Mikas blogg

13 September
2006

Vem äger det vi läser? Bild och tanke.

Vem äger det vi läser? För några år sedan skrev jag en liten artikel i frågan, som jag illustrerade med programtillverkaren Microsofts utformning av datorprogrammet MS Reader.

Trots att programmet Microsoft Reader aldrig blev någon succé tror jag att problematiken fortfarande är viktig. Ja, frågan om vem som äger det vi läser är och förblir ett hett ämne i en digitaliserad skriftkultur.

Jag använder ordet skriftkultur i Ongsk bemärkelse (med hänsyftning på Walter J. Ongs studier i muntlig och skriftlig kultur). Man kunde (och borde) i det här sammanhanhanget också tala om begreppet civilisation och - naturligtvis - "informationssamhälle".

Idag läser jag att biblioteken hädanefter kanske tvingas betala upphovsersättningar till författare och artister för att deras verk lånas. Strängt taget är det inte biblioteken, utan skattebetalarna som kommer att få punga ut med dessa ersättningar, eftersom

avsikten är att de ersättningar som föranleds av utlåning skall finansieras med ett anslag som tas in i statsbudgeten (Hufvudstadsbladet 13.9.2006)

Detta har regeringen föreslagit i en proposition i går.

Är det inte konstigt: först betalar vi skatt för att vi ska få biblioteksservice - och det gör vi ju gärna. Jag sällar mig överhuvudtaget till de glada skattebetalarna, för att använda ett annat uttryck ur dagens nyhetsflora. Och biblioteken ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Men så har vi då det här med upphovsersättningar till författare och artister. Skall upphovsersättningar täckas med skattemedel?

Jag stöder inte regeringens förslag. Enligt min åsikt bör upphovsersättningar för konst och litteratur finansieras med medel som genereras på varumarknaden, dvs vid köp och försäljning av konstverk, böcker (inklusive kommersiella e-böcker) tidskrifter osv.

Däremot tycker jag att det är rätt och riktigt att finansiera stipendiesystem för författare och konstnärer med skattemedel. Samhällets medborgare, dvs skattebetalarna, kommer naturligtvis aldrig att uppnå enighet om precis hur stipendier, understöd och löner till författare och konstnärar skall fördelas. Men den fördelningsdiskussionen, de tvisterna och de dispyterna, de är oundvikliga! Framför allt är de oundgängliga. Det är bra om konstnärernas och författarnas produkter, det som i dag kallas för innehållet är föremål för en oavbruten värdering och omvärdering. "Konstverken är vapnen i andarnas kamp", skrev Walter Benjamin. Det kan väl aldrig vara meningen att vi skall lägga ned andarnas kamp?

Regeringens förslag är ett steg på den väg som innehållsindustrin vill och gör allt för att vi ska välja. Det motsvarar och anpassar sig till Världshandelsorganisationens avtal om handel med intellektuell egendom (TRIPS) och tjänstehandel (GATS), dvs vår tids marknadsfundamentalistiska "grundlagar". Också Finland, som medlemsstat i EU, följer blint denna väg. Men det är fel väg. På den vägen skulle äganderätten till det vi läser successivt överföras till Microsoft, Disney Corp. och andra korporationer inom underhållningsindustrin.

Så kommer dock knappast att ske. Människorna ger ständigt nya prov på ett inbitet motstånd mot den nutida informationskapitalismen och -imperialismen. Hurra för oss läsare som fortsätter att läsa trots att alla försök att göra läsning till ett brott mot "informationssamhällets" nya copyrightlagar!

Ett exempel på en sådan ny copyrightlag i informationssamhället var förlängningen av copyright på skrift och litteratur från 50 till 70 år. Hur kunde vi, den läsande publiken, gå med på ett sådant ytterligare intrång på vår äganderätt till det vi läser? Förklaringen ligger kanske i the cultural lag: publikens medvetande släpar efter i den tekniska utvecklingen.

Biblioteket är kanhända en av de sista bastionerna i kampen mot det korporativa övertagandet av mänsklighetens andliga kapital. Men det är en stark bastion som vi fortfarande kan ställa vårt hopp till. Vi kommer inte att ge upp biblioteket inför marknadskrafternas anstormning. Vi kommer inte att avstå från äganderätten till det vi läser.

****

Bifogar en kort recension av Fredrik Långs bok Bild och tanke. Om det kategoriala seendets genesis. Förlaget Draken. Esbo 1999. ,

Konstens natt

Jag ger boken vitsordet FYRA STJÄRNOR (av fem) mera på måfå än på allvar. Har tillsvidare endast läst delar av detta (kanske inte till sidantalet, som är under 300, men till idéinnehållet) mycket omfattande och lärda arbete. Fem stjärnor skulle betyda mästerverk, vilket jag inte vågar utropa.

Boken "Bild och tanke" har inspirerats av "ett kort extatiskt ögonblick" i författarens liv då han i en glimt tyckte sig "förstå allt". Vilken var då närmare bestämt den fråga till vilken Fredrik Lång ansåg sig ha funnit svaret?

"Konstnärerna har under det tjugonde seklet i förtvivlan söndrat sina skönhetsideal. Det idylliska kan numera endast framstå som naivitet. Jag förstår det, men vad skall jag göra med min förvivlan?"

I ovanstående aforism uttryckte författaren själv "åtskilliga år tidigare" den fråga som "Bild och tanke" försöker besvara.

Fredrik Långs historiefilosofiska undersökning bygger på en uttalad premiss: "varje tids väsentliga eller väsentligaste konst i bildform framställer den djupast möjliga förståelsen av sin tid" (s 14).

Sålunda utgår Lång ifrån ett totalitetsbegrepp( inklusive möjligheten av en kultur- och samhällshistorisk "tidsförståelse"), som utarbetats av historiefilosofer typ Hegel och Marx.

Jag vet inte om han han lyckas föra den filosofiska undersökningen längre än till Hegels "olyckliga medvetande", tragiskt personifierat i Nietzsches galenskap. Jag finner i alla fall "Bild och tanke" vara en mycket läsvärd översikt av bildkonstens historia från antiken och via Leonardo da Vinci fram till (och inklusive) Marcel Duchamp.

Om någon bad mig sammanfatta innehållet i denna bok i två ord skulle jag så här i början av hösten, efter ett visst årligen återkommande evenemang i Helsingfors, svara: Konstens natt!

(Men fan vet om man längre får tag på ett ex. av boken i bokhandeln. Knappast. Fråga alltså efter den på biblioteket.)