Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

11 May
2013

På jakt efter skrivandets hemligheter

Recension av radioprogrammet
[grundlagar] 

Recension av radioprogrammet "På jakt efter skrivandets hemligheter",
Vetenskapsradion Forum 22 april;

sverigesradio.se/sida/avsnitt/181972?programid=1302):

Tillfrågad om varför det har forskats mindre i hur det går till när
människan skriver än när hon läser föreslår en av forskarna (Viktoria
Johansson eller Åsa Wengelin vid Humanistlaboratoriet/ Lunds universitet)
att det beror på att vi nuförtiden har ändamålsenlig utrustning. Vid
utforskningen av skrivprocessen kan forskarna numera utnyttja datorer,
datorprogram, digitalkameror mm. för att t ex spela in tangentbordsnedslag
eller mäta ögonrörelser och reaktionstider. Härtill kan tilläggas, att
tekniken också har gett forskarna nya begrepp om tänkandet, vilket
uppenbarligen påverkar deras syn på skrivprocessen, som ju svårligen
kan skiljas från tankeprocesserna. Ett slående exempel är begreppet
"arbetsminne", som flitigt används av de medverkande i radioprogrammet.
Forskarna, liksom vi andra, mäter ju numera oupphörligen oss själva med
datorernas mått, inte minst genom att jämföra vår hjärnkapacitet med dessas
processorer och arbetsminnen.

Redaktören av Vetenskapsradio Forum varvade klokt nog inslaget från
laboratoriet med en författarintervju, i vilken deckarskribenten Kristina
Ohlsson pratar om sitt skrivande. Vilket onekligen gav det ca 25 minuter
långa programmet större djup, även om om det ifrågavarande djupet av
förståeliga skäl inte hann pejlas särskilt mycket.

Här stöter vi på en av "vetenskapsradions" begränsningar, som sammanhänger
med den förhärskande synen på vetenskapen som sådan. Eller som det står i
programbeskrivningen: "Det odlas [...] många myter om hur skrivprocessen ser
ut, något som till stor del beror på att så få faktiskt har undersökt den".
Notera det lilla ordet "faktiskt", som jag menar avslöjar att vår
uppfattning om vad som är humanistisk vetenskap och om hur forskningen bör
bedrivas tenderar att vara tämligen endimensionell.

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson hinner någonstans säga en sats som
stannar i minnet, ungefär: "att skriva är mänskligt, att redigera är
gudomligt". Mycket handlar tydligen om detta: att skrivandet är en process
med återkoppling -- kybernetikernas feedback. Innan den färdiga produkten,
texten, är klar för inordning i biblioteket har den nödvändigtvis genomgått
en ytterligare process av korrigering och redigering. (Här bortser jag som
synes från statens eventuella censur, mediernas gallring och
bibliotekariernas urval.)

Ordet berättelse uttalades, såvitt jag minns, inte en enda gång i detta
radioprogram, vilket antagligen också beror på vetenskapssynen. Det frågades
förvisso inte heller efter en förklaring till varför just detektivhistorien
är en så omåttligt populär typ av berättelse. Vilket
som sagt inte hindrar att programmet är mycket lyssvärt.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

24 October
2013

Håller Lovisa på att bibliotekiseras?

[grundlagar] 

Man skulle kunna tro att Lovisa, som så många städer, har ett eget bibliotek. Men nej, också här hos oss är det snarare biblioteket som har en egen stad.

Hur ska detta tolkas? Jo, det betyder att staden bibliotekiseras. Och i bibliotekiseringen ingår naturligvis även stadsdelen Pernå som, allvarligt talat, fortfarande ligger kvar på landet,

Vad är internet om inte bibliotekets slutliga seger? Filosofen Schopenhauer kallade biblioteket för mänsklighetens enda pålitliga minne. Ett yttre minne, borde han kanske ha tillagt. För det är trots allt en viss skillnad mellan vad vi som enskilda varelser lyckas hålla i minnet och vad som ryms och bevaras i biblioteket.

Datorisering, digitalisering, informationssamhälle, kalla det vad ni vill. Egentligen handlar det om bibliotekiseringen av hela världen.

