Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

18 May
2012

Dr Matagne bryter den skamliga tystnaden

[grundlagar] 

(Hbl-debatt 15.5.)
Med hänvisning till de senaste dagarnas debatt om kärnvapen förtjänar det
påpekas, att fil.dr. Jean-Marie Matagne, 68, har inlett en hungerstrejk på
obestämd tid. Med sin aktion vill fransmannen Matagne, som basar för
föreningen Action des Citoyens pour le Désarmement nuclèaire, uppmana
republikens nya president och den nya regeringen att föra förhandlingar
som leder till nukleär nedrustning.

"Det franska folket har aldrig hörts i frågan om kärnvapen", konstaterar
Matagne och tillägger att dessa utgör "vapen för brott mot mänskligheten,
som byggts i folkets namn och på folkets bekostnad".

Matagne, en gång själv presidentkandidat, försökte i samband med de nyss
timade franska valen göra följande till en valfråga: "Håller du med om
att Frankrike deltar med andra stater i en fullständigt eliminering av
kärnvapnen under strikt och effektiv ömsisidig internationell kontroll?"

Maffiabegreppet omertà kan enligt Matagne tillämpas på myndigheternas
inställning. Omertà betyder att inte ange brottslingarna. Att hålla tyst.

"50 år av militär och civil kärnkrafts-omertà får räcka", meddelar dr
Matagne. "Förändringens tid är nu."

Mikael Böök
Lovisa

Mer om Jean-Marie Matagne och hans motstånd mot Frankrikes och andra länders kärnvapenpolitik www.acdn.net

Fler kommentarer av Mika om Matagnes hungerstrejk blog.spinellisfootsteps.info


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

21 May
2012

Säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk år 2012

informationsmöte i rådhuset 21.5 kl. 18.00
[grundlagar] 


(Bakgrund: Inbjudan till informationsmöte - Säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk år 2011)

Fråga till STUK:s representanter:
Min fråga gäller begreppet strålsäkerhet. Hur kan vi fortsätta att lita på detta begrepp då ju bedömningen av följderna av olyckorna i Tjernobyl och Fukushima för människornas hälsa divergerar med en eller rentav två storleksordningar?
Osäkerheten kring begreppet strålsäkerhet kan illustreras med A) uppgifterna i Tabell 1 och B) med den politiska snedvridningen av uppfattningarna om strålsäkerhet.
A) Tabell 1.

Tabell 1: Olika forskares och/eller forskningsorgans uppskattningar av antal personer som har dött eller kommer att dö av cancer p g a Tjernobylolyckan

Källa

Publikation

År

Har dött eller kommer att dö av cancer

IAEA med flera medlemmar av Chernobyl Forum

"Chernobyl Forum assessment report"

2005

4 000 av ca 5 milj invånare i kontaminerade områden

Fred Mettler, Univ. Of New Mexico

IAEA Bulletin Vol 47 No 2

2006

9 000 globalt

Union of Concerned Scientists

How Many Cancers Did Chernobyl Really Cause?—Updated Version

2011

27 000 globalt

Greenpeace

The Chernobyl Catast-rophe. Consequences on Human Health

2006

93 000 globalt

Alexey V. Yablokov, Vassily B. Nesterenko, and Alexey V. Nesterenko

Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and the Environment

2009

212 000-245 000 i Europa

+19 000 i resten av världen

Länkar till ovan citerade källor finns i Wikipedia-artikeln ”Chernobyl disaster” (21.5.2012)


B) Strålsäkerhet – en global hälsofråga.
Strålsäkerhet är framför allt en global hälsofråga. Men vad allmänheten får veta eller tror sig veta om strålsäkerhet fastställs i alltför hög grad av FN:s atomenergiorgan IAEA, som fungerar under Säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet är ett utpräglat politiskt organ, som inte nödvändigtvis tar hänsyn till hälsosynpynkter. Våra uppfattningar om strålsäkerhet borde snarare påverkas av Världshälsorganisationen WHO, som är underställd FN:s Ekonomiska och sociala råd.

