Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

15 May
2007

Låt biblioteksprincipen råda jämsides med subsidiaritetsprincipen

[grundlagar] 

I nr 4/2007 av svenska Biblioteksbladet ingår en intervju med Hans Wallmark, riksdagsledamot och moderaternas talesman i biblioteksfrågor. Wallmark driver, med hänvisning till subsidiaritetsprincipen, åsikten att kommmunerna bör få bestäma om biblioteken ska låna ut böcker avgiftsfritt eller inte. "Det vi säger är att dessa beslut inte ska fattas av rikspolitiker utan av lokalpolitiker", säger han.

Subsidiaritetsprincipen är ju rätt. Men vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda principer. Nyckelordet är balans mellan stat och samhälle, globalt och lokalt. Biblioteken står i skärningspunkten och kan därför utgöra tungan på vågen. Just därför är också biblioteken en allmän angelägenhet och en global bibliotekspolitik av nöden.

Hädanefter borde emellertid bibliotekarierna själva - snarare än "rikspolitiker" eller "lokalpolitiker" - utforma bibliotekets allmänna policy. Biblioteket bör ges en status som liknar rättsväsendets ställning, dvs biblioteket bör bli en av statsmakterna. Dock inte en nationalstatlig, utan en kosmopolitisk makt.

Låt biblioteksprincipen råda jämsides med subsidiaritetsprincipen. Bibliotekets princip är att avgiftsfritt och utan dröjsmål ställa bredast möjliga urval av information till allmänhetens förfogande. Biblioteksprincipen sammanfattar principerna om offentlig tjänst (public service) och andlig frihet (intellectual freedom).


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

02 June
2007

Velkakampanja ja kirjastoaktivismi

[grundlagar] 

Suomen Attac ja NIGD ovat yhdessä toteuttaneet pienen tutkimushankkeen, jossa kartoitettiin kansalaisjärjestöjen käsityksiä velkaongelmista. Lähtökohtana oli, että velkaongelmasta ei tulisi puhua pelkästään globaalin Pohjoisen näkökulmasta. Siksi päädyttiin haastattelemaan joitakin velkaongelmaan erikoistuneita tutkijoita ja aktivisteja Etelästä, kuten Oduour Ongwen (Kenia) ja Taufik Ben Abdallah (Marokko), Lidy Nacpil (Filippiinit), Saul Banda (Zambia) sekä Jorge Marchini ja Oscar Ugarteche (Mexiko).

Kirjanen "Globaalin velkaliikkeen seuraavat askeleet", toim. Teppo Eskelinen ja Katarina Sehm Patomäki (NIGDin keskustelupaperi 5/2007, yhteistyössä Suomen Attacin kanssa) on nyttemmin imestynyt painosta. Se on saatavilla myös englanniksi: "The Global debt campaign, What are the next steps", (NIGD Discussion Paper 4/2007, with Attac Finland).

Teoksessa keskitytään kansalaisjärjestöjen ja -kampanjiden näkemysten ja näkemyserojen selvittämiseen. Käsitteiden selventämiseski siihen on otettu mukaan myös EURODAD-järjestön lyhyt artikkeli "Mitä on epäoikeutettu velka?", joka itse asiassa voi toimia johdantona koko tähän laajaan ja monihaaraiseen aihepiiriin.

Jorge Marchini sanoo: "On yleinen käsitys, että IMF on katastrofi. Siksi olisi tärkeää perustaa "velan verkkosivut", joiden ylläpitäjä ei olisi IMF tai Maailmanpankki" (s 37).

Näen tässä yhden mahdollisen velkakampanjan ja kirjastoaktivismin kosketuskohdan, sillä ajattelen, että riippumattoman velkatietopalvelun ylläpitäjäksi sopisi yleinen kirjastolaitos. Ajatus saattaa kuullostaa haihattelevalta, koska on helppo luetella esteitä sen käytännön soveltamisen tiellä. Toisaalta, eikö myös usein kuultu puhe "tietoyhteiskunnasta" edusta utopismia, ainakin toistaiseksi?

