Mikas blogg

Eurokrisens anatomi

Heikki Patomäki (f 1963) är ett känt namn åtminstone för de av Fredspostens läsare som nås av finskspråkiga media. I en tidigare artikel har jag också introducerat hans bok om den globala säkerhetens politiska ekonomi, som är en djuplodande studie av utsikterna för denna till tänderna upprustade värld under de närmast följande ca femtio åren. (Se ”Statsvetaren som framtidsmålare”, Fredsposten 1/2008.)

Patomäkis senaste bok, som snarare behandlar Europeiska Unionens framtidsutsikter, är mindre till formatet och lättare att tillägna sig än den föregående. Jag skriver ”snarare”, därför att författaren också har velat förankra ”Eurokriisin anatomia” (eurokrisens anatomi, som den nya boken heter) möjligast stadigt på globalplanet. Därom vittnar också underrubriken ”Mitä globalisaation jälkeen?” (Vad ska ske efter globaliseringen?).

I centrum för Patomäkis analys står ekonomin, finanspolitiken och den europeiska monetära unionen (EMU) med den gemensamma valutan, euron. Synen på ekonomin och åsikten om EMU:s berättigande bestämmer i hög grad hur man väntar sig att EU:s framtid ska gestalta sig. Patomäki sammanfattar de vanligaste förväntingarna i ett fyrfält:

Fyrfältet är hämtat ur det av bokens avsnitt (kap. 6), som ligger närmast dagspolitiken. De övriga kapitlen är fördjupningar om bl a grunderna för ekonomisk teori och den finansiella skuldproblematiken.

Dagens EU och i synnerhet EMU bygger i praktiken på det synsätt som beskrivs i ruta A. Om bara prisnivån hålls stabil (den europeiska centralbankens uppgift) så kommer marknaderna i längden att se till balansen i den övriga ekonomin, tror nyliberalerna. Garantera vidare privategendomen, marknadsfriheten, yttrande- och religionsfriheten och ge folket möjlighet att emellanåt byta ut de politiska ledarna genom val, så får det hela också anses vara tillräckligt demokratiskt, dvs legitimt. Nationalekonomen Joseph Schumpeter, f 1883, d 1950, brukar anges som upphovsman till denna minimalistiska demokratiuppfattning.

Den uppfattning som råder i ruta B innebär, att man kan leva med den nyliberala ekonomiska teorin och EMU samtidigt som man anser, att nationalstaten fortfarande är den bästa lösningen med tanke på den mänskliga behoven, den sociala rättvisan och demokratin. Det nuvarande EU, som bygger på fördragen i Maastricht (1993-) och Lissabon (2009-), brister alltså i fråga om legitimitet och därför ter sig dess framtid också oviss. Sociologen Jürgen Habermas, f 1929, som senast i fjol påpekade att EU-ledarnas krisåtgärder ”inte kan godkännas” får i Patomäkis schema representera det djupare demokratikravet.

Lika osäker är EU:s framtida existens ur synvinkeln C, men av andra orsaker. De åtgärder som föreskrivs av den nyliberala ekonomiska teorin leder till stagnation, skuldsättning, finanskriser och arbetslöshet, hävdar de som följer i nationalekonomen J.M. Keynes fotspår.

I fältet D, slutligen, som kombinerar synsätten i fälten B och C, ter sig EU:s framtid ännu dystrare. De postkeynesianska ekonomiska förutsägelserna har slagit in, nationalism och EU-avoghet breder ut sig bland medlemsländernas medborgare och unionen är på god väg mot sin upplösning. För att den överhuvudtaget ska kunna fortbestå måste den snarast byggas på stabilare grundval ur såväl ekonomisk som etisk-politisk synvinkel.

Med utgångspunkt i dessa olika synsätt ställer Patomäki upp tre möjliga framtidsscenarier, som jag ska försöka summera:

Scenario 1: Det nyliberala Europaprojektet fortsätter. Sannolikt är att ett eller flera krisländer måste avstå från euron. (Eventuellt också Finland.) Legitimeringsproblemen och de sociala konflikterna ökar. Fängelserna växer som i USA och Storbritannien. För att stimulera den ekonomiska efterfrågan inom EU accepterar man fortsättningsvis finansialiseringen; medborgarna uppmanas att konsumera och skuldsätta sig. Samtidigt strävar man att öka ”konkurrenskraften” med sikte på att exportera sina problem till utlandet. I stället för att öka den totala ekonomiska efterfrågan genom offentliga investeringar i sociala tjänster satsar man på att bygga ut krigsmaskineriet (”militär keynesianism”). Men ”det nyliberala EU står inte på fast grund. Dess slut inträffar senast på 2020-talet”, förutspår Patomäki.