Det här påståendet kunde bevisas med i siffror i stil med att så och så många miljarder människor, och motsvarande antal företag, regeringar, arméer, kärnkraftverk, för att inte tala om bibliotekarierna själva, redan har tagit internätet och läsplattorna i bruk.

Men vad alla vid här laget säkert begriper också utan statistik är att internet bara lägger ytterligare "bokhyllor" till biblioteket, visserligen denna gång i form av "hårddiskar".

Låt mig efter dessa inledande ord om bibliotekets traditionella och framtida roll i vår tillvaro ställa några aktuella frågor:


Kunde Lovisa satsa mindre pengar på att köpa mjukvara och informationstjänster utifrån och mer på egna krafter, fri software och bibliotek?


Ska vårt lokala informationssamhälles infrastruktur i framtiden (läs: det optiska fibernätet) ägas av ett par konkurrerande transnationella IT-jättar? Eller borde det fysiska telenätet vidareutvecklas som ett naturligt, lokalägt monopol i form av ett andelslag?


Borde biblioteket ha/få/ta mer makt i lokalsamhället och de traditionella makternas makt begränsas i motsvarande grad? Härtill kommer den orwellska frågan om vad vi kan göra för att öka vår informationssäkerhet efter WikiLeaks och Snowdens avslöjanden.


Det nuvarande lånebiblioteket behövs minsann, men bör det allmänna biblioteket också låna ut e-böcker?

Kom och delta i diskussionen i Lovisa stadsbibliotek tisdag 12 november kl 18 tillsammans med med bibliotekarien Jenny Olsson-Korsu, IT-experten och jordbrukaren Nisse Husberg, Gustaf Forsberg VD för LPO och undertecknad.

Mikael Böök

Isnäsbo, författare av boken "Biblioteksaktivisten. Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället". Artemisia edizioni 2013. Även utgiven elektroniskt under en Creative Commons licens på samma förlag, se www.edizioniartemisia.fi/wip.html

Östra Nyland 24.10.2013


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

10 November
2013

I Snowdens tid

anknyter till: Biblioteksmakt lokalt och globalt – salong i Stockholm 17.11.
[grundlagar] 

Nedanstående är skrivet med tanke på diskussionen om "Biblioteksmakt lokalt och globalt", som tidskriften BiS ( Bibliotek i Samhälle) anordnar söndag 17 november kl 15 i Fisksätra bibliotek (Nacka / Stockholm). Mer information om evenemanget och några länkar till texter som presenterar problematiken ges på BiS egen webbplats.

Om någon bad mig sammanfatta vad jag har sagt i boken "Biblioteksaktivisten", vad skulle jag svara? Jo, jag skulle börja med att nämna fallet Snowden, trots att detta inträffade först efter att mina "essäer om makt och bibliotek i informationssamhället" hade utkommit av trycket och mer än ett år efter det att boken hade släppts på internet (under en Creative Commons licens). För nu lever vi i Snowdens tid.

Varför denna totala övervakningsapparat? Vad är det egentligen som gör att NSA och USA nödvändigtvis vill ha koll på allt och alla? "Jag var, jag är jag blir", skrev Rosa Luxemburg, den okuvliga. Är det ännu en gång Revolutionen, den ofrånkomliga, som ska kvävas i sin linda?

Ja, säkert handlar ansvällningen av underrättelseväsendet i USA och England efter 9/11 också om att på förhand av- och omstyra alla seriösa konspirationer mot de etablerade makterna.

Men det finns också en annan anledning, som man nuförtiden mer sällan brukar höra talas om. Nämligen de vitt spridda nukleära och robotiska arsenalerna. Nutidens massförint... Läsaren anar väl redan vad jag har i tankarna. Eller vet det ännu inte. För här stöter vi på vägran att veta. Medvetandevägran.

Den som har läst sin "1984" bör i alla fall vara medveten om, att boken handlar om livet i atomåldern, vilket också förklarar övervakningssystemet. Atombomben har skakat grunden och bottnen för själva livet och nu är vi följaktligen räddare än någonsin för att dö. Åtminstone verkar våra politiska och militära ledare vara det. Och det är just därför de har satt detta lömska spionage mot allt och alla i system. Ingen går säker för Bomben. Ingen får heller tillåtas att gå säker för dess innehavare.

