Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

08 March
2008

Fjärde ståndet

En personlig begreppsrevidering
[grundlagar] 

Igår kväll läste jag Wikipedias artikel om "The Fourth Estate", vilket ledde till att jag delvis måste revidera min upfattning om detta begrepp.

Wikipedia-artikeln börjar med ett citat av Thomas Carlyle i boken On Heroes and Hero Worshsip från 1841:

. . . [T]urning now to the Government of men. Witenagemote, old Parliament, was a great thing. The affairs of the nation were there deliberated and decided; what we were to do as a nation. But does not, though the name Parliament subsists, the parliamentary debate go on now, everywhere and at all times, in a far more comprehensive way, out of Parliament altogether? Burke said there were Three Estates in Parliament; but, in the Reporters' Gallery yonder, there sat a Fourth Estate more important far than they all. It is not a figure of speech, or a witty saying; it is a literal fact,--very momentous to us in these times. Literature is our Parliament too. Printing, which comes necessarily out of Writing, I say often, is equivalent to Democracy: invent Writing, Democracy is inevitable. Writing brings Printing; brings universal everyday extempore Printing, as we see at present. Whoever can speak, speaking now to the whole nation, becomes a power, a branch of government, with inalienable weight in law-making, in all acts of authority. It matters not what rank he has, what revenues or garnitures. The requisite thing is, that he have a tongue which others will listen to; this and nothing more is requisite. The nation is governed by all that has tongue in the nation: Democracy is virtually there. Add only, that whatsoever power exists will have itself, by and by, organized; working secretly under bandages, obscurations, obstructions, it will never rest till it get to work free, unencumbered, visible to all. Democracy virtually extant will insist on becoming palpably extant. . . . "
När jag läser detta inser jag, att uttrycket "Fourth Estate" snarare har sina rötter i Englands än i Frankrikes historia, trots att också Carlyles "fjärde stånd" - via Edmund Burke - hänvisar till den franska traditionens tre generalständer (États généraux), dvs prästerskapet, adeln och borgarna. Carlyle kommer i sina formuleringar om Fjärde Ståndet närmare min upfattning om bibliotekets makt än jag kunnat ana.

Begreppet har uppenbarligen en egen lång och intressant tradition. Men denna tradition har tydligen varit skymd av Frankrikes dominerande plats i den historieundervisning och statslära som jag har åtnjutit i skolan och vid Helsingfors universitet.

Enligt en vedertagen historiesyn bildar franska revolutionen den politiska historiens stora vändpunkt. Egentligen börjar den moderna politiska historien först då, år 1789. Då införs nämligen 1) Demokrati, eftersom Tredje Ståndet, dvs folket självt, tar makten, och 2) Republik, eftersom maktens former hädanefter definieras i grundlagar, vilket innebär att makten formellt fördelas på olika institutioner med uppgift att balansera och kontrollera varandra. Här kommer Montesquieu (postumt) in i bilden med sin berömda maktfördelningslära, alltså indelningen av statsmakten i lagstiftande, verkställande och dömande makt - de traditionella tre statsmakterna.

Hos oss i Norden leder uttrycket "fjärde ståndet" lätt till förvirring. Carlyle pekar på "The Reporters"; enligt honom är dessa alltså ett fjärde stånd och innehavarna av en speciell statsmakt. Är det meningsfullt att kalla denna statsmakt för "fjärde statsmakten" ? Ja, ifall denna statsmakt är "fjärde" i förhållande till de ovan citerade tre traditionalla statsmakterna. Men det var knappast så Carlyle tänkte sig saken. Han hänvisar ju till tre stånd i parlamentet.

Också "fjärde ståndet" ingår enligt Carlyle i parlamentet. Han säger ju t ex : "Literature is our Parliament too" ; hans generella hänvisningar till "litteraturen" och "trycket" (printing) visar f.ö. att han gav begreppet fjärde ståndet en mycket vid innebörd. Reportrarna i parlamentets läktare var s.a.s. bara dess synliga spets.

Montesquieu kan inte förbigås i detta sammanhang fast uppdelningen i lagstiftande, verkställande och dömande makter när allt kommer omkring inte är så framträdande och tydligt uttryckt hos Montesquieu som man ofta har velat göra gällande. Att just denna tredelning ändå ständigt och jämt tillskrivs Montesquieu torde inte minst bero på att den amerikanska republikens founding fathers åberopade sig på honom när de skrev in den i USAs konstitution.

Nuförtiden går det hur som helst inte längre att dra paralleller mellan "stånd" och "statsmakter". I parlamentaristiska regimer (som våra i Norden) vore det också befängt att kalla riksdags- eller stortingsledamöterna för "ett stånd" och regeringen med sina ministrar för ett annat "stånd".

Med domarena och den dömande makten förhåller det sig i någon mån annorlunda, eftersom den dömande makten är uppbyggd kring en yrkesgrupp, vars medlemmar begränsas till de, som har genomgått en juridisk utbildning. Någon motsvarande specialutbildning förutsätts ju inte av riksdagsmän eller ministrar. "Yrkespolitiker" blir man genom att skaffa sig personlig erfarenhet som politiker, inte på basen av formella yrkeskriterier.

Viktigare än att utreda bakgrunden till beteckningen "Fjärde Ståndet" är trots allt att analysera den betydelse som Carlyle ger begreppet. Han riktar som sagt uppmärksamheten mot journalisternas yrkesgrupp, men vad han egentligen avser är alla människor som "talar" till nationen genom det tryckta ordet. Sålunda alla de, som skriver (producerar mediainslag) om saker av politisk betydelse. Carlyle betonar, att det tryckta ordet (medierna, för att använda nutida terminologi) ) innehåller demokratins själva möjlighet: "Democracy is virtually there"

Därigenom kommer han att uppfatta det tryckta ordet såsom en virtuell - i betydelsen potentiell - statsmakt. Han kallar faktiskt det tryckta ordet ( och "Literature") för "a power, a branch of government". En grundförutsättning för att denna "fjärde statsmakt" skall kunna fungera är naturligtvis yttrandefriheten och pressfriheten.

Yttrande- och pressfriheten är inte centrala i Montesquieus politiska teori, även om friheten (la liberté; liberty) är det. I De l'ésprit des lois får man alltså söka förgäves efter en motsvarighet till Carlyles begrepp om den fjärde statsmakten.

Iain Stewart skriver i sin introduktion till engelska översättningen av Montesquieu's underhållande "Anteckningar om England":
"Montesquieu's conception of power is shallow. He conceives power solely as an ability to get others to do things. He does not add an ability to determine the range of options or an ability to get people to change their very desires. These extra dimensions need to be taken into account in designing political institutions, although whether they could be components of the design itself is less evident.
On the other hand, on the planes of public bastardry and dishonesty, one could today add into the calculation a free press. Montesquieu's comments on press freedom in the Notes indicate that he would probably have relished the notion of the press as a 'fourth estate'."


