Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

06 December
2010

WikiLeaks och Biblioteket (4)

[grundlagar] 

På de svenska bibliotekariernas epostlista BIBLIST, vars arkiv är offentligt och sålunda även bör kunna citeras i offentligheten, utspann sig igår kväll och i morse följande korrespondens.

Först bad Jonas Aghed om en precisering :
"Hur, exakt, ska de svenska biblioteken göra det [dvs" skydda WikiLeaks servrar", se ovan - MB:s anm ] ? Annars håller jag med. Wikileaks är det bästa som hänt på länge. Filmen med massmordet från helikopter är fruktansvärd och avslöjande".
Eftersom WikiLeaks på sina servrar faktiskt uttryckligen har bett om stöd och angett att man kan ge sitt stöd genom att sätta upp allt fler av nya WikiLeaks-servrar på webben, påpekades det att
"[e]tt omedelbart svar på frågan Hur göra det? finns här: http://46.59.1.2/mass-mirror.html"

Följande inlägg gjordes av Jenny Åström:
"Jag är fortfarande student och vet inte riktigt hur det ser ut bland biblioteken. Har biblioteken makt över sina dataservrar, eller är det någon högskola/universitets eller kommuns dataavdelning som bestämmer över hur dessa får användas? Skulle denna metod som Mikael hänvisar till kunna genomföras bland svenska bibliotek?

Mvh Jenny Åström,
Distansstudent BHS, Högskolan i Borås"
Här följer mitt svar - eller snarare, mina reflexioner över - Jenny Åströms fråga:

Hej Jenny,
du sätter fingret på en springande punkt med din fråga om bibliotekens "makt över sina dataservrar". Detta är ju definitivt en fråga som 2010-talets bibliotekarier borde diskutera och ta ställning till. Men samtidigt är det också en fråga som fram till idag har fallit utanför många bibliotekariers synrand. I det avseendet kommer läget, får man väl anta, att ändras med tiden, så att allt fler bibliotekarier blir medvetna om sin (potentiella) makt över "sina dataservrar".
Men den behövliga insikten härom ges endast med åren, dvs av erfarenheten och vanan. (Vanan vid den nya tekniken och globaliseringen kunde man tillägga här, som förklaring.) Typiskt nog är det du, en ung (förmodar jag) studerande som formulerar problemet. Dina professorer på högskolan kunde svårligen ha gjort det, hur intelligenta och bildade de än är.
Något direkt svar på din fråga om hur "det ser ut bland biblioteken" ges alltså knappast. Eller har någon forskare forskat i denna fråga? Detta är ju egentligen precis vad du frågar av BIBLIST-prenumeranterna. Kanske någon BIBLIST-läsare kan leta fram någon intressant rapport eller utredning?
Din fråga är slutligen också en fråga om mod. Tack för att du vågade!

Med vänlig hälsning,

- Mikael

PS Jag måste erkänna att jag tvekade lite innan jag beslöt att skicka detta inte bara till dig utan också till hela BIBLIST. Hur mycket får man kräva av en bibliotekarie? Alla kan inte - och behöver väl inte heller - vara "gäddor", som i dikten av Solveig von Schoultz. Om du vill läsa några ytterligare reflexioner över "biblioteksmakten", kolla in http://www.kaapeli.fi/book/adlucem.htm. -ds.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

07 December
2010

WikiLeaks och Biblioteket (5)

[grundlagar] 

Those who are repeatedly passive in the face of injustice soon find their character corroded into servility. - Julian Assange

Bästa bibliotekarier, forskare och filosofer!

WikiLeaks aktualiserar några grundläggande frågor. Hur förhåller sig biblioteket till internet? Hur bör biblioteket förhålla sig?

En annan typ av frågor har att göra med skillnaden mellan Biblioteket, allmänbegreppet, och världens alla bibliotek - en oerhörd mängd av varierande företeelser alltifrån biblioteksbussen, som cirkulerar mellan skolorna i Ouagadougou (eller som åtminstone gjorde det ännu under sommaren 2006) ända till universitetsbiblioteket i Dakar (som författaren till dessa rader hade nöjet att besöka i november 2010).

WikiLeaks aktualiserar bl a dessa frågor och tycks för närvarande, i december 2010, ställa dem på sin spets.

Detta innebär att bibliotekarier, forskare och filosofer nu tvingas besvara frågorna, inte bara i teorin, utan också i handling. Bibliotekscheferna på Library of Congress i det stora landet i väster har redan gett sitt svar genom att blockera WikiLeaks. Detta är faktum, detta "är". Men denna fråga gäller alla. Hur bör vi svara på WikILeaks?

