Mikas blogg

Det gamla vanliga (plus Rancière)

Under veckoslutet hade jag privilegiet att få ägna flera timmar åt att bara leka med mina datorer, av vilka jag är speciellt förtjust i en liten en, som heter Fujitsu Biblo B110.

Biblon utrustades under 1900-talets sista år med ett operativsystem som kallades Windogs och tillverkades av ett mjukvaruonopol vars namn jag saligen har lyckats glömma bort.

Efter en tidig söndagsfrukost satte jag igång med att försöka få wlan att fungera med Biblon, som jag kvällen innan hade gett en alldeles ny skepnad i form av PuppyLinux. Alla älskar Puppy med den lilla söta hund-loggan! Biblon hade visserligen krånglat lite med Puppy, vilket beror på att Biblo saknar inte bara CD-spelare utan också möjlighet att boota (dra på sig stövlarna) via en CD-station - för att inte tala om USB-stickor, som inte ännu fanns att köpa i butiken på den tid då Biblon såg dagens ljus. Puppy är däremot som gjort för att bootas precis med en USB-sticka som "skohorn".

Lyckligtvis har Biblo i alla fall inte bara en USB-port utan till och med två USB-portar!* Genom en av dessa prånglade jag således in Puppy och fäste honom stadigt i Windogs bootsektor (jag vet att ingen äkta datanisse skulle att kalla platsen bootsektor...) och så bootade jag om Biblo... och vips var Puppy där och viftade med svansen!



Nåväl. Men nuförtiden måste ju alla och i synnerhet Biblo, som är så lätt och mobil, ha trådlös förbindelse till internätet. Efter en stunds rotande bland all möjlig gammal kringutrustning på vinden hittade jag ett wlan-kort som var som klippt och skuret för Biblons pcmcia-öppning. Kortet kallas för The Buffalo och kommer ursprungligen från... tja, prärien, får man väl lov att anta.

Men se, att få Puppy att acceptera "buffeln", det verkade till att börja med hart när omöjligt! Nu ska jag i alla fall inte plåga läsaren med detaljerna om vad allt jag gjorde i onödan. Det visade sig nämligen sist och slutligen, att Puppys kernel (version 2.6 någonting) redan hade inbakat stöd för buffelns chipset (här lyser jag visserligen med termer som bara en invigd datateolog, men inte jag, har ett hum om). Så att efter några timmars idogt pysslande och knåpande fick jag, eller rättare sagt Puppys egen s.k. wizard, dvs trollkarl, faktiskt det hela att funka!

Men varför håller man (mera sällan kvinna) på med sånt här på lördag kväll och tidig söndag morgon? Jo, man vill väl vara med i detta globala pysslande och knåpande, som ju egentligen är väldigt sympatiskt jämfört med det som konkurrenterna sysslar med. Med konkurrenterna avser jag de som tävlar om makten och pengarna. Vi däremot, som leker med våra Biblon och bufflar, är däremot ute för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Ta till exempel gossen Brian Grainger (han med Lin'N'WinNewB PROJECT, utan det hade Biblon fått gå klädd i windogs ända till sin snart förestående död) eller gossen Barry Kauler från Australien, han som hittade (på) Puppy. Dem är jag tack skyldig, kanske inte ett så jättestort tack, men i alla fall ett litet!

Å andra sidan: vad har jag Sarkozy och Blair eller Lipponen att tacka för? Nu övergår jag med andra ord till att prata politik eller rättare sagt polemik. Utdrag ut mitt brev till vännen A:

Hej, hur går det? [...]

[...] Tack alltså för Rancière-tipset, visst tycker jag att Hatet mot demokratin är mycket läsvärd och aktuell. För mig just nu [...] är det speciellt bra att bli påmind om åttonde boken i dialogen om Staten, där Platon går igenom de olika statsformerna med därtill hörande människotyper. Också dessa klassiska beskrivningar känns högeligen aktuella - tänk att så lite har förändrats under de senaste 2500 åren!

Men i sin lilla och naggande goda skrift om demokratin har Rancière trots allt valt att abstrahera från teknikutvecklingen och - egentligen också - från krigets och fredens problematik. Demokrati handlar enligt Rancière om att utvidga det offentligas sfär, och däri håller jag med. Men hur är det möjligt att i dagens läge förklara och gå vidare med denna insikt utan att nämna internet och den veritabla transformation av offentlighetens gränser som detta nya teknikbaserade nätverk medför?

Typiskt för franska intellektuella är också att helt sonika hoppa över "atomåldern", dvs det reella hotet mot mänsklighetens existens som massförintelsevapnen och de växande radioaktiva avfallshögarna skapar -- för att nu med en gång utdela en spark i aktern åt alla sjävtillräckliga nationalister och suveränister (det tycks vimla av sådana just bland de parisiska intellektuella). Medges dock att man härvid (vid utdelandet av sparken i aktern) stöter på problem som överskrider politikens och demokratins frågeställningar. Vem tänker man sig till exempel att skall fråga efter vilken statsform vi har haft och vilka gränser vi har satt för offentligheten efter vårt kollektiva självmord?

Dessutom borde det inte vara speciellt svårt att inse att att kärnvapnens samt kärnkraftverkens globala problematik - kärnproblematiken; de nukleära frågorna - också hör till diskussionen om demokrati på alla nivåer (på alla därför att problematiken är global; självklart är den också lokal, nationell och regional). Det är bara det att de nukleära frågorna är konkreta. De handlar inte om begreppsliga konstruktioner. Det gäller att ta ställning för eller emot till exempel nuklerär nedrustning oberoende av vad för en jävla -ism man råkar ha lagt sig till med.

Albert Camus tog ställning, omedelbart. Redan den 8 augusti 1945 hade han publicerat sin ledare i Combat à propos la bombe atomique. Det är detta camusiska och gandhiska och tolstojanska och kristna och varför inte också islamiska, hinduiska, buddhistiska och - nota bene - marxist-leninistiska ** - ställningstagande jag saknar i Rancières text. Han är på denna punkt inte stort bättre än sitt lands president, som å ena sidan skriver brev till Ban Ki-moon om nedrustning, å andra sidan fortsätter med produktionen av de nyaste franska atomraketerna (M51), som (för att använda Platons och Rancières terminologi) de franska statsoligarkerna och den ekonomiska oligarkin i EU-området har beslutat producera och leverera till den franska ubåtsflottan fram till år 2015.

Tiotals (40-60 st) av dessa missiler - med nya stridsspetsar - produceras f n av den europeiska rymd- och krigsindustrin, närmare bestämt det fransk-tyska bolaget EADS Astrium, vars säte finns i England och vars aktiviteter är spridda över EU och hela världen. Till exempel bidrar Det Norske Veritas (DNS) till att säkra finansieringen av EADS Astriums projekt och moderbolaget EADS äger andelar i finska vapenfabrikanten Patria.

Jag är medveten om att jag upprepar mig. Borde jag sluta med det?

Vi hörs,

- Mika