Min tanke är att internet är i färd med att överta denna roll av "fjärde statsmakt" som det tryckta ordet har spelat alltsedan det blev fritt. Men för att detta skall kunna ske måste "den fjärde statsmakten" utvecklas till en global "biblioteksmakt" och bibliotekarierna träda fram som det globaliserade fria ordets väktare och garanter överallt i världen.

Detta förutsätter att biblioteken successivt övertar styrningen av internetutvecklingen (internet governance). Internetutvecklingen bidrar också till att skapa denna förutsättning. Internet blir allt det som biblioteket är och mera därtill. Internet och biblioteket kommer med tiden att i allt högre grad framstå såsom en och samma föränderliga och växande institution.

Häromdan påträffade jag en italiensk bibliotekarie, Riccardo Ridi, som formulerat en ännu en internetversion (efter Timo Kuronens) av Ranganathans biblioteksvetenskapliga lagar:
Det hypertextuella bibliotekets fem lagar

    1. knutpunkterna finns till för att läsas, genomsökas och skrivas
    2. varje användare sin sökväg
    3. varje sökväg sin användare
    4. skapa så direkta länkar som möjligt
    5. biblioteket är en växande hypertext


    Le cinque leggi della biblioteca ipertestuale
    1. i nodi sono fatti per essere letti, percorsi e scritti
    2. ad ogni utente il suo percorso
    3. ad ogni percorso il suo utente
    4. crea i link più diretti
    5. una biblioteca è un ipertesto che cresce
Cit enl. http://www.bibliografica.it/catalogo/ridi-ipertesto.htm


Journalistikprofessorn Jesper Strömbäck skriver i "Medierna som fjärde statsmakt. En studie av innebörden av begreppet granskande journalistik" (Demokratiinstitutet. Sundsvall 2003; kan laddas ned via http://www.jesperstromback.com/downloads.html):
"Tillspetsat kan man historiskt sett [...] se den granskande journalistiken som en journalistik i motsatsställning till partipolitiska aktörer. Härav följer synen på medierna och journalistiken som en inofficiell statsmakt, i den anglosaxiska världen kallad den fjärde statsmakten och i Sverige den tredje statsmakten [...] Uttrycket myntades redan 1828 av den engelske historikern T.B Macaulay i en artikel i Edinburgh Review, som skrev att
    "The gallery in which the reporters sit has become a fourth estate of the realm. The publication of the debates, a practice which seemed to the most liberal statesmen of the old school full of danger to the great safeguards of public liberty, is now regarded by many persons as a safeguard tantamount, and more than tantamount, to all the rest together [...]"
Journalisterna var det fjärde ståndet på parlamentets läktare; de bevakade och skrev om vad som skedde i parlamentet och fungerade därmed som en väktare i förhållande till statsmakten och de politiskt relevanta stånden.
Att pressen i Sverige kom att kallas den tredje i stället för den fjärde statsmakten har att göra med att domstolarna i Sverige förr inte hade en självständig konstitutionell ställning på samma sätt som i flera andra länder. Första gången uttrycket "den tredje statsmakten" användes i svensk press var för övrigt troligen 1838, då Henrik Bernhard Palmær skrev sin programförklaring i första numret av Östgötha-Correspondenten [...] "
Strömbäck citerar de amerikanska forskarna James S. Ettemas och Theodre L Glassers syn pä de granskande eller grävande journalisterna som "custodians of public conscience" - och översätter detta till "medvetandets väktare". Eventuellt vore "det offentliga samvetets väktare" eller helt enkelt "samvetets röst" en exaktare översättning. På den här punkten känner jag mig rentav frestad att dra upp en liten skiljelinje:

Medvetandets väktare skulle enligt mig ha en enormt bred uppgift, nämligen att bevaka, bevara och ordna i princip alla informationskällor och hålla dem tillgängliga för allmänheten. Är inte just detta en av bibliotekets huvudsakliga uppgifter?

Att uppträda i offentligheten med det allmänna samvetets röst är däremot en uppgift som kanske lämpar sig bättre för en grävande journalist än för en bibliotekarie. Fast principiellt ser jag inga hinder för att också en bibliotekarie fungerar som avslöjare av obekväma sanningar och väckarklocka för en sovande publik. Ifall vi tänker oss dem som medlemmar av samma fotbollslag väntar jag mig ändå att den grävande journalisten spelar i anfallsposition t ex som högerytter medan den politiskt medvetna bibliotekarien ingår i försvaret t. ex. som vänsterback (också en back kan emellanåt göra mål). Höger och/eller vänster har i dessa fall ingen politisk underton. Jag ser nämligen också "den granskande journalistiken som en journalistik i motsatsställning till partipolitiska aktörer". Likaså uppfattar jag biblioteket i sin ideala roll såsom en "medvetandets väktare" eller en fjärde statsmakt som en motvikt till partiintressena.


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

31 March
2008

Statsvetaren som framtidsmålare

Anmälan av Heikki Patomäkis "The Political Economy of Global Security"
[grundlagar] 

Heikki Patomäki är antagligen känd för Fredspostens (*) läsare genom intervjuer och inslag i olika media. Han är statsvetare och professor i världspolitik vid Helsingfors universitet. Nationalbibliografin Fennica upptar 21 titlar av honom, alla på engelska respektive finska.

Men när jag tänker efter kommer jag ihåg att åtminstone ett av Patomäkis verk också finns på svenska. Det heter "Fördrag om en global skatt på valutaväxling" och det har Patomäki författat tillsammans med en belgisk rättslärd vid namn Lieven Denys. Den svenska översättningen står undertecknad för.

Avtalsförslaget om en global skatt på valutaväxling (VVS ; även bekant som Tobinskatten) är, skulle jag tro, rätt typiskt för Patomäkis temperament som forskare. Han är inte den som nöjer sig med att formulera vetenskapligt antagligen hållbara men kanske i grunden rätt triviala tolkningar av partiers eller regeringars beteenden. I stället tar han sig för att presentera   alternativa scenarier och t.o.m. färdiga internationella avtalsförslag som, ifall de antogs, skulle förändra världen.

Sådana noggrannt utarbetade förslag, typ fördraget om en VVS har en omedelbar fördel. De strukturerar debatten. När ett av alternativen en gång har preciserats och uttryckts i klartext blir det genast lättare att diskutera också de övriga möjligheterna.

Patomäkis och Denys' VVS-förslag byggde på den förres omfattande studie av hur världens finansmarknader utvecklades på 1990-talet fram till och under åren efter den asiatiska kraschen år 1997. Den internationella ATTAC-rörelsen uppstod som ett praktiskt svar på Patomäkis m.fl:s teorier.

Tio år senare känns det som om (den politiska) världen igen har genomgått en lika stor metamorfos som den, som kom i och med med Sovjetunionens och det bipolära lägets upphörande vid övergången till 1990-talet. Och jag sitter här med Patomäkis senaste bok (fast det gör jag egentligen inte; se slutet av denna bokanmälan), som heter The Political Economy of Global Security. War, Future Crises and Changes in Global Governance (Routledge 2007).