Avtalet från 1959 mellan IAEA och WHO, som ger IAEA bestämmanderätt över WHO:s forskning och rapportering angående strålsäkerhet, behöver ses över och eventuellt skrotas. I annat fall kvarstår risken för politisk snedvridning av våra uppfattningar om strålsäkerhet.

Tillägg 23.5.

Jag borde naturligtvis rapportera om informationsmötet. Någonting fick jag sagt i Radio Vega Östnyland igår morse.

Informationsmötet var upplagt kring frågor om säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk under senaste år, alltså 2011. På plats var mellan tjugo och trettio personer från stadens ledning och invånare.

Strålsäkerhetscentralen STUKs nya generaldirektör Tero Varjoranta talade om kärnsäkerhetsarbetet ute i världen efter olyckan i Fukushima våren 2011. Han försäkrade att en liknande olycka inte kan inträffa i Finland. Möjligheten för en allvarlig olycka där reaktorerna skadas slutgiltigt kan ändå inte uteslutas, sa han, men i så fall skulle utsläppen i omgivningen hur som helst vara mycket mindre än i Fukushima.

Keijo Valtonen från STUK talade om arbetet på att förbättra säkerheten vid kärnkraftverket, också med beaktande av erfarenheterna från Fukushima och Tarja Ikäheimonen, också från STUK, gav detaljer om Lovisakraftverkets inverkan på miljön.

Det gavs möjlighet till frågor och svar. Tero Varjoranta höll med om att strålsäkerhet framför allt är en hälsofråga. På min kritik av IAEA:s och de politiska beslutsfattarnas alltför stora inflytande på diskussionen (jämfört med den medicinska expertisens inflytande; se punkt B ovan) svarade han genom att understryka FN-organet UNSCEAR:s betydelse. (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation).

Tarja Ikäheimonen besvarade min fråga om diskrepansen mellan de olika experternas bedömning av cancerdödsfallen efter Tjernobyl. Enligt henne beror skillnaderna främst på hur små strålningsdoser man räknar med.

De övriga mötesdeltagarna deltog inte i den här diskussionen. Däremot ville fler än jag ställa frågor till STUK-representanterna. Därför beslöt jag att inte ställa följdfrågor eller ifrågasätta de svar som jag fick.

Ju mer man försöker sätta sig in i strålsäkerhetens problematik, desto mer mångfacetterad och komplicerad ter den sig. "Men att kärnklyvning innebär en otrolig, ojämförlig och unik risk för det mänskliga livet kommer aldrig med i någon kalkyl och blir aldrig omnämnt" (Schumacher, Litet är vackert).

Tillägg 26.5.

Lovisatidningen Östra Nyland rapporterade från informationsmötet i måndags under rubriken EN FUKUSHIMAOLYCKA KAN INTE INTRÄFFA I LOVISA . Mitt ifrågasättande av STUK-representanternas begrepp om strålsäkerheten har inte lämnat något spår i reportaget.

Gapet mellan de olika experternas bedömningar av strålsäkerheten är för mig en källa till oro. Jag menar, att vår okunnighet och vår ovetskap i stort sett är oundvikliga. Men när det gäller följderna av våra egna handlingar, inklusive upprustningen med atomvapen och utbyggnaden av den sk fredliga kärnkraften, bör vi kunna enas något så när om sanningen. Vi bör alltså -- jag använder medvetet etikens verb -- kunna veta ungefär vad vi själva har gjort.

Även sanningen om våra egna handlingar måste naturligvis vara föremål för mycken diskussion och många justeringar. Någon absolut sanning finns knappast att tillgå ens om "fakta" (av lat. facere, dvs att göra).

Ändå hoppas jag fortfarande att experternas åsikter om kärn- och strålsäkerheten förr eller senare ska kunna sammanjämkas genom diskussioner, som i så fall också måste förmedlas av massmedia.

