Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

20 December
2009

Klimaforum09 på alternativkartan

[grundlagar] 

Klimaforum09 var medborgarorganisationernas svar på COP15. Den som följde med med i media har inte kunnat undgå det allmänna omdömet att FNs klimatkonferens i Köpenhamn var ett stort fiasko. Däremot har den, som är utlämnad åt mediernas nyhetsbevakning knappast ens hört talas om Klimaforum09, som också hölls i Köpenhamn den 7-18 december 2009. Till exempel finlandssvenska Hufvudstadsbladet nämnde visserligen Klimaforum09 en gång, vilket skedde 8.12. Då ingick följande stycke i Husis:

På alternativkonferensen Klimaforum09 möts klimatengagerade och representanter för medborgarorganisationer från hela världen för att diskutera konstruktivt ansvar och byta idéer. Konferensen ordnas i DGI-byen, en stor sporthall i centrum av Köpenhamn. Klimaforum09 räknar med tio tusen besökare från över hundra olika länder per dag.
Här kan man till exempel installera en applikation på mobilen som räknar ut användarens personliga koldioxidutsläpp..
- Den är helt gratis men fungerar än så länge bara på en Iphone och i Danmark. Men vi hoppas på att hitta samarbetspartners från andra länder och andra mobiltelefontillverkare, säger David Earle på Footprint Diary.
Bra att veta, ifall man skulle välja att bosätta sig i det varmast landet i Fennoskandien i stället för det kallaste och få en Iphone på köpet!

Men kasta inte yxan i sjön fast president Obama efter Nobels fredspris fick nöja sig med utmärkelsen "Climate Shame".

Som framgick redan av Hbls tidiga reportage var Klimaforum09 rätt stort. Kartan härunder visar varifrån deltagarna kom:

Klimaforum09 saknade uppenbarligen deltagare från Kina, vilket måste anses vara en allvarlig brist. Tydligen var det också tunnsått med deltagare ifrån Ryssland, såvida inte delegationen från Potyukanovo (den enda orten i Ryssland som är utsatt på kartan) var speciellt stor.

Men Klimaforum09 lyckades i motsats till COP15 åstadkomma en gemensam deklaration, A Peoples Declaration from Klimaforum09 som innehåller riktlinjer för hur klimatproblemen kan och bör lösas. Deklarationen har undertecknats av ca 360 organisationer och ett okänt antal tusen enskilda medborgare. Massmedierna har tillsvidare hållit tyst om dess innehåll. Här följer ett utdrag på engelska:

People’s movements embrace a number of alternative visions for society and concrete steps that must be taken in order to move towards a sustainable future while addressing the climate, water, food, and economic crises at the same time. Such a sustainable transition will begin by many different initiatives. Some of these steps towards sustainable transition are:
  • Food sovereignty and ecological agriculture: Uphold the rights of people, communities, and countries to determine their own systems of production, including farming, fishing, food, forestry, and land policies that are ecologically, socially, economically, and culturally appropriate to the circumstances. People’s, especially women’s access to and control over productive resources such as land, seeds, and water must be respected and guaranteed. Agricultural production must rely principally on local knowledge, appropriate technology, and ecologically sustainable techniques that bind CO2 in the diverse and native plant systems, bind water, and return more nutrients to the soil than were taken out. Food and agricultural production must be primarily geared towards meeting local needs, encourage self-sufficiency, promote local employment, and minimize resource use, waste and GHG emissions in the process.
  • Democratic ownership and control of economy: The reorganization of society’s productive units around more democratic forms of ownership and management, in order to meet people’s basic needs, such as employment creation; access to water, housing, land, health care, and education; food sovereignty; and ecological sustainability. Public policy must make sure that the financial system serves public interests and channel resources for the sustainable transformation of industry, agriculture, and services.
  • Energy sovereignty: A dramatic reduction of energy consumption especially in the enriched countries, combined with a mix of renewable and public energy sources such as solar, wind, geothermal, mini-hydro, wave, and tidal; the development of off-the-grid electricity distribution to secure energy supplies to communities; and public ownership of the grid.
  • Ecological planning of urban and rural zones: The aim is a radical reduction in the inputs of energy and resources and the outputs of waste and pollution, while encouraging locally based supply of basic needs of the citizens. An urban and rural planning built on social justice and equal service to all, reducing the need for transport. Promoting public transport systems such as light and high-speed rail-systems and bicycles, reducing the need for private motor vehicles and thus decongesting the roads, improving health and reducing energy consumption.
  • Education, science and cultural institutions: Re-orientate public research and education to meet the needs of people and the environment, rather than the present bias for developing commercially profitable and proprietary technologies. Research and development should be primarily an open and collaborative endeavour in the common interest of humankind. Eliminate patents on ideas and technology. Fair and just exchange of appropriate technologies, traditional knowledge, and indigenous innovative practices and ideas between countries should be encouraged.
  • An end to militarism and wars: The present fossil fuel based development model leads to violence, war, and military conflict over control of energy, land, water, and other natural resources. This is demonstrated by the US-led invasion and occupation of Iraq and Afghanistan, as well as militarization across the globe in regions rich in fossil fuels and other natural resources. Peasants and indigenous communities are also being violently displaced from their lands to make way for agrofuel plantations. Trillions of dollars are spent on the military-industrial complex, thus wasting enormous material and human resources, which should instead be devoted to implementing a sustainable transition.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

05 January
2010

Om banker och bibliotek

Kommentar till intervjun med Alberto Manguel i Klassekampen 29.12.2009
[grundlagar] 

"For meg er det derfor helt avgjørende at biblioteket får utgjøre samfunnets sentrum.
- I stedet for banken?
- I stedet for banken! Banken er på sett og vis sin egen metafor. Ordet skaper verden som igjen skaper ordet - men banken produserer jo ingenting annet enn penger. Dét er ingen kreativ prosess".

