På jakt efter skrivandets hemligheter
Recension av radioprogrammet
Recension av radioprogrammet "På jakt efter skrivandets hemligheter",
Vetenskapsradion Forum 22 april;
sverigesradio.se/sida/avsnitt/181972?programid=1302):
Tillfrågad om varför det har forskats mindre i hur det går till när
människan skriver än när hon läser föreslår en av forskarna (Viktoria
Johansson eller Åsa Wengelin vid Humanistlaboratoriet/ Lunds universitet)
att det beror på att vi nuförtiden har ändamålsenlig utrustning. Vid
utforskningen av skrivprocessen kan forskarna numera utnyttja datorer,
datorprogram, digitalkameror mm. för att t ex spela in tangentbordsnedslag
eller mäta ögonrörelser och reaktionstider. Härtill kan tilläggas, att
tekniken också har gett forskarna nya begrepp om tänkandet, vilket
uppenbarligen påverkar deras syn på skrivprocessen, som ju svårligen
kan skiljas från tankeprocesserna. Ett slående exempel är begreppet
"arbetsminne", som flitigt används av de medverkande i radioprogrammet.
Forskarna, liksom vi andra, mäter ju numera oupphörligen oss själva med
datorernas mått, inte minst genom att jämföra vår hjärnkapacitet med dessas
processorer och arbetsminnen.
Redaktören av Vetenskapsradio Forum varvade klokt nog inslaget från
laboratoriet med en författarintervju, i vilken deckarskribenten Kristina
Ohlsson pratar om sitt skrivande. Vilket onekligen gav det ca 25 minuter
långa programmet större djup, även om om det ifrågavarande djupet av
förståeliga skäl inte hann pejlas särskilt mycket.
Här stöter vi på en av "vetenskapsradions" begränsningar, som sammanhänger
med den förhärskande synen på vetenskapen som sådan. Eller som det står i
programbeskrivningen: "Det odlas [...] många myter om hur skrivprocessen ser
ut, något som till stor del beror på att så få faktiskt har undersökt den".
Notera det lilla ordet "faktiskt", som jag menar avslöjar att vår
uppfattning om vad som är humanistisk vetenskap och om hur forskningen bör
bedrivas tenderar att vara tämligen endimensionell.
Deckarförfattaren Kristina Ohlsson hinner någonstans säga en sats som
stannar i minnet, ungefär: "att skriva är mänskligt, att redigera är
gudomligt". Mycket handlar tydligen om detta: att skrivandet är en process
med återkoppling -- kybernetikernas feedback. Innan den färdiga produkten,
texten, är klar för inordning i biblioteket har den nödvändigtvis genomgått
en ytterligare process av korrigering och redigering. (Här bortser jag som
synes från statens eventuella censur, mediernas gallring och
bibliotekariernas urval.)
Ordet berättelse uttalades, såvitt jag minns, inte en enda gång i detta
radioprogram, vilket antagligen också beror på vetenskapssynen. Det frågades
förvisso inte heller efter en förklaring till varför just detektivhistorien
är en så omåttligt populär typ av berättelse. Vilket
som sagt inte hindrar att programmet är mycket lyssvärt.
