Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ grundlagar ]
Vilka lagar lyder vi? Borde vi stifta nya grundlagar?

föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

12 March
2011

Katastrofen har redan inträffat

Från Hiroshima till Fukushima
[grundlagar] 

Mellan atombomben över Hiroshima och kärnkraftsolyckan i Fukushima ryms knappt en enskild människas livscykel. Denna tid inrymmer emellertid en katastrof, som de två nukleära explosionerna vid andra världskrigets slut förebådade.

Vår tid är bara vår tid. Katastrofen behövde vår livstid för att bli ett faktum. Under den tiden har flera stater rustat med kärnvapen. Samtidigt har den så kallade fredliga kärnkraften byggts ut i stora delar av världen. Katastrofen består i detta faktum.

Den kom inte med tillbudet i Harrisburg år 1979 eller med reaktorhaveriet i Tjernobyl år 1986. Dessa olyckshändelser liksom även den pågående nukleära storolyckan i Japan är endast episoder i en och samma katastrofala utveckling. De utgör delmoment i en enda katastrof.

"Detta är en fruktansvärd påminnelse om människans sårbarhet inför naturen och tsunamin som sköljde över Japans kust visar också hur svårt det är, t o m för en välmående nation, att förebereda sig på en sådan anstormning" *
påstår BBC News i en kommentar till det som nu händer i Japan. Alldeles som om den senaste nukleära storolyckan berodde på ett anfall från Naturens sida och inte på de anläggningar som vi själva har byggt. Som om Naturen plötsligt hade angripit vår svagaste försvarslinje!

Ändå är det vi själva som medvetet har ägnat en tid, motsvarande en enskild människas hela livstid, på att åstadkomma denna katastrof.

Det är lätt att utpeka skyldiga och ansvariga bland ministrar, industrichefer och fackföreningsbossar. Ja, våra nuvarande politiska och ekonomiska ledare bär onekligen ett särskilt stort ansvar för katastrofen. Men utbyggnaden av kärnkraften är ett större brott än vad en enskild människa förmår begå. Hela släktet är involverat i denna organiserade brottslighet. Ska en brottsling döma sig själv?

Nej, vi måste konstatera att katastrofen redan har inträffat och att den är vårt eget fel. Omedelbart efter Hiroshima, redan dagen innan Nagasaki hade bombats (8.8.1945), publicerade Albert Camus en ledare i motståndsrörelsens tidning "Combat", i vilken han skrev att den enda kamp det hädanefter är värt att delta i är kampen för fred. Det var onekligen ett förnuftigt omdöme men människorna är inte förnuftiga utan ytliga. De låter sig följaktligen ledas, inte av kärlek till visdomen , utan av sina affekter och illusioner.

Slå ihjäl alla optimistiska kärnkraftsingenjörer och -experter skulle man ju också gärna göra men det vore utan tvivel att förvärra den katastrof som redan har inträffat. I framtiden kommer vi nämligen att behöva vår kärnkraftsexpertis särskilt ifall vi tror att vår framtid omspänner de hundratusen år som katastrofen behöver för att avklinga.

Någonting måste vi i alla fall omedelbart få ett slut på. I stället för "kärnkraftens renässans" bör vi nu tillsammans gå in för en avveckling av alla kärnkraftverk i hela världen.

(publ i Hbl 15 mars 2011)

_________________________

* BBC-citatet i original: It is a terrifying illustration of man's vulnerability to nature, and the tsunami that has struck the Japanese coast illustrates the difficulty, even for a prosperous nation, of preparing for such an onslaught. Cit enl artikeln "Japan earthquake: Can you tsunami-proof a country?" 11.3.2011. < http://www.bbc.co.uk/news/magazine-12711173 >


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

14 March
2011

Nu gäller det att dra den politiska slutsatsen av naturkatastrofen

Fortsättning av ämnet "Katastrofen har redan inträffat"
[grundlagar] 

Att med utgångspunkt i den enorma tragedin i Japan börja tala om svensk energipolitik tar emot. Politiska poänger ska inte göras på en naturkatastrof. Sverige är inte Japan. Vi lever inte i ett land som hotas av återkommande och kraftiga jordbävningar. Men trots detta aktualiseras frågan om kärnkraften och dess effekter även för oss. Främst därför att en kärnkraftsolycka – vare sig den orsakas av en naturkatastrof, en terrorattack eller av den mänskliga faktorn – har så oåterkalleliga effekter på jorden och mänskligheten.
skriver Devrim Mavi i de svenska vänstersocialdemokraternas webbtidning Dagens Arena. Jag håller gärna med henne om att kärnkraftsfrågan är ännu mer aktuell idag än igår. Däremot är det onödigt att be om ursäkt för att man talar om det. Sverige eller Japan kan för övrigt kvitta lika. Vad kärnkraften beträffar sitter vi faktiskt alla i samma båt, dvs i det stora rymdskeppet Jorden.

Våra kärnkraftverk i Norden lär innehålla delar som enbart tillverkas i Japan. Och apropos båtar: japanskt kärnavfall transporteras över haven till Frankrike för att där upparbetas innan det skickas tillbaka till sitt ursprungsland i form av MOX (mixed plutonium-uranium fuel).

stop plutonium Klicka på bilden för information om MOX-transporterna!