--Alberto Manguel
Klart att biblioteket, inte banken borde stå i centrum. Men hur skiljer sig egentligen biblioteket ifrån banken?

Tänk dig ett bibliotek, som åtagit sig att bevara, ordna och presentera en verkligt högklassig ekonomisk information för sina besökare. För att klara av denna uppgift borde väl detta ekonomi- och finansbibliotek införliva bankernas informationstillgångar bland sina samlingar?

Å andra sidan: för att kunna förvalta kapitalet väl och investera klokt behöver bankirerna ha tillgång till all möjlig relevant information och kunskap. Och var finner de den? Jo, i biblioteket.

Gemensamt för biblioteket och banken är att båda sysslar med information management. Jag vet inte om det stämmer, som Alberto Manguel påstår, att biblioteket är kreativt medan banken inte är det. "Banken producerar ju ingenting annat än pengar", säger Manguel. Men även om vi går med på påståendet att "pengarna" själva är "ingenting", så måste det nog erkännas att banken producerar information, dvs information som behövs för att förvalta pengarna. Samtidigt kan konstateras, att tyngdpunkten i bankernas informationsproduktion förskjuts (har förskjutits) till programmeringen av deras datorer.

Inom biblioteket pågår en motsvarande utveckling. Det digitala biblioteket är det programmerade biblioteket där software hamnat i centrum för vad man kanske kunde kalla bibliotekets kreativa process.

Bibliotekets skapande process består inte, som man med utgångspunkt i Manguels uttalande skulle kunna förledas att tro, i att vara (eller vara bärare av) "ordet", som "skapar värden, vilka i sin tur skapar ordet". Men liksom sin släkting banken producerar också biblioteket viktig och nödvändig information - alltså den information, som sammanfattningsvis brukar kallas metainformation, och som också kan beskrivas med begreppet dokumentation, dvs registrering, katalogisering, klassificering och presentation av informationen. Därtill ska ju biblioteket fungera som "mänsklighetens minne", dvs den institution som har till uppgift att reproducera tidigare och nuvarande generationers information med tanke på kommande släktled - vilket onekligen också innebär skapande moment.

Men anmärningsvärt nog är det i det nuvarande skedet är det transnationella IT-korporationer typ Google och Amazon som till stor del driver och utformar denna skapande biblioteksverksamhet.

Det slår mig att Manguel ( i Klassekampens intervju 29.12.2009) intresserar sig föga för biblioteket som sådant och som en grundläggande samhällsinstitution. Detsamma gäller hans förhållningssätt till bankväsendet. Han tycks inte begripa den ovannämnda släktskapen -- och konvergensen -- mellan banker och bibliotek, att bägge två är stora informationsbehandlare. Därför inser han inte heller att det handlar om ett förhållande (en relation) mellan två institutioner, som håller på att omvandlas (på ett spännande sätt!) pga digitaliseringen.

Att ställa biblioteket i centrum i stället för banken, vad skulle det innebära? För Manguel: ett annorlunda samhälle där läsning och självreflexion värderas högre än i det nuvarande. Mot detta kan invändas, att såväl bankerna som biblioteken bjuder på ett specifikt motstånd, som inte kan brytas enbart med värdeomdömen. Ger Manguels värdeomdöme någon utgångspunkt för hur dessa relativt inerta -- tröga och sega -- strukturer kunde och borde reformeras? Jag vill påstå att det inte är till någon större nytta i det avseendet. Det kan trots allt tjäna som klok förmaning, som i så fall riktar sig till individen snarare än till samhället: bry er inte så mycket om pengarna, läs och reflektera i stället vidare! Men de som följer denna uppmaning torde närmast vara ... läsande och reflekterande individer.

För att inte själv träffas av samma invänding ska jag försöka skissera några idéer om de nödvändiga bank- och biblioteksreformer, som samhället står inför.

A propos bankerna så skulle det gälla att få igång en diskussion om demokratisk kontroll av deras informationstillgångar. Finansglobaliseringen har skapat ett behov av global demokratisering av finansinformationen. Allmänheten borde få bättre insyn både i hur informationstillgångarnas förvaltas och i informationen som sådan. Här borde också biblioteket kunna spela en större roll än det gör idag. (Dagsläget är prekärt; ett oroväckande exempel är avtalet mellan EU och USA om de amerikanske myndigheternas tillgång till SWIFTs databaser; jfr http://blogi.kaapeli.fi/book/303 ; och http://blog.spinellisfootsteps.info/post/2009/12/14/SWIFT-Action-Needed) Grunden för ett sundare bankväsende skulle kunna läggas genom sträng reglering och/eller avskaffande av bankräntorna. Denna riktningsgivande idé ligger faktiskt också i linje med gammmal visdom, dvs motviljan mot ocker (åger), som kommer till uttryck i världsreligionerna.

Global skatt på finansiella transaktioner borde införas. Detta diskuteras numera -- som en följd av finanskraschen 2008 -- också av staternas regeringar. Sålunda föreslog Gordon Brown nyligen att en global sk bankskatt borde införas. (jfr http://blog.spinellisfootsteps.info/post/2009/11/08/No-Taxation-without-Denuclearization) Men i Gordon Browns m fl:s tappning skulle bankskatten i första hand hjälpa till med att rädda det nuvarande finanssystemet, i stället för att i grunden förändra det.

Vad man inte talar om i regerings- och kapitalistkretsar är att intäkterna från bankskatten skulle kunna ersätta räntorna som bankernas inkomstkälla. Detta naturligvis under förutsättning att man genom politiska beslut skulle satsa på att utveckla statliga banker, andelsbanker, postbanker och sparbanker i stället för på profitinriktade affärsbanker och spekulerande penningfonder.