Ett praktiskt förslag har redan framlagts och i någon mån preciserats. Vi bör hjälpa och stöda WikiLeaks genom att spegla dess webbplatser och publicera dokumenten på våra internetservrar. För en precisering av förslaget, vänligen slå upp sid http://46.59.1.2/mass-mirror.html

Detta är antagligen det viktigaste som Biblioteket och Universitetet kan göra just nu. Ja, och biblioteksföreningarna, inklusive IFLA och FAIFE borde också protestera mot blockeringarna av WikiLeaks och hetsjakten på Assange och Bradley (ifall de inte redan gjort det; följ med på Twitter ). Bibliotekarien i Ougadougous biblioteksbuss kan i avsaknad av nödvändig teknisk utrustning och personal naturligtvis inte göra allt detta. Men i vårt Norden finns det utan tvivel flera folkbibliotek och universitetsbibliotek som både kan bör försöka.

Efter detta viktiga budskap skulle jag vilja återkomma till frågan om hur vi ska förhålla oss till saken på ett mer allmänt plan. Med saken menar jag internet.

"Har biblioteken makt över sina dataservrar, eller är det någon högskola/universitets eller kommuns dataavdelning som bestämmer över hur dessa får användas? , frågade studerande Jenny Åström. Det är närmare bestämt dessa frågor saken gäller.

Jag skulle för min del våga påstå, att makten över internetservrarna tillhör oss, deras användare.

För bibliotekarierna och biblioteken gäller det nu att inrätta sig i sin nya boning, dvs internet. Bibliotekarierna måste äntligen bli herre och fru i eget hus.

Det är visserligen ingen enkel sak. Men under årens lopp har ju även Biblioteket vuxit sig rätt stort och komplicerat, eller hur?

Som vanligt vill jag avsluta med vänliga hälsningar från Finland där varken bibliotekarierna, forskarna eller filosoferna verkar ha fått just någonting till stånd - tillsvidare. Men det ska väl bli andra bullar, hoppas

- Mikael Böök

PS Vad bibliotekarierna på US Library of Congress beträffar så kan jag inte föreställa mig att de är eniga med chefernas beslut att censurera internet. Många av kollegerna där menar nog tvärtom att Jefferson, Washington och Madison vänder sig i sina gravar, får man anta.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

08 December
2010

Litet är vackert (2)

[grundlagar] 

Litet är vackert, Small is Beautiful, minns ni vem som sade det? Det var den tyska nationalekonomen Fritz Schumacher.

På sin tid rönte Schumachers bok med samma titel stor popularitet. Det var på den tiden då televisionen hämtade kriget till vardagsrummen, Richard Nixon lät dollarn flyta och Leena Krohn publicerade "Vihreä vallankumous" (Den gröna revolutionen, - ö.a.).

Det var var en vacker tanke: litet är vackert!

Men hur gick det? Nå, den vackra tanken lades naturligtvis i graven. Närmare bestämt så kom realisterna, och de skrattade så som Döden skrattar i dikten av Nils Ferlin:
"Men döden skrattar och bryter staven
snabbt över allt som var lögn och sken"
Eller så skrattade de inte. Kanhända var de väldigt allvarliga. "Tanken, att något kommunbibliotek skulle spegla dokumenten ifrån WikiLeaks, är vacker", säger de. "Men fullständigt orealistisk", skyndar de sig att tillägga.

Ni, lilla människa i den lilla kommunens bibliotek, ni är vacker! Glöm inte: litet är vackert!"

Citatet härstammar från "Kirjastokaapeli", de finska bibliotekariernas epostlista 8.12.2010 (se http://bit.ly/fnOMcn). Översättarens kommentar: det är lite konstigt med övergången från imperfektum till presens i nästsista stycket. Men så formulerar sig signaturen "Anonymous" faktiskt.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

09 December
2010

WikiLeaks och Biblioteket (7)

- eller internetbibioteket. Föregående var nr 6.
[grundlagar] 

Nedanstående är min egen svenska version av dagens inlägg i de finska
bibliotekarierna epostforum "Kirjasto-Kaapeli" ; jfr
http://www.kirjastot.fi/fi-FI/foorumit/group.aspx?groupId=f5082186-5547-4404-bc3c-8e059edc08bf



"Jag har inte talat om att bryta mot lagen utan endast om att
biblioteket saknar teknisk och administrativ makt att erbjuda
serverutrymme åt någon." -Heikki Poroila, känd finsk musikbibliotekarie.

Som jag ser det har du, Heikki, nog pratat om att bryta mot lagen. Du har
ju låtit oss förstå att någon skulle skrida till åtgärder mot biblioteket,
ifall det erbjöd serverutrymme åt WikiLeaks. Men vore inte de som skred
till åtgärder i så fall tvungna att hänvisa till lagen? Själv frågade jag
redan vilken lag som förbjuder biblioteket att erbjuda WikiLeaks
serverutrymme, och nu vill jag upprepa min fråga. Har t ex WikiLeaks
gjort någonting lagstridigt?

Onekligen får vi här också lov att analysera begreppet "att erbjuda
serverutrymme". Av förekommen anledning har jag kommit att fundera på
detta begrepp under mina år i internetandelslaget Katto-Menys
(KAnsalaisjärjestöjen TietoTOimisto - MEdborgarorganisationernas
NYhetsbyrå) tjänst.