Tyvärr har Snowdens avslöjanden antagligen bara förvärrat situationen eftersom vi uppenbarligen är beredda att avfärda dem med en axelryckning. Vad kan man göra när nu en gång NSA-chefen, general Keith Alexander och USA-presidenten, Barack Obama unisont meddelar att PRISM finns till för allas vårt bästa? Hittills pågick avlyssnandet i hemlighet. Men nu, i Snowdens tid, har det uttryckligen legitimerats. Följande steg blir förmodligen att det legaliseras och görs obligatoriskt så att alla hädanefter måste bära med sig smarttelefoner, som utan dröjsmål avger fullständiga rapporter om sina bärare. Ifall rapporterna uteblir riskerar man att bli arresterad av civilklädda poliser som den sjuttonårige huvudpersonen i Cory Doctorows roman "Little Brother" (2007).

För det andra skulle jag -- fortfarande underförstått, att jag vore ombedd att förklara "Biblioteksaktivisten" i några få stycken -- hänvisa till min fråga till Vivianne Reding och Sirpa Pietikäinen, viceordförande för EU-kommissionen respektive medlem av Europaparlamentet: Skulle EU kunna gå i bräschen för nukleär avrustning? Ifall läsaren härmed sluter sig till att undertecknad har fått European Nuclear Disarmament (END) på hjärnan så har hen alldeles rätt. END är utgångspunkten för "Biblioteksaktivisten".

END var en numera bortglömd och undangömd social rörelse på 1980-talet. Miljonhövdad. Hur hänger END ihop med biblioteket? Tja, en del av oss schopenhauerianer brukar ju kalla biblioteket för en minnesinstitution. Eller rentav för "mänsklighetens enda pålitliga minne", för att citera filosofen ordagrant. Men hur pålitligt det i själva verket är, biblioteket, kan förstås diskuteras. Kan vi verkligen lita på att biblioteket är och förblir en trogen bundsförvant i minnets kamp mot glömskan, som är människans kamp mot makten? Milan Kunderas tanke har plågat mig sedan ända sedan jag läste "Skrattets och glömskans bok". Samtidigt inger den ju hopp: minnet lever! Och det finns tydligen en människa som kämpar !?


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

18 January
2014

Assange: "Ta anställning vid CIA, gå in på bollplanen och kom ut med bollen"

[grundlagar] 

1 januari 2014. Vid årsskiftet uppmanade WikiLeaks grundare Julian Assange världens systemadministratörer och hackers att förena sig. "Vare sig vi vill det eller inte kommer vi alla att bli en del av den här staten", sade han. "Vårt enda hopp består i att bestämma vilket slags stat vi ska bli delar av."

Assange talade över Skype från sin asyl på Ecuadors ambassad i London till deltagarna i Chaos Communication Congress i Hamburg. Som diskussionsledare fungerade WikiLeaks rådgivare Sarah Harrison och forskaren i datasäkerhet Jacob Appelbaum. Den ca fem minuter långa Skypesessionen med Assange avbröts flera gånger, vilket enligt ett Twittermeddelande från WikiLeaks berodde på sabotage.

Assange jämförde dagens systemadministratörer och hackers med industriarbetarna i arbetarrörelsens historia och bad dem inse att också de bildar en mäktig samhällsklass. Edward Snowden har visat vad en enda medlem av denna klass kan åstadkomma, påpekade han. "Hackers och tekniska specialister bör ta emot jobb inom underrättelseväsendet och andra statliga organ och ta fram ännu fler dokument -- ta anställning vid CIA, gå in på bollplanen och kom ut med bollen", sade han.

Det handlar inte om att göra skada eller att sätta stopp utan om att flytta över informationen från ett apartheidsystem där den kontrolleras av dem som har extraordinär makt till den digitala allmänningen, poängterade Assange.

Programinslaget med Sarah Harrison, Julian Assange och Jacob Applebaum under CCC-kongressen i Hamburg kan ses på en ca 22 min. lång Youtubevideo länkad till sajten leaksource.wordpress.com.