Dessa icke-vinstgivande banker skulle kunna leva på sina transaktionsinkomster, dvs på inkomster från beskattning av sina finansiella transaktioner och på sina transaktionsavgifter. I takt med att penningväsendet digitaliseras kan bankernas löpande verksamhet i allt störe utsträckning skötas av dataprogrammerare och -tekniker. Förvaltningen av det internationella finanssystem, som skulle byggas upp med hjälp av digitala informationsnät och med utgångspunkt i globala transaktionsskatter, borde skötas av en särskild organisation av det slag som skisserats av Lieven Denys och Heikki Patomäki i deras utkast till ett internationelt avtal om valutaväxingsskatt (http://www.nigd.org/ctt).

Också biblioteken kunde eventuellt finansieras med bankskatteintäkter åtminstone till den del som dessa axlade finansinspektionens uppgifter.


Ovanstående ingår även som en kommentar till Anders Ericsons inlägg i bloggen Se også.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

20 March
2010

Biblioteksdebatt i Slaget efter tolv

Förberedande anteckningar
[grundlagar] 

Slaget efter tolv. Radio Vega fredag  kl 12.10.  Biblioteksdebatt
19 mars 2010
Behövs en nytt jättebibliotek i Helsingfors centrum? Innebär ett nybygge eventuella nedläggningar av filialer? 
Vilka tjänster skall biblioteken erbjuda i framtiden då tekniken utvecklas? Kan det fysiska biblioteket rent av bli onödigt? 
I panelen: bibliotekschef Maija Berndtson, Lasse Liemola från SFP och pol mag Mikael Böök. Debatten leds av Leo Gammals. 

Förberedande anteckningar

Behövs en nytt jättebibliotek i Helsingfors centrum? Innebär ett nybygge eventuella nedläggningar av filialer?  Kampen om sidobiblioteken i Parkstad, Vallgård, Mosabacka, Bocksbacka m fl var en äkta kulturstrid mellan hjärntvättade byråkrater och tänkande medborgare. Till exempel förslaget att lägga ned Vallgårds bibliotek måste betecknas som barbariskt.

Ja, det behövs ett ny biblioteksbyggnad i Helsingfors centrum. Den ifrågavarande byggnaden ska vara huvudbibliotekets byggnad.   Arkitektoniskt bör den byggnaden ha en klar identitet. Den ska vara fristående, m a o inte integrerad i ett affärskomplex eller en hypermarket typ Sello i Esbo. Men det behöver ändå inte vara ett jättebibliotek.  Hallå där redaktören, varför utgår du ifrån att det ska vara ett jättebibliotek?

Ett nybygge behöver inte  innebära nedläggning av filialer. Men om frågan ställs sådär, så  är jag emot nybygget och för att bevara och utveckla filialerna.

Allmän utgångspunkt: Biblioteket är en växande organism (Ranganathans femte biblioteksvetenskapliga lag.)

I dagens Helsingfors är politiker och bibliotekarier glädjande nog samstämmiga när det gäller att försvara och bevara de allmänna biblioteken. Jag tror det beror på att biblioteket alltid  har varit ett undantag i den allmänna kapitalistiska utvecklingen. Biblioteket har inte varit, är inte, och kommer inte heller att bli en kommersiell tjänst. Bibliotekets bastjänster är inga handelsvaror. Krämarna, fabrikörerna och bankirerna har tillsvidare inte kommit åt biblioteket, eftersom detta är en grundsten i civilisationen. Inte i den västerländska civilisationen, utan i alla civilisationer.

Men tyvärr sticker politiker och bibliotekarier huvudet i busken. "Sparåtgärdernas" orsaker är globala. De kan  spåras tillbaka till Världshandelsorganisationen  WTOs avtal om tjänstehandel, GATS, från mitten av 1990-talet. 

Vilka tjänster skall biblioteken erbjuda i framtiden då tekniken utvecklas? Kan det fysiska biblioteket rent av bli onödigt? Mikko Leistis utgångspunkt, att Helsingfors stadsbibliotek bör vara världsbäst, är tragikomisk. Den utgår ifrån att länder och städer ska konkurrera med varandra.

Jag skulle vilja att Helsingfors stadsbibliotek blir en mäktigare lokal makt, och att det skulle  samarbeta med biblioteken i det övriga Europa och på globalplanet för att skapa en global motmakt.

Bibliotekens uppgifter har ända sedan första början varit oerhört mångsidiga. Biblioteken är  ett gemensamt externt minne. Bibliotekens tjänster har alltid behövts  för t ex samhällets ekonomiförvaltning, kultur och språkutveckling, utbildning, mellanfolkliga relationer och för underhållning. I framtiden ska biblioteken fortsätta att erbjuda alla  de tjänster som det har erbjudit hittills, men dessutom kommer biblioteken, tror jag, också att i högre grad än hittills få en styrande roll i samhället. 

Vad menas med "det fysiska biblioteket"?  Hur skulle "det fysiska biblioteket" kunna bli onödigt? Skulle det ersättas av ett metafysiskt bibliotek? 

Varför vill vi så gärna säga, att boken är fysisk men att eboken  inte är det, eller att det digitala biblioteket inte är ett fysiskt bibliotek?  Det tycks bero på en uppfattning om att elektroner inte vore fysiska. Vid närmare eftertanke torde ändå knappast någon hålla fast vid en sådan uppfattning. 

Internetutvecklingen gör visserligen varje människa till sin egen bibliotekarie. Att navigera på webben och att för sin egen del bringa ordning i den information som finns där innebär  just detta. Men därmed blir yrkesbibliotekarierna ingalunda överflödiga.  Tvärtom kommer vi antagligen att behöva stadfästa bibliotekets och den yrkesmässiga (utexaminerade) bibliotekariens roll  i grundlagen. Såväl globalt som lokalt kommer biblioteksväsendet att bli en  fjärde statsmakt, som balanserar och kontrollerar de tre traditionella (legislativa, exekutiva och dömande) statsmakterna och som sköter förvaltningen av internet (internet governance). 