Till att börja med (från 1993 till 1995 eller 1996) erbjöd ju vårt
andelslag serverutrymme åt bl a Helsingfors stadsbibliotek i
Kabelfabriken. Sedermera skaffade sig stadsbiblioteket egen server och
flyttade till Glaspalatset. Nu befinner vi oss redan i ett skede där
åtminstone undertecknad inte a priori skulle utesluta möjligheten av att
biblioteket erbjöd serverutrymme åt vårt kooperativ (där jag fortfarande
sitter med i styrelsen). Åtminstone begriper jag inte varför det vore
omöjligt att gå till väga på det viset, ifall båda parterna (biblioteket
och kooperativet) i god sämja kom överens om saken.

Men obs, detta är inte vad jag föreslår, utan vad jag föreslår är att
biblioteket erbjuder serverutrymme åt WikiLeaks. Vad innebär i detta fall
"att erbjuda serverutrymme"? För det första, att biblioteket lägger
WikiLäckorna, dvs dokumenten som har läckts ut i offentligheten via
WikiLeak (de sk War Diaries, War Logs och Diplomatic Cables; och givetvis
också WikiLeaks från andra länder än USA) till sina samlingar. Såvitt jag
kan se har biblioteket, om någon, administrativ makt att göra detta. I
detta sammanhang kan och bör vi hänvisa till den nordiska, grundlagsenliga
offentlighetesprincipen.

Vad sedan biblioteket tekniska makt beträffar måste medges, att den är
alldeles otillräcklig - vilket beror på bibliotekens hittillsvarande
mjäkighet. Men nu tvingar WikILeaks som sagt till eftertanke om hur
biblioteket ska öka sin tekniska makt och därmed överhuvudtaget sin makt i
samhället. Med andra ord: WikiLeaks tvingar fram en diskussion om
bibliotekets och internets interna maktrelationer.

Bland nördar och internauter funderar man för närvarande febrilt på frågan
om internets frihet - är det fria internet på väg att dö? Kommer
regeringarna och den till synes mäktigaste av dem, dvs USAs regering,
hädanefter att försöka strypa "the freedom of information" och "the
freedom of communication"? Och kommer de i så fall att lyckas? Eller
kommer vi, dvs det moderna biblioteket, WikiLeaks, journalisterna, The
First Amendment, den nordiska offentlighetsprincipen och frihetsviljan hos
all världens folk att avgå med segern?

Måhända tillhör det moderna biblioteket (och varför inte också det
postmoderna biblioteket, jfr F. Lyotards rapport från 1980-talet) lite mer
makt än vad som tillkom dess föregångare?

Den makten måste i vilket fall tas, eftersom den inte så där bara kommer
att ges.

WikiLeaks är sist och slutligen bara ett aktuellt fenomen, ett av flera
uttryck för den vidare frågeställningen om "internet governance", som
frågan benämns av det internationella samfundet. Jag anser, att just
biblioteket och bibliotekariernas yrkesgrupp vore allra bäst lämpade att
förvalta internet och jag tror att det också blir så i framtiden. Det
är det jag menar med rubrikens sammansatta ord, internetbiblioteket.

Tanken på att makten över internet borde överlämnas åt staternas
regeringar, som ju hotar varandra med massförstörelsevapen och allehanda
fientliga ränker, ter sig förfärlig. Staternas och regeringarnas makt
måste i stället begränsas och omfördelas.

Men den traditionella montesquieuska tredelningen är inte längre
tillräcklig: de lagstiftande församlingarnas, regeringarnas och
domstolarnas makter behöver kompletteras med en fjärde, informationell,
makt, dvs biblioteksmakten. Internet, som utgör bibliotekets historiska
fortsättning, har redan skapat de globala förutsättningarna för denna nya
maktfördelning. Tillsvidare dock enbart förutsättningarna.
Förverkligandet av förutsättningarna återstår. Leve WikiLeaks!

Förlåt, min muntur blev onödigt lång. Vem hinner läsa den i dessa
julklappstider?

Mikael Böök
Biblioteksaktivist
Lovisa, Finland


Uppdatering:


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

10 December
2010

Vad ädelt har Assange gjort?

WikiLeaks och Biblioteket (8)
[grundlagar] 

I den pågående diskussionen om WikiLeaks och biblioteket har den finska bibliotekarien Anna-Liisa Snicker betonat vikten av att skilja mellan, a) att motsätta sig blockeringen av information, och b) att stöda WikiLeaks. Därom håller jag med henne. Vidare har Anna-Liisa Snicker understrukit en tredje frågas betydelse genom att rubricera ett av sina meddelanden på de finska bibliotekariernas epostlista: c) Vad ädelt har Assange gjort, som skulle motivera, att vi ger honom vårt stöd?

Nu är ju Julian Assange bara en människa. Men just därför bör vi å andra sidan stöda honom, ty viktigast är slutligen hur vi behandlar varandra. Assange förtjänar således vårt stöd även om det skulle visa sig att han har felat, syndat, el likn. Så lär oss i alla fall etiken.