Mikas kommentar : Ovanstående är inte bara ett memento för de datorkunnigaste informationsspecialisterna och journalisterna i anfallskedjan utan också och i synnerhet för bibliotekarierna och arkivarierna i försvaret. Tillägg 18.1. Efter president Obamas överslätande tal 17.1. och direktiv rörande USA:s insamling av metadata om medborgarnas privata telekommunikation skulle man vilja tillägga, att det som Assange sade vid årsskiftet också borde vara ett mene tekel för stormaktsledarna. Tempora mutantur potestas mutatur in illis, tiderna förändras och den världsliga makten förblir inte vad den har varit.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

08 February
2014

Målet är ett nät som drivs av användarna

[grundlagar] 

Kan medborgarna påverka internets framtid? Kommer det gemensamma nätet överhuvudtaget att bestå? Nedan ska jag lägga fram några kanske inte alltför ofta hörda synpunkter.

Av alla teknologiska skapelser är internet den svåraste att fånga i termer av orsak och verkan. Vi kan bara slå ut med händerna och säga: tja, internet, det är både och! Annars vore det ju lätt att föreställa sig människornas nutidsvärld utan internet. Men det är det inte.

Vi lever våra dagliga liv på vårt nät likaväl som i våra samhällen. Begreppet samhälle har blivit oskiljaktigt från begreppet internet. Därför bör vi också vara i stånd att uttrycka vad internet betyder för vårt gemensamma bästa och hur vi vill att det ska vidareutvecklas.

Men internet är singularis, samhällena pluralis. Detta enkla påstående beskriver en komplicerad och tillspetsad situation. De makter som hittills, med eller utan stöd i lagar och avtal, har uppfattat sig själva såsom suveräna, vägrar tillsvidare att erkänna den nya sociala singularitetens, internets, suveränitet. En återgång till tiden före nätet kan därför tyckas vänta bakom hörnet.

Förebådar Snowdens avslöjanden en sådan reaktionär lösning? Eller befinner vi oss bara i en övergående kontrarevolutionär fas av internets utveckling (jfr. Rasmus Fleischers essä om ”nätets kontrarevolution” i Tapirskrift)? Eller: kommer vi att kunna befästa och bevara internets karaktär av globalt samarbetsnätverk?

Det är dags att ställa upp medvetna, politiska mål för internets vidare utveckling.

Då gäller det först och främst att ta itu med infrastrukturen, de optiska fibernäten. Vem äger dessa fysiska nät? Vem får och vem får inte bestämma om var och när de byggs?

Två färska exempel tyder på att de som har denna makt villigt låter ”marknaderna” (läs: finanskapitalisterna) fara iväg med vår gemensamma infrastruktur: 1. för några veckor sedan sålde energibolaget Fortum "sitt elnät" till ett konsortium, Suomi Power Networks, som till fyra femtedelar ägs av ett australiensiskt investeringsbolag respektive en kanadensisk pensionsfond; 2. de pågående förhandlingarna mellan EU och USA om det transatlantiska frihandelsavtalet, som hotar att spoliera telekommunikationens hävdvunna princip om ”the common carrier” (kallas även ”nätets neutralitet”).

Ett viktigt, ja, avgörande mål består i att åter göra telekommunikationens infrastruktur till ett naturligt monopol i varje land, region och kommun. Fibernätet bör byggas, ägas, förvaltas och drivas lokalt av oss, kommuninvånarna! Då blir internet vårt nät från grunden -- inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. (Framtidens ”smarta elnät” behöver för övrigt också byggas om på detta sätt, från grunden.)

Målet är inte alls så avlägset eller utopiskt som det kan låta. Utopi betyder ingenstans. Men i Nyland och Österbotten gjorde invånarna i flera kommuner slag i saken redan för flera år sedan när de själva, med hjälp av egna experter men i övrigt mot alla odds, började bygga och driva egna, lokala fibernät.

Det hotande scenariot går ut på att vi tillåter några korporationer (av typen Amazon, Apple, Facebook och Google) bygga, äga, förvalta och driva mänsklighetens internät, veta allt om oss och mata oss med precis den information de anser behövs för att fortsätta detta katastrofala konsumtionssamhälle och deras egen (o)heliga kapitalackumulation.

Till den mer hoppfulla visionen bör tilläggas: det går inte att demokratisera internet i hela världen samtidigt. Men kanske i en världsdel åt gången? Delmålet bör vara att bygga ett europeiskt fibernät som ägs, förvaltas och drivs av sina användare, medborgarna. Detta borde också vara ett krav i de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal med USA. Är det?

