Mikas blogg

15 March
2012

Sarajevo kommer igen!

I Bosnien pågår förberedelser för ett tematiskt socialt världsforum om fred och mänsklig säkerhet. Forumet ska alltså äga rum i Sarajevo år 1914 hundra år efter första världskrigets utbrott. Jag har nyligen återvänt från en resa till Ljubljana, Capodistria, Opatija, Split, Mostar, Sarajevo, Tusla och Kutina. (Det var min tredje resa till Jugoslavien; den andra resan beskrivs här.) Tillsvidare befinner jag mig därför mentalt på bron över floden Drina, som jag dock aldrig har sett i verkligheten utan endast läst om i Ivo Andrics berömda krönika. Hemkommen finner jag emellertid smärre saker som lagt sig på hög i väntan på att bli bloggade.

1. Vad ska vi ha i stället för EU?

Debattinlägg i Nya Argus 2-3/2012. Tyvärr finns bara första sidan av Leif Salméns utförligare essay i Nya Argus 1/2012, som jag polemiserar emot, att tillgå på nätet. Men kanske någon som läser mitt inlägg här blir intresserad av att gå till biblioteket eller bokhandeln för att bekanta sig också med "Lefas" text.

Leif Salméns utfall mot den europeiska enhetstanken (”En existentiell kris och des upplösning”, i Nya Argus 1/2012) förtjänar ett genmäle. Salméns diatrib mot ”dagens europeiska konstruktion” är enligt min åsikt ett lysande exempel på att kasta ut barnet med badvattnet. Frågan, som Salmén i allsköns ro lämnar obesvarad, lyder: vad ska vi ha i stället för EU?

Ett förbund av ”suveräna” nationalstater, lett av Frankrike? Åt det hållet leder Salmén osökt sin läsares tankar genom att välja ett citat av Charles de Gaulle till motto för sin artikel: Överenskommelser, förstår Ni, är som unga flickor och rosor. De varar så länge de varar. Ja, allt som har en början har ett slut, visste redan de gamla filosoferna. Och överenskommelser, t ex de som träffas sinsemellan av nationalstater, hör definitivt till det förgängligas kategori. Men hur förhåller det sig med den nationella suveräniteten som sådan? Varför skulle den vara i evighet? I själva verket har den nationella suveräniteten så länge den har varit på tapeten (dvs ungefär sedan den westfaliska freden år 1648) inskränkts av diverse imperier. Den har med andra ord aldrig varit helt suverän och är det inte heller i vår tid. Alltsedan år 1945 lever Västeuropa som känt under amerikansk överhöghet; efter år 1989 gäller detta även största delen av Östeuropa.

Men året 1945 bildar, som vi vet (men gärna vill glömma), också en historisk vattendelare i ett annat än det traditionella, maktpolitiska avseendet. Nutidens massförstörelsevapen, symboliskt representerade av de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, har en gång för alla understrukit att vi – människosläktet – är beroende av varandra. Man kunde tro, att Europas intellektuella och författare redan hade kommit förbi det djupt reaktionära och nationalistiska inslaget hos Charles de Gaulle, presidenten som utbrast i hurrarop när franska staten sprängde sin första kärnladdning i algeriska öknen för drygt 50 år sedan (1960)! Men så är det dessvärre inte. Leif Salméns artikel är bara ytterligare ett exempel på hur i synnerhet ”vänstern” i Europa föredrar att älta sin eländiga ”europessimism” och ”euroskepticism” i stället för att vända Europatanken mot det som faktiskt hotar civilisationen med undergång: massförintelsevapnen och det därtill knutna, ständigt växande (och gränsöverskridande) militärindustriella och akademiska komplexet; överackumulationen av kapital och skulder; framväxten av ett antal nya Leviataner, dvs väldiga transnationella bolag och banker som redan handlar mer ”suveränt” än någon stat eller regering – för att inte tala om baksidan till allt detta: underutvecklingen och utsugningen av vissa regioner, särskilt i den globala Södern och sist, men inte minst, överskridandet av ”tillväxtens” obönhörliga, ekologiska gränser.