Frågan "Vad ädelt har Assange gjort?" skulle jag vilja besvara såhär: i början av vår västliga civilisation uppträder ädelmodet som en manlig, militär dygd. Vändpunkten kom 6. och 9. augusti år 1945. I atomåldern borde krigen föras med informationen och måhända även med datorernas mjuka program som enda vapen. I den nutida krigföringen är nämligen "endast freden värd att kämpa för" ("la paix est le seul combat qui vaille d'être mené"; jfr Albert Camus : Écrits politiques. Gallimard 1950 , s 69). Månne inte en man eller en kvinna kan uppvisa ädelmod också i det pågående cyberkriget?

Tillägg ang. "kvinnohatarna": Tänk att så många fortfarande orkar söka efter rätt och sanning! Frågan är bara hur rätt ska kunna skipas och lögnen undvikas i detta fall där inte bara våra mänskliga passioner utan även stormaktspolitikens ödesdigra maskinerier blandas.

Även de två personer, som Assange enligt egen uppgift haft samlag med under sitt senaste sverigebesök, de må sedan vara CIA-agenter eller inte, förtjänar vårt stöd. Att varken Assange eller hans damer är moraliskt helvita eller helsvarta begriper väl var och en?


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

20 January
2011

Om bokförvärvets förvillelser

[grundlagar] 

Till: Bokförvärvare Ann-Sofi Green och de svenska bibliotekariernas BIBLIST

Vissa läsare vill ha riktiga böcker, som är tryckta på papper. Det händer att de också villiga att betala tusen kronor för en sådan bok. Andra läsare nöjer sig med e-böcker som bara kan läsas på skärmar eller e-papper (för att inte tala om audioböcker) men som å andra sidan är gratis. Den som skriver hittar numera ofta sig själv i den senare läsarkategorin särskilt då jag läser artiklar i uppslagsverk. Då är det den underbara Wikipedia - ett av den postmoderna världens sju underverk - som gäller.

I Wikipedias artikel om det tyskspråkiga förlaget VDM (tack för referensen i Ann-Sofis meddelande!), som ger ut böcker med innehåll från t ex Wikipedia, nämns det att förlaget i fråga håller sig med kontor i Mauritius och i Moldavien, vilket väcker associationer till de senaste avslöjandena från Wikileaks m fl om diverse företags, bankers och politikers ekonomiska oegentligheter i skatteparadisen. Wikipedianerna, som skrivit artikeln, påpekar också: "Submissions are neither peer reviewed nor edited". Alltså att inlämnade manus varken fackgranskas eller redigeras. Men här tycker jag nog att wikipedianerna försöker bita sig själva i svansen. Wikipedias fantastiska framgångar beror ju inte minst på att så mycket av det som står där faktiskt har blivit ovanligt noggrant granskat och redigerat. (Hmm. får väl lov att påpeka detta i artikelns egen diskussionsspalt...)

Vid det här laget nödgas jag erkänna att jag också är wikipedian och i den meningen kanske jävig. Men jag ska ändå fortsätta den här lilla utläggningen med ett konkret exempel, som jag helt enkelt hämtar från den ovannämnda Wikipediaartikeln.

Enligt den har VDM t ex publicerat verket "History of Ghana" av Fredric P. Miller m fl. under sitt Alphascript-imprint.* Verket ifråga består tydligen uteslutande av ett urval Wikipedia-artiklar om Ghana. Författaren Fredric P. Millers och de övriga författarnas namn har förlaget troligen skarvat till ur egen fatabur. Och girafferna på bokomslaget påminner mig om en utmärkt finlandssvensk teaterpjäs där det frågades: "Finns det tigrar i Kongo?** Hur som haver, jag utgår ifrån att bokens själva innehåll är någorlunda vederhäftigt, och kanske rentav riktigt upplysande. Ty det är som sagt hämtat från Wikipedia.

Med Wikipedias egen "Bokskapare" kan man f ö klara sig utan att öppna kontor vare sig i gamla, hederliga Tyskland eller i skatteparadisen. "Med bokfunktionen kan du skapa en bok av valfria wikisidor. Du kan exportera boken i olika format, till exempel PDF eller ODF, eller beställa en tryckt kopia" (Wikipedia). Det tänker åtminstone jag för min del göra (dvs exportera till ODF eller PDF) när jag än en gång reser till Ghana, denna gång med endast en iPad och någon enstaka färsk om än gammaldags bok i bagaget. Vilket sker så snart som i februari. Mera därom i en senare biblistpostning.