Minkälainen yhteiskunta olisi tietoyhteiskunta, mikä yhteiskunta anasitsisi tietoyhteiskunnan nimityksen? Me voisimme vastata: tietoyhteiskunta on yhteiskunta, jossa velkoja koskevat auditoinnit ja läpinäkyvyys on saatu järjestetyiksi. Ja: tietoyhteiskunnaksi kutsumme yhteiskuntaa, missä yleisestä kirjastolaitoksesta on tullut valtiomahti. Tai: tietoyhteiskunnassa maailmanfinanssit ovat julkisia (World Public Finances).


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

11 June
2007

Public Lending Right - "en uhyre viktig kulturpolitisk ordning"

[grundlagar] 

Trond Andreassen, ordföranden för European Writers' Congress, sade för ett par år sedan:

"- Det er mange land i Europa som ennå ikke har innført bibliotekvederlag, som er en uhyre viktig kulturpolitisk ordning. Et EU-direktiv fra 1992 pålegger alle medlemslandene å gjøre dette, og vi må jobbe sammen med EU og alle andre gode krefter for å få dette til. En spesiell utfordring for forfatterne er at det også er kommet inn andre grupper som krever sin del av disse ordningene." (http://www.nffo.no/bulletin_artikkel.asp?id=259)

Där har vi det, svart på vitt: "en uhyre viktig kulturpolitisk ordning".

Men om Public Lending Right - för jag antar att det är det som Trond A. avser med "biblioteksvederlag" - nu är av en sådan avgörande betydelse för vår europeiska kultur så skulle man väl vänta sig en ordentlig offentlig debatt om saken?

Någon offentlig debatt om PLR har åtminstone jag inte sett röken av på våra breddgrader. Och de katolska sydeuropéernas motstånd mot PLR refereras inte här i vårt protestantiska Norden. Bl a Dario Fo och José Saramago har gått ut starkt emot EU-kommissionens Public Lending Right-direktiv tillsammans med bibliotekarierna i Non pago di leggere-rörelsen.

Nå, inte har väl åsikterna om PLR någonting med katolicism / protestantism att göra. Utom i det avseendet, att de allmänna bibliotekens (folkbibliotekens) nätverk inte är lika finmaskigt och heltäckande i Sydeuropa som i Nordeuropa, vilket ju har sina historiska orsaker.

Hur som helst: i Sydeuropa verkar många författare fortfarande begripa att det ligger i deras eget intresse att stöda och utveckla biblioteksväsendet. I Nordeuropa däremot har åtminstone författarförbunden förlorat denna insikt. De tycks i stället fast beslutna att införa Public Lending Right och därmed slå in den första spiken i det allmänna lånebibliotekets likkista


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

14 July
2007

Solons nät

[grundlagar] 

"Solon var [...] sysselsatt med allmänna angelägenheter och höll på att avfatta sina lagar. Då Anakharsis erfor detta, hade han skrattat åt Solons sysselsättning, då denne trodde sig med lagar kunna hämma oförrätter och egennytta bland sina medborgare, ty lagarna voro ingenting annat än spindelnät. Såsom dessa, skulle de fånga de svaga och klena, men av de starka och rika skulle de sönderslitas. Solon skall därtill ha svarat, att människornas även iakttaga överenskommelser, vilkas överträdande gagnade ingendera parten, och att han avpassade sina lagar efter medborgarna, sålunda att han visade att det var bättre att handla rättrådigt än att överträda lagarna. Men det gick mera såsom Anakharsis förmodat än som Solon hade hoppats." -- Ur Plutarkhos Levnadsteckningar över namnkunniga greker och romare i Ivar A. Heikels översättning.