Den globala säkerhetens politiska ekonomi. Krig, framtida kriser och förändringar i den globala styrningen


Alternativ till den demokratiska fredshypotesen

Bokens reklamblad återger pärmbilden, som föreställer en kärnstridsspets i sin silo. Vi är så att säga tillbaka i första rutan, där vi hade befunnit oss år 1945, ifall vi hade varit födda då. Några av oss var visserligen födda redan då, men de allra flesta av oss har levat hela livet hittills i atomåldern. Med andra ord: i en undantagstillvaro, som utöver individens mer eller mindre normala livscykel och dess avslutning också inbegriper ett ständigt hot om hela släktets eventuellt förestående våldsamma utplåning.

Patomäki är inte alarmistisk. Han är, som vanligt, på väg att utarbeta noggrannt genomtänkta förslag eller perspektiv. Patomäki citerar redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists:

"Vi befinner oss vid randen av en andra atomålder. Inte sedan de första atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki har världen stått inför så ödesdigra beslut. Nordkoreas kärnvapenförsök, Irans nukleära ambitioner, USAs fasthållande vid atomvapnens militära användbarhet, den bristande övervakningen av kärnmaterialen och den fortsatta existensen av ca 26,000 kärnvapen I Förenta Staterna och Ryssland tyder på ett omfattande misslyckande med att lösa de problem, som förorsakas av den mest destruktiva teknologin på jorden ."

(Redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists 2007)

Ovanstående beskrivning gäller förstås bara läget beträffande atomvapnen och deras spridning. Patomäkis analys handlar emellertid om förutsättningarna för global säkerhet under det tjugoförsta århundradet, vilket innefattar allt som kan tänkas leda till eller avvärja risken för atomkrig. Kort sagt den globala ekonomiska och politiska utvecklingen.

Efter andra världskriget och särskilt efter det kalla krigets slut förefaller hoppet om fredens fortbestånd att bygga huvudsakligen på den sk demokratiska fredshypotesen. Demokratiska stater förutsätts låta bli att bekriga varandra. Sålunda kan den liberala demokratin - ifall den utsträcks till att gälla i tillräckligt stora delar av världen - bilda grunden för ett internationellt säkerhetssamfund, antas det.

Men Patomäki anser, att många erfarenheter och trender motsäger den demokratiska fredshypotesen.  

Den liberala demokratin inskränks av två socialt konstruerade gränser: 1) gränsen mellan det ekonomiska och det politiska; 2) gränsen mellan internt ("inrikespolitik") och externt ("utrikespolitik"). Demokrati förväntas egentligen råda enbart i den interna politiska sfären.

Demokratin urholkas och inskränks ifall ekonomin övertar sådana sociala relationer som tidigare ansågs höra till den politiska sfären. Just detta sker och har skett genom "nyliberaliseringen" och finansglobaliseringen, menar Patomäki.

Samtidigt kan man konstatera, att flera funktioner, som tidigare ansågs falla under den suveräna nationalstatens kompetensområde numera regleras externt genom regionala och globala organisationer, som saknar demokratisk styrning.

Patomäkis bok är till stor del ett försök att konstruera en metodologi, som inte utgår ifrån den demokratiska fredshypotesen utan i stället beaktar demokratins begränsningar och följderna av ekonomisk obalans och finanskriser.

Boken handlar i mångt och mycket om framtidsforskning, futurologi. Men: "I stället för att försöka förutsäga framtiden", skriver Patomäki på ett ställe, " borde studier om fred och säkerhet ägna sig åt villkoren för olika framtider och modellbyggen i form av scenarier och historier".

Genom att referera och flitigt hänvisa till den amerikanska statsvetaren Warren R. Wagars bok A Short History of the Future (1999) , som beskriver ett scenario över mänsklighetens utveckling under de närmast följande tvåhundra åren, ger Patomäki rentav sin undersökning en anstrykning av science fiction.


H.G.Wells´ öppna konspiration

Detta intryck förstärks när läsaren inser att särskilt Wagar, men också Patomäki själv, sällar sig till skaran av H.G. Wells beundrare. Herbert George Wells (1866-1946) hör ju till science fiction-genrens grundare och klassiker. Som politisk tänkare är Wells kanske inte lika berömd. Faktum är emellertid att Wells hade en hisnande förmåga att förutsäga viktiga världspolitiska utvecklingsskeden, inte minst atombomben och atomkrigshotet, varom den naturvetenskapligt välorienterade Wells skrev hela böcker redan för första världskriget!

Kring år 1930 författade Wells en liten skrift som han i diverse olika utgåvor kallade Den öppna konspirationen eller Vad göra av våra liv? Verket är en uppmaning till alla aktiva medborgare att äntligen göra upp med nationalismen och genomföra en kosmopolitisk världsrevolution, som leder till bildandet av en världsregering.

I motsats till flera av Wells övriga verk blev "Den öppna konspirationen" på sin tid ingen publiksuccé, men dess originella om än teknokratiska idéer om Kosmopolis har fortsatt att inspirera många forskare och intellektuella.

Ifall den demokratiska fredhypotesen inte visar sig hållbar måste vi nämligen återkomma till den tanke som Wells har formulerat och utarbetat några steg längre än de flesta andra tänkare: vore det, för att undvika världskriget-atomkriget, nödvändigt att upprätta av en världsstat ?

Patomäki torde besvara denna fråga jakande, men han framhåller, att en världsstat i sin tur förutsätter "ett politiskt säkerhetssamfund". Utan detta skulle världsstaten riskera att bli ett totalitärt monster som stöder sig på massiv våldsanvändning, eller som ger upphov till ett globalt inbördeskrig med lika ödesdigra följder som världskriget. Vi måste alltså tillsvidare uppskjuta vårt ställningstagande beträffande världsstaten, anser Patomäki. Ställningstagadet i denna fråga beror av möjligheterna för en demokratisk omvandling av systemen för global styrning.

Patomäki utvecklar mycket av sitt resonemang kring historiska analogier (och diskuterar samtidigt ingående värdet av och problemen med historiska jämförelser, vilket jag här förbigår). Ett grundläggande antagande i boken är att vår egen tid i vissa viktiga avseenden påminner om perioden 1870-1914. I detta perspektiv blir det följaktligen intressant att studera förklaringarna av första världskriget. Härvid utgör långsiktiga ekonomiska trender en speciell förklaringsgrund, som Patomäki ägnar ett par egna kapitel. Ett viktigt, återkommande begrepp hos Patomäki (som i detta fall bygger på tankar hos statsvetaren Karl Deutsch) är patologisk inlärning. Det går ut på att grupper, eliter eller hela länder och regioner (t ex EU, USA) överskattar betydelsen av sina egna eller sina föregångares historiska erfarenheter och sålunda tränger undan överraskningar, nya upptäckter och förändring. "Nyliberaliseringens självförstärkande process resulterar i patologisk inlärning", skriver Patomäki bland annat.