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

20 June
2010

I Onkalo

[grundlagar] 


(Efter förevisningen av Michael Madsens film "Into Eternity" på Tamminiemi Camping i Lovisa.)

Onkalo är berättelsen om var vi är.
Vi är i den orten och den orten är i oss.
Onkalo är vårt nu.
Vi borde inte ha kommit utan vi borde ha vänt men vi är ju redan här och kan bara skratta lite generat för det var ju inte meningen och det måste ni fråga någon annan för jag bor i en annan värld.
"Men vi bor ju i samma."
Jag skulle vilja träffa statsminister Kiviniemi för att dela min erfarenhet med henne och kanske berättelsen om oss jag menar att jag skulle vilja fråga henne. Om hon kunde hjälpa mig.
Jag tror att hon gärna ville men tyvärr inte kunde eftersom vi befinner oss i "en viss i verkligheten existerande utsträckningsmodus" vad det nu betyder men jag kan inte heller något annat.
Ack, kära Mari! Borde du inte vända ryggen mot Onkalo?
Men du står i vindriktningen och kan endast rygga tillbaka.
Hjälp mig! Jag vill rygga tillbaka mot vinden!


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

04 August
2010

Borgmästare för fred?

[grundlagar] 

I en notis från Associated Press läser jag om Tadatoshi Akiba, mannen som grundade "Borgmästare för fred". Japanen Akiba har nyligen tillsammans med några kinesiska aktivister tilldelats Ramon Magsaysay-priset, som anses vara Asiens svar på Nobels fredspris. Akiba fick Magsaysay-utmärkelsen bl a för att han grundade "Borgmästare för fred", en rörelse som på några år har spritt sig över världen.

Lovisabo som jag är skulle jag väldigt gärna se att stadsstyrelsen anslöt också min hemstad till "Borgmästare för fred". Jag har talat med Timo Virtala på Lovisas fredsforum om saken. Inte oväntat visade han sig vara av samma åsikt.

"Borgmästare för fred" hyser trots namnet inte bara den vaga förhoppning om allmän världsfred som väl många av oss går och bär på, utan ett alldeles klart och konkret mål. Rörelsen vill nämligen pressa på regeringarna att sluta ett avtal om bannlysning och avskaffande av alla kärnvapen till år 2020.

Tadatoshi Akiba är, som läsaren kanske redan har räknat ut, namnet på Hiroshimas borgmästare. Tadatoshi var 3 när staden atombombades av USA. Vid det här laget har drygt fyratusen städer och kommuner i 144 länder genom sina högsta beslutsfattare gått med i hans rörelse. Möjlighet att underteckna rörelsens appell ges på nätet via www.mayorsforpeace.org.

Enligt nätsidan har Varkaus och Nousiainen tillsvidare anslutit sig från Finland. Det demilitariserade Ålands huvudtstad Mariehamn finns också på listan. Men Lovisa saknas fortfarande!

Kloka människor engagerar sig enbart i saker som går att ändra på. Kärnvapnen är människornas eget påfund. Det bör således vara möjligt för människorna att avskaffa dem. Om vi bara vågar göra det.

Östra Nyland 5.8.

We must refuse “to be transfixed by the actions of other people, the truths of other times,” [Howard Zinn] writes in The Bomb. This “means acting on what we feel and think, here, now, for human flesh and sense, against the abstractions of duty and obedience.” - Marcus Raskin


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

22 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender

Med anledning av anslagen mot Wikileaks och Julian Assange
[grundlagar] 



Varning till läsaren: Nedanstående text fick genast hård kritik av en vän. "Skulle du inte kunna koncentrera dig på Wikileaks", sade vännen, "i stället för att ta upp alla de där svåra fast i och för sig viktiga sakerna i en enda artikel?"

1

Underrättelseväsendet gör sig påmint. YLEs reportage den 14.8.2010 om Rysslands, USAs och Tysklands svällande spionorganisationer är ett exempel på att fenomenet också har noterats av journalisterna i massmedia. Vad dessa journalister däremot inte tycks vilja medge, än mindre delge sina läsare, lyssnare och tittare, är att den globala polisstaten redan är här.

Angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt det senaste anslaget mot dess talesman Julian Assange borde ge en tankeställare om var vi står. Att det rör sig om en smädelsekampanj, som har igångsatts av internets och Wikileaks' fiender, torde var och en begripa. Däremot saknar tyvärr många mod att säga det rent ut.

Misstankarna faller givetvis omedelbart på Pentagon och CIA , men de makter som kan tänkas vilja skada Wikileaks är förvisso spridda över hela världen. Någon annan agentbyrå i något annat land kan också ha passat på att slå till.

Om atombomberna 1945 och det faktum att vi fortfarande lever i atomåldern är den grundläggande orsaken till det nuvarande statssystemets ohållbarhet så är internet den utlösande faktor, som har försatt systemet i en dödlig kris. I stort sett är det internets uppkomst och snabba utbredning över jordklotet som förklarar den politiska händelseutvecklingen i världen efter Sovjetunionens sammanbrott. (Dessutom spelade ju den digitala informationsteknologins genombrott på 1980-talet inte heller någon liten roll i den utveckling som bringade Sovjetimperiet på fall, något som bl a sociologen Manuel Castells har framhållit.)

Internet är, med vetenskapskrönikören Tor Nörretranders' träffande uttryck, stedet som ikke er (Platsen som inte finns. En bok om internet 1998). Det digitala informations- och kommunikationsnätet fungerar vid sidan av det globala politiska systemet och skapar därigenom ett slags permanent global dubbelmakt. Internets själva existens ger upphov till en ny maktfördelning, dvs det traditionella politiska systemet (imperierna, staterna) förlorar en del av sin makt, och i motsvarande grad vinner världens folk mer makt åt sig. Internet är en spirande ny, fjärde statsmakt, vid sidan av Montesquieus traditionella tre statsmakter som internet förmår balansera och hålla i schack. Internet, den fjärde statsmakten, innebär ett steg i riktning mot människans befrielse.