Tillägg 1.6. , postat till till några journalister

Vem förnekar, att frågorna om kärnkraftsolyckornas hälsoföljder är komplicerade? Jag anser att kärnkraften som sådan (och dess tvilling atomvapnen) är alltför komplicerad för människorna, vilket redan i sig är katastrofalt... Ändå måste vi försöka reda ut följderna av de olyckor som inträffat och se framtiden an utan att helt förlora hoppet. Journalister som ska förmedla information om kärnkraft har en svår sits. De journalister som inte inser att det förhåller sig så är papegojor... Ni journalister måste bli ännu bättre på att informera om kärnkraft. Ni måste bli ännu mer kritiska i ordets egentliga bemärkelse, dvs ni måste försöka sätta er ännu djupare in i de komplicerade kärknkraftsfrågorna än ni hittills har gjort. Det som jag tog upp på informationsmötet, alltså det oroväckande gapet mellan IAEA:s och UNSCEARS: bedömningar (av Tjernobylkatastrofens hälsoföljder) å ena sidan och den bedömning som Yablokov & Nesterenko ger i sin bok å andra sidan, är ett viktigt exempel, som också måste behandlas i offentligheten. Det är en etisk fråga, jag borde skriva "bör" i stället för måste. Hur mycket kan man kräva av journalisterna? Jag vet inte. Som sagt misstänker jag att man måste kräva mer än någon överhuvudtaget klarar av eftersom vi (alla) har tagit oss vatten över huvudet -- vattnet i Fukushima, från tsunamin. Varje journalist som skriver om kärnkraft borde läsa Yablokovs & Nesterenkos bok "Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and the Environment".

... Jag har ... även tagit en titt på IAEAs kanske mer lättlästa men IMHO ytligare rapport (rapporten från det sk Chernobyl forum) mm. Naturligtvis inser jag att mina baskunskaper inte räcker för att inte tala om specialkunskaperna. Jag inbillar mig inte att jag är någon expert. För övrigt har jag kommit fram till att experterna vanligen har fel. (Detta gäller inte bara kärnkraften och dess följder.) Men jag inser också att det vanligen är nyttigt, eller t o m mycket nyttigt, att lyssna på experterna. Bara man inte tror för mycket på dem.

Engelska Wikipedia har en egen artikel om Yablokovs bok och i den artikeln nämns också fyra recensioner av boken, alla skrivna av vetenskapsmän. Tre är rätt negativa, men en av recensionerna är rätt positiv. Jag har läst en av de rätt negativa (Monty Charles) och den rätt positiva (Ian Fairlie). Båda givande.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

31 May
2012

En atlas för det nya biblioteket

[grundlagar] 

I senaste Nya Argus (5/2012) har jag en recension av R.David Lankes Atlas of New Librarianship. Kan vara av intresse. Kan också läsas som en e-tidskriftsartikel här: http://bit.ly/KKltVy .

Lankes föredrag "Grand Challenges of Librarianship" vid Biblioteksdagarna i Visby 2011 (som fortfarande går att se och höra här: http://vimeo.com/23732998) gjorde ett gott intryck och jag har också gett boken, atlasen, ett positivt omdöme. Men då jag har funderat vidare på vad Lankes säger har jag kommit till att jag är oense med honom på en, som jag tror, principiellt viktig punkt.

Det gäller hans åsikt att läsaren egentligen aldrig kommunicerar med författaren utan endast med sig själv. Jag vet inte om det går att motbevisa eller bevisa denna synpunkt. (Man kommer att tänka på vissa filosofiska problemställningar, t ex beviset för den yttre världens existens.) Min invänding mot Lankes (och kanske Gordon Pask, på vars arbete han säger sig bygga sin teori om konversationen), skulle utgå ifrån att "translatio studii et imperii", dvs överförandet av kulturarvet från generation till generation, trots allt är möjligt. Eller kortare sagt, att de levande åtminstone under vissa gynnsamma omständigheter faktiskt förmår kommunicera med de döda.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

06 June
2012

Landet utanför

Mitt första e-boklån någonsin
[grundlagar] 

"Det beste hadde vært om vi fikk en endring av åndsverklovens §19 som hadde gitt oss de samme rettighetene til å låne ut e-bøker, som vi har til å låne ut papirbøker" -- Jonas Svartsberg Arntzen, intervjuad av Anders Ericson i Norsk Bibliotekforum

Nej, en sådan ny lagparagraf vore inte alls bra för biblioteken! I värsta fall skulle den cementera bokförlagens, mediekonglomeratens och softwaremonopolens -- kort sagt "medvetandeindustrins" (H.M.Enzensberger) -- redan alltför stora makt.