Sitt eget förklaringsmönster fäster Patomäki vid två "knutpunkter", båda resultat av val som gjorts i USA och av USA-ledningen: (i) upphävandet av Bretton Woods-systemet (dvs det efter kriget gällande systemet för reglering av finansmarknaderna bl.a. genom bindningen av dollarn och de övriga valutorna till guldmyntfoten) fr o m början av 1970-talet, vilket ledde till den globala "nyliberaliseringen" (ii) återgången till en explicit nyimperialistisk ideologi i början av 2000-talet.


Scenarierna

Vid slutet av det 21. århundratets första decennium vacklar världsekonomin mellan låg tillväxt och recession. Ett nytt uppsving är osannolikt. Militära utgifter som finansieras genom skuldtagning samt de rikaste samhällsskiktens privatkonsumtion kan tillfälligt och punktvis få få ekonomin att blomstra, men med denna form av keynesianism lyckas man inte i längden bryta den nedåtgående trenden. Grundläggande mekanismer i världsekonomin och -politiken är enligt Patomäki:

  • Ojämn tillväxt och ekonomisk obalans;
  • Nyimperial konkurrens om allt knappare resurser; inbegriper EUs och Kinas växande oljeberoende mm.
  • Krisbenägna globala finanser och dollarns prekära roll i det internationella penningsystemet. (Vid slutet av år 2006 uppgick USAs nettoskuld till 4,9 tusen miljarder dollar ; 65% av BNP. Finansieringen av denna skuld kostande 1,7 mrd dollar per dag.)
  • Avdemokratiseringen och de dolda intressenas ökade betydelse. (Jfr vad som ovan relaterades om demokratins gränser.)
  • "Säkerhetisering", fiendebilder och rustningsspiraler. "Säkerhetisering" (securitization) av en fråga innebär att den definieras av politiker och beslutsfattare som avgörande för t ex det egna landets eller "Västvärldens" eller hela världens säkerhet. (Patomäki gör en genomgång av grundläggande säkerhetsantaganden och hotbilder i Kina, EU och USA.)

Patomäkis analys av världsläget leder fram till några scenarier och filosofiska reflexioner.

Jag relaterar/översätter i det följande stommen, dispositionen, till scenarierna.

    Möjlig framtid A : Våldets och krigets logik återvänder till den globala politiska ekonomins kärnområden

    A1) Nyimperialistisk konkurrens mellan supermakter och block

    A2) USA bryter samman ekonomiskt och reagerar aggressivt

    A3) Tillväxt ger upphov till konflikter och rustningsspiraler


    Möjlig framtid B: Fredliga och demokratiska reformer av den globala styrningen

    B1) Proaktivt händelseförlopp: det globala civilsamhället reser sig och bildar en spontan förändingskraft

    B2) Fortsatta ekonomiska kriser och krig skapar en gynnsam situation för reformrörelser


    Möjlig framtid C: Global uppvärmning eller en katastrof utlöser en global reform

    C1) Etisk-politiska svar på den globala uppvärmningen transformerar den globala styrningens institutioner

    C2) Massförintelsevapen kommer till användning vilket utlöser globala förändringar

    C3) En fullskalig våldsam katastrof leder slutligen till förändring.


En kommentar om "boken"

Lite symboliskt är det ju att denna bok, vars ämne tydligen berör alla människor, kostar 75 pund alias 150 dollar alias ca 100 euro. En Attac-medlem med mera valuta på fickan än jag råkar ha skulle säkert gärna betala det priset för att få skriva om boken i Fredsposten men jag tiggde i stället professorn om att få läsa manuskriptet på min dator. Vilket visade sig vara klokt. Fredspostens redaktör beställde nämligen ett recensionsexemplar av boken , men förlaget Routledge har tydligen inte velat skicka ett sådant. Eventuellt anses det att detta slags bok endast bör behandlas inom i det akademiska elfenbenstornets väggar.

Jag, som är en övertygad och inbiten anhängare av datorer och internet - till den grad att jag anser, att också Patomäki gärna kunde ha gett lite mer utrymme åt de möjligheter som den digitala revolutionen öppnar för mänskligheten - måste erkänna, att det är ett litet helvete att läsa och recensera detta rätt omfattande och subtila verk utan att ha själva trycksaken i handen ! Så att nu avslutar jag för denna gång, i fullt medvetande om att inte ha kunnat göra full rättvisa åt verket. Jag ska göra ett nytt försök att få tag i ett recensionsexemplar. Ifall det lyckas ber jag att få återkomma i ett senare nr av Fredsposten med ytterligare presentationer av bokens innehåll och några slutkommentarer.


Mikael Böök


(*) Artikeln ingår i Fredsposten 1/2008


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

06 June
2008

När politiken inte längre handlar om politik

[grundlagar] 

Det stora oppositionspartiet väljer ordförande. De två huvudkandidaterna är en distingerad gentleman kring de sextio och en stilig ung kvinna. En konferensdelegat klagar i en radiointervju över att det är svårt att välja mellan en som är bra för politiken och en som är bra för media. Media väljer den unga kvinnan.

Politiken handlar inte längre om politik.

Vi som motsätter oss en ytterligare utbyggnad av kärnkraften och som kämpar för att kärnvapnen ska avskaffas (om så blott genom att ständigt påtala att vår nuvarande västerländska regim ytterst bygger sin kriminella makt på innehav och fortgående "modernisering" av våra massförintelsevapen) begår ett stort misstag ifall vi tror att det är möjligt att denuklearisera EU utan att i samma veva komma överens om andra grundläggande samhällsreformer. Jag förespråkar inte ett byte av "samhällssystem" eller "övergång från kapitalism till socialism". Däremot skulle jag vilja se en uppföljning av vissa idéer om "den västerländska civilisationen", ungefär som Gandhi, när han påpekade att "den västerländska civilisationen" kunde vara "en god idé".

Enbart avfallsproblemet är ett tillräckligt argument för att avveckla kärnkraften. "Ingenstans i världen finns det ännu något slutförvar för högaktivt radioaktivt avfall ". (Statens kärnkraftsinspektion SKI, Sverige).

Den vanliga reaktionen bland så kallade ansvariga beslutsfattare är att rycka på axlarna och tillägga, att atomsophögen ju redan ett är ett faktum och därför kan vi lika gärna låta den växa. På motsvarande sätt förhåller det sig med kärnvapensystemen. De ansvariga beslutsfattarna menar alltså, att eftersom dessa system nu en gång för alla existerar så måste vi underhålla dem och, tja, se till att vi har så moderna och effektiva system som möjligt. Såväl den civila som den militära atomenergin stöds också av starka ekonomiska intressen, dvs kärnkraftsindustrin och vapenindustrin. För ledarna, forskarna, ingenjörerna, ja, t o m för de vanliga arbetarna och fackföreningsfunktionärerna i dessa industrigrenar ter det sig rentav såsom livsviktigt att uprätthålla och utveckla de egna profiterings- och utkomstmöjligheterna.