"Far var född och uppfostrad i norra Österbotten i en finsk trakt. Han var fullt hemmastadd i finskan och älskade språket. Han ville att barnen skulle lära sig finska. Därför hölls i hemmet blott finska tjänarinnor eller pigor, såsom det hette den tiden. Vi hade två pigor. Den ena var från det då tvåspråkiga Jeppo, ett kapell under Nykarleby, och hon talade såväl svenska som finska. Hon, "gamla Maja", stannade hos oss till dödedagar. Den andra tjänarinnan skulle alltid vara finskspråkig. Far talade själv ofta finska med barnen. Lilla Teodors första språk var finska. "Pikku suomalainen poikani", sade far ofta. Jag för min del lärde mig kanske hundra ord och ett tiotal vanliga finska uttryck, såsom "hyvää päivää", "kiitoksia paljon". Far hoppades snart få flytta till en finsk församling. Om denna önskan förverkligats, hade vi troligtvis alla i familjen blivit finsksinnade, och ett och annat i vårt levnadslopp hade gestaltat sig annorlunda." -- Ur Minnen från min barndom och skoltid av Ivar A. Heikel.


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

26 August
2007

Eigengesetzlichkeit

en kommentar till Nikolai Enckells artikel om den handfallna vänstern
[grundlagar] 

Folkets bildningsförbunds ordförande Nikolai Enckell skriver spännande (och rätt utförligt för att vara en tidningsartikel) om Baumols sjuka och den handfallna vänstern. "Baumols sjuka" är, enligt NE, en följd av

att emedan varuproduktionen effektiveras genom teknologiska framsteg och priset per producerad varuenhet därför sjunker så ökar kostnaden relativt sett för alla de verksamheter där en motsvarande effektivering inte är möjlig – alltså t.ex. för tjänsteproduktionen.
Nikolai Enckells artikel kunde tjäna som en  utgångspunkt för diskussionen om vad man kan göra åt "Sailasta menoa", som jag i mitt senaste inlägg kallade den nuvarande utvecklingen i Finlands kommuner. Enckell resonerar kring ekonomin, den tekniska utvecklingen och fritiden och öppnar därmed t.ex. för fortsatta funderingar kring tidsekonomi och begreppet den disponibla tiden, som är grundläggande. På en punkt har jag i alla fall en invändning : att nog var det ju så, att kritiken mot välfärdsstaten, välfärdssamhället och välfärdsbegreppet tidigare kom från den politiska vänstern:

Detta har NE kanske glömt - eller så är han bara inte medveten om det - när han skriver:

Om gemenskapen kan sköta matproduktion och varuproduktion tillräckligt effektivt så blir det mer tid över för sjukvård och utbildning (och musicerande). D.v.s. ju mer av det goda gemenskapen kan producera, desto mer blir det åt var och en om man lyckas fördela dem. Och detta lyckades man med mycket bra.
Vänstern tyckte som sagt inte alls att man lyckades så värst bra. Välfärdsstaten ansågs tvärtom på kommunistiskt håll och även inom 1960- och 1970- talets nya vänster (New Left) vara en fasad bakom vilken dolde sig "en liten men hungrig imperialistisk stat" (det svenska VPKs formulering om Sverige). Välfärdssamhället beskrevs redan dåförtiden - från vänsterhåll - som ett förmyndarsamhälle, men också och i synnerhet som ett förljuget klassamhälle där utsugning och fattigdom fortsatte den vackra välfärdsideologin till trots. Välfärdsbregreppet slutligen var någonting som sociologer typ Erik Allardt hade hittat på för att reglera klassmotsättningarna och skapa harmoni där sådan - enligt den marxistiska vänsterns förmenande - i princip inte kunde finnas. Jag tror det är angeläget att ta upp denna kritik igen, inte för att återgå till tidigare mer eller mindre dogmatiska eller marxistiska föreställningar om kapitalism och socialism, utan för att inte hemfalla åt falsk nostalgi och för att det kanske trots allt låg någonting i kritiken av "den borgerliga staten" och dess roll i styrningen av hälsovård, skolor, universitet, bibliotek och muséer.  Sociologen hans L. Zetterberg påminner i sin artikel Bortom den intecknade välfärdsstaten om möjligheten av
”Horisontell subsidiaritet” [...] på EU-språk, tyvärr sorgligt bortglömt i den föreslagna EU-konstitutionen. Eigengesetzlichkeit” sa Max Weber på sitt språk.
Horisontell subsidiaritet skulle (enligt Zetterberg) betyda mer självbestämmanderätt för välfärdsinrättningarna. Detta borde vänstern kunna hålla med om och eftersträva samtidigt som den kräver ökad statlig kontroll över bankerna och biltillverkningen.



föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

02 September
2007

EU i Spinellis fotspår

Analys i Hufvudstadsbladet 31.8.2007
[grundlagar] 

Den 14 februari år 1984 trodde sig Europaparlamentet skapa Europeiska Unionen genom att godkänna Traité instituant l'Union Européenne, dvs en grundlag för EU. Beslutet fattades med 237 röster för och 31 emot (43 frånvarande). Men grundlagen av år 1984 förpassades snabbt till glömskans arkiv. Så verkar det också ha gått för grundlagsförslagets upphovsman Altiero Spinelli (1907-86 ; han hade fyllt hundra 31.8. i år).
Den ena av Europaparlamentets två huvudbyggnader bär hans namn. Nybygget år 1993 fick heta Bâtiment A. Spinelli.
Men när utrikesminister Joschka Fischer i maj 2000 på nytt satte igång diskussionen om EUs grundlag nämnde han inte Spinelliprojektet med ett enda ord. Ändå gick Fischer i Spinellis fotspår när han talade om att gå vidare från konfederation till federation.
Med konfederation avses ett statsförbund, t ex ett sådant, som EU hittills har varit. Federation betyder däremot förbundsstat typ USA. Spinelli är EU-federalismens portalfigur. Men varför lades Spinellis projekt på is?
Hans vänsterhållning var inte förenlig med tidsandan i Thatchers och Reagans epok.
Ursprungligen var Altiero Spinelli kommunist, vilket han fick sota för med 16 år i fångenskap under den italienska fascismen. År 1937, under sin förvisning till ön Ponza, bröt han med kommunistpartiet pga stalinismen. Under vintern och våren 1941, medan Hitlers arméer skördade seger efter seger, skrev Spinelli tillsammans med sin vän Ernesto Rossi ett program "För ett fritt och enat Europa" (Ventotenemenifestet). Vem skulle tro att europeiska unionen ursprungligen var ett vänsterprojekt?
Efter kriget var Spinelli aktiv i den federalistiska rörelsen. Han verkade som regeringsrådgivare och forskare. År 1970 utnämndes han till medlem av europeiska kommissionen med industri- och forskningspolitik som ansvarsområde.
När uppdraget som europeisk kommissarie var över beslöt Spinelli att ställa upp i de första direkta valen till Europaparlamentet år 1979 som oberoende kandidat på italienska kommunistpartiets lista. Han blev invald.
Under de följande åren hörde man honom ofta tala om den nödvändiga europeiska federationen på restaurang Crocodile i Strasbourg. I februari 1984 hade "Krokodilklubbens" idéer vunnit majoriteten av Europaparlamentets medlemmar för sig.
För federalisten Spinelli var EU först och främst en fråga om att skapa ett nytt och progressivt politiskt system. Marknadsintegrationen kom i andra hand.
Federalism innebär för det första att nationalstaternas suveränitet bör inskränkas för att bereda plats åt en fredlig, kosmopolitisk världsordning. För det andra betyder federalism att "dela makten i höjdled", för att citera den svenska författaren Anders Ehnmark. Federalisterna eftersträvar demokrati genom att flytta makt neråt.
När vi jämför Europaparlamentets EU-fördrag från februari 1984 med Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, daterat 29 oktober 2004, måste vi börja med att fråga: vad är speciellt viktigt i en grundlag?
Det är viktigt att grundlagen är kortfattad. Detta är inte enbart en formsak utan också en fråga om demokrati. Det är ju meningen att alla medborgare ska känna till innehållet i lagen. Lagen av år 1984 är på 25 sidor. Lagen av år 2004 upptar 350 sidor.
En grundlagstext bör också vara tillräckligt allmänt hållen. Statens värderingar ska stå i grundlagen men detaljerade beskrivningar av politikens innehåll samt ideologi bör utelämnas. Grundlagen av år 1984 håller sig på ett allmänt plan och är ideologiskt neutral. Grundlagen av år 2004 liknar däremot ett regeringsprogram. Dess upprepade fraser om fri konkurrens och fria kapitalrörelser gör att den inte är ideologiskt opartisk. Den är en nyliberalistisk traktat.
1984 års lag nämner inte NATO. Detta beror inte på åsikter om NATO utan på statsklokhet. Världen brukar som bekant förändras. Därför låter en god grundlag relationerna till andra länder bestämmas genom särskilda fördrag. Men i 2004 års grundlag refereras till Atlantpakten alldeles som om NATO vore en europeisk institution.
Viktigt är givetvis också hur grundlagen stiftas. Spinellis tanke var, att Europaparlamentet skulle fungera som konstituerande församling. Så skedde också år 1984. Men de nationella regeringarna körde ner Europaparlamentets lag. Enhetsakten (Single European Act), som utarbetades av en särskild kommission och antogs av regeringarna några år senare är inte en grundlag. Den är bara ett utvidgat frihandelsavtal. 2004 års grundlag skulle stiftas av ett ett konvent som tillsattes av regeringarna. I Frankrike och Holland där det föredes en bred diskussion kring den nya grundlagen underkändes den i folkomröstningar i maj-juni 2005.

