Hur få syn på det som ännu icke är?
Av Leena Krohn (1)
Hur få syn på det som ännu icke är? Litteraturen och i synnerhet det
område som kallas science fiction eller fantasy eller ibland magisk
realism är ett verktyg, varmed det går att förtunna eller göra hål för
blicken i de töcken, som skymmer framtidsperspektiven.
Boken är en fylgja. Den har ofta varslat om kommande händelser och ännu
oftare uppträtt som varnare. Dessvärre har några av scifilitteraturens
dystraste visioner redan slagit in. Sanningsministerier och storabröder
vakar över allt vidare områden som i Orwells roman 1984. Jevgeni
Samjatins politiska satir Vi (1934) utspelade sig skenbart i framtiden
men tecknade i själva verket en bild av det nu där den kom till. H. G.
Wells The World Set Free (1914) var en tidig vision av kärnkraftens och
-strålningens förstörelseenergi. Wells skrev också om världshjärnor. En
sådan hjärna har vi numera fått i internet. Välsignelse eller förbannelse?
Antagligen både och. Böcker har spårats upp för att brännas som i
Bradburys Fahrenheit 451. Böcker har till och med lagts på schavotten. I
scifilitteraturen beskrevs mänskligheten tidigt som en börda för sin
planet medan maskinerna å andra sidan uppfattades som allt mer organiska
och intelligenta. Artificiell intelligens och artificiellt liv var ämnen
för scififörfattarna långt innan de blev föremål för vetenskaplig
forskning. (Mary Shelleys Frankenstein 1818). Enligt Isaac Asimov skulle
det vara möjligt att programmera in moralkoder i robotar och cyborger för
att hindra dem ifrån att fungera till skada för människorna. Hur skulle
det kunna lyckas? Inte ens vi själva tycks ju ha någon sådan kod.
Teknologins hetsiga evolution kan knappt förutsägas mer än ett par år
framåt. Hur långsam ter sig inte den etiska evolutionen i jämförelse med
den teknologiska! Ja, den förefaller att framskrida så långsamt att vi
inte ens kan vara säkra på att den pågår. Det är inte bara Isaac Singer
romangestalt, Mr. Tortshiner, som har drabbats av tanken att vi kommer att
förlora vår mänsklighet och moral. Han gissade att den sista människan
kommer att vara både sinnessjuk och brottslig, en uppfattning som jag
tillsvidare inte själv vill dela.
Varje levade varelse måste besitta en karta över sin omgivning. Oftast är
kartan osynlig och specifik för den egna arten. Språket och matematiken är
vårt eget släktes kartor, förädlade utvidgningar av intelligensen och
sinnena. De är olika men också oskiljbara, eftersom de tillsammans bildar
det mänskligas bestående grundval.
Litteraturen hör till språksystemet men den utgör också ett bokslut,
eftersom skrivandet är fortsättningen av ett elementärt räknande, streck
med fingrarna i sanden till stöd för minnet. Litteraturen kommer också
framgent att ha denna bokslutskaraktär. Världslitteraturen innehåller
mänsklighetens andliga och moraliska balansräkning. Med dess hjälp minns,
anar, förutsäger, förustpår och kalkylerar vi sannolikheter. Men endast
genom det som har varit och dess lagbundenheter kan vi veta något - om än
inte med säkerhet - om vad som komma skall. Världen är inte ett kaos fast
den ofta verkar vara det för i så fall vore det inte möjligt att nå
kunskap och inte heller att lära sig någonting. Förändring och
obeständighet är kärnan såväl i våra drömmar som i vår verklighet. Någon
permanent, i sten ristad verklighet finns inte. Ändå gäller samma
komplexitetslagar i alla biologiska, atomära, ekonomiska, sociologiska och
digitala system.
Medvetandet är växelverkan, men inte direkt med verkligheten, utan mellan
våra egna perceptioner. Den ursprungliga virtuella verkligheten finns inte
på nätet utan i våra hjärnor. Den värld som vi i första hand varseblir är
en simulering, en kopia, ett konstgjort substitut för världen. Den kunde
också kallas för en delad dröm, eftersom den är mycket likartad hos oss
alla, vilket beror på våra artbestämda egenskaper. Om den så bara vore en
skugga eller en återspegling av en verkligt existerande, absolut
verklighet skulle den ändå utgöra grunden för hela civilisationen och allt
samhällsliv.
Även litteraturen är ett virtuellt kosmos, som visserligen är sekundärt i
förhållande till hjärnans simulering, men tidsmässigt mycket djupare än
datanätens interaktiva världar och sociala gemenskaper. Litteraturen är
ett öppet kosmos, som alla läskunniga får dela på utan användarnamn och
lösenord.
Allt färre läsare låter sig imponeras av nya tekniska wow-effekter och
allt färre författare försöker hitta på sådana. Det betyder att science
fiction egentligen redan är ett föråldrat begrepp. Tyngdpunkten i scifi
har flyttat från äventyrsskildrigarna till den plats där den alltid har
legat i världslitteraturen: till medvetandet och medvetandets utveckling.
Här beslöt jag att undvika ordet mänskligt eftersom det finns andra slag
av medvetande än det mänskliga medvetandet. Länge tänkte vi oss - både
inom forskarsamfundet och bland de vanliga medborgarna - att Jorden i
många avseenden måste vara unik inom vår galax. Scifilitteraturen vittnar
om att man i århundraden också har kunnat föreställa sig andra bebodda
världar. Men först nu vet vi med säkerhet, att det kring varje stjärna
kretsar i genomsnitt mer än en planet, att Vintergatan innehåller
miljarder planeter som liknar Jorden och att sådana planeter är regeln,
inte undantaget. Hur skulle någon längre kunna inbilla sig att människan
är ett sällsynt undantag eller att hennes intelligens saknar motstycke i
hela universum?
Den nuvarande världsordningen påminner om Ushers hus. I huset finns en
spricka, som till att börja med var knappt synbar men som redan är
iögonfallande ful och djup. Grunden är felaktig. Samhällsgrunden är inte
alls så rationell som vi gärna ville tro. Vi har byggt på illusionära
värden och strävat efter fullständigt orealistiska mål. Samhällslivet och
det ekonomiska systemet bygger på omöjliga fogar, hopplöst sammantvinnade
fakta, synvillor och hallucinationer. Undergångens frakturlinje, den
oregelbundna skåran, upphör inte att växa. Den hotar redan hela byggnaden.
Går det att reparera sprickan, kan byggnaden rivas kontrollerat eller
återstår det bara att vänta på att den ska rasa av sig själv, så att det
kanske någon gång blir möjligt att bygga någonting mer beständigt i dess
ställe?
Det går att vakna ur koman. Likgiltigheten och kallsinnigheten är
sjukdomar mot vilka man kunde ordinera läsning. Boken måste vara som en
yxa för det frusna havet inom oss, skrev Kafka. Det kan den alltjämt vara.
(1) Öppningsanförande vid förlaget Teos prisutdelning i Helsingfors
26.1.2012. Svensk översättning av M.B. Mer än 350 författare deltog i
förlagets tävling för scifi- och fantasyförfattare. Första pris gick till
Emmi Itäranta för hennes roman Teemestarin kirja (Teos 2012).