Tricket, eller vad jag skulle vilja kalla självbedrägeriet, består i att helt sonika radera ut hela sekler av konstruktivt EU-tänkande med några lättköpta invektiv. ”Dagens europeiska konstruktion, EU och dess monetära union, restes på basen av en till utopi förvandlad grov missuppfattning av verkligheten”, kan Leif Salmén sålunda skriva utan att någonsin med ett ord nämna de insatser som genom tiderna gjorts och fortfarande görs för att skapa en demokratisk, europeisk förbundsstat. Har Leif Salmén någonsin hört talas om Altiero Spinelli (1907-1986), dvs den person som de facto införde begreppet ”Europeiska Unionen” i det politiska språkbruket?

I efterkrigstidens europeiska politiska tänkande utgör Spinelli de Gaulles motpol. En viss erkänsla av detta faktum kommer till uttryck i att EU-parlamentets ena huvudbyggnad i Bryssel fått heta ”Bâtiment A.Spinelli”. Men politiskt är Spinelli vad man i idéhistorien har brukat kalla en död hund. Hans tänkande är med andra ord effektivt nergrävt djupt under marken utom till de delar som det kan tas fram i festtal och missbrukas i våra nuvarande politiska ledares retorik för att legitimera de mest odemokratiska och imperialistiska dragen i ”dagens europeiska konstruktion”. Spinelli var nämligen en autentisk federalist, som krävde, att man ska börja med att bilda en demokratisk förbundsstat inklusive ett gemensamt, denukleariserat, militärt försvar. Inte minst hans konstitutionsförslag från februari 1984 bär vittnesbörd om denna strävan.

Men i stället för att ta fasta på federalismen hos sina politiker i EU-parlamentet, som med bred majoritet hade godkänt Spinellis utkast, föredrog västeuropas mäktiga män och kvinnor att göra gemensam sak med sin världsdels kapitalister och bankirer. Det var också då, under Reaganåren på 1980-talet, som marknadsfundamentalismen slog igenom på allvar i Västuropa. I stället för att foga sig i folkviljan som minsann hade tagit ställning för ett politiskt enat Europa antog sålunda herrar François Mitterrand, Helmut Kohl m fl och fru Margaret Thatcher Den europeiska enhetsakten (1986), dvs ett europeiskt frihandelsvtal som upphöjer den ekonomiska tillväxten och konkurrensen mellan länderna och folken till högsta religion. Några åt senare lades grundstenen för ”dagens europeiska konstruktion” och den gemensamma valutan, alltså Maastrichtfördraget (1992). I de senare, nu gällande förskräckliga byråkrattexter som kallas Lissabonfördraget söker man förgäves efter orden ”fred” och ”nedrustning”. I Spinellis konstitutionsförslag förekommer dessa begrepp däremot i paragraf 9, som handlar om unionens mål: ”de promouvoir dans les relations internationales la sécurité, la paix, la coopération, la détente, le désarmement et la libre circulation des personnes et des idées, ainsi que l'amélioration des relations commerciales et monétaires internationales...” (konstitutionsförslaget 1984 citerat via www.spinellisfootsteps.info, där det också kan läsas på engelska.).

Leif Salméns kritik av det nutida EU är steril. Den upprepar vad hundratals eller tusentals europeiska intellektuella och författare i EU har tjatat om i årtionden. Ja, dagens europeiska konstruktion är vämjelig. Men den är inte ett uttryck för någon idealistisk utopi utan för en högst pragmatisk och korporativistisk kapitalism. Ett annnorlunda Europa är trots allt möjligt. Vi borde börja med att inte tiga ihjäl det.

2. Israel och USA är fastlåsta i en lose-lose-situation

Referat av Immanuel Wallersteins ledare om Irans eventuella kärnvapeninnehav och Israels respektive USAs läge, "Israel: Its Fantasies and Its Realities", Commentary No. 325, Mar. 15, 2012; för att läsa denna och andra löpande kommentarer till världsläget av Wallerstein, se www2.binghamton.edu/fbc/commentaries/.