När ska vi äntligen få en federalistiskt tänkande europeisk vänster? Dess tid var i motståndsrörelserna på 1940-talet då det gällde att befria Europa från nazismen och diktaturerna. Snabbt återgick man dock till den gamla ordningen, denna gång under amerikansk hegemoni. Det lösa statsförbund och den delvisa monetära union som firades i Berlin i juni går fortfarande i USAs ledband. General de Gaulles Frankrike var mer socialistiskt än labourledaren Tony Blairs England. Så kan man sammanfatta Europas efterkrigstida politik. Den federalistiska vänsterns tid är inne.
Vänstern bär en del av ansvaret för att fälla grundlagen av år 2004. Bra så. Men vänstern borde också se till att lägga fram ett alternativ till grundlagen av år 2004.
Ett EU, som redan är på god väg att överskrida Europas traditionella geografiska gränser, kunde ge demokratin kontrollen över "dessa förryckta och skenande Leviataner" (Leviatani impazziti e scatenati) varmed Spinelli en gång avsåg Europas nationalstater och till vilka vi också räknar nutidens patologiskt ansvällda finansmarknader. Det gäller att aktualisera och uppdatera Spinelliprojektet, grundlagen av år 1984.


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

20 September
2007

Pernåbornas idiotiska val

[grundlagar] 

Pernåbor, kan ni tänka er att kommunerna i Östra Nyland skulle sammangå till en storkommun vid namn Östra Nyland?

Kommer vi Pernåbor att ha möjlighet att rösta för ett sådant alternativ? I den rådgivande folkomröstningen ges inte detta alternativ, utan det heter:

"Kommuninvånarna i Pernå har i folkomröstningen möjlighet att ta ställning till följande:
"Ifall det visar sig i kommun- och servicestrukturreformen att befolkningsmässigt mindre kommuner i praktiken inte har förutsättningar att existera som självständiga kommuner, borde Pernå kommun:
  • fusioneras med Borgå stad
  • fusioneras med Lovisanejdens kommuner
  • tar inte ställning."
(citerat från http://www.pernaja.fi/index.php?tid=190 )"
Jag tycker att detta är ett idiotiskt val. Vi borde ha möjlighet att rösta för ett alternativ som vi vill ha, inte bara mellan två alternativ som vi egentligen inte önskar se förverkligade.

Inte för att jag är så hemskt förtjust i tanken på en storkommun innehållande hela Östra Nyland heller. Men det alternativet kunde nog vara förnuftigare än att fusioneras med Borgå stad eller med Lovisa stad, förutsatt vi skulle lyckas bryta med det rent ekonomistiska och teknokratiska synsätt, som styr den pågående kommunreformen.

