Mikas blogg |
|
Börja med END! |
21 October
2011 "Boken & biblioteket" av Rasmus Fleischersamt "Läsa innantill och bli en annan" av Carl-Göran Ekerwald
För några dar sedan anlände Rasmus Fleischers pinfärska bok Boken & biblioteket med posten. Fleischers bloggar på sajten Copyriot, hans artikel från 2005 om konspiracism, och hans lilla skrift "Det postdigitala manifestet - hur musik äger rum", har varit läsvärda för att inte säga lysande. Därför har jag med spänning väntat att få läsa denna nya skrift sedan den för en tid sedan utannonserades av Ink förlag. "Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser: Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum."Så slutade "Det postdigitala manifestet". Jag citerar det här i hopp om att förmedla något av Rasmus Fleischers grundläggande insikt om det som ska komma efter digitaliseringen av vår information, det må sedan gälla musik eller böcker. All musik är postdigital. Alla böcker är också postdigitala. I första hand betyder detta helt enkelt att all musik och alla böcker hädanefter kommer efter digitaliseringen. Småningom ska väl också detta modeord — det postdigitala — försvinna ur vokabulären, men i detta skede har det fortfarande en upplysande funktion. Låt det hjälpa oss att övervinna det närvarande, att gå vidare! Eftersom 'digital' har en exaktare innebörd än 'modern' kan det postdigitala till exempel hjälpa oss att definera och utrangera det postmoderna.
"Som vara betraktad har boken en säregen dubbelkaraktär. Varje enskild bok har ett innehåll: det som författaren författar, det som tecknaren tecknar, det som läsaren läser, det som köparen köper. Innehållet ger boken dess bruksvärde. Men detta är inte tillräckligt för att göra boken till en bok på en bokmarknad. Därtill krävs även att den stöps i en viss form. Länge var bokformen synonym med formatet codex, men så är inte längre fallet. Att det numera finns papperslösa böcker är bara den ena sidan av myntet, för samtidigt produceras en uppsjö av trycksaker som trots att de sitter ihop med en rygg inte räknas som böcker."Med denna analys, som griper tillbaka på Karl Marx analys av varan i "Kapitalet", inleder Fleischer det tredje kapitlet i boken om boken och biblioteket. Författaren har understrukit sin tes om bokens dubbelkaraktär genom att förpacka sin egen bok i två skilda band — den ena om boken, det andra om biblioteket —med ett gemensamt ISBN-nummer! Senast nu borde alla begripa att satsen "en bok är en bok är en bok" (Piratförlaget) saknar grund. Men detta inses ingalunda av alla. Inte bara Piratförlaget utan så gott som alla bokförläggare tror ju fortfarande att allt ska fortsätta ungefär som det har gjort alltsedan "Robinson Crusoe" utgavs år 1719.
"Bokens dubbelkaraktär kan tydligast beskrivas med termerna innehåll och metadata",påpekar Fleischer. Varje bibliotekarie känner termen metadata. Det är bibliotekets katalog. En bok utan metadata — dvs utan titel och uppgifter om upphov, språk, tryckår osv. — är inte en bok. Anses åtminstone inte vara det. För att erkännas som en bok ska en bok helst också ha ett nummer som är unikt för just den boken. Det kallas International Standard Book Number, vanligen förkortat till ISBN. Men metadata är historiska och transitoriska. Iliaden katalogiserades länge efter sina inledningsord: "Vreden, gudinna, besjung"; boktiteln "Iliaden" är däremot ett relativt modernt påfund, exemplifierar Fleischer. Ett annat exempel (citeras också av Fleischer) är den ovannämnda romanen "Robinson Crusoe", som vid tiden för sin första utgåva fortfarande hette The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un‐inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. (Wikipedia) * * * Samma dag som Fleischers "Boken & biblioteket" dimper också "Läsa innantill och bli en annan" av Carl-Göran Ekerwald i min postlåda. Sedan flera år tillbaka är jag visserligen ett Ekerwald-fan, men just den här boken hade jag missat tills serendipidityn på stadsbiblioteket i Åbo lät mig öppna en sida där det (med ett Lacan-citat) konstaterades att "letters are litter ... brev, bokstäver är skräp och avfall". Och då var jag såld. Med andra ord beställde jag boken, denna gång direkt från förlaget , som, må det få gratisreklam, heter Karneval. Som läsaren redan har förstått föreslår jag en parallell läsning av Ekerwald och Fleischer — fast det egentligen inte låter sig göras. Vem kan samtidigt läsa två böcker? Det vore ju som att samtidigt lyssna på två musikaliska verk, nej, som att dansa efter två pipor och således som att vara utrustad med två hjärnor och två kroppar! Så är det bara inte. Innan vi går vidare bör det nämnas, att böckerna som Ekerwald skriver om i stort sett är desamma som Fleischer har haft i tankarna, dvs "Iliaden", "Bibeln", "Robinson Crusoe" osv. —Apropå "Bibeln" påpekar Ekerwald att den gav Robinson underhållning. Om läsaren vill ha roligt rekommenderar jag absolut Ekerwald, vars bok bär undertiteln "Om skönlitteraturens nyttighet". Nyttan av skön litter(atur) är nämligen enligt Ekerwald just detta, att göra livet roligare. Men ifall läsaren av någon anledning skulle önska bilda sig en uppfattning om vartåt det barkar med böckerna och biblioteken, då ska han eller hon däremot definitivt välja att studera Rasmus Fleischers skrifter. Bäst är förstås att läsa båda parallellet för då får man ha roligt samtidigt som man kan börja ana sig till vartåt det i fortsättningen bär hän. * * * Metadata ger böckernas ordning, biblioteket. Men det finns intressantare frågor att besvara eller åtminstone begrunda. Vad är läsning, vad innebär det att läsa? Det finns vetenskapsmän och -kvinnor som forskar i detta med naturvetenskapliga metoder. Vad de har kommit fram till vet jag alltför lite om men jag hade hoppats att Rasmus Fleischer skulle ha gått närmare in på saken så att jag eventuellt skulle ha lärt mig någonting nytt. Inte för att naturvetenskapen alltid (eller någonsin!) bör ges sista ordet utan för att frågan om den fysiologiska skillnaden mellan att läsa e-böcker och andra, tidigare böcker intresserar. Aktiveras skilda områden i hjärnan? Minns vi bättre vad vi läst i en tryckt bok än vad vi läst på datorns skärm eller på läsplattan? Minns vi annorlunda ifall underlaget är elektriskt? Gynnas vissa människotyper av digitaliseringen i ett evolutionärt perspektiv? Man påminns om Ekerwalds boktitel — "läsa innantill och bli en annan" — men nu tycks frågan plötsligt gälla hela kulturevolutionen! På den här punkten tycker jag som sagt inte att Fleischer ger särskilt mycket att bita i. Han konstaterar visserligen att böcker (liksom musik) "äger rum" (bd 1, s 18). Och tillägger: "Även skärmar äger rum, men på ett annat sätt." Detta lämnar mig konfunderad. Här är det tal om minst tre olika slags rum eller utrymme: 1) rummet, som böckerna upptar på de öppna hyllorna och i bibliotekets magasin; 2) internet, även kallat cyberrymden; 3) ditt och mitt inre rum där vi skulle leva som Robinson Crusoe om inte dans, musik, dikt och kärlek emellanåt hjälpte oss att bryta oss ut ut vår ensamhet. * * * Som Carl-Göran Ekerwald säger: "Tjugofyra års ensamhet på en öde ö är också det en utmaning för — anden"Därmed inte sagt, att inte också Fleischer har en del att säga om "anden". Hans tankar om det postdigitala rekommenderas särskilt som andlig spis åt bibliotekarier av yrket. korrigerad 23.10. Tillägg 26.11.: En förkortad version av ovanstående text, som inspirerades av Rasmus Fleischers "Boken & Biblioteket" samt