Men ännu en sak, om jag får be. Liksom alla uppslagsverk lider också Wikipedia av vissa begränsningar. Särskilt då de begränsningar som beror på att alla wikipedianer måste följa den gyllene regel, som kallas "No Original Research". Det innebär att den sanna wikipedianen får vara skapande men inte nyskapande. Det här fick jag lära mig den gången då jag försökte skriva en artikel om "Besserwisser" i den engelska Wikipedian. Efter att min delvis nyskapande artikel flera gångar hade raderats av arga "peer reviewers" gav jag slutligen upp. Dock inte förr än jag tagit ett foto av skärmen med min artikel för att,om möjligt, bevara den "f¨ur ewig" (här: http://www.kaapeli.fi/book/Besserwisser.gif )

Hälsningar,

- Mikael

* Ett Imprint (förlagsetikett) är i bokbranschen ett varumärke, som i bokhandeln hanteras som ett bokförlag. (Wikipedia)

** G. c. peralta,[14] commonly known as the West African Giraffe[14] or Nigerian Giraffe, has numerous pale, yellowish red spots. It is endemic to southern Niger. With fewer than 220 individuals remaining in the wild, it is the rarest giraffe subspecies. (Wikipedia) Till yttermera visso har jag rest omkring en del i Ghana i min ungdom. Och senare också. Men någon västafrikansk giraff har jag då aldrig skådat.


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

22 January
2011

Om bokförvärvets förvillelser (2)

[grundlagar] 

"Man ska inte bara säga't, man ska göra't också", sade några kloka lärare på 1970-talet.* Men så blir det ju tyvärr alltför sällan. I morse gjorde jag i alla fall någonting som jag hade sagt att jag skulle göra (se föregående inlägg), dvs jag använde Wikipedias "bokskapare" för att sammanställa - kompilera, som det heter - en bok om Ghana. Närmast för mina egna behov, bör jag väl tillägga. Läsare som är intresserade av Ghana kanske ändå vill ta en titt på resultatet, som finns här: http://en.wikipedia.org/wiki/User:Mikaelbook/Books/Ghana-Wikipedia.

Ja, och så var vi (särskilt Marie B) ju inne på frågan om hur man egentligen ska definiera "en bok". En sak förefaller klar: sedan ett antal år tillbaka håller vi (det gäller åtminstone undertecknad) på med att omdefiniera boken. Detsamma gäller förvisso journalismen och journalisten (behöver jag påminna om WikiLeaks) samt biblioteket och bibliotekarien. Även dessa är redan på god väg att bli omdefinierade.

Ur den synvinkeln är jag glad för att jag verkligen (!) gjorde "en bok" i st f att bara slänga ur mig att det skulle jag också göra.

Medan jag valde ut och kombinerade de olika avsnitten i min Ghana-bok (som alltså kallas "min" närmast därför, att jag har försökt skräddarsy denna bok för mitt eget omedelbara behov av samlad information om Ghanas geografi, förflutna och senaste politiska historia) upptäckte jag att wikipedianerna redan har satt ihop några tusen böcker av detta slag. Precis då jag hade sparat min egen bok stötte jag också på "WikiProject Ghana", dvs en grupp av wikipedianer, som bildats i syfte att "i en anda av samarbete bättre organisera artiklar om Ghana" på Wikipedia. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:WikiProject_Ghana) Medlemmarna i gruppen hade hittat och klassificerat (enligt kvalitet och betydelse) inte mindre än 2,332 Ghana-relaterade artiklar, vilket alltså överstiger innehållet i min bok, som innehåller "bara" 22 artiklar, med två storleksordningar. Som en gest av erkänsla för sakkunskapen och en påminnelse om var mer kunskap står att söka infogade jag Wiki-projektets projektbeskrivning på slutet av min bok. Där återfinns också en imponerande, automatiskt genererad förteckning över alla wikipedianer som har bidragit till att skriva, redigera och korrekturläsa min boks innehåll.

Nu är det dags att tala lite om en annan bok nämligen iPad. Jag äger själv, sedan några veckor tillbaka, ett sådant ting. Ska då det också kallas för en bok, undrar jag emellanåt? Hoppas läsaren inte tycker att jag är lat, ifall jag nu inte bryr mig om att besvara frågan i det här sammanhanget. Låt oss helt enkelt kalla iPaden för en läsplatta. Och låt oss samtidigt påminna om någonting som Apple, iPadens tillverkare, nyligen hade mage att göra. Vad jag syftar på är detta: för ett par veckor sedan förbjöd Apple mjukvaruutvecklaren Igor Barinov att sälja sin specialdesignade "WikiLeaks app" via sin butik på nätet! Och var hittar man Apples appar om de inte står att få på Apples egna butikshyllor? Ingenstans, ty Apple upprätthåller monopol på Ipad-appar. Så att nu har vi läsare inte längre möjlighet att skaffa oss Barinovs app, som uppenbarligen storligen underlättade letandet i och läsandet av WikiLeaks! Dokumentationen av denna skandal har visserligen inletts av journalisterna; se t ex Alexia Trotsis' artikel i tidskriften TechCrunch på nätet, här: http://techcrunch.com/2010/12/20/apple-removes-wikileaks-app-from-app-store/). Men jag är fly förbannad på Apple över den här censuråtgärden och så tycker jag också att det borde pratas och skrivas mer om det här i offentligheten. Bibliotekarierna kunde också gärna dokumentera fallet grundligare och ta upp fallet till diskussion - det handlar ju ändå om den läsande publikens rättigheter!

iPaden som sådan är trots allt någonting av läsplattornas och e-böckernas Cadillac; så har åtminstone konsumenterna fått sig (och mig) intutat. Och förklaringen till att iPaden dyker upp här är förstås att jag till slut, efter min lilla learning by doing-upplevelse med Ghana-boken, överförde den sistnämnda till den förstnämnda i akt och mening att börja läsa eller åtminstone bläddra i (och på) den.

