsvetenskaperna.

Skillnaden mellan att bygga ut mer kärnkraft eller låta bli är kort sagt rent politisk. Rösta atomstaten till historien!

En mutilerad version av ovanstående ingick i Borgåbladets insändarspalt 30.3.2011
__________

Ett tack till Dan Plesch och Harald Heubaum för deras artikel "Nuclear Follies", i OpenDemocracy 13 mars 2011 < http://www.opendemocracy.net/dan-plesch-harald-heubaum/nuclear-follies>