Hur skulle den kommunala demokratin fungera i "Östra Nyland"? Skulle vi kunna utveckla en kommunal federalism, som går ut på självstyre och subsidiaritet (för att använda EU-terminologi). Alltså delning av makten i höjdled, så att exempelvis Pernåborna skulle fortsätta att besluta om saker som främst angår dem?


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

21 September
2007

Biblioteket skall göra allt

Recension av Toni Sameks bok Librarianship and Human Rights
[grundlagar] 

Toni Samek: Librarianship and Human Rights: A Twenty-First Century Guide. Chandos Publishing (Oxford) 2007. 200 sid.

Ibland skulle man önska sig ett ord för “bibliotekarieskap” (librarianship) men ett sådant ord kan jag inte finna. Läkarna och författarna är helt enkelt bättre lottade med sina läkarskap respektive författarskap.

Bibliotekarien äger en specialkunskap, bibliotekskunskapen, och ett yrke, bibliotekarieyrket. Den färska boken Librarianship and Human Rights handlar i hög grad om detta yrke. Men -skapet gäller inte bara yrket utan det gäller livet.

Det ligger alltså någonting existentiellt i boktiteln Bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna (låt oss kalla boken så) . Den uppfordrar till ställningstagande i den pågående debatten om vad biblioteksarbetet och bibliotekarielivet egentligen ska gå ut på. Bokens författare är amerikansk-kanadensiskan Toni Samek, som till vardags undervisar och forskar i bibliotekskunskap vid University of Alberta i Edmonton. Hon har tidigare gett ut Intellectual Freedom and Social Responsibility in American Librarianship, 1967-1974 (2001), som behandlar Amerikanska Biblioteksföreningens (ALA) kris under Vietnamkriget.

Samek använder sig skickligt av retoriken om de mänskliga rättigheterna (t ex yttrandefriheten, tankefriheten, forskningens frihet, rätten till ett privatliv och till konfidentialitet) som en inkörsport till frågan om bibliotekets och bibliotekariens uppdrag. Hon citerar olika uttalanden från IFLA och dess utskott för intellektuell frihet (FAIFE) och lyfter även fram ALAs resolution om yttrandefriheten på arbetsplatsen från juni 2005:

Biblioteken bör uppmuntra sin personal och sina administratörer till diskussion om icke-konfidentiella yrkes- och linjefrågor gällande biblioteksverksamheten samt offentliga angelägenheter inom ramen för gällande lagstiftning. (Libraries should encourage discussion among library workers, including library administrators, of non-confidential professional and policy matters about the operation of the library and matters of public concern within the framework of applicable laws.)

Det är inget fel på retorikens innehåll, menar Samek. Det gäller bara att dra slutsatserna. Följaktligen vill hon ge bibliotekarierna i uppdrag att yrkesmässigt intressera sig för frågor typ hållbar utveckling, pandemier, fattigdom, krig och fred, tortyr, kulturell ödeläggelse och förföljelse från regeringars sida. Enligt Samek bör biblioteket fungera som ett motståndsfäste (a point of resistance).

* * *

I bokens andra del kontrasteras retoriken mot verkligheten.

Men bokens författare förebrår inte bibliotekarierna för allt som de borde göra men inte gör. I stället för att kritisera och förmana inbjuder Samek till ett brett studium av vad grupper av bibliotekarier och informationsaktivister i praktiken faktiskt har tagit itu med för att försvara eller förverkliga människans rättigheter. Sina exempel hämtar hon närmast från den engelskspråkiga och industrialiserade delen av världen.

Den här boken om bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna är vad man kunde kalla det kritiska bibliotekets (critical librarianship, socially responsible librarianship, activist librarianship, radical librarianship) fenomenologi. Eller för att citera argentinaren Edgardo Civallero, som bidragit till boken med ett förord på spanska: “En realidad, no puede hacerlo. Debe hacerlo”. Det handlar alltså inte om vad biblioteket kan utan om vad det bör göra.