Till den "västerländska civilisationens" goda idéer (som den i och för sig inte är ensam om) hör universalismen, som samtidigt innebär ett erkännande av de andra. Genom universalismen ådagalägger "den västerländska civilisationen" en vilja att upphäva sitt motsatsförhållande till någon annan civilisation. Universalismen innebär ju ett godkännande av principen om människosläktets enhet. Mot universalismen står emellertid nationalismen och myten om de nationalstatliga intressenas suveränitet.

Atomvapnen är ett extremt exempel på nationalismen och det nationella suveränitetstänkandet. Följaktligen är det inte möjligt att avskaffa atomvapnen utan att göra upp med dessa "den västerländska civilisationens" ideologiska avarter. Här stöter vi med andra ord på en av de grundläggande samhällsreformer, som det blir nödvändigt att diskutera och genomföra i samband med avskaffandet av massförintelsevapnen. Reformen ifråga gäller statssystemet, men inte ur det gängse, "inrikespolitiska" perspektivet, utan snarare måste reformen ske globalt. Att åstadkomma förnyelse på globalplanet kan emellertid vara en övermäktig uppgift. Vi måste således börja med oss själva i den del av världen där vi befinner oss. EU:s Lissabonfördrag bör ersättas med en europeisk grundlag (ett grundfördrag) som bygger på universalistiska principer och som kriminaliserar massförintelsevapnen, vilket inbegriper ett avskaffande av Storbritanniens och Frankrikes kärnvapensystem samt ett tillbakadragande av alla amerikanska kärnvapen från Europa. Vad som behövs idag är först och främst en nyutgåva av European Nuclear Disarmament END!

Saintes-appellen

för ett säkrare och fredligare Europa utan kärnvapen och -kraftverk utfärdades 11 maj 2008 av "Tredje mötet för nukleär, biologisk och kemisk nedrustning" i Saintes (Frankrike) 9-11 maj 2008. Mötet anordnades av Action des Citoyens pour le Désarmement Nucléaire (ACDN) http://www.acdn.net/ - Du har själv möjlighet att underteckna appellen - -

På svenska: http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2135 På finska: http://www.adressit.com/saintes-vetoomus

På franska (originalspråket) : http://acdn.france.free.fr/spip/article.php3?id_article=406&lang=fr

På engelska: http://acdn.france.free.fr/spip/article.php3?id_article=407&lang=en

På ryska: http://acdn.france.free.fr/spip/article.php3?id_article=409&lang=fr

Lovisarörelsen

har återuppstått - kom med i den via http://www.loviisaliike.eu eller http://www.lovisamovement.eu -- svensk webbsida på kommande. Vill Du sköta den?
Fotnot: "Urpilaiselta kysyttiin, onko hän valmis pääministeriksi. Hän sanoi olevansa valmis vuoden 2011 vaalien aikaan, mutta jos Sdp:stä tarvittaisiin pääministeri sitä ennen, hän pyytäisi tehtävään eläkkeellä olevaa eduskunnan puhemiestä Paavo Lipposta." (HS 7.3.08). "Muistattehan Paavo Lipposen, tuon ydinvoiman ylipapin?" (blogi.greenpeace-online.net/category/ilmasto-ja-energia/ydinvoima/)


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

13 June
2008

Det var trots allt bra att irländarna röstade nej till Lissabonfördraget

[grundlagar] 

Bra att irländarna röstade nej till Lissabonfördraget även om de gjorde det av de gamla vanliga orsakerna.

Det nationalistiska Sinn Féins anhängare ville värna om Irlands nationella suveränitet och militära neutralitet. Konservativa katoliker fruktade att Lissabonfördraget skulle luckra upp den irländska grundlagens abortförbud. Majoriteten av Irlands arbetare och bönder tyckte sig inte ha något att vinna utan snarare något att förlora på att rösta ja.

Irländarna sade alltså nej till det slags utveckling, liberalisering och modernisering, som EU representerar.

Jag misstänker också att de som röstade nej gjorde det därför att Lissabonfördraget egentligen inte ändrar på någonting utan bara utgör en framskrivning av nuvarande ekonomiska och politiska trender.

Intressant nog har Irland inte något radikalt högerparti typ Le Pens Nationella front i Frankrike eller Haiders Österrikiska Frihetsparti. Sinn Féin, ett parti som erhöll knappt 7 procent av rösterna i senaste parlamentsval (2007) och som aktivt arbetade för ett nej till Lissabonfördraget är visserligen nationalistiskt men inte utlänningsfientligt. Partiet ställer ekonomiska vänsterkrav bl a angående skatterättvisa och stängning av skatteparadisen. Ett av partiets miljökrav är att den brittiska kärnkraftsanläggningen Sellafield bör stängas (som om anläggningen endast skulle förorena irländskt vatten ).

Undantaget Irland bekräftar än en gång regeln att EU inte är någonting som medborgarna bestämmer över utan någonting som påtvingas dem. Tyvärr måste vi EU-medborgare också skylla detta lite på oss själva.

EU skulle inte behöva vara vad det är ifall vi vågade börja tänka i europeiska i stället för i gängse nationalistiska banor.

Allra först borde vi drista oss till att kräva att det i EU:s grundfördrag införs en paragraf som bestämmer att EU-länderna inte får ha massförintelsevapen. Utifrån vissa allmänt omfattade åsikter om de mänskliga rättigheterna och rättsstaten kan man ju faktiskt ifrågasätta Frankrikes och Storbritanniens kärnvapensystem samt NATOs militärbaser med amerikanska kärnvapen i EU-länderna. Ska vi fortsätta med att modernisera våra massförintelsesystem eller avskaffa dem nu när det kalla kriget är över?

Vidare bode vi ha en europeisk folkomröstning om kärnkraften skall byggas ut eller avvecklas.

Lissabonfördraget innebär, att Frankrike och England fortsätter modernisera sina kärnvapen samt att EU:s bindning till NATOs och USAs kärnvapendoktrin förstärks. Om än detta inte sägs rent ut i fördraget så framkommer det i alla fall mellan raderna för den initierade läsaren. Lissabonfördraget innebär inte heller någon förändring i förhållande till innehållet i Euratom-fördraget (1957), vars huvudsakliga syfte är att främja kärnkraften.

Av dessa två viktiga skäl plus några till hade även undertecknad, ifall jag vore irländare, röstat nej till Lissabonfördraget.

Mikael Böök

Publicerad i Hbl 17.6. En något utarbetad version på engelska finns att tillgå i Spinelli's Footsteps


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

25 June
2008

Ondskan satt i system

[grundlagar] 

Det var inte det här som Hannah Arendt menade med den banala ondskan; det här är mycket banalare och kanske inte ont alls. Inte egentligen. Så till den grad är vi produktiva delar av ett destruktivt system att ondskan har gjort sig helt onödig. – Nora Hämäläinen i Ny Tid
Det här kan man tänka på under läsningen av Gandhis bok Vapaudesta (Hind Swaraj).

Är alltså det inte sällan förekommande uttrycket den västerländska civilisationen synonymt med ondskan satt i system?