Den centrala framtidsfrågan lyder: vem ska äga vad vi läser? Ska böckerna ägas av kapitalet eller av biblioteken?

"Ägandet av vad vi läser" bestäms i avgörande grad av software. Den som äger operativsystemet kontrollerar informationen, innehållet. Naturligtvis är detta en förenkling. Faktum kvarstår, att ägandet av och kontrollen över e-böckerna i sista hand tillhör dem som äger och kontrollerar den slutna, kommersiella software som läsaren behöver för att öppna och läsa dem.

Det kunde vara annorlunda. Biblioteken skulle kunna använda fri och öppen software (typ linux, bsd m.m.). Biblioteken skulle kunna vägra att "låna ut" e-böcker och kräva att få äga och kontrollera de e-böcker som de köpt av förlagen och/eller direkt av författarna. Det är alltså detta som vi bör önska oss av den nya lagparagrafen: att den ska ge biblioteken äganderätten till den elektroniska litteraturen!

Det är onekligen tekniskt möjligt att spärra e-böcker med DRM, låsa in dem in medvetandeindustrins slutna software och sluta avtal med biblioteken om "utlåning". Och för närvarande ser det inte bättre ut än att bibliotekarier och låntagare villigt låter sig förföras av de första e-lånebibliotekens tekniska elegans.

Sålunda "lånade" jag nyligen själv för första gången en e-bok från biblioteket nämligen Landet utanför: ett reportage om Sverige bortom storstaden av Kristina Mattsson (Leopard 2010). Eftersom stadsbiblioteket i Lovisa, min hemstad i Östra Nyland (Finland), inte hade denna bok eller e-boken, gjorde jag en sökning i de finländska bibliotekens förträffliga samsöksystem (FRANK). E-boken visade sig finnas att tillgå genom FREDRIKA-biblioteken i Österbotten.

Undertecknad besitter sedan länge ett lånekort till stadsbiblioteket i Nykarleby, min "sommarstad", som ligger 500 km från Lovisa. Nu visade sig detta lånekort fungera också telematiskt. Efter att ha löst några tekniska initialsvårigheter (sådana uppträder ju regelbundet varje gång man vill göra någonting nytt med datorer) hade jag den efterlängtade e-boken klar för läsning på min iPad. Underbart! Varför klaga? Varför ondgöra sig över medvetandeindustri och softwaremonopol?

Jo, därför att det egentligen inte var Nykarleby stadsbibliotek, eller överhuvudtaget biblioteket, som "lånade" den här boken åt mig. Biblioteket fungerade bara som hyrkiosk. Det var visserligen inte jag som måste betala hyran. Betala hyran kunde nämligen biblioteket göra för min räkning, tillsvidare med skattebetalarnas och således i sista hand också med mina pengar. E-boklånens ekonomi är viktig och bör utredas närmare, men den egentliga poängen i sammanhanget är att e-lånebiblioteket inte finns i biblioteket utan utanför det, nämligen (i detta fall) i eLib, som har grundats och utvecklats av Bonniers, Natur och Kultur med flera bokförlag. Bibliotekets roll bestod enbart i att berätta om eLib och och att be mig vända mig dit för att få "låna" boken -- dock fortsättningsvis med användning av mitt bibliotekskort. eLib-ägarna har alltså lyckats med det smarta tricket att bygga in bibliotekssystemet i sitt eget system!

RAPPORT OM MITT FÖRSTA E-BOKLÅN

Det var som sagt första gången jag "lånade" en e-bok. Min upplevelse av själva "boklånet" var följande: Först fick jag flera gånger meddelandet "Felaktigt lånekortsnummer" när jag försökte "låna" boken. Samma problem oberoende av om jag försökte på bordsdator eller med iPad!

Men en enda gång blev jag ändå av någon anledning insläppt och fick "Hämta hem boken"-länken (Jag förstår fortfarande inte varför det misslyckades de övriga gångerna.)