Vem hade trott det, men det visade sig faktiskt vara riktigt trevligt att bläddra och läsa i Ghana-boken på iPaden. Och vilket intressant bildmaterial min bok visade sig innehålla! Ta t ex avsnittet om dammen och kraftverket i Akosombo, som producerar elektricitet för aluminiumsmältverket i Tema... Men nu har jag skrutit tillräckligt med min bok. Som för övrigt saknar dikter.

Mvh

- Mikael

Fotnot:

* Jfr Sven Björklund & Kristin Lind Man ska inte bara säja't man ska göra't också: upplevelser från Freinetklasser.Raben& Sjögren 1977. (http://libris.kb.se/bib/7234021)


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

02 March
2011

Lendle en ebok

[grundlagar] 

Den 21 februari 2011 gjorde Jan Szepanski följande inlägg på BIBLIST:

"Att man inte kan göra mycket mer än att läsa sin ebok är ett stort problem. Att låna ut sin ebok har varit hart när omöjligt. Biblioteken står vid sidan om och kan bara titta på.
Nu tas dom första små stegen, inte utan irriterande be- gränsningar, att kunna låna ut sin ebok. Med ängsliga begränsningar typ max två veckor, inom ett visst geografiskt område

Guardian har en artikel om detta

http://www.guardian.co.uk/books/2011/feb/16/new-sites-kindle-lendle

Var det någon som sa att det var bättre förr?"
Szepanskis inlägg blev upptakten till en diskussion om e-böcker. Fera svenska och norska yrkesbibliotekarier och biblioteksvänner har bidragit till debatten på BIBLIST . Nedan följer två epostbrev som jag själv avsände tidigare idag:
1.
Hej igen,
Lars Aronsson hänvisade till ett inlägg av Rasmus Fleischer, som har påpekat att:

 "digital information kan inte lånas, bara kopieras för att senare  raderas. Om tillhandahållande av e-böcker ens ska likna "lån",  måste biblioteket tvinga sina användare in i låsta system med sluten  källkod".

Om inte saken vore så betydelsefullt och allvarligt skulle jag vilja hålla med Rasmus F till hundra procent men nu blir det bara 99% eftersom Sydsvenskan rubricerade hans artikel såhär: "Kultur & Nöjen. Visionen om det digitala biblioteket är enfaldigt, skriver Rasmus Fleischer". Samtidigt inser jag att jag löper en risk att kallas för enfaldig eftersom jag inte ens begriper mig på en enfaldigt vision. (Hmm. Borde jag känna mig enfaldigt? Det börjar faktiskt låta lite bättre, åtminstone in mina finlandssvenska öron.)

Men du, Lars, att förhandla om priser är en sak. Att förhandla om hur "att låna en bok" ska tolkas är väl en helt annan sak? Eller är jag nu enfaldigt igen?

Så att när Birgitta Åkerrud den 23 februari frågade

>> Skall vi alltså mesigt acceptera att betala 20 kr i kostnad för att

>> låna ut EN ebok till EN låntagare?

så är det visserligen ett hoppingivande tecken på att man håller på att skärpa sig (inom bibliotekariekåren), eller åtminstone frågar sig ifall man borde göra det, men det innebär samtidigt också att man blanda ihop två väsensskilda saker.

Att bibliotek måste få kosta är en sak. Att överhuvudtaget acceptera "utlåning" av e-böcker är en helt annan sak. Det sistnämnda innebär att underkasta sig ett orättvist samhällssystem som hoppas kunna förlänga sin existens med hjälp av obsolet informationsteknik. Sovjetunionen och DDR klarade det inte. Arabländerna tycks inte heller klara av IT och internet. I längden kommer knappast heller USA eller Sverige -- eller, för den delen, några transnationella bolag -- att kunna hålla monopol på vad vi läser.

Med vänliga hälsningar,

- Mikael
2.


Som sagt, att förhandla om priser är en sak. Att överhuvudtaget förhandla om att lendle en ebok är någonting helt annat.

"Vi har faktiskt förlorat kontrollen över böckerna", skrev Jan Szepanski. Jo, men i vilken mening har då bibliotekarierna hittills haft kontrollen över böckerna under den moderna epoken? (Det var antagligen rätt annorlunda med böckerna under Medeltiden.) Det moderna bibliotekets princip är ju inte att styra bokproduktionen och -distributionen utan endast att underlätta och effektivera den. Eller, för att citera den indiske biblioteksvetaren, helt enkelt att se till att böckerna kommer till användning (Ranganathan: "Böcker är till för att användas".) Eller är jag enfaldig(t?) nu igen?