Bibliotekariens verkliga liv börjar inte efter jobbet. “Librarianship” innebär med nödvändighet ett moraliskt och politiskt aktivt liv. Så skulle jag vilja sammanfatta Toni Sameks synsätt.

Ett exempel på hur bibliotekarier faktiskt gör upp praktiska handlingsstrategier lokalt och globalt är 10-punktsprogrammet på den svenska föreningen “Bibliotek i samhälles” (BiS) internetsida, som Samek citerar i sin helhet: http://www.foreningenbis.org/English/lib_plic.html.

Bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna visar sig vid närmare bekantskap vara en underhållande och till och med rolig lektyr. I förarbetet Internet AND Intention: An Infrastructure for Progressive Librarianship (International Journal of Information Ethics 11/2004) har Samek kronologiskt kartlagt hur kritiska och progressiva grupper av bibliotekarier uppstod och utvecklades (särskilt i USA), ofta med hjälp av eposten och datanätverken. I den aktuella boken är framställningen däremot encyklopedisk. Varje yttring eller form definieras med hjälp av ordboken och illustreras med ett eller flera exempel ur verkligheten.

“Allmänt förekommande yttringar av socialt handande tillämpade på biblioteks- och informationsarbetet” är enligt Samek bl a anarkism, kampanjer, samarbete, infiltration, direkt massaktion, mobilisering, icke-våldsaktion, återupplivande, kamp och överlevnad. De “särskilda formerna” är för många för att citeras här. Det kan röra sig om välkända saker som bibliografi, dokumentation (av medborgerliga aktiviteter), intellektuell frihet (exemplifierat med IFLA/FAIFEs utfordran till Kinas regering om att lägga ned censuren av internet och tillåta yttrandefrihet online), medierelationer (i boken illustrerade med ett kvistigt fall gällande litteratur om Holocaust på stadsbiblioteket i Edmonton och med ALAs handbok) samt webbsidor. Böcker kan också vara handlingar: Den brittiska bibliotekarien Ruth Rikowskis bok om följderna av WTO-avtalen GATS och TRIPS för biblioteken får exemplifiera bibliotekarien i skriftställarens roll. Nymodigheterna på området representeras av bloggar och wikier.

När jag letade efter vad biblioteksmänskor i Sverige har sagt och skrivit om sin institution hittade jag Jan-Erik Malmqvists likaledes mycket underhållande lista över allt som biblioteket kan och bör vara (Ikoner 3/2006). Malmqvist interpunkterar sin förteckning med frågan: Ska biblioteket göra allt eller halt?

Svaret, som man kan utläsa ur Toni Sameks “handledning för det tjugoförsta århundradet” (bokens undertitel), är uppenbarligen att biblioteket ska göra “allt”. Men med eftertanke.

(publicerad i Biblioteksbladet 6/2007)


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

26 September
2007

Vem redigerar om kommunens webbsidor efter sammanslagningen?

Svar: det är bibliotekariernas uppgift!
[grundlagar] 

Våra kommuner slås samman. Vad händer med biblioteken? Inte så hemskt mycket, kanske, i första hand. Men efter ett tag blir det antagligen rationaliseringsdags och då ska det sparas. Nå, jag behöver väl inte måla fan på väggen. Han avtecknar sig redan där i all sin tydlighet.

Kommunsammanslagningen får med säkerhet följder för biblioteken. Ett exempel är bibliotekets och kommunens webbsidor, som antagligen kommer att omorganiseras i den nya situation, som uppstår efter sammanslagningen.

Här gäller det för bibliotekarierna att ta initiativet! Ända sedan början av 1990-talet, när jag under någon tid arbetade i Kabelboken (första folkbiblioteket på webben) anser jag, att det är biblioteket som ska bestämma över kommunens webbsidor, inte tvärtom. Varför? Jo, för att webben är ett bibliotek. Och för att bibliotekarierna i motsats till kummunens tjänstemän och -kvinnor är professionella specialister på att förvalta och presentera information.

Om det bara vore lite mer ruter i våra bibliotekarier! Det är nämligen de de som borde säga var informationsskåpet skall stå i samhället.