Bakom "Hämta hem"-länken hittade jag en liten fil med namnet "URLLink.acsm", som jag laddade ned till bordsdatorn (som kör linux). Inget av programmen på min dator verkade kunna göra något annat med "URLLink.acsm" än att visa dess innehåll Då kom jag på att kopiera över "URLLink.acsm" till nätet, varefter jag öppnade den med Safari på iPad. Et voilà, nu kunde jag välja att öppna och läsa boken med appen Bluefire Reader!

Så lyckades alltså "boklånet" till slut. (Safari på iPad avslutade visserligen med meddelandet "Elib3 unknown library. Please report this error to info@elib.se", vilket härmed också blir rapporterat.)

Filen "URLLink.acsm" ser ut så här:




Filändelsen acsm står för "Adobe Content Server Manager". ACM är en mjukvara som det amerikanska företaget Adobe Inc. tagit fram för att sätta virtuella lås och bommar, dvs "digital rights management" (DRM) på
e-böcker.

Elib.se, som alltså ägs av en rad svenska bokförlag med Bonniers i spetsen, har uppenbarligen köpt eller hyrt ACM av Adobe. Programmet innehåller som sagt utlåningsfunktioner, som erbjuds till biblioteken. Biblioteken blir som sagt ett slags underhyresgäster hos förlagen. Biblioteken måste (som alla vet efter affären med Zlatan-boken) betala varje gång en e-bok "lånas". Jag antar att det är därför Fredrika-biblioteken endast tillåter 3 e-boklån per gång.

Ett viktigt byggblock i systemet är bibliotekskonsortiet OCLC:s
PURL-server (Persistent URL). Det här systemet verkar vara utvecklat i ett samarbete mellan förlagen och biblioteken...



föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

10 June
2012

Jean-Marie Matagnes hungerstrejk fortsätter

Fortsättning av inlägget 15.6.
[grundlagar] 

Jean-Marie Matagnes hungerstrejk för fransk och allmän nukleär nedrustning fortsätter. I skrivande stund har det gått 26 dagar sedan dr Matagne inledde aktionen. Han lär ha magrat bortåt 10 kg. (Tillägg 13.6.: faktiskt bortåt 15 kg vid det här laget!) Många fransmän stöder redan den 68-åriga aktivistens krav, läser jag i webbtidningen Mediaparts specialnummer om Fukushima och kärnteknologin. Olika partiers kandidater i franska riksdagsvalen har också lovat arbeta för att en folkomröstning angående nukleär avrustning anordnas i Frankrike ifall de blir invalda i Nationalförsamlingen (deras enkätsvar står att läsa via www.acdn.net). Det behövs, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Matagnes hungerstrejk (Hbl 18.5), en ny folkrörelse för europeisk och allmän nukleär nedrustning. Och nog kunde väl Finlands regering också visa sympati för den hungerstrejkande fransmannen?


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

20 June
2012

Den uthållige filosofen

Insändare om Jean-Marie Matagnes hungerstrejk i Hbl 20.6. och en kommentar till miljökonferensen i Rio
[grundlagar] 

Till vänster om ovanstående insändare i dagens Hbl står, som synes, EU:s miljökommissionär Janez Potocniks inlägg om miljökonferensen i Rio ("I Rio de Janeiro väljs världens framtid").

Den slovenska nationalekonomen Potocnik ger i sin artikel en rosig bild av EU-kommissionens ansträngningar för att skapa "en grön ekonomi" där "naturtillgångar och hållbarhet får ett pris". Men för att det ska lyckas måste inte bara politikerna övertygas, "vi måste också få med oss företagen, det civila samhället och enskilda människor", skriver miljökommissionären.

Det kommer inte att lyckas. Utan nedrustning -- som Potocnik inte nämner med ett ord -- har den sk hållbara utvecklingen inte en chans. Se vidare appellen Disarmament for Sustainable Development.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

19 September
2012

Wikipedia och bibliotekarierna

[grundlagar] 

Wikipedias stora framgångar gör att "alla" småningom vill använda uppslagsverket som sin informationskanal. Detta är i princip mycket bra. Jag är övertygad om att allmänna, offentliga informationstjänster av public service-typen ( t ex Finlands Rundradio , YLE) kommer att behövas också i framtiden. Våra moderna eller postmoderna informationssamhällen behöver dem för sin sociala kohesion, eller med andra ord för att fortsätta att hänga ihop och bilda sammanhang. Men som bekant (det borde åtminstone vara bekant efter Hitler och Stalin) är risken för maktmissbruk så att säga inbyggd i dessa gemensamma massmedier.