Jo, lite enkelspårig är jag väl, eftersom biblioteket och bibliotekarierna onekligen också sätter djupa spår i det sk offentliga rummet redan genom de sätt på vilka de ordnar och presenterar böckerna. Men bibliotekets kontroll - i betydelsen makt - är av ett annat slag än de övriga styrinrättningarnas. Den påminner mer om internets cybernetiska och rhizomatiska makt än om statsmakterna eller Rupert Murdoch.

Rent potentiellt är bibliotekens makt trots allt "den andra supermakten", som det talades om i New York Times vid tiden för de stora demonstrationerna mot Irakkriget.
"We grew up with messages of impossibility. It was impossible to confront poverty, impossible to have a foreign policy independent of the United States... Everything was impossible. But today, the world has changed. There is a new generation and now, it is possible. It is possible that people participate in choices as in Porto Alegre. It is possible to have independent media.... We are constructing an alternative to a culture which says that no other society is possible"
sade Naomi Klein på Världens sociala forum i Porto Alegre, januari 2002, cit. enl. Pleyers, Geoffrey: Alter-Globalization. Becoming Actors in the Global Age. Polity Press 2010, s 20. Mät avståndet med längtan i din själ.

Hälsningar från http://wsflibrary.org och Socialt världsforum i Dakar. Nyligen hemkommen,

  - Mikael


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

04 March
2011

Om livet i biblioteket

En kommentar till Adam Gopniks artikel "How the Internet gets inside us" i The New Yorker
[grundlagar] 



Att leva i biblioteket kan visserligen kännas konstigt och nytt, men det är ingenting konstigt och nytt med biblioteket som sådant, påpekar de förnuftiga och förnumstiga så-har-det-alltid-varit-människorna i Adam Gopniks kategorisering av tidsandans uttolkare. *

Tidens analytiker kan enligt Gopnik indelas i de som tycker att det aldrig har varit bättre än det är nu när vi har datorer och internet (t ex Clay Shirky) ; de som menar att det hade varit bättre ifall datorer och internet aldrig hade uppfunnits (t ex Sherry Turkle); och slutligen de som anser att allt är som det alltid har varit.

Som den goda journalist han är undviker Gopnik att ta ställning till frågan om hur man själv borde förhålla sig.

Gopnik sveper i sin artikel över ett tjugotal böcker som handlar om internet och vad internet gör med oss, alternativt vad vi gör med oss själva genom att ständigt och jämt använda internet.

Innan jag går vidare till att granska vad Gopnik kommit fram till, låt mig inskjuta en anmärkning om Instapaper, ett slags automatisk biblioteksassistent i min så kallade ebok.

Gopnik kallar eboken för

... en magisk platta som hon kunde skriva ett namn på för att en halv sekund senare få en lavin av nyheter, lärda artiklar, böcker och bilder (inklusive bilder som hon inte borde titta på)..."
Hur ta vara på det viktigaste av allt det där för att sedan, när man har tid, ta fram det igen och då verkligen läsa det i lugn och ro? Det är här Instapaper kommer in i bilden för att hjälpa en att göra och spara ett sådant urval.

Men av någon anledning lät Instapaper mig inte spara Adam Gopniks artikel för senare läsning. Några mänskor som anser sig äga vad vi läser hade tyligen bestämt att just denna artikel skulle undantas från Instapapers allmänna princip.

Däremot gick det att ta en utskrift på papper - förutsatt att eboken hittade skrivaren på det trådlösa nätet. Vilket den efter en hel del mixtrande med de tekniska inställningarna också gjorde...

... men vad betyder Instapaper? Idag lyckades morgonen, som vintertids grytt söderut, åter kasta sina spjut över min boning. Ingenting kunde bättre förklara förändringen i mitt inre än detta yttre tecken. Vilken skillnad gör internet i jämförelse med vårens ankomst?

Gopnik ger ett socialpsykologiskt svar på frågan om hur internet tränger sig in i vårt inre. Enligt honom vänder internet ut och in på oss själva genom att allt det som vi brukat hålla inne med -- sexuell besatthet, konspirationsteorier, paranoida fixa idéer och fetischer -- nu finns därute till allmänt beskådande: "...the monstruous music that runs through our mind is now played out loud" Det sociala nätverket skiljer sig helt ifrån den sociala gemenskapen och sällskapskretsen, påpekar han, eftersom sällskapet med sina sociala regler syftar till att stävja aptiten medan internet snarare har till uppgift att reta den. Resultatet blir enligt Gopnik lätt att individens interaktion med andra individer internaliseras, omvandlas till en process i ens eget inre. Att umgås med andra över internet känns som att umgås med verkningar av sitt eget undermedvetna. (Gopnik nämner visserligen varken Freud eller "det undermedvetna" vid namn; men han nämner "Id" - "Detet".) "What we live is is not the age of the extended mind but the age of the inverted self", skriver han.

Fast långt intressantare än denna slutsats om det inverterade Jaget finner jag det ovan nämnda påståendet om att vi lever i biblioteket och dess bisats att det inte är någonting konstigt eller nytt med det.