Ikväll ordnas information om saken i min hemkommun Pernå. Kontakta mig redan idag, ifall ni har idéer och tankar om bibliotekens framtid i de nya, sammanslagna kommunerna!


föregående artikelblock  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

03 October
2007

Vem redigerar om kommunens webbsidor efter sammanslagningen? (2)

[grundlagar] 

Du skriver: "Hämeenlinnan kirjasto on tässä interaktiivisuus-asiassa pilottina" (Biblioteket i Tavastehus fungerar som pilot i den här interaktivitetsfrågan). Inget ont om interaktivitet - på svenska samverkan eller växelverkan; på finska eventuellt yhteistoiminta eller vuorovaikutus, fast det ju låter mer som samarbete, helt enkelt - men är det faktiskt det det handlar om?

Tja, vad handlar om vad och vem bestämmer agendan?

Jag för min del tycker att det allmänna biblioteket i Finland är mycket öppet och interaktivt. Personalen är för det mesta tjänstvillig, man blir - oftast utan dröjsmål - vänligt bemött, det går an att fråga olika saker, osv. Åtminstone min kommunikation med biblioteken (i olika städer och kommuner, och på universitetsbiblioteket) har fungerat bra också per telefon och via internet. Jag upplever kort sagt inte själva interagerandet med biblioteket som ett problem.

Det här är naturligtvis bara min egen erfarenhet - andra kan ha andra erfarenheter av bibliotekstjänsterna.

Däremot är proaktiviteten, enligt mig, för närvarande bibliotekets stora problem. Proaktivitet betyder att ta initiativ, att ta saken i egna händer. Och detta särskilt då lokalt, i den egna omgivningen, i den egna kommunen eller staden. Om jag har förstått rätt så handlar Bibliotek 2.0 just om detta, dvs om hur biblioteket ska göra sig betydelsefullt i lokalsamhället.

För övrigt så har stadsbiblioteket i Tavastehus länge varit snäppet före många andra folkbibliotek i Finland. Jag minns perioden i början av 1990-talet, då jag själv bokstavligen jobbade i biblioteket, dvs Helsingfors stadsbiblioteks nya enhet Kabelboken i Kabelfabriken. Det var på den tiden då vi satte upp den första webservern samt länkbiblioteket Kaapelisolmu suosittelee - Kabelknuten rekommenderar. Biblioteket i Tavastehus var inte sent att följa efter med sin länksamling Makuupalat-Smakbitar, som fortfarande fungerar och vidareutvecklas.

Tavastehusbiblioteket vågade ta saken i egna händer!

Idag var jag inne på Tavastehusbibliotekets webbsidor, som säkert hör till de mångsidigaste i Finland jämförelse med andra bibliotekssidor på webben. Då tänker jag inte minst på databasen ARVI, som innehåller en mängd referenser till (framför allt) tidningsartiklar om området i Tavastehusregionen.

Jag ägnade en stund åt att leta efter artiklar om bland annat den pågående strukturreformen av kommunerna i ARVI. En del kom också fram. Ändå saknar jag vad jag ovan kallat en proaktiv hållning i denna referensdatabas. Jag skulle vilja kalla urvalet (av artikelreferenser) mekaniskt, med andra ord spontant och reflexmässigt. Bakom denna ansamling av information finns - enligt min åsikt - inte tillräckligt mycket medvetenhet och reflexion. Det som händer i regionen och som anses viktigt drunknar i mängden av referenser. Den proaktiva bibliotekariens uppgift vore att lyfta fram det, att belysa det från olika håll, att ge möjligast direkt tillgång till de viktigaste kunskapskällorna och att dokumentera invånarnas ansträngningar att göra sina röster hörda i en utveckling, som blott alltför ofta styrs av makter, som åtminstone de själva inte verkar ha någon chans att rå på.

A propos kommunsammanslagningarna antecknade jag några ytterligare reflexioner (på engelska) här:

Med vänliga hälsningar,

- Mikael


Prev  1   2   3   [4]   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23