Som ett massmedium är Wikipedia visserligen annorlunda än pressen, radion och televisionen i det avseendet att "alla" har möjlighet att lägga in, redigera, korrigera och deletera information i artiklarna, och dessutom att påbörja nya artiklar och föreslå deletering av redan existerande artiklar, mm. Men resurserna och utgångsläget är olika. I skrivande stund noterar jag att Lennart Guldbrandsson "som en av de första wikipedianerna i världen" snart kommer att påbörja "en period som anställd vid en statlig myndighet, Riksantikvarieämbetet " med uppgift "att guida två grupper anställda (en i Visby, en i Stockholm) under deras första redigeringar på Wikipedia" (länk till Guldbrandssons inlägg i Riksantivarieämbetets blogg). Också detta är i princip en god nyhet. Men om den statliga instansen inte vore Riksantikvarieämbetet utan SÄPO -- eller NATO, för inte tala enbart om svenska myndigheter, eller SCO, för att inte tala enbart om "västliga" statliga myndigheter -- så skulle jag för min del nog inte vara lika positiv.

Vad bör göras för att effektivt motverka och balansera de alltför mäktigas makt i informationsflödet? Bibliotekarierna med sin föredömliga informationsetik och sin ställning i mellanrummet mellan staten och civilsamhället har utan tvekan de bästa förutsättningarna i världen för att i längden se till att informationen inte missbrukas. Bibliotekarierna bör ta upp denna sak!

(Utkast för Biblioteksaktivisten - essäer om makt och bibliotek i informationssamhället)


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

29 September
2012

Litet är vackert i Isnäs

[grundlagar] 

Då undertecknad för fjorton år sedan flyttade från Helsingfors till Isnäs hördes varnande röster i vänkretsen. Förutom storstadsbons vanliga "maaseutu on Suomen pimein paikka" (landsorten är Finlands mörkaste plats) fick jag veta, att Östra Nyland ligger särskilt långt bakom den moderna världen på grund av sin historia med sina (för finska förhållanden) rätt många och stora adelsgårdar. Under seklernas gång hade östnylänningen vant sig vid att lyda och böja sig under en personifierad överhet, sades det. Så hade här småningom uppstått en undersåtementalitet utan like, åtminstone i jämförelse med Västnyland, för att inte tala om de österbottniska småböndernas fria vidder.

Denna beskrivning av landskapets invånare visade sig naturligtvis vara överdriven, men helt oriktig är den inte. I västnyländska Barösund (Ingå) ordnade invånarna själva nyligen en folkomröstning för att avgöra vart de vid en sammanslagning av kommuner ville höra. Har någon hört talas om någon folkomröstning i Isnäs, Sarfsalö och Kabböle? Enligt vad ÖN senast vetat berätta (29.9.) skulle frågan avgöras av Finansministeriet! Att Finansministeriet skulle få besluta till vilken kommun min hemby ska höra anser jag för min del vara helt befängt i ett land med kommunal demokrati och förestående kommunalval (där jag, vilket kanske bör nämnas, inte är uppställd som kandidat).

Det här med undersåtementaliteten och den egna viljan är dock bara den ena sidan av saken. Den andra sidan gäller argumenten och förnuftet. Röstar gör man ju egentligen, eller bör man åtminstone göra, först när man kommit fram till att meningarna och förnuftsskälen inte längre kan sammanjämkas. Då vill jag peka på två saker, som har förblivit oklara. Vilka är personerna, som tog initiativet till att de tre ovannända byarna bör anslutas till Borgå? Och framför allt: vilka är deras viktigaste argument?