I november 2011, efter öppnandet av gasledningen NordStream från Ryssland till Tyskland genom Östersjön, konstaterade Immanuel Wallerstein, att USA inte har lyckats hindra bildandet av en Moskva-Berlin-Paris-axel i den internationella politiken. Samtidigt som han underströk NordStreams betydelse passade Wallerstein, som bygger sina omdömen på egen mångårig forskning kring "världssystemet", på att räkna upp några händelser som enligt honom inte kommer att inträffa trots att det pratas väldigt mycket om dem i media: Israel kommer inte att bomba Iran. Euron kommer inte att försvinna. Yttre makter kommer inte att intervenera militärt i Syrien. De världsomspännande protesterna kommer inte att lägga sig.

Idag, efter premiärminister Netanyahus besök i Washington nyligen, återkommer Wallerstein till problematiken om Irans kärnvapen och Israels respektive USAs optioner. Han börjar med att tillbakavisa påståendet, att ett Itran med kärnvapen skulle innebära ett existentiellt hot mot Israel. Ingen person i ansvarig ställning tror att Iran skulle gå till anfall mot Israel med atombomber, de bara säger att de tror det, menar Wallerstein. Varför säger de så? Jo, om Iran slutligen lyckades bli innehavare av några nukleära vapen, så skulle onekligen den geopolitiska balansen i Mellanöstern ändras och Israels position politiskt försvagas, menar IW. Antagligen skulle dessutom en rad andra länder skaffa sig atomvapen. T ex Saudiarabien, Egypten och Turkiet.

Men om Israel eller USA i stället bombade Iran i preventivt syfte, så skulle det omedelbart få enorma politiska följder . För det första skulle det inte stoppa Irans kärnvapenprojekt. För det andra skulle det försvaga USAs och Israels positioner i världen. Därför vill underrättelsetjänster och militärer i båda länderna inte ens diskutera några krigsplaner, eftersom de fruktar att vissa politiska ledare som tillsvidare inte fattar besluten kunde vara galna nog för att börja kriget om de kom till makten.

Wallersteins slutsats är att Israel och Förenta Staterna sitter fastlåsta i ett läge där de tycks förlora oberoende av vilket alternativ de väljer. En lose-lose-situation. Det enda Obama och Netanyahu är i stånd till just nu är därför att skylla på och utöva press på varandra alltmedan ledningen i Iran viftar med fosterländska flaggor och stärker sin inrikespolitiska ställning.

3. END, till att börja med

En Youtube-video från ATTAC Finlands seminarium The New Budgetary Discipline in the EU, som hölls i Riksdagshusets tillbyggnad (Medborgarinfo) 22.2.2012 innehåller bl a min muntur, där jag dels berömmer, dels kritiserar EuroMemorandum, som presenterades på seminariet av prof Magnus Ryner.

Europaekonomer för en Alternativ Ekonomisk Politik i Europa (EuroMemo Group) har under några år arbetat med ett Euromemorandum innehållande konkreta och realistiska motförslag till regeringarnas och "marknadernas" krisåtgärder, vilka som känt går ut på att Europas folk ska uppoffra sig, dra åt sina svångremmar och rädda finanskapitalismen. (En del av 2012 års version av Euromemorandum finns också i svensk översättning, http://www2.euromemorandum.eu/uploads/euromemorandum_2012_swedish_summary.pdf). Jag hörde nyligen prof Magnus Ryner presentera de progressiva ekonomernas vision på ett seminarium och tyckte det lät fint. Utom att nationalekonomerna också denna gång verkar missa en av de största ekonomiska realiteterna nämligen militärindustrin, vapenhandeln och militariseringen. De grekiska regeringarnas miljardbeställningar av ubåtar från Tyskland, stridsflygplan från Frankrike m.m. , vilka finansieras med lån från de tyska och franska banker som vi uppmanas rädda från konkurs med våra sista slantar, är ett belysande exempel som jag tar upp under min muntur. Munturen utmynnar i en fråga till seminariets föredragshållare och panelister: kunde Europa ställa sig i spetsen för nukleär nedrustning (END, European Nuclear Disarmament) genom att ensidigt avrusta sina kärnvapen? -- Prof Heikki Patomäki svarade inte direkt på frågan men sade att EU, som ju inte som sådant har kärnvapen, borde gå in för att överta Frankrikes och Storbritanniens medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Detta skulle också kunna hjälpa européerna att göra Europa kärnvapenfritt, menade han. Ett utmärkt förslag.