Som jag redan sagt och upprepat betraktar jag Gandhi som en av 1900-talets bästa politiker, vilket knappast är särskilt originellt. Tänk bara på hur många som frivilligt och utan ersättning ville vara med om att översätta den ovannämnda skriften till finska! Ändå delar jag inte Gandhis syn på det mesta; jag är definitivt för läkare, maskiner och järnvägar, och t.o.m. jurister, om än inte med lika stor övertygelse. Man borde göra lagarna enklare och begripligare i stället. Då kunde antalet medlemmar av lagvrängarnas yrkesgrupp reduceras. Spinelliprojektet i stället för Lissabonfördraget, för att citera ett aktuellt exempel.

Men det vore väl möjligt att ge detta skenande system en ny riktning? Det är här Gandhi kommer igen, ty endast Gandhir (Gandhi i pluralis) kan ge den avgörande knuffen. Det här låter som om Gandhi hade varit Jesus, och det kan man för mig gärna få tro om man vill, men jag tror inte han var Guds son utan ett stjärnornas barn och en indisk politiker. Mycket av Gandhis åsikter, det mesta kanske, blir också begripligt när man sätter in det i sitt samanhang, dvs indiernas strävan till frigörelse från den påträngande och undertryckande västerländska civilisationen. I kampen mot denna formidabla motståndare blir ens åsikter lätt extrema, som Gandhis.


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

04 July
2008

Ifrågasätt den europeiska lånerätten

[grundlagar] 

Bengt Göransson, som tidigare har varit kulturminister i Sverige, uttalar sig om folkbibliotekens roll i folkbildningen:

“Biblioteken spelar en avgörande roll, och de bör därför se upp med en tendens till anpasslighet som man emellanåt kunnat se, som när de på 80-talet lanserades som “kommunala informationsaggregat”. Folkbildningsambitionen kan stödja bibliotekens självständighet inför makten”. BiS 2/2008

Självständighet inför makten, det är en definition (av många möjliga) av makt, eller åtminstone av motsatsen till maktlöshet.

En annan informationspärla i ovanstående citat är det där exemplet med “kommunala informationsaggregat”. Jag kommer omedelbart att tänka på EU:s berömda direktiv om Public Lending Right, som stipulerar, att författaren ska ha rätt till en peng varje gång biblioteket lånar ut hans eller hennes bok. Ifrågavarande grundläggande lagtext kallar nämligen bibliotek för “inrättningar som är tillgängliga för allmänheten”. Ordet bibliotek förekommer överhuvudtaget inte i direktivet.

Inte ordet läsa heller, för den delen. Utom i satsen: “Hänvisningar till det upphävda direktivet skall anses som hänvisningar till det här direktivet och skall läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II. ”

Kommissionen (som föreslog direktivet), Rådet (som avgav den ursprungliga versionen år 1992) och Europaparlamentet (som välsignade den nuvarande versionen år 2006) försöker alltså anpassa oss till en EU-lag om bibliotek och således om läsning (ty lånar böcker gör man ju för att läsa, eller hur?) som helt sonika jämställer bibliotek med videouthyrningskiosker och bordeller, och läsande med degande i soffan och med...

Ja, med ni vet vad. Och det vore ju inte så illa om det inte vore så kommersiellt.

Hur som helst, vi är tillbaka vid utgångspunkten: Fri man läser inte. Och varför inte det? Jo, de gamla grekerna tyckte så. Jesper Svenbro kommer i sin undersökning Phrasikleia. Anthropologie de la lecture en Grèce ancienne. (Editions de la decouverte, Paris 1988) fram till att läsningen, när den vidtog i antikens Grekland, ansågs betyda underkastelse i ett maktförhållande. Läsaren måste ju låna sin röst åt den som skrev! Fria män lät därför sina slavar sköta läsningen. Att läsa själv var för den fria grekiska mannen som att bli rövknullad. Det sistnämnda uttrycket är hämtat från (numera ständige sekreteraren) Horace Engdahls recension av Svenbros bok i Dagens nyheter 12.3.1989. Horace Engdahl skriver tankeväckande:
..Den platonska akademin utanför Aten fungerade under nästan tusen år som skrifternas skydd mot den breda massans godtycke, men ingenting kunde hindra att de till slut hamnade hos publiken.
Ändå kan man se att Platons rädsla för den fria läsningen gav upphov till en av de grundläggande intellektuella modellerna i vår civilisation. En institution är hädanefter ett ställe där man ger texten en bestämd (dvs övervakad) mening. Varje område av vår kultur som är beroende av texternas auktoritet upprättar en disciplin: juridiken, teologin osv.

Men a propos EU-direktivet: Författarna borde ju vara överlyckliga över att folkbiblioteken gratis ställer ut deras verk till beskådande och för utlåning till kreti och pleti av folkbiblioteken! Kräva betalt för boklån — det är ju rena piratismen! Men egentligen är det väl inte författarnas utan hela samhällets fel. Hur fan har vårt samhälle kunnat bli så här marknadsvridet? Stå på er bibliotekarier, låt er inte rövknullas av marknadsfundamentalisterna!

I hopp om att nå ut till en större europeisk läsekrets har jag också formulerat några tankar kring utlåningsdirektivet på engelska.


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

16 July
2008

Nya världspolitiska rum

[grundlagar] 

Hej,

hoppas ni får en lycklig resa till och vistelse i Australien. Jag för min del ska resa till Saarbrücken för att delta i Attacs europeiska sommaruniversitet. Har tydligen fastnat i tankar om Europa, Euratom och END.

"Också tankar faller ibland omogna från trädet", påpekar W.

Jag fruktar att Attac inte kommer att lyckas ta ställning till och förena sig kring en bestämd åsikt om EU (förbundsstat vs. statsförbund vs. någonting annat). I Hiekanjyvät 2/2008 står det: "Enligt Patomäkis favoritscenario skulle EU utvecklas som en del av en större global helhet. Detta förutsätter demokratisering i hela världen och "öppning av nya världspolitiska rum"."

Vilka skulle dessa nya öppningar vara? Var ska vi leta efter dem? Det måste medges att EU redan är en relativt gammal sak. Men jag tror att det är en nödvändig sak, och fortfarande en möjlig öppning; EU är ju alltfortfarande närmast ett rum för kapitalismens vidareutveckling i Europa utan europeiska krig. Däremot har den politiska och militära union som Altiero Spinelli hoppades på tillsvidare inte sett ljuset.

Ett EU minus Frankrikes, Englands och NATOs nukleära vapensystem och på väg att avveckla atomkraftverken vore en öppning i rätt riktning!

I mina tankar öppnar först och främst biblioteket en världspolitisk utväg, på villkor att det betraktar internet såsom en en förlängning och såldedes en del av sig självt. Biblioteket har en chans ifall det blir medvetet om sin potentiella makt. "Le pouvoir des bibliothèques réside enfin dans leur rôle crucial dans la transmission de la culture et des savoirs" (Bibliotekens makt bor slutligen i deras avgörande roll i överföringen av kulturen och vetandet), som det heter. Ja, det är kanske inte konstigare än så. Men att organisera bibliotekets kosmopolitiska makt och stadfästa den i grundlagen är onekligen stort och invecklat. Det är en uppgift och ett uppror som påminner om H.G. Wells' öppna konspiration, fastän internetutvecklingen numera har konkretiserat såväl den wellsiska frågeställningen som svarsmöjligheterna.