Scenario 2: En (jämförelsvis) socialdemokratisk förbundsstat. Eftersom EU-projektet fortfarande har ett relativt starkt stöd bland medlemsländernas medborgare kanske den nyliberalistiska ekonomiska politikens kritiker i olika politiska läger trots allt småningom finner varandra. Resultatet kan då bli en kompromiss, som innehåller både socialdemokratiska och konservativa element, och vars bärande idé är att förbundsstaten (den politiska unionen, federationen) byggs ut:

EU:s egen budget görs 7 eller 8 gånger större än den var år 2011 genom att EU börjar uppbära skatter. Centralbanken börjar stöda investeringar i offentliga tjänster. EU inför gemensam inkomst- och lönepolitik. Legitimeringsproblemen mildras genom att EU-parlamentet ges ökad makt att besluta om budgeten och lagarna. Unionen antar principen om full sysselsättning och går in för att befästa de sociala rättigheterna och höja grundinkomsten för alla EU-medborgare. Centralbanken underställs demokratisk kontroll. Man vinnlägger sig också om medlemsstaternas och kommunernas autonomi (subsidiaritetsprincipen). För att de konservativa krafterna ska godkänna dessa åtgärder måste EU emellertid samtidigt sträva efter att bli en ekonomisk, politisk och militär stormakt. Eller som EU:s fd höga utrikespolitiska representant (och fd NATO-generalsekreteraren) Javier Solana har uttryckt saken: ”Den europeiska unionen sammanför 25 stater och 450 miljoner människor, som producerar en fjärdedel av världens bruttonationalprodukt. Vad vi än tycker om det är EU en global aktör, som också bör vara beredd att bära sin del av ansvaret för den globala säkerheten”. Detta scenario leder alltså – som också Johan Galtung m fl har påpekat – knappast till någon idealtypisk socialdemokratisk federation, utan till en kombination av sinsemellan motstridiga institutionella lösningar och mål.

Scenario 3: EU som en del av ett socialdemokratiskt globalstyre. I EU-området, som upptar en rätt anspråkslös del av jordytan, bor trots allt bara ca 5% av de ca 9 miljarder människor, som beräknas befolka jorden år 2050. Den industriella civilisationen har skapat ett globalt risksamhälle som bestämmer villkoren också för EU. Dessutom måste de normer som ska legitimera EU i globalsamhället kunna godkännas utan tvång som allmän lag av alla – också utanför EU. Av denna sats, som går tillbaka på Kants kategoriska imperativ (via Habermas) , följer att EU-medborgarskapet måste innebära ett världsmedborgarskap. Vilket i sin tur förutsätter global inrikespolitik och gemensamma politiska riktlinjer för hela världsekonomin. Hur sannolikt är det att EU omfattar en ”globalkeynesiansk” ekonomisk teori och en sådan universellt giltig moralteori, som vill öppna demokratiska rum och instifta en demokratisk praxis också på globalplanet? På kort sikt är det osannolikt, men i det långa loppet är en sådan utveckling kanske möjlig, menar Patomäki. Han motiverar denna synpunkt bl a med att betydande delar av det globala civilsamhället och av de existerande kosmopolitiska nätverken faktiskt har sina hemvister i Europa. Vidare noterar han, att europarlamentarikerna aktivt har stött kampanjen för att inrätta ett världsparlament samt att EU och dess medlemsländer har drivit frågan om en världsomfattande finansskatt.

Begreppet ”globalkeynesiansk” är bokens röda tråd. I och för sig är detta föga originellt. Utan att för egen del ha sysslat särskilt mycket med nationalekonomisk teori vågar jag påstå att Keynes, som en direkt följd av finanskriserna i västvärlden, åter en gång rentav är på modet (eller åtminstone igen tas på allvar) också bland de förstockade och vilsegågna ekonomisternas släkte. Och den nyliberala globaliseringens kritiker alltifrån ATTACs Susan George till fd Världsbanksekonomen Joseph Stiglitz håller sedan länge fast vid Keynes ekonomiska läror. (Medan jag skriver detta anländer ett nytt nummer av ”Nya Argus”, innehållande Per-Erik Lönnfors artikel om Keynes och Hayek som Mozart och Salieri. – Inom nationalekonomisk teori utgör nyliberalismens grundare, Friedrich von Hayek, f 1899 d 1992, Keynes historiska motpol.)

Jag måste ändå erkänna att ”Eurokrisens anatomi” är ett på många sätt imponerande verk – som introduktion till politisk ekonomi, som lärobok för för studenterna, som ett inlägg i den aktuella politiska debatten och inte minst som en programmatisk skrift om världsekonomins -och -politikens nödvändiga förnyelse. Särskilt gillar jag den spänning, som Patomäki lyckas åstadkomma mellan socialdemokratin eller vad som återstår av de senaste hundra årens praktiska försök och misslyckanden att övervinna och tämja kapitalismen, och de mest högtflygande idéer om ett framtida kosmopolitiskt globalstyre. Enklare uttryckt handlar det om att krympa avståndet mellan politikens eländiga vardag och dess ovissa, men kanske ändå inte alldeles hopplösa framtid. Med sina universalhistoriska och kosmopolitiska idéer börjar Heikki Patomäki allt mer framstå som en sentida finländsk motsvarighet till tänkaren i Königsberg.