Frågan om de tre byarnas tillhörighet kan tyckas obetydlig i ett läge där stora kommunreformer står för dörren. Men nu är det så, att dessa byar officiellt inte längre kallas för byar, utan för stadsdelar. När jag flyttade till Isnäs flyttade jag till landet. Nu bor jag i en stad. Den flerhundraåriga landskommunen Pernå försvann över en natt och utan en tillstymmelse till diskussion om hur vi vill ordna förhållandet mellan stad och landsbygd. Och detta förhållande är minsann ingen obetydlig lokalfråga.

När jag kom hit tänkte jag: litet är vackert. Det tänker jag fortfarande.

Mikael Böök

Isnäs


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

29 April
2013

Tintin i biblioteket

[grundlagar] 

I vårt västra grannland fortsätter debatten om mer eller mindre rasistiska inslag i vissa kända barnböcker. Senast har kultur och fastighetsborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt från Folkpartiet uttalat sig . Sjöstedt uttrycker sin glädje över att en ny bibliotekslag, som förbereds i Sverige, "kan sätta stopp för censurivrarna" (se "Lex Tintin" för yttrandefriheten, Expressen 28 april 2013).

Min kommentar i och till Tintindebatten:

Det är inte odemokratiskt att bibliotekarien har makt och utövar sin makt genom sitt urval. Felet består i att bibliotekarien underordnar sig de övriga makterna.

I internetåldern skulle bibliotekets urval kunna göras transparent. Om varken Open Source eller Open Access hjälpte kunde vi alltid ta till LibraryLeaks.

Varför inte dra in Edward W. Said i debatten? Har har kanske inte direkt behandlat Hergés "Tintin i Kongo" men å andra sidan har han risat och rosat kända verk av bl.a. Jane Austen, Joseph Conrad och Albert Camus.

Med vänliga hälsningar från Sveriges gamla Österland,

Mikael

PS. Tidigare i våras utkom tidskriften BiS (bibliotek i samhälle) med ett läsvärt nummer 1/2013 på temat "Censur? Vad är urval på bibliotek?"


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   följande artikelblock

05 May
2013

Om rasism, censur och urval i biblioteket

[grundlagar] 

Rasismen tar sig inte enbart uttryck i främlingshat. Vi är inte bara rasister på hemmaplan, vi är också imperialister ute i världen. Rasism och imperialism är sammanvävda i ideologi och praktik. Därför blir vi inte av med rasismen om vi inte gör oss av med imperialismen.

Tidskriften BiS temanummer om censur (nr 1/2013) har nämnts i den här diskussionen [avser den pågående diskussionen i Sverige om Tintin på biblioteket]. Jag följde rekommendationen och läste numret. Med intresse och behållning! Dock saknar jag en begreppsutredning och -definition. Borde vi begränsa vår användning av begreppet censur till sådana officiella, statliga sammanhang där det primärt är fråga om en förhandscensur, som bygger på särskilda censurlagar (t ex filmcensuren i Sverige fram till 2011) eller som åtminstone påstås vara laglig (inte sällan med hänvisning till "nationens intresse")? Eller vore också det ett slags censur: en censur av begreppet censur!

Få frågor kan väl vara viktigare för bibliotekarien än urvalet och principerna för det. Men vi måste medge att digitaliseringen, internet och e-böckerna i mångt och mycket ändrar på förutsättningarna. Allt digitalt material ryms med; alla bibliotek kommer att ha utrymme för alla e-böcker. Dessutom upplöser e-boken bokens varuform, idén om boken som en handelsvara, medan en äldre uppfattning om boken som en gåva kanske åter kommer att tas till heders. Som en följd av dessa förändringar skiljs "kollektionen" definitivt från "urvalet". Men bibliotekariens uppgift består liksom tidigare i att göra bästa möjliga urval. Detta kräver en medveten politik och ett klart avståndstagande från rasism, imperialism och censur. Vilket inte bör vara omöjligt att åstadkomma. Redan Gabriel Naudé gav en utgångspunkt i sina Råd om inrättandet av ett bibliotek (1627):

"Ty ett bibliotek som är inrättat för offentligt bruk bör vara universellt och detta kan inte bli fallet om det inte innehåller de viktigaste författarna på alla kunskapsfält, i synnerhet konsterna och vetenskaperna".


Prev  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   [12]   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23