Biblioteket är embryot till en global public service. Det måste dock genast tilläggas, att vi inte ens har en europeisk biblioteksservice i EU! Varken bibliotekarierna eller den läsande publiken har tillsvidare krävt att en sådan ska inrättas. Jag tror det är på tiden att vi reser detta krav.

Biblioteket har emellertid inte - och bör inte heller ha - någon specifik europeisk identitet. Ifall det europeiska biblioteket uppfattas som Europeana, dvs som en samling av dokument och vittnesbörd om Europa, har det förfelat sitt syfte. Låt oss utrota fördomen, att biblioteket är någonting europeiskt och västerländskt. Biblioteket är nämligen till sin natur kosmopolitiskt och således bärare av en kosmopolitisk kultur.

W. skriver: "En gång kommer kanske en kultur att uppstå ur denna civilisation." Kulturens globalisering uppfyller mina tankar och inger mig motstridiga känslor.

Jag leker med tanken på att mina barn, som redan är fullvuxna i betydelsen 18, kommer att få uppleva hur biblioteket-internet utvidgar sig till ett nytt världspolitiskt rum.

Men när mina barnbarn är fullvuxna har antagligen det som idag ter sig som en utopi redan blivit besvärlig vardag.

Det vore roligt att få höra nyheter om ert liv på andra sidan jordklotet.

Hälsningar,

- Mika


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

07 October
2008

Dragon Librarians

[grundlagar] 

På (eller borde man skriva i?) Facebook fungerar gruppen Dragon Librarians, som till helt nyligen hade bara en medlem. Nu har gruppen fått en ny medlem i och med att också undertecknad har anslutit sig.

Därförinnan studerade jag Petter Naess artikel "Vaeksten må stoppes".

Naess' artikel är sannerligen aktuell. "Dematerialisering" är ett av hans tänkvärda ord.

Teknologie doktor Nisse Husberg, som är bosatt i Lappfjärd, en kommun i Lovisanejden, menar att tyngdpunkten i en nära framtid kommer att ligga på videokonferenser. Sådana blir möjliga då det optiska fibernätet har byggts ut till hemmen och företagen (Nisse Husbergs specialitet är just datateknik och datanät). Genom att människor möts på videokonferenser i stället för att resa till mer eller mindre avlägsna mötesplatser möjliggörs, så tror jag att Nisse tänker sig framtiden, ekonomiska inbesparingar och en livsstil som är skonsammare mot naturen.

Videokonferenser kunde kanske bli ett viktigt exempel på "dematerialisering" - men bara om vi i likhet med Naess vågar och vill förändra de nuavrande samhällsstrukturerna. Mer videokonferenser kan ju också betyda mer konsumtionskapitalism.

En, som det frefaller, viktig princip hos Husberg (jag utgår ifrån hans disposition) är, att (fiber)nätets ägare inte får sälja tjänster. Jag antar att det enligt hans mening är staten som ska äga (fiber) nätet -- fast exakt hur han skulle vilja organisera ägandet och förvaltandet av nätet är jag inte klar över.

Vad som menas med att "sälja" är däremot någorlunda klart. Det innebär penningtransaktioner. Mycket svårare är att definiera "tjänster" och därför också att slå fast vad det betyder att "sälja tjänster". Får (fiber)nätets ägare sprida information, t ex i form av avgiftsfria elektroniska böcker?

Videokonferenser kan vara en tjänst som säljs och köps för pengar. Enligt Nisses princip skulle (fiber)nätets ägare alltså inte inte ha rätt att sälja videokonferenser. Men kanske nätfövaltaren trots allt skulle ha rätt att erbjuda gratis videokonferensutrymme åt till exempel kommunalvalskandidater och medborgarorganisationer?

Som jag ser det borde Biblioteket ta över det formella ägandet av de fysiska datanäten. Problemet är, tror jag, att detta inte låter sig göras nationellt -- i en nation efter en annan. Övertagandet måste ske globalt och sammanfalla med upprättandet av en global "biblioteksmakt", som till åtskillnad från vår nuvarande politiska maktstruktur är självreglerande (cybernetisk; dvs som är "cyberspace"). -- (Den nuvarande maktsrukturen regleras ju, ifall nu någon skulle ha missat det, av mer eller mindre regionala militärmakter, som bildar hierarkiskt organiserade militärblock, vilka hotar varandra -- och därmed hela mänskligheten -- med atombomber och andra massförintelsevapen.)

Min sambo, som är författare, har inte sällan tackat nej till erbjudanden att hålla föredrag i hem- eller utlandet. Hon brukar säga, att hennes böcker får resa i stället för henne.

Måste vi verkligen hålla videokonferenser? Räcker det inte med böcker? I och med internet kan ju även böcker förflytta sig med ljusets hastighet över jordklotet och därifrån ut i rymden... med Dragon Librarians!.


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

17 October
2008

Rösta via dator? Nej tack!

[grundlagar] 

Det tekniskt möjliga är långt ifrån alltid socialt önskvärt — inte ens om det tycks vara ekonomiskt motiverat.

Vilka argument ges för att övergå till röstning via dator i allmänna, politiska val? Att det är en elegant teknisk lösning? Att det finns människor, som kanske annars skulle låta bli att rösta?

Som stöd för det första argumentet anförs, att det inbesparar mänsklig arbetskraft. Vallokalerna behöver inte längre någon personal för rösträkningen. Låt datorn räkna röstsedlarna i deras ställe! Ja, då behövs inte längre några vallokaler överhuvudtaget. Bär vallokalen med dig i din mobiltelefon!

På en sådan blind rationaliseringsiver vill jag helt enkelt svara: Det är bra att vi har offentliga rum där vi möts ansikte mot ansikte utan förmedling via bildskärmar, datorer och internet. Det är önskvärt att människor - gärna många människor - aktivt deltar i valarrangemangen och rösträknandet på de orter där röstningen sker, dvs lokalt. Den tid och de pengar som går åt till att arrangera valen är väl använda. Om vi vill bygga ett demokratiskt samhälle ska vi inte spara på mänskliga resurser och fast kapital för att uppnå vårt mål.

Nog med hypen! Vid det här laget har många av oss hunnit vänja sig vid datorerna. Det är ypperliga uppfinningar. Kanske internet kan hjälpa människorna att bygga ett fredligare och mer ekologiskt samhällsystem, som inte brakar ihop vart femtionde år pga av världskrig eller Kondratieffs långa cykler. Men vi behöver inte använda just dessa uppfinningar i precis alla sammanhang. Låt oss alltså hålla kvar vallokalerna och valpersonalen.

