Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!


13 October
2006

Om vissa inskränkningar i yttrandefriheten (1)

[grundlagar] 

Hade jag varit medlem av franska nationalförsamlingen i oktober 2006, då hade jag nog röstat emot den nya lag, som gör det till ett brott att förneka turkarnas folkmord på armenier och kurder under första världskriget

Jag tvivlar ärligt sagt också på att det är klokt att kriminalisera en "historieskrivning", som förnekar nazisternas folkmord under trettiotalet och andra världskriget. Sålunda finner jag att österrikarnas dom över David Irving för hans åsikter om Förintelsen är betänklig. (Domen fälldes i februari 2006 och den lär ha lytt på tre års fängelse.)

Den åsikt som jag här dristar mig att framföra bygger på tankar om kunskap, visshet och normer.

Vad Förintelsen beträffar så anser jag mig veta att den har ägt rum. Min vetskap fördjupades när jag en gång på 1970-talet besökte muséet i Auschwitz (Oświęcim). Men även om jag inte någonsin kommit att besöka Auschwitz skulle jag veta att gaskamrarna har fungerat och drivits av vanliga tyska medborgare, som lydde sin Führer.

Att veta är att äga visshet. Visshet äger den som saknar grund för tvivel.

Och jag saknar orsak till att betvivla Förintelsens historiska verklighet. Är inte detta tillräckligt? Behöver jag också en lag som förbjuder mig att ifrågasätta det, som jag faktiskt är ur stånd att ifrågasätta?

David Irving och hans gelikar visar å andra sidan att det trots allt finns människor som inte vet, eller inte vill veta. Dessa människor kan anses vara farliga och det kan vidare anses vara nödvändigt att samhället skaffar sig skydd mot dessa farliga lögnare. Ungefär så tror jag att den motsvarande inskränkningen i yttrandefriheten motiveras av lagstiftaren.

Men jag upplever fortfarande en sådan inskränkning som ett misstroendevotum. Kan vi inte lita på vår egen visshet? Kan vi inte lita på oss själva? Det är i grunden en och samma fråga.

Nu över till det andra fallet, det om turkarnas massmord på armenier. Någon gång på 1980-talet gjorde jag ett besök vid minnesmärket över folkmordet. Minnesmärket, som har rests på ett berg nära Jerevan, gjorde visserligen ett stark intryck på mig, inte minst för att jag skam till sägandes var tämligen ovetande om de viktiga historiska händelser som det symboliserar. Jag kunde också i detta fall säga att jag vet att folkmordet på armenierna verkligen har hänt. Men här måste jag tillägga, att min kunskap inte är lika säker som i det föregående fallet. Gränsen mellan en visshet och en kunskap, som visserligen är underbyggd med fakta och erfarenheter, är inte alltid lätt att dra! Jag nöjer mig därför med att uttrycka saken såhär: jag är fullständigt övertygad om att turkarna gjorde sig skyldiga till folkmord på armenierna under första världskriget. Jag anser med andra ord att det är en historisk sanning.

Denna sanning gäller det att befästa och, om möjligt, förvandla till en visshet.

En sanning är någonting som det kan vara väl värt att kämpa för! Men att upphöja en historisk sanning till en lag framstår fortfarande såsom någonting mycket tvivelaktigt.

Vari ligger det tvivelaktiga? Jag tänker mig svaret på denna fråga ungefär så här: lagarna är bindande för medborgarna i en stat. Den som bryter mot lagarna bestraffas. Staten har rätt att tillgripa våld för att se efter att lagarna följs (och straffen utdelas). Detta våld kan missbrukas och missbrukas faktiskt ofta. I vilken mån har vi rätt att slå ihjäl eller bura in dem som förnekar det som vi anser vara självklart eller vetenskapligt bevisat? Räcker det inte med att vi överbevisar dem?

- - -

Ovanstående berör endast vissa inskränkningar i yttrandefriheten - egentligen endast de två berörda fallen. Det är verkligen svårt att uppställa några allmängiltiga principer beträffande inskränkningar i yttrandefriheten!

Andra inskränkningar av yttrandefriheten har motiverats eller motiveras med att de sårar religiösa känslor (hos medlemmarna av ifrågavarande religiösa samfund). Ytterligare inskränkningar motiveras med etiska regler eller principer. Dessutom har vi problematiken med ärekränkningar. Alla dessa kräver egna utredningar och funderingar. Men de har ett gemensamt: deras ursprung är normativt.

De inskränkningar i yttrandefriheten som gäller historien utger sig däremot för att vara av ett annat slag. Här förbjuds att förneka historiskt faktum, dvs det som människor har gjort. Motiveringen blir i detta fall kunskapsteoretisk (epistemologisk) och vetenskaplig. Det anses bevisat - helt oberoende av vad någon tycker om det, och oberoende av om det sårar eller inte sårar någons känslor. Eller vi äger visshet om saken (t ex visshet om att Förintelsen har ägt rum).

Historisk kunskap är emellertid en mycket speciell kunskapskategori. Ipsum verum factum skrev filosofen Vico. Uttrycket är berömt men inte precis glasklart. [forts. bör följa]


"Mau Mau veterans sue Britain"| Paradsidan | The finance-related peace prize
Kommentarer
(Kommentarer saknas.)

Posta en kommentar















Skriv ordet du ser på bilden i textfältet: refresh


>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23