Människans frihet består som känt inte minst av informationens och kommunikationens friheter, dvs åsikts- och religionsfriheterna samt yttrande- och pressfriheterna (fast internet har gjort "pressfriheten", som hör till tryckpressens epok, till ett något förlegat ord.) Avgörande för framtiden är huruvida människorna fortsätter att låta sig luras av de regeringar, underrättelsetjänster och storföretag som undertrycker och begränsar människans frihet i "den nationella säkerhetens" namn eller i syfte att inhängna och monopolisera så kallad "intellektuell egendom".

Vilket utslag ger angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt då det senaste anslaget mot dess talesman Julian Assange på frihetens barometer?

"Under de senaste dagarna har det i medierna framstått som att Reportrar utan gränser har en konflikt med nätsajten Wikileaks. Det stämmer inte." Så uttalade sig Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige redan några dagar innan tabloidpressen kastade sig över nyheten om anklagelserna mot Assange. Jesper Bengtsson skrev vidare:
Tvärtom har Reportrar utan gränser i flera år uttryckt sitt stöd för Wikileaks arbete, till exempel vid publiceringen av en video som visar hur amerikanska styrkor 2007 dödade två journalister och flera civila i Bagdad.
I samband med publiceringen av drygt 91 000 dokument från kriget i Afghanistan riktade organisationen dock kritik mot Wikileaks. Efter att ha granskat dokumenten och lyssnat på synpunkter från bland andra människorättsorganisationer i Afghanistan drog Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris slutsatsen att det finns stora etiska problem förknippade med att publicera uppgifter om enskilda afghaner som arbetat för de internationella styrkorna i Afghanistan. Problem som även Wikileaks grundare Julian Assange erkänt i flera intervjuer. Han har bland annat bett Amnesty om hjälp med att granska de publicerade dokumenten.
Dessa synpunkter på publiceringen ändrar inte – varken i princip eller i praktiken – det faktum att Reportrar utan gränser och Wikileaks arbetar för samma sak: medborgarnas rätt till fri, oberoende information.
(Citerat från nätsidan: "Reportrar utan gränser och Wikileaks har samma mål" 17.8.2010).
Gott och väl. Men frågan är om det längre räcker att försvara "medborgarnas rätt till fri, oberoende information". Jag tror att det är dags att skrida till angrepp på bred front mot de krafter som egentligen helst skulle vilja köra ned inte bara Wikileaks utan internet som sådant.

2

Den grundläggande orsaken till att vi tvingas framleva i en global polisstat kan sammanfattas i ett ord: atombomben. Alltsedan augusti år 1945 har imperiernas och staternas "suveränitet" varit obsolet. Det tidigare, "clausewitzka" förhållandet mellan politiken och kriget gäller inte längre, vilket inte minst guerillorna och terroristerna (så framgångsrika som de ur en strikt militär synvinkel har varit) har bevisat. Vätebomben, satelliterna, genmanipulationerna, robotiken och nanotekniken har bara understrukit den "suveräna" statliga politikens inklusive krigföringens ohållbarhet.

De nukleära och postnukleära massförintelsevapnen utgör trots alla påståenden om motsatsen alls inget "försvar" av staternas territorier och befolkningar. De är kriminella hot mot hela människosläktets existens. Deras betydelse inskränker sig till att skapa rädsla och undergivenhet hos alla människor precis som George Orwell kunde förutse redan under andra hälften av 1940-talet i sin kända roman 1984.

I skuggan av de apokalyptiska storpolitiska hoten frodas de militärindustriella komplexen, underrättelstjänsterna och de internationella brottssyndikaten. Kriget kan visserligen inte längre i samma mening som tidigare vara en fotsättning på politiken. Däremot tjänar kriget mer än någonsin som en förlängning av ekonomin.

Det är så vi bör analysera och förstå t ex krigen i Irak och Afghanistan. Dessa "krig mot terrorismen" åsamkar onekligen de deltagande staterna (läs: folken; skattebetalarna) stora kostnader. Men, som det så riktigt har påpekats, "dessa enorma kostnader är någon annans lika enorma intäkter". Vidare: "chimären om kriget mot terrorismen är kritisk för att upprätthålla en kontinuerlig intäktsström" (jag lånar dessa utmärkta formuleringar ur Torbjörn Sasserssons artikel Wikileaks visar kriget som affärsidé på sajten Sourze.se 19.8.2010).

Följande avsnitt gillade vännen inte heller. "Är det här ett manifest eller varför börjar du här plötsligt kräva att läsaren ska göra olika saker?", frågade vännen som fick läsa texten innan jag skickade iväg den. Men, skrivet står skrivet.