Det andra argumentet, att röstning via dator kunde höja röstningsprocenten, är faktiskt bara ett löst påstående. För att sätta punkt för ytterligare spekulation meddelar undertecknad, att jag ämnar sluta rösta helt och hållet i allmänna val, ifall jag ombeds rösta via dator. Förutom vad jag redan anfört ovan har jag ett avgörande tekniskt argument mot datorröstning. Valpersonalen är tillförlitligare än datorn. Detta gäller särskilt ifall rösterna måste räknas om. Det politiska djuret är visserligen lättlurat , men hans maskiner är trots allt långt mer manipulerbara än han själv.

Mikael Böök
Nätbyggare

Fortsättning av samma ämne. Bibliotekens framtid | Fortsättning av samma ämne. Internet och demokrati


föregående artikelblock  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

18 October
2008

Fortsättning av samma ämne. Bibliotekens framtid

[grundlagar] 

Precis som vi bör fortsätta att rösta i vallokaler, som övervakas av lokala valnämnder bör samhället också i fortsättningen hålla sig med offentliga biblioteksbyggnader. I Finland har praktiskt taget alla kommuner ett eller flera folkbibliotek, som förestås av en eller flera yrkesbibliotekarier plus biblioteksassistenter av olika slag. Själva existensen av detta bibliotekssystem är en stor vinning för nationen Finland. Men i alla länder genomgår biblioteksväsendet för närvarande en stor omvandling. Biblioteket har alltid varit och förblir också hädanefter en informationsteknologisk inrättning. Genom datorernas, mjukvarans och internets blixtsnabba intåg på världshistoriens scen skakas den urgamla sociala biblioteksinstitutionen oundvikligen i sina grundvalar.

När man i fortsättningen planerar och bygger nya folkbibliotek, bör man betänka, att innehållet i alla böcker och övriga trycksaker numera (eller inom en snar framtid) kan få rum på skivminnet i t.ex. en mobiltelefon. Musiklitteraturen och de olika inspelningarna av de musikaliska verken ryms också med, och det gör även filmerna. Detta möjliggörs genom den vidare utvecklingen av spintronik och övrig nanoteknologi.

Här föreligger starka skäl att hålla Wittgensteins Nestroy-citat i minnet: "Med framsteget är det överhuvudtaget så att det ser mycket större ut än det verkligen är" (Überhaupt has der Fortschritt das an sich, dass er viel grösser ausschaut, als er wirklich ist.). Men bibliotekets och bibliotekariens uppgifter kommer i alla fall att förändras, om inte helt, så åtminstone i någon mån och på olika sätt som antagligen berör oss alla oberoende av nation, hudfärg eller tro.

Biblioteket blir i en ny bemärkelse allestädes närvarande. Den som bär biblioteket med sig var han går befinner sig också ständigt i det. Bibliotekiseringen av vår värld tar ett jättekliv framåt. Men det är trots allt bara ett nytt steg på den väg, som mänskligheten beträdde redan genom att uppfinna och lära sig bruka skrivkonsten.

Genom den pågående informationsteknologiska utvecklingen kan biblioteket få mer politisk makt än det har haft under den period, som i Europa brukar kallas Nya Tiden. Egentligen har en maktförskjutning redan skett till förmån för världsbiblioteket, dvs för internet. Varken nationalstaternas regeringar eller de kapitalistiska korporationerna förmår längre behärska och manipulera informationen som hittills. Detta har tydligt visat sig i samband med utredningen av vad som egentligen hände i New York och Washington den 11. september 2001. Också den pågående bank- och finanskrisen handlar i hög grad om makten över informationen. Alla finansiella transaktioner är nämligen dokumenterade, och kan blixtsnabbt hämtas fram från datorernas skivminnen, men vem har, eller rättar sagt, vem har bemäktigat sig insynen? (Se artikeln om "Världens största tvättmaskin").

Följden av bibliotekets och internets utveckling är att vi håller på att få en världsregering. Men till åtskillnad från nationalstaternas hierarkiska maktorgan bygger den nya biblioteksmakten inte på våldsmonopol. Biblioteksmakten är en cyberrymd, ett globalt självstyre, som inte längre är underkastat den nationella egennyttan och de privata, korporativa affärsintressena. Dess princip är att bevara mänsklighetens minne för att därur leverera all behövlig information till oss och våra efterkommande. Biblioteket blir det främsta uttrycket för världssamhället och makten hos världens folk. Sålunda kommer det att bilda grundval för en global demokrati.

Vi kommer inte att välja någon världsregering eller något överhuvud för en "världsstat" i allmänna val. Biblioteksmakten innebär visserligen en komplettering av Montesquieus klassiska triad. Den bildar en fjärde statsmakt vid sidan av de verkställande regeringarna, de lagstiftande församlingarna och domstolarna. Och precis som Montesquieu tänkte sig maktfördelningen såsom ett sätt att öka människornas frihet bör vi tänka oss ändamålet med denna nya informationella makt: det består i att balansera och kontrollera de övriga tre statsmakterna.

Traditionellt har pressen tilldelats rollen av en "fjärde statsmakt". Pressen utgörs emellertid av en samling privata affärsföretag medan biblioteken är public service, dvs en offentlig tjänst. Och medan t.ex. rundradiobolag i stil med YLE också är public service-företag är de inte kosmopolitiska såsom biblioteket, utan strängt bundna till de nationella regeringarna och underkastade dessas vilja.

Kännetecknande för biblioteksmakten är dess kosmopolitiska, överstatliga natur. Biblioteksmakten behöver behöver inte "försvara" sig med atombomber. I stället hjälper den oss att ställa dem som gör det till svars för sina lögner och brott.

Biblioteksmaktens teknologiska förutsättningar är numera synliga i form av internet, fri och öppen mjukvara, skivminnen, processorer och allehanda utrustning. Men ett svårt moment i biblioteksmaktens uppbyggnad återstår, nämligen att åstadkomma ett formellt maktövertagande och att stadfästa den nya makten i en grundstadga (grundlag; konstitution). För detta behövs vad H.G.Wells i slutet av 1920-talet kallade en öppen konspiration. Det krävs med andra ord en kollektiv politisk vilja. Denna vilja måste emellertid utgå ifrån biblioteket och organiseras enligt bibliotekets grundläggande informationella princip, dvs informationsfriheten.

Bibliotekets uppgift är inte (och bör inte heller i fortsättningen vara) att ställa upp något politiskt program. I stället - och i motsats till de politiska partierna - ska biblioteket nu och framledes erbjuda ett öppet rum för många olika politiska program. Men samtidigt kan och bör biblioteket vara en ordnande och organiserande kraft, som vakar över kontinuiteten i det mänskliga tänkandet och handlandet. Detta förutsätter att bibliotekarierna identifierar mänsklighetens viktigaste praktiska existensproblem och bidrar till deras lösning.

Inledning: Rösta per dator? | Fortsättning av samma ämne. Internet och demokrati


Prev  1   2   3   4   [5]   6   7   8   9   10   11   12   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23