Mikael Böök

book på kaapeli.fi

Isnäs

Insändare i Hufvudstadsbladet


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

17 March
2014

Makten och barnet - en kommentar

[grundlagar] 

Arja Voipios kommentar till lagstiftarna i artikeln Makten och barnet, ”det räckte med att det inte passade in i [lag]propositionens världsbild att en man föder eller en kvinna befruktar”, förtjänar vad jag skulle vilja kalla en allvarlig eftertanke.

År 1961, ca trettio år efter att ha författat sin berömda motutopi med titeln "Du sköna nya värld" (Brave New World) fick Aldous Huxley frågan om vad han egentligen hade velat säga med sin bok.

"Vi kommer allt närmare ett läge där dessa saker kan bli gjorda", svarade Huxley då, med hänvisning till hur naturvetenskapen kan tillämpas. Huxley fortsatte:


"Och det är ytterst viktigt att inse detta och att vidta alla möjliga säkerhetsåtgärder för att hindra att de faktiskt blir gjorda. Detta var skulle jag säga bokens budskap -- Detta är möjligt: var för allt i världen försiktiga med det." (Översatt ur Sybille Bedfords biografi om Aldous Huxley.)

Som tankelek kan och får vi också gärna föreställa oss en värld där mannen föder och kvinnan befruktar. Men se för all del till att inte bidra till att skapa den!

Begreppet mänskliga rättigheter tål också att fundera på. Hur vitt och brett vill vi ha det? Ska det höra till mannens mänskliga rättigheter att föda barn? Ska begreppet utvidgas till den grad att en kvinna som låtit "korrigera" sitt kön enligt lagen måste ges rätt att återgå till kvinnokönet på statens bekostnad? Märkväl att de åtgärder som utförs med hjälp av statsmedel är politiska. Är det en sådan politik vi vill ha? Vill vi verkligen ha en värld där männen föder barn och kvinnorna befruktar?


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

08 May
2014

EU och bibliotekens makt över informationen

Varför har EU ännu en gång tillbakavisat de förslag om vissa undantag från rättighetsinnehavarnas kopieringsrätt, som bl a biblioteken önskar tillåta?
[grundlagar] 

Förhandlingarna vid World Intellectual Property Organisations (WIPO) Ständiga kommitté för upphovsrätt och närstående rättigheter (SCCR) bröt samman natten mot lördagen 3 maj, efter att Europeiska unionen hade blockerat diskussion om lagstiftning, som skulle hjälpa bibliotek och arkiv att fungera och utföra sina uppdrag i sin nutida digitala miljö, berättar IFLA (blibliotekariernas internationella organisation) i ett pressmeddelande på nätet.
Varför gick det så här?

Den här tvisten har en lång historia, som inte minst handlar om de olika traditionerna och förhållningssätten i Kontinentaleuropa och de engelskspråkiga länderna, inklusive särskilt det idag mäktigaste landet USA.

Hos oss är upphovsrätten det centrala. I USA är däremot copyright, kopieringsrätten, det viktigaste.

Upphovsrätten är ett monopol. Läsaren ges ingen del i författarens upphovsrätt. Att även författaren behöver bibliotek (och läsare!) anses inte ha något med saken att göra. Vidare är upphovsrätten oförytterlig. Den kan inte säljas för pengar på marknaden. Inga undantag kan beviljas, inte ens åt biblioteken. Därför har man i EU infört en "public lending right", som innebär, att rättighetsinnehavaren måste ges ersättning varje gång läsaren lånar en bok.

Säljas och köpas kan däremot kopieringsrätten och just därför är den inte och kan inte heller vara ett monopol. Vissa undantag måste helt enkelt beviljas för att affärerna ska löpa smidigt. Kopieringsrätten ger inte rättighetsinnehavaren en total äganderätt till verket. T ex måste andra än författarna ges möjlighet att tillägna sig, dvs läsa, böckerna. Copyrightbegreppet innefattar kort sagt vissa äganderättigheter också för läsaren och "användaren". Bibliotekets rätt att låna ut böcker utan ersättning till författaren ingår i detta koncept. I USA har man följaktligen inte stipulerat om någon "public lending right". (Åtminstone inte ännu.)