3

  • Kräv nukleär avrustning och avveckling av det som en gång i tiden kallades "atomer för fred", dvs kärnkraftverken. Kräv där du står, dvs i ditt land eller i din världsdel. Stå upp för en denuklearisering av EU och Europa! Medverka till att bygga upp en europeisk medborgarrörelse för en nedrustning av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapensystem. Ut med de sista amerikanska atombomberna! Bidra till att avslöja hyckleriet om den klimatvänliga kärnkraften. Stöd medborgarorganisationernas blockad av kärnkraftverken i Olkiluoto 28.8.2010!
  • Genom informationen på internet, som har hjälpt med att sprida böcker och artiklar av oberoende forskare och specialister, har vi slutit oss till att den officiella historien om händelserna i New York och Washington 11 september 2001 är djupt osann.
    Det senaste tillskottet till den oberoende forskningen kring 9/11 gav skribenterna i februarinumret 2010 av den vetenskapliga tidskriften American Behavioral Scientist. De kommer fram till misstanken att 9/11-attackerna utgjorde ett statligt brott mot demokratin (a state crime against democracy, SCAD).
    Den officiella berättelsen om 9/11 har gett de mest omhuldade falska förevändningarna till krigen i Afghanistan och Irak. Men dessa krig är också, oberoende av hur vi bedömer 9/11, brottsliga angreppskrig.
    George W Bush och Tony Blair bör därför ställas inför domstol misstänkta för krigsförbrytelser och massmedia bör publicera resultaten av den pågående, oberoende undersökningen av 9/11. Den oberoende undersökningen måste föras vidare tills man når klarhet om exakt hur brotten utfördes och vem som egentligen låg bakom.
  • Hotet mot internet och därmed mot människans frihet kommer, som ovan har antytts, från politiska makthavare som inte vill gå med på den nya globala maktfördelning som internet medför. Dessa makthavare missbrukar den digitala informationsteknologin och nätet till att övervaka och spionera på medborgarna. Deras agenter nästlar in sig i IT- och internetföretagen. Ett oroväckande exempel ger nyheterna om investeringssamarbetet mellan CIA och Google i upstart-företaget Recorded Future (Inspelad Framtid). Eftersom internet ändå fortsätter att urholka makthavarnas positioner skrider de också till repressiva åtgärder, vilket det senaste fallet med Wikileaks tydligt visar.
    Ett hot mot internet lurar också i telekombolagens och underhållningsindustrins snikenhet, som har lett till att man börjat tumma på nätets neutralitet. Nätneutralitet innebär att trafiken på nätet förmedlas opartiskt oavsett avsändare och mottagare. Nätneutraliteten kan jämföras med religionsfriheten; det är en princip som staten kan slå fast och upprätthålla. Men annars gäller det att skilja internet från staten såsom det tidigare gällde (och fortfarande gäller) att hålla staten isär från kyrkan. För övrigt behöver internet ingen president eller regering eftersom nätverket är självstyrande. På nätet regerar människorna sig själva, det är folkmakt, med andra ord: demokrati.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

24 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender (uppdatering 24.8.)

[grundlagar] 

Nicholas Mead skriver (snabböversättning: Google translate och Mika):

Pentagons öppna fientlighet mot Wikileaks är väl känd och det är mycket möjligt det här är en smädelsekampanj, men om det är det det handlar om, så har kampanjen genomförts ganska dåligt hittills. Det kan också vara fråga om svikna förhoppningar hos en kvinna som legat med honom efter att hon fått reda på att han också hade legat med en annan kvinna. Man förmodar att kvinnorna samarbetade eller hade förbindelser med samma organisation som hade inbjudit Assange som talare. Den ena av kvinnorna kan ha upprörts över att han roade sig med dem båda. I sin ilska kanske de beslöt - eller de kan också ha tvingats av utomstående krafter - att smutskasta honom som hämnd, eller så kan den ena ha övertalat den andra att göra en gemensam anklagelse mot ett löfte om något slags ersättning. Det är underförstått att den andra inblandade kvinnan är något yngre än Anna Ardin. Det är svårt att säga något mer förrän Assange offentligt talar om exakt vad som hände under de ifrågavarande nätterna. I slutändan kan det komma att bli fråga om vad exakt vad offren menar med och hur lagen definierar "ofredande" "
Nåjo. Man kan spekulera. Anna Ardin var otvivelaktigt Julian Assanges presskontakt under dennes sverigebesök. Hon är sjukskriven, säger den kristna Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud till Newzglobe. Men vad i all världen är Newzglobe och kan man lita på dess uppgifter? Hur som haver kunde väl frilansredaktör Nicholas Mead (vem är han, förresten?) ha tillagt, att vi har rätt att vänta oss ett uttalande från Anna Ardins sida, dvs om exakt vad som hände eller inte hände den där natten, särskilt som Julian Assange faktiskt redan har lagt fram sin syn på saken i Al Jazeera och i Aftonbladet. Se Aftonbladet 22.8.2010: ”Jag har varnats för sexfällor”. Nu berättar Wikileaks grundare Julian Assange om våldtäktsanklagelserna.
– Det jag kan säga är att jag aldrig, haft sex med någon på ett sätt som inte byggt på total frivillighet från båda sidor.
sade Assange till Aftonbladet. "Hur skulle du vilja sammanfatta denna lördag" [dvs 21.8.], frågade Aftonbladets reporter Oisín Cantwell av Julian Assange.
Assanges svar:
– Vare sig åklagare eller polis har varit i kontakt med mig. Men jag är glad för att svenska myndigheter så snabbt värderade kvinnornas berättelser och la ner anklagelserna om våldtäkt. Tydligen är det så att en åklagare med högre rang tog över utredningen och ändrade beslutet om att anhålla mig.
– Den första åklagaren bör kritiseras. Så även media som blint rapporterade om anklagelserna.
Medierna, ja,och särskilt då moralens högsta väktare, dvs tabloidtidningarna. För övrigt: läs Wall Street Journals (som utges i tabloidformat utomlands) reportage om Wikileaks' finanser. Därav framgår bland annat, att i Australien är Wikileaks registrerat som bibliotek. Vilket är en glädjande nyhet för alla dem som menar, att också internet är ett bibliotek.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

25 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender (uppdatering 25.8)

Raffi Khatchadourian (New Yorker); Ray McGovern (Boiling Frogs Post)
[grundlagar] 

Bakgrund till Assange-affären:

  • Raffi Khatchadourian avporträtterar Julian Assange i en New Yorker-essä som publicerades 7 juni 2010. Utgångspunkt: hur Assange arbetade med Collateral Murder-filmen i våras, på Island.
  • Ray McGovern i en längre intervju om (världs)läget tillsammans med Sibel Edmonds och Peter B. Collins. Fokus är på Wikileaks mot bakgrunden av Afghanistankriget, situationen i Pakistan (inte naturkatastrofen) och krigshotet över Iran (Jeffrey Goldbergs artikel mm). Man kan lyssna på intervjun via sajten Boiling Frogs Post. Det här materialet publicerades 21 augusti. Mc Govern, som arbetade i 27 år för CIA, betonar att Assange handlade ansvarsfullt när han gick via New York Times innan han lät Afghanistandokumenten komma i dagen. Men varför har Afghanistandokumenten fått så mycket publicitet i stormedia, undrar Sibel. Cui bono?
    Mc Govern kallar Wikileaks-Internet femte ståndet. (Jämför vad jag säger om fjärde statsmakten ovan). Sibel verkar misstänksam.
    För bakgrund till bakgrund: Wikipedia-artikeln Veteran Intelligence Professionals for Sanity (August 2010 Memo).


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

01 September
2010

Intryck från Olkiluotoblockaden i Jean-Yvons sällskap

[grundlagar] 


1.

Hemma i kärnkraftsstaden Lovisa efter Olkiluotoblockaden 28.8. och kärnavfallsseminariet i Raumo 29.8 (och efter en mellandag med migrän, som jag ska återkomma till) läser jag EBLIDA-ordföranden Gerald Leitners ledare i föreningens varannan månad utkommande nyhtesrapport. EBLIDA är paraplyorganisationen för biblioteksföreningarna i Europa. Leitner uppmanar “alla” (läs: alla yrkesbibliotekarier inom EU) att fundera på vad man ska svara EU-kommissionen angående kulturen i framtiden. Kommissionen har nämligen inbegärt utlåtanden om EU:s “kulturstrategi” av alla, inklusive av Ny Tids läsare, före deadline i december.

Men kunde inte Gerald Leitner ha kommit på någonting mer aktuellt och angeläget än detta, att vi ska ägna hela hösten åt att fundera ut några goda råd åt EU-kommissionen?

Varför sviker Yrkesmannen och -kvinnan oavbrutet sina kollegor Medborgaren och Medmänniskan? Jag tänker nu inte bara på Bibliotekarien, utan också på Vetenskapsmannen för att inte tala om Journalisten. Jo, för att “all professions are conspiracies against the laity” (sagt i pjäsen Doctor's Dilemma, skriven av George Bernard Shaw). Alla yrken är konspirationer mot lekmännen.

Det är därför yrkesjournalisterna inte kunde tala om för läsarna att Olkiluotoblockaden på lördagen 28.8. var europeisk och internationell med deltagare från bl a Sverige, Frankrike, Ryssland och Vitryssland och med understöd av organisationer och rörelser i många fler länder.

Sådant noterar bara kulturtidskrifter i mediamarginalen. Om ens de.


2.

Senaste lördag roade sig Jean-Yvon Landrac från Bretagne och undertecknad från Östra Nyland med att
plocka svagt radioaktiva svampar i Euraåminne. Lingonen höll just på att mogna. Vad kunde vara bättre för kropp och själ än en avstickare till skogs efter de första hektiska försöken kl 06.00 - ca 08.30
att blockera motorvägen mellan Björneborg och Raumo vid avtaget till kärnkraftverken och EPR-bygget längst ute på Olkiluotoudden 12 km västerut!

Jean-Yvon, som representerar nätverket Sortir du nucléaire (Ut ur kärnkraftssamhället!), hade försökt prata polisen till rätta, varvid polisen artigt hade påpekat: “je ne parle pas français” . Då hade min franske vän övergått till att tala tyska men polisen hade bara fortsatt att skaka på huvudet. Och Jean-Yvons engelska uttal hade låtit mycket frankofont. Och jag, som gått på Cours de civilisation française vid Sorbonne år 1966, hade fått fungera som tolk.

Polisen nekade oss tillträde till Olkiluotovägen med förevändningen att TVO (bolaget) inte tog emot några besökare denna lördag. - “Följer polisen order från bolaget?”, undrade Jean-Yvon, vilket jag översatte för konstaplarna, som hade spärrat av huvudvägen till Olkiluoto ett par hundra meter från vägskälet. Den frågan ville de inte ta ställning till.
Det var därför vi insåg det goda med att för en stund avlägsna oss från den direkta aktionens tanke- och känslomässiga universum. Under vår skogsvandring hann vi också samtala om det ena och det andra . Bl a kom vi in på tolkningen av ordet “conscience” , som ju kan betyda medvetande men också samvete. “Science sans conscience n'est que ruine de l'âme” (vetenskap utan samvete är blott själens ruin) , citerade Jean-Yvon. Pascal? undrade jag med hänvisning till 1600-talsfilosofen. Nä, Montesquieu, skulle jag tro, sa Jean-Yvon osäkert, refererande till 1700-talsstatsvetaren. Att redan 1500-talsförfattaren Rabelais hade insett och formulerat denna sanning hade vi båda glömt.


3.

Alla rapporter från kampen mot kärnkraftsinustrin och det militärindustriella komplexet (två sidor av samma mynt, les deux faces d’une même pièce ) är tillrättalagda efterhandskonstruktioner; hur det verkligen var kan ingen beskriva. Inte ens subjektivt. Till vår förvåning hejdade ingen ordningens väktare Jean-Yvon och mig när vi klev ut ur skogen ett stycke nedanför polisspärren och fortsatte längs vägen i riktning Olkiluoto.

