Varför skrider man då inte till verket?
EU-insändare i Hbl 3.6.2012
EU-kommissionens ordförande pläderade nyligen åter en gång för "en
fullskalig ekonomisk union" för att lösa problemen med
eurokrisen. Barrosos åsikt delas av många, kanske av flertalet
politiker.
I själva verket står principen om ekonomisk integration ju klart och
tydligt skriven i det nuvarande EU:s grundfördrag.
Varför skrider man då inte till verket? Varför blir "den fullskaliga
ekonomiska unionen" inte av, åtminstone inte i den takt som skulle
behövas ifall meningen är att åtgärda de akuta problemen?
Svaret är lätt att ge: ekonomi handlar till mycket stor del om
politik. Därför måste "en fullskalig politisk union" till om den
ekonomiska diton ska bli verklighet.
Men här finns ett stort aber. Politik handlar i sin tur i mycket stor
utsträckning om krig och fred. Så även EU-politiken. Personerna bakom
den tidiga EU-vision, som står att läsa i "Manifestet från Ventotene"
(1941), utgick från precis denna synpunkt. Altiero Spinelli och
Ernesto Rossi, som skrev den ifrågavarande texten, var båda anhängare
av den amerikanska statsgrundaren Alexander Hamiltons kanske främsta
argument för federalismen: den som tror, att ett antal närbelägna
men inte sammanlänkade självständiga suveräniteter kommer att
fortsätta att leva i harmoni med varandra bortser från händelsernas
vanliga utgång och struntar i all mänsklig historisk erfarenhet. För
Spinelli, Rossi och federalisterna -- basfederalisterna! -- till vilka
även undertecknad räknar sig (Hamiltons argument har med tiden blivit
riktningsgivande också för mig) är alltså den ekonomiska unionens
förutsättning en politisk union, vilken i sin tur förutsätter en
försvarsunion.
Varför ska det då vara så svårt att åstadkomma ett militärt och
politiskt EU? Det spontana svaret, inte bara från sannfinländarna
("basfinländarna", för att citera Trygve Söderling i Nya Argus
5/2012), utan också från stora delar av den politiska vänstern är att
tanken på en fullskalig europeisk förbundsstat (federation) saknar de
europeiska folkens stöd. Det fullskaliga EU vore följaktligen inte
demokratiskt, påstås det.
Då glömmer man, att det första folkvalda Europaparlamentet år 1984 med
betryggande majoritet antog utkastet till Avtal om den Europeiska
Unionen, som hade utarbetats av ovannämnde A. Spinelli. De folkvalda
stödde förslaget men regeringarna förkastade det.
Vad man också glömmer, eller inte vill, eller kanske sist och
slutligen inte vågar tänka är, att en ekonomisk union helt enkelt inte
kan vara demokratisk om den inte också är en politisk union och en
försvarsunion.
Ytterligare en försvårande omständighet är massförintelsevapnen. Det
demokratiska EU börjar med europeisk nukleär nedrustning, dvs
avskaffande av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenstyrkor och den
amerikanska supermaktens militära överhöghet i Europa.
Vi ska inte vänta oss att EU-kommissionens ordförande eller någon av
EU-ländernas presidenter eller statsministrar tar initiativet. Bara
vinden från en stark europeisk freds- och nedrustningsrörelse kunde få
dem att vända sina kappor.