EU och USA har mer än en gång råkat i luven på varandra om dessa saker. Senast det hettade till ordentligt var i slutet av 1990-talet när den franska filmindustrin och ATTAC med förenade krafter sänkte MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investments), föregångaren till det nu aktuella TTIP-avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Biblioteken var väl också med på ett hörn eller betraktade åtminstone le mort de l'AMI (vännens död; MAI-avtalet hette AMI på franska) med en gillande sidoblick.

För närvarande kan det se ut som att vi får en global "intellectual property right", som undantagslöst monopoliseras av världens största kapitalistiska bolag inom IT, telekom och underhållning. Undantagslösheten möjliggörs i så fall av digitaltekniken, mjukvarupatenten, kryptografin, världshandelsorganisationen WTO och militäralliansen NATO.

Men jag tror inte att det går så. Den dagen måste komma då bibliotekarierna inte nöjer sig med att uttrycka sin besvikelse utan beslutar sig för att ta vara på det bästa i de två traditionerna i stället för på det sämsta. Det sämsta vore — är de facto redan i stor utsträckning — skillnaden mellan upphovsrätten och kopieringsrätten utplånas så att båda ges åt Comcast och liknande korporationer. Det bästa vore att öka bibliotekens och bibliotekariernas makt i informationssamhället.

Lästips om den historiska och närhistoriska bakgrunden:

L. Ray Patterson och Stanley W. Lindberg, två amerikanska specialister, utreder det amerikanska copyrightkonceptet grundligt i sin bok The Nature of Copyright. A Law of Users' Rights ; The University of Georgia Press 1991.

Det arkiverade meddelandet "Mort de l'AMI" från EBLIDA:s numera avslutade epostlista ecup-list . Meddelandet är trots franskan i rubriken på engelska.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

15 May
2014

Harry Martinsons realister

[grundlagar] 



"Realisten dör i realpolitikern, men vad är den senare för ett sorts underligt djur i atomåldern? Jo, ofta en som viftar bort alla varningar från de verkliga realisterna." (Harry Martinson)





Eller klicka här!


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

16 August
2014

Mer om världsläget

med utgångspunkt Richard Swartz kolumn "Världen kryper allt närmare EU" i Dagens Nyheter
[grundlagar] 

God morgon, världsläget är som sagt dåligt och ger anledning till oro (jfr mitt föregående blogginlägg). Men det kan förstås också hända att inbördeskriget i Ukraina närmar sig en vändpunkt i stil med Daytonavtalet 1995, "som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina" (sv.wikipedia.org).

Att Bosnien och Herzegovina egentligen aldrig hämtade sig efter Daytonavtalet och att inte heller Ukraina kommer att att göra det efter ett eventuellet motsvarande avtal om det landet, är en annan historia.

Rättare sagt är det den historia som vi genomlever och vars fortsättning vi inte kan förutsäga.

I mitt föregående inlägg har jag en passus som pinar mig för att den är så tvär -- det där med att det numera bara är fånigt att ta Finlands intressen till utgångspunkt i analysen av världsläget.

För det första har nationalismen väl alltid varit en insnöad ståndpunkt, byggd på myter och överhuvudtaget felaktiga premisser. Men man vill ju inte gärna uppfatta nationalstatens historia som ett verk av enbart fånar eller brottslingar. Hellre lämnar man frågan öppen med ett uppgivet konstaterande om att allt har haft sin tid.

För det andra är det tyvärr för tidigt att proklamera nationalismens död. Som Zygmunt Bauman nyligen påpekade -- med referens till Antonio Gramsci -- lever vi i ett interregnum där det gamla håller på att avlida fast det nya inte ännu har hunnit födas


I denna övergångsperiod lever vi särskilt farligt, ja, farligare än någonsin på grund av de existensvillkor som människosläktet har skapat åt sig självt. Detta "ipse verum factum", denna nutida teknologiska verklighet, som är vår egen sanna skapelse, kan visa sig bli oss övermäktig.

