Mikas blogg

Cory Doctorow: Dags att sluta tala om copyright

I stället för att skriva ett eget inlägg översätter jag idag Cory Doctorows artikel It’s Time to Stop Talking About Copyright (1)

År 2008 invigde jag dessa kolumner med några anmärkningar om ”Varför jag är en copyfighter”(2) där jag talade om den svåra balansen mellan kreativitet, kultur och förhållandet mellan skapande människor och publiken. Internet har gjort de här frågorna ännu besvärligare än de var tidigare eftersom det som har gett upphov till reglerna om copyright, dvs kopieringen, är en naturlig del av hur nätet och datorerna fungerar. Man "laddar" t ex inte en web-sida utan man gör helt enkelt en kopia av den. Man "läser" inte heller en fil från en hårddisk utan man kopierar den till datorns minne.

Historien om regleringen av internet och copyright går tillbaka (åtminstone) till år 1995 och Al Gores dåvarande hearings om den nationella informationsinfrastrukturen. I dessa parlamentsförhör ivrade Bruce Lehman, Bill Clintons copyrightchef, för att införa nya, vidgade upphovsrättsliga regler för nätet. Eftersom Lehmans förslag var prilliga gav Gore honom sparken varefter han skyndade iväg till Genève och FN:s Världsorganisation för den intellektuella äganderätten (WIPO). Där fortsatte han att driva igenom ett ett avtal om upphovsrätt, som sedan blev amerikansk lag (Digital Millennium Copyright Act. 1998).

Vid det här laget har grälet om copyright och internet redan pågått i minst 16 år. De numera blott alltför välkända argumenten har satt djupa spår i det offentliga samtalet.

Men vid övergången till tjugoförsta århundradet hände någonting märkligt: copyright upphörde att vara ett politiskt begrepp. Varje politiskt beslut om copyright visade sig nämligen få seismiska effekter på nätet. Det blev uppenbart att man inte kan reglera kopiering utan att reglera internet.

Ta t ex frågan om internetleverantörer, webbhotell och andra mellanhänder ska anses vara ansvariga för användarnas överträdelser och i så fall under vilka omständigheter. Denna fråga om operatörernas ansvar, som tidigare bara intresserade specialisterna, har under de senaste 16 åren levererat mängder av brännstoff till debatten.

Men denna fråga handlar ju inte enbart om copyright. ”Mellanhänderna” förmedlar nämligen stora mängder av material, som inte har något med copyrightgräl att göra, såsom politiska videoklipp från valrörelser, förstahandsvittnesmål om krigsförbrytelser, familjebilder av barn som leker i badet, e-post mellan läkare och patienter (eller mellan advokater och klienter), med mera.

När Viacom avkrävde YouTube miljardbelopp i ersättning bad företaget rätten slå fast att mellanhänder hädanefter måste stänga av säkerhetsfunktionerna på sina tjänster så att Viacoms robotar ska kunna granska att copyrightbestämmelserna följs på varje enskild datafil. Ifall internet bestod av idel underhållning kunde detta vara meningsfullt, men på internet är underhållningen en bisak. Huvudsaken är allt annat vi gör på nätet.

Skivindustrin juridiska teoretiker har bett domstolarna att slå fast att universitet och högskolor bör ställas till ansvar för de studerandes olagliga nedladdning av musik, ifall de låter bli att installera programvara som spionerar på all nätverkskommunikation. Om universitetsnätverken bara vore populära TV- och och radiostationer kunde detta kanske försvaras, men för universiteten är ju det viktigaste att internet möjliggör fri intellektuell forskning medan underhållningen bara är en tillfällig förströelse i det vetenskapliga arbetet.

I Storbritannien, på Nya Zeeland och i Frankrike har underhållningsindustrin lyckats köpa sig lagstiftning som ger den möjlighet att koppla bort hela hushåll från internet på grund av sina anklagelser om copyright. Om nätet bara vore kabel-TV kunde detta vara vettigt, men för familjer över hela världen innebär nätet arbete, social fostran, hälsa, utbildning, tillgång till verktyg och idéer, yttrandefrihet, mötes-och pressfrihet samt en kanal för politiskt engagemang och medborgerlig aktivitet.

Copyright har helt enkelt upphört att vara en politisk fråga. All copyrightpolitik blir internetpolitik, som rör varje sida av vår nätanvändning.

Och när vi går vidare från en värld där nätuppkopplingen kan ingå som ett element i det vi gör till en värld där vi alltid förutsätts vara uppkopplade blir internetpolitiken helt enkelt politik.

Jag är definitivt för att reda ut de regler som styr försörjningen i underhållningsbranschen. Låt oss ändå sätta in frågorna i deras rätta sammanhang. För om vi försöker ”lösa” de upphovsrättsliga problemen på bekostnad av internet kommer det att ske på bekostnad av det tjugoförsta århundradets samhälle som helhet.

När musikern Don Henley uttalade sitt stöd för den föreslagna nya copyrightlagstiftningen (3) ( PROTECT-IP Act), som skulle leda till ett nationellt system för internetcensur i USA, under förevändning av att bekämpa brott mot upphovsrätten, påstod han att yttrandefriheten inte berörs, eftersom ”piratkopiering” inte är en form av yttrandefrihet.

Därför har det blivit dags att sluta prata om copyright och kreativitet. I stället ska vi börja tala om internet. Det ska inte vara möjligt för någon som är så smart och begåvad som Don Henley att framleva i tron att ett rikstäckande nätverk för övervakning och censur enbart kommer att drabba ”piratkopieringen”.

Om vi fortsätter att fokusera på konstnärer, kreativitet och publik i stället för på yttrandefrihet, integritet och rättvisa låter vi en enskild industrigren kapa hela diskussionen om det framtida samhället och underordna den sina egna intressen.



Fotnoter:

(1) Cory Doctorows artikel publicerades i Locus Online 2.11.2011. — Eftersom vår kontinentaleuropeiska tradition beträffande upphovsmannens oskiljbara moraliska rätt ('droit d'auteur'; 'Urheberrecht') skiljer sig från den den anglosaxiska traditionen med dess starkare betoning på den köp- och säljbara ”kopieringsrätten” ('copyright') har jag här velat undvika att översätta copyright med 'upphovsrätt'. Jag hoppas detta översättningsförslag inte ska tolkas som ett entydigt ställningstagande för den ena eller den andra rättstraditionen. Således ger den amerikanska copyrighten i vissa avseenden läsarna, lyssnarna och tittarna större befogenheter än den europeiska, mer monopolistiska upphovsmannarätten. (Härom, se Patterson, L.R & Lindberg, S.W.: The Nature of Copyright. A Law of Users' Rights. The University of Georgia Press 1991.) — Om Cory Doctorow, se Wikipedia.

(2) En 'copyfighter' är en person som motsätter sig copyright.

(3) Se Don Henley: ”Internet theft is a job-killer, too”, USA Today 21.8.2011 . Ö.a.