Bakom en vägkrök mötte vi åter Rabelais' ande, denna gång i form av gatuteater och bykarneval.
Aktivisternas förtrupp hade med armarna sammanlänkade genom plast- och plåtrör öppnat en andra frontlinje några hundra meter bakom ordningsmaktens hyvudstyrka genom att lägga sig på rygg över den asfalterade bilvägen och cykelvägen och emellanåt också över den mindre sandväg, som polisen höll öppen för att erbjuda Olkiluotoborna passage till och från sina hem. Olkiluotoborna är tydligen splittrade i kärnkraftsfrågan: endel lät oss uttryckligen förstå att de stödde oss, andra verkade generade eller rentav förargade. En man gjorde också ett halvhjärtat försök att forcera blockaden med sin bil, men stannade upp när Jean-Yvon resolut satte sig på kylaren. Polisen ingrep också och dirigerade den uppretade bysbons bil över en sidoväg.

Den kvinnliga rap- och dansensemblen “The Scandinavian Punks”, ledd av teaterstuderanden Emmi Uimonen, agerade cheerleaders för aktivistlaget. Såhär kunde det låta:

Nostetaan Suomi korkeelle tähtiin
vaihda ydinvoima luontoon, sen aika jo nähtiin
millaista mainetta tästä saa?
Suomi on radioaktiivisin maa


Lobbari hoi, lobbari, oi!
Mulle mielipteen annoit
ja illallisen, kultahampaan
laumaasi sait uuden lampaan

4.

Med oss hade vi Nils-Axel Mörner, en berömd geolog, som på 1980-talet var ordförande för Internationella Unionen för Kvartär Forskning (INQUA), vars medlemmar studerar förändringarna i miljön under den yngsta perioden i vår jords historia. Denna sk postglaciala fas omfattar bara de senaste 2,6 miljoner åren.

Enligt dr Mörner är berget, där nationens regering, riksdag och media vill gömma det högaktiva avfallet från Olkiluoto, ett mycket olämpligt val. Mörner, som bedrev fältstudier på platsen, kallar ingenjörernas beräkningar en geologisk skymf. De i och för sig kompetenta och skickliga räknenissarna har siktet inställt uteslutande på nutiden, kritiserar han. Den geologiska expertisen i Finland är för sin del feg och håller käft. En professorskollega tog visserligen till orda för några år sedan -- när han blev pensionerad och äntligen vågade tala ut! Men i sin stora besvikelse över regeringens kärnkraftspolitik beslöt han att återgå till sin grundforskning, berättade Mörner på uppföljningsseminariet.
Vilket osvikligt leder tankarna till Voltaire, som lät Candide & Co avsluta sina dagar med att odla kål. Fast Voltaire själv upphörde ju ingalunda med sin kamp mot makterna.

A propos Voltaire så hade vi också med oss Pirkko Lindberg, författaren till boken Candida (1996). Lindberg har nyligen utkommit med tegelstensromanen Hotell Hemlängtan , som jag lånade för att läsa härnäst och som jag också kunde ha använt för att slå polisen i huvudet med. Men polisen uppträdde på det stora hela korrekt mot demonstranterna så det behövde jag aldrig göra.

Jag tror att migrän är ett slags sinnessjukdom av privat och relativt kortvarig natur. Inte oavbruten och offentlig, som kärnkraftsssamhällets galenskap.


Mikael Böök

Publicerad något förkortad i Ny Tid 3.9.2010

IndyMedias reportage på engelska och på franska.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   följande artikelblock

07 September
2010

Vi lever i ett digitalt panoptikon

[grundlagar] 

Följande är min kommentar till (och i) Lars Gustafssons blogginlägg Utilitarismens eländiga kraftlöshet 29.8.2010. Lars G:s inlägg föregicks av hans utträde ur det svenska Piratpartiet.

Det var inte Horkheimer-Adorno utan Habermas som skrev Strukturwandel der Öffentlichkeit. Vilket i och för sig kanske inte är speciellt viktigt. Dessutom stod ju Habermas i det ifrågavarande verket för en kulturpessimism i Horkheimer-Adornos efterföljd. Jag har inte läst den bok av Torbjörn Tännsjö som det är tal om här [här] utan bara tittat på en kort diskussion mellan Tännsjö och Rick Falkvinge .

I den diskussionen är jag benägen att stöda Falkvinges nej till den fullständiga genomskinlighet som Tännsjö tydligen vill förespråka. Men, som du (Lars Gustafsson) också påpekar, gäller för Tännsjö "samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna". Däri har Tännsjö en stor och viktig poäng.

Motsatsförhållandet privat-offentligt måste lösas genom att man från gång till annan försöker upprätta en rimlig balans. I dagens samhälle (och värld) har makten blivit litet mer genomskinlig genom internet men också litet mäktigare genom sin exklusiva tillgång till massiva databaser, från vilka medborgarna är utestängda. Sådana databaser har bl a skapats av SWIFT-systemet för banktransaktioner och genom de olika internettjänster, som företaget Google erbjuder. Den digitala tekniken och informationen ger kort sagt makten en mycket långtgående insyn i medborgarnas privatliv medan medborgarnas möjligheter att följa med de mäktigas banktransaktioner eller, säg, samarbetet mellan Google och CIA å andra sidan kan förefalla att vara tämligen begränsade.

Vi lever alla i ett digitalt panoptikon, som varken Bentham eller Horkheimer-Adorno riktigt var i stånd att förutse.

F.ö. motsvarar Piratpartiets beslut att inhysa Wikileaks på sina servrar min uppfattning om vad Piratpartiet är och bör vara. Jag kvarstår också som medlem i Piraattipuolue, det svenska Piratpartiets motsvarighet i Finland. Men det hade nog kanske inte varit så dumt med, som du efterlyste, en medlemsdiskussion och kanske rentav medlemsomröstning i den frågan. Dock bör en partiledning få vara operativ och fatta beslut också utan medlemsomröstningar. Detta leder tydligen in på ytterligare en fråga om rimlig balans.

Med vänlig hälsning.


Prev  1   2   3   4   5   6   [7]   8   9   10   11   12   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23