Också Richard Swartz i Dagens Nyheter noterar detta ödesdigra läge. Men så går han på i journalistens vanliga ullstrumpor:

"Och denna värld är inte sällan illasinnad. Vi vet alla att följderna av att den så dramatiskt krympt kan bli fatala. Terrordåden den 11 september 2001 visar att den fientlighet mot Amerika och Väst som förr var lokal och ofta slumrande, i dag är internationell, mobil och radikaliserad. Av ren självbevarelsedrift är Amerika helt enkelt dömt till att se hela världen som sin bakgård",
skriver Swartz, varefter han fortsätter: "Jag vill hävda att vi européer bör vara mycket tacksamma för det".

Vad betyder egentligen detta?

Om "Amerika" nu "helt enkelt är dömt" att göra som det gör, då är väl det enda vi här i Europa kan göra att titta på och fortsätta odla vår kål? Ja, något annat alternativ är det svårt att få syn på i denna text av Richard Swartz.

Men, skulle man vilja fråga: vem satt i domarsätet? Vem, eller vad, har "dömt" oss till denna "krympande värld"?

Ställd på detta generella sätt blir frågan emellertid metafysisk och omöjlig att besvara utan ett religiöst eller teoretiskt-filosofiskt ställningstagande. Det är inte heller långifrån att Richard Swartz gör ett sådant:

"Amerikanen har ofta inget pass, kan inte skilja på Australien och Österrike, kan inte peka ut Afrika eller Nordpolen på en jordglob. Och ofta förenar sig den provinsiella ovetskapen med megalomani: Amerika blir då liktydigt med världen, en solipsism som ibland kan bli komiskt absurd som när en idrott knappast någon utanför Amerikas gränser intresserar sig för upphöjs till World Series (baseball)",
vet Swartz berätta. Frågan är dock om det inte är oss européer han menar? För är det inte trots allt så att vi européer, trots att vi kanske känner oss mer kulturellt sofistikerade än genomsnittsamerikanen, i stort sett tänker i samma "solipsistiska" banor som denne?

Betyder inte den ovannämnda "domen" (dvs att amerikanerna, och vi européer med dem, är "dömda" att fortsätta som hittills) att vi "helt enkelt" sitter fast i våra gamla nationalistiska postulat? I dagens världspolitiska läge tar sig detta europeiska tänkesätt uttryck i en närmast metafysisk-religiös samhörighet med supermakten USA, som gör att vi överlämnar våra egna nationers öde i dess händer i hopp om att detta ska bli vår räddning.

"Vår Gud är oss en väldig borg", sjöng man under en annan, tidigare epok. Ifall vi sjöng psalmer i nuläget skulle vi väl ersätta Gud med USA eller NATO?

Så förblir också den yttersta "domen" i form av ett atomkrig hängande över oss.

Men jag tror (hoppas) fortfarande att världskriget kan undvikas. Dock inte genom att EU rustar upp militärt såsom Richard Swartz tycks mena.

Beträffande den europeiska energipolitiken (men det kunde ha gällt så gott som vilket annat politikområde som helst) påpekar Richard Swartz: "dess uppenbara koppling till försvars- och säkerhetspolitik ignoreras för det mesta". Men han låter nogsamt bli att ens nämna kärnvapensystemen, som allt fortfarande utgör kärnan i de nutida militära stormakternas "försvarsmakt". Vad EU:s försvarspolitik beträffar höjer sig Richard Swartz därför inte ett dugg över det sevanliga gnället på EU:s "maktlöshet". Att EU i ett slag skulle kunna bli politiskt och militärt mäktigare än det är idag genom att avlägsna alla kärnstridsspetsar från EU-ländernas territorier och samtidigt även skrota "missilförsvaret" (detta absurda arv från Ronald Reagans "strategiska försvarsinitiativ på 1980-talet, som emellertid fortsätter att vara en guldgruva för "försvars"-industrin), faller honom inte ens in!

Och ändå är det just så det förhåller sig: varje segrande strategi måste hädanefter bygga på nukleär nedrustning, inte på fortsatt kärnvapeninnehav och modernisering av dessa domedagssystem, som byggdes ut under det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA.

Nedrustningen och särskilt den nukleära nedrustningen är och förblir en nyckelfråga. Så länge inte den står på EU:s agenda finns det föga hopp om en övergång från nuvarande interregnum till en annorlunda, mindre permanent livshotande politisk världsordning.