Med utgångspunkt i Walter J. Ongs med fleras undersökning av övergången från en enbart muntlig kultur till en skriftkultur** kunde man visserligen ge ingenting-nytt-under-solen-människorna rätt. Ja, i en viss mening har mänskligheten, inklusive dess analfabeter, levt i biblioteket alltsedan skriften började breda ut sig. För att inte tala om hur det har varit efter den gutenbergska uppfinningen!

Det är också därför som internet bara tycks förstärka en tendens som har funnits inneboende i skriftkulturen från början. I ett långt historiskt perspektiv sammanfaller inverteringen av Självet med dess dokumentering i ord och bild. Människan lägger ut allt flera tecken om sig själv i sin omgivning och omskapar sålunda denna till ett yttre, kollektivt minne. Med andra ord kommer människans livsvärld i allt högre grad att bli ett bibliotek.

Men den som påstår att ingenting är nytt eller konstigt med detta bibliotek missar trots allt... biblioteket och bibliotekarierna!

I Nikolai Gogols odödliga pjäs Revisorn (visas f n på Tapanilan Työväen Teatteri) lyckas den cyniska storstadsbon Ivan Khlestakov lura sina värdar i provinsen att det är han som är Revisorn. De tror med andra ord att han är en inspektör som centralmakten i St Petersburg har sänt ut för att granska deras liv och förehavanden. Mot slutet tvingas dessa människor att inse och bittert ångra sin egen dumhet -- det är i det skedet av vår skriftkultur som vi alla för närvarande befinner oss. Men kulmen nås i slutrepliken, som annonserar den verkliga revisorns ankomst.

Så finns det också två verklighetsnivåer i vår skriftkultur eller, vilket bara är ett annat uttryck för samma sak, i vårt bibliotek: å ena sidan det inverterade självet, som litteraturen, konsten, musiken och teatern visar oss; å andra sidan det verkliga tillståndet i världen.

Det är dags för de verkliga bibliotekarierna att träda in på scenen.

Fotnoter:

* "It is odd and new to be living in a library; but there isn't anything odd and new about the library" , The New Yorker, February 14, 2011. http://www.newyorker.com/arts/critics/atlarge/2011/02/14/110214crat_atlarge_gopnik?printable=true&currentPage=all

** Ong, Walter J: Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet (Anthropos, 1990).


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   följande artikelblock

07 March
2011

Etiska pirater

En kommentar till Bert Bjarland ang. Bradley Manning och Julian Assange
[grundlagar] 

Bert Bjarland lyfter fram synpunkten att att det är Manning, inte Assange, som förtjänar tack för att Wikileaks haft nåt om USAs krigföring att läcka och önskar att alla vänsterprofiler som ställt upp med högljutt stöd för Assange istället riktade blickarna mot Manning, som nu sen 7 månader sitter i isolerad cell i Quantico, Virginia.

“Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och att dra slutsatserna.” (Sven Lindqvist)
Bradley Manning och Julian Assange är mina hjältar. Bägge två. De har insett vad de vet och dragit slutsatserna. Det inte bara säger eller skriver saker. De gör dem också. De är etiska pirater, ifall uttrycket tillåts.

Den etiska piraten kan jämföras med den självständiga statens överhuvud. Han eller hon är också självständig. Men fastän statsöverhuvudet i just detta avseende råkar likna piraten är han samtidigt krigsmaktens överbefälhavare, vilket en etisk pirat inte skulle kunna vara.

Sålunda kan Barack Obama vara en bra karl men han kan inte vara en etisk pirat, vilket han också själv indirekt erkände i samband med att han mottog Nobels fredspris.

Nobels fredspris borde inte ges åt statsöverhuvud utan enbart tilldelas etiska pirater. De etiska piraterna är de sanna fredskämparna och frihetshjältarna. De använder sig inte av dolkar och pistoler. De går inte omkring med mystiska lådor som kallas Fotbollen. Det typiska och karakäristiska för en etisk pirat är att praktisera icke-våld. Som Jesus.

Vilket naturligtvis leder till förföljelser, smutskastning och slutligen också till korsfästning eller någonting annat lika ruskigt. Eller ännu ruskigare. Vad är korsfästning mot poloniumförgiftning?

Är då Manning/Assange vår tids Jesusar? Ja, absolut. Naturligtvis är de inte lika fläckfria i alla avseenden som Jesus själv men de får duga för mig åtminstone. Jan Myrdal tycker att Assange borde ha runkat i garderoben i stället för att låta sig förföras av Kalypso och Nausikaa. Om Manning har det å andra sidan sagts att det var urdumt av honom att skvallra om sin dokumentsamling för Adrian Lamo. Nåjo, men eftersom både Assange och Manning åtminstone f n verkar vara väldigt illa ute så borde vi väl försöka stöda dem i stället för att botanisera i deras eventuella mänskliga brister?


Prev  1   2   3   4   5   6   7   8   [9]   10   11   12   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23