Mikas blogg

30 September
2014

Om Pippi Långstrumps far

Apropå det återkommande grälet om Pippi Långstrumps far i Sverige associerar jag som finländare till debatterna om J.L. Runeberg under 1960-talets förra hälft. Dessa fördes säkert redan på 1950-talet (om inte ännu tidigare) men då var jag fortfarande ett barn som, när det berättades om "Soldatgossens" far, att

"..vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man..."

eller när Björneborgarna i sin marsch hävdade:

"Än har Finlands kraft ej dött / Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!"

bara tyckte att det lät stiligt.

Och det tycker jag väl fortfarande, fast inte "bara" stiligt. Ty sedermera läste jag "Odysseus" av James Joyce där jag lärde mig att historien är en mardröm ur vilken vi inte har vaknat upp. (Vissa uppväckningsförsök pågår kanske.)

För att återkomma till Pippi så vore det fortfarande lika förhastat att ändra hennes far negerkungen till kurrekurreduttarnas kung som att stryka "Soldatgossen" ur Fänrik Ståls sägner för att dess författare förhärligade barnsoldater.

Våra förfäder och -mödrar framstår i mångt och mycket som blodtörstiga galningar eller rasister. Men jag tror alltjämt att vi måste försöka förstå dem för annars kan vi knappast förstå oss själva. Och håller alltså med Jan S. och Författarföreningen, som vägrar att peta och ändra i de historiska texterna, vilka antagligen behövs för denna förståelse.

Att bevara texterna intakta får dessutom anses höra till bibliotekariernas uppgifter.

Pippi utmanar så många auktoriteter! Inte minst nutidens auktoriteter, som vill förbjuda henne att måla sig svart och att leka kines. Men var Pippis far -- negerkungen -- egentligen en antiimperialist? Det får vi kanske aldrig veta. Det kan ändå vara dags att ställa frågan, anser

Mikael