Men nedrustningsperspektivet är uppenbarligen inte tillräckligt. Det behövs en vision som låter oss skönja den eventuella nya världspolitiska byggnadens konturer.

Då är internet avgjort det intressantaste nya fenomenet, som har dykt upp på framtidens horisont. Det intressanta med internet är att det i princip förstärker några institutioner som är gemensamma för hela människosläktet nämligen posten, den vetenskapliga forskningen och biblioteket. Dessa institutioner är till sin natur varken imperiala, nationellt-politiska eller ekonomiskt-korporativa. De är inte "västliga" eller "östliga" utan "universella". Det är alltså närmast på dem som alternativ till det nuvarande världssystemet kan och bör byggas. När jag försöker tänka lite närmare på särskilt bibliotekets och bibliotekariernas möjliga roll i ett sådant världssystem där världskrigen har avskaffats tycks det mig att just bibliotekarierna och biblioteken måste ges en del av vad vi idag menar med den politiska makten.

Denna maktförskjutning och nya maktdelning måste emellertid också ske på globalplanet. Måtte biblioteket, som i allt större utsträckning är förutbestämt att smälta samman med internet, frånta de nationella regeringarna, parlamenten och domstolarna en del av deras makt. (Jfr tankegången i boken "Biblioteksaktivisten - essäer om makt och bibliotek i informationssamhället", 2013)

Att avfärda denna vision som en utopi är kanske inte heller särskilt väl genomtänkt. Västerlandets nutid är nämligen dess förverkligade utopi. Vi västerlänningar har ju aldrig "haft det så bra" som i detta globaliserade och högteknologiska Schlaraffenland!

Men vår nutidsutopi saknar en framtid, eftersom dess "utveckling", som det så riktigt heter, inte är "hållbar". Det gäller fortfarande att fundera ut någonting bättre.

Medan jag har skrivit ovanstående har nyheter, som egentligen inte längre är det, strömmat in och det har blivit eftermiddag.

God middag!


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   följande artikelblock

19 August
2014

Google bortom gott och ont?

[grundlagar] 

How 'Google Science' could transform academic publishing är rubriken på en färsk artikel i Wired om ett föregivet(?) brev från en högt uppsatt medlem av personalen i det stora nätföretaget. Wired-skribenten länkar till en kopia av brevet och refererar utförligt dess innehåll.

Huvudtanken i brevet är eller förefaller enkel och kunde sammanfattas så här: den vetenskapliga forskningen skulle kunna lösa världens problem. Men forskningen är fången i sättet på vilken forskningen bedrivs. Internet skulle kunna befria forskningen. Vi —läs Google— måste göra något åt saken!

Jag är benägen att se Google som Jenseits von Gut und Böse eller -- eftersom jag inte beundrar Nietzsche -- som en etisk-politisk anomali, ett företag, som står med ena foten i en eventuell annorlunda ny värld men med andra foten stadigt stående i den gamla världen. Det verkar uppenbart att Biblioteket, om det någonsin ska bli den bättre statsmakt som jag hoppas ska efterträda den nuvarande, måste "erövra" och "svälja" Google. Google måste alltså bli en del av biblioteket. Det börjar ju Google för all del redan nu vara, men det måste också ske "i teorin", dvs formellt i våra skrivna eller åtminstone officiellt uttalade "grundlagar" och i ett statssystem där man försöker leva upp till dessa (nya) grundlagar.

Artikeln i Wired bygger kanske (antagligen?) på ett falsifikat, men detta är i så fall mindre viktigt än tankegångarna, som artikeln för fram. Huvudtanken är — kortare sagt — varken mer eller mindre än att internet är ett ypperligt verktyg för forskarnas samarbete. Detta är visserligen trivialt, eller borde vid det här laget vara det (t ex World Wide Web "uppfanns" ju för ett kvartssekel sedan av fysikerna vid det europeiska forskningscentret CERN) men tyvärr har uppfattningen att internet framför allt lämpar sig för att slå ut ekonomiska konkurrenter samt övervaka och knäcka politiska motståndare tagit överhanden och blivit förhärskande. Tillsvidare.


Prev  1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   [13]   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23