Carl-Göran Ekerwalds "Läsa innantill och bli en annan", publicerades i Ny Tid nr 46 (18.11.2011) och finns också att tillgå på tidningens webbplats. Ekerwald rymdes inte med i den kortare versionen. Jessica Parland-von Essen, som är chef för Brages pressarkiv, skrev tidigare (22.10) i sin blogg: "Kollegan Jonas Tana satte i veckan en liten bok i handen på mig. Boken Biblioteket är skriven av Rasmus Fleischer och är den ena delen av en dubbelutgåva, där den andra boken handlar om just Boken. Det är en mycket angelägen bok".Hoppas det har framgått att jag delar JvPEs åsikt. Richard Herold, litterär chef vid förlaget Natur & Kultur, skriverför sin del under rubriken "Låt boken vara långsam i fred" i en av grannlandets dagstidningar (DN 21.11.): "Det mest oroväckande med Rasmus Fleischers ”Boken” är inte att jag under läsningen ställer mig frågan vad en bok egentligen är, utan att svaret inte enkelt låter sig formuleras ens efter färdig läsning."Ja, det har väl också varit Fleischers avsikt att väcka just denna oro och ta upp den till behandling. Å andra sidan är bokens odefinierbarhet något som varje förläggare är (eller åtminstone bör ha varit) medveten om. Att en bok är en bok är en bok är visserligen sunt förnuft. Det är bara det att sunda förnuftet inte alltid är att lita på. Herold kämpar uppenbarligen med problemet. Han skriver vidare: "... boken är en rätt flummig produkt. Fylld av värde som ligger utanför det ekonomiska". Meningen är tydligen att läsaren ska uppfatta detta som ironi. Lite senare fastslår han nämligen att boken (trots sin flummighet) har ett annat värde (än det ekonomiska) som det gäller att slå vakt om. "Om inte bokförlagen förmår att se och försvara detta andra värde, den långsamma offentligheten eller hur vi nu väljer att benämna det tills vidare, så kommer det att gå förlorat – för ingen annan lär värna det",skriver Herold. I sanning ett underligt påstående! Är det inte författarna, snarare än deras förläggare, som ska se till att böckerna har ett värde? Ett faktum, som varken Rasmus Fleischer eller hans kommentatorer tillsvidare har analyserat tillräckligt, är bokförläggandets nära kopplingar till det kapitalistiska produktionssättets historiska uppkomst och utveckling. Boktryckandet är kort sagt ett slags urmodell för den kapitalistiska massproduktionen av varor med industriella metoder. Industriproduktion innebär ju att man kopierar produkterna i massupplaga med utgångspunkt i en tekniskt planerad och designad prototyp. I den materiella produktionen motsvarar ingenjörens och formgivarens förlaga författarens manuskript. Men när böckerna digitaliseras upphör de i viss mening att vara materiella produkter. För vad är en kopia av en datafil? Är den ett materiellt ting? Eller är den bara en spegelbild av ett materiellt ting? I vilken mening är en spegelbild materiell? I vilken mening är själva meningen materiell?
Jag skulle gärna vilja tro (hoppas) att den materiella bokens upplösning genom digitaliseringen förebådar det kapitalistiska produktionssättets upplösning och således bildar ett väsentligt led i övergången till ett annat, socialistiskt, produktionssätt där de tidigare så mäktiga bokförläggarna och kapitalisterna får nöja sig med underordnade positioner och funktioner och där en Carl-Göran Ekerwald eller en Rasmus Fleischer således mycket väl kan tänkas få en något bättre materiell belöning för sina verk än en Albert Bonnier eller en Richard Herold tillsvidare får för sitt förlagsarbete.
Fantasibilder av framtidens bibliotek sedda ur användarens synvinkel| Paradsidan
| Amazon börjar låna ut e-böcker. Vad gör bibliotekarierna?
(Kommentarer saknas.)
Posta en kommentar |
Powered by COREBlog alkaen-påbörjad-started 2014-01-23 |