I Snowdens tid
anknyter till: Biblioteksmakt lokalt och globalt – salong i Stockholm 17.11.
Nedanstående är skrivet med tanke på diskussionen om "Biblioteksmakt lokalt och globalt", som tidskriften BiS ( Bibliotek i Samhälle) anordnar söndag 17 november kl 15 i Fisksätra bibliotek (Nacka / Stockholm). Mer information om evenemanget och några länkar till texter som presenterar problematiken ges på BiS egen webbplats.
Om någon bad mig sammanfatta vad jag har sagt i boken "Biblioteksaktivisten", vad skulle jag svara? Jo, jag skulle börja med att nämna fallet Snowden, trots att detta inträffade först efter att mina "essäer om makt och bibliotek i informationssamhället" hade utkommit av trycket och mer än ett år efter det att boken hade släppts på internet (under en Creative Commons licens). För nu lever vi i Snowdens tid.
Varför denna totala övervakningsapparat? Vad är det egentligen som gör att NSA och USA nödvändigtvis vill ha koll på allt och alla? "Jag var, jag är jag blir", skrev Rosa Luxemburg, den okuvliga. Är det ännu en gång Revolutionen, den ofrånkomliga, som ska kvävas i sin linda?
Ja, säkert handlar ansvällningen av underrättelseväsendet i USA och England efter 9/11 också om att på förhand av- och omstyra alla seriösa konspirationer mot de etablerade makterna.
Men det finns också en annan anledning, som man nuförtiden mer sällan brukar höra talas om. Nämligen de vitt spridda nukleära och robotiska arsenalerna. Nutidens massförint... Läsaren anar väl redan vad jag har i tankarna. Eller vet det ännu inte. För här stöter vi på vägran att veta. Medvetandevägran.
Den som har läst sin "1984" bör i alla fall vara medveten om, att boken handlar om livet i atomåldern, vilket också förklarar övervakningssystemet. Atombomben har skakat grunden och bottnen för själva livet och nu är vi följaktligen räddare än någonsin för att dö. Åtminstone verkar våra politiska och militära ledare vara det. Och det är just därför de har satt detta lömska spionage mot allt och alla i system. Ingen går säker för Bomben. Ingen får heller tillåtas att gå säker för dess innehavare.
Tyvärr har Snowdens avslöjanden antagligen bara förvärrat situationen eftersom vi uppenbarligen är beredda att avfärda dem med en axelryckning. Vad kan man göra när nu en gång NSA-chefen, general Keith Alexander och USA-presidenten, Barack Obama unisont meddelar att PRISM finns till för allas vårt bästa? Hittills pågick avlyssnandet i hemlighet. Men nu, i Snowdens tid, har det uttryckligen legitimerats. Följande steg blir förmodligen att det legaliseras och görs obligatoriskt så att alla hädanefter måste bära med sig smarttelefoner, som utan dröjsmål avger fullständiga rapporter om sina bärare. Ifall rapporterna uteblir riskerar man att bli arresterad av civilklädda poliser som den sjuttonårige huvudpersonen i Cory Doctorows roman "Little Brother" (2007).
För det andra skulle jag -- fortfarande underförstått, att jag vore ombedd att förklara "Biblioteksaktivisten" i några få stycken -- hänvisa till min fråga till Vivianne Reding och Sirpa Pietikäinen, viceordförande för EU-kommissionen respektive medlem av Europaparlamentet: Skulle EU kunna gå i bräschen för nukleär avrustning? Ifall läsaren härmed sluter sig till att undertecknad har fått European Nuclear Disarmament (END) på hjärnan så har hen alldeles rätt. END är utgångspunkten för "Biblioteksaktivisten".
END var en numera bortglömd och undangömd social rörelse på 1980-talet. Miljonhövdad. Hur hänger END ihop med biblioteket? Tja, en del av oss schopenhauerianer brukar ju kalla biblioteket för en minnesinstitution. Eller rentav för "mänsklighetens enda pålitliga minne", för att citera filosofen ordagrant. Men hur pålitligt det i själva verket är, biblioteket, kan förstås diskuteras. Kan vi verkligen lita på att biblioteket är och förblir en trogen bundsförvant i minnets kamp mot glömskan, som är människans kamp mot makten? Milan Kunderas tanke har plågat mig sedan ända sedan jag läste "Skrattets och glömskans bok". Samtidigt inger den ju hopp: minnet lever! Och det finns tydligen en människa som kämpar !?