Reaktor nummer 3 i Fukushima I drivs sedan september 2010 med MOX-bränsle, vilket gör att den aktuella situationen där är speciellt farlig. Det föreligger risk för att plutonium, vilket som känt är ett oerhört giftigt ämne, nu släpps ut i naturen. Vilket sannerligen inte är naturens utan enbart vårt, dvs människornas, eget fel.

De aktuella reaktorhaverierna i Japan är japanernas eget verk men vi bär onekligen alla en del av skulden. Kanske kan världens kvarlevande sk ursprungsfolk -- indianer i Sydamerika, adivasis i Indien och Dersu Uzalas ättlingar i Sibirien m fl -- undantas. Men majoriteten av i synnerhet oss moderna västerlänningar kan inte frikännas. Vad vi definitivt inte heller kan är att återvända till våra ursprung.

Trots att ingen återvändo ges från moderniteten måste vi försöka korrigera vårt enorma historiska misstag, dvs gå in för att avveckla kärnkraftverken och avskaffa kärnvapnen. Något bättre sätt att hjälpa ursprungsfolken och alla som lider nöd på jorden kan jag svårligen tänka mig.

Givetvis bör vi också bistå Nippons drabbade söner och döttrar med hjälpsändningar annan assistans.

Det enda som kan hjälpa oss är såvitt jag kan se att modigt "göra en politisk poäng" på det som nu händer i Japan. Nämligen att en gång för alla besluta om en avveckling av kärnkraftverken och deras egentliga ursprung, dvs kärnvapnen. För oss européer gäller det att ta initiativet genom en denuklearisering av Europa.

Finlands finansminister Jyrki Katainen uppmanade i en av sina första kommentarer till japanernas olyckor till "ett analytiskt förhållningssätt". Jo, jag tackar! Analysen börjar förhoppningsvis klarna. Och den ger vi handen att vi måste sätta stopp för MOX-transporterna och EPR-reaktorerna ifall vi vill bevara våra existensvillkor inklusive ett klimat som passar människosläktet. Kärnkraftens mångomtalade renässans bör nu äntligen vara över. Det kommer inte att bli någon ytterligare utbyggnad av kärnkraften.

Publ i Ny Tid 12/2011


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

28 March
2011

Rösta atomstaten till historien!

[grundlagar] 

Många betraktar kärnkraften som en "samvetsfråga". Se bara på de politiska partierna i riksdagen och valrörelsen. Man låter sina kandidater fritt vara för eller emot de aktuella planerna på nya urangruvor och atommöllor i Lappland eller i Lovisanejden. Var och en måste i dessa frågor lyssna till det egna samvetets röst, säger man.

Eftersom kärnkraftsfrågan i högre grad än man vill medge faktiskt också bekymrar väljarna låter smarta politiker sina potentiella röstare förstå, att de visserligen har ett samvete, som säger nej till kärnkraften. Men samtidigt viskar deras samvete tydligen, att de ändå bör låta Fortum bygga ett nytt kärnkraftverk i Lovisa.

Andra politiker låter sin inre röst intala sig att kärnkraften bara är en tillfällig energipolitisk lösning, ett nödvändigt ont för att att undvika en global uppvärmning av klimatet. Men vad menar de egentligen med en tillfällig lösning? Det ligger ju i kärnkraftens natur att utgöra en extremt långvarig energilösning. Sålunda är t ex bränslet i de planerade nya reaktorerna uppblandat med plutonium, vars halveringstid är 24.000 år. (Detta sk MOX-bränsle används redan i reaktor 3 i det olycksdrabbade Fukushimakraftverket.)

När man kallar kärnkraften en samvetsfråga så menar man knappast, att politikerna är samvetslösa i alla andra frågor än de sk samvetsfrågorna. Snarare vill man väl låta påskina, att kärnkraftsfrågan är religiös eller filosofisk, men inte politisk till sin karaktär.

Detta gängse synsätt vill jag härmed kritisera, dock utan att förneka existensen eller betydelsen av religiösa och/eller filosofiska frågeställningar.

Frågan om vi bör bygga fler kärnkraftverk eller låta bli är i högsta grad världslig och politisk redan därför att den berör själva statsformen. Den österrikiska journalisten Robert Jungk skrev på sin tid en bok om just detta ämne. Boken utkom år 1977 och hette "Der Atom-Staat"; en översättning till svenska utgavs följande år under titeln "Kärnkraftsamhället". Robert Jungk avvisade kärnkraften, inte för att han ansåg tekniken vara ond i sig, utan därför att

ett land, som bygger ut sin atomindustri, väljer för alltid den "starka statsmakten"" (Kärnkraftsamhället, Bonniers 1978, s 15).


Med den "starka statsmakten" avsåg Jungk inte någon trygg och borgerligt-demokratisk nattväktarstat, utan en farlig teknokratisk och/eller diktatorisk statsmakt, som ständigt misstänksamt måste skydda sig mot sina egna medborgare.

Jungks med fleras politiska invändning mot kärnkraften illustreras kanske bäst med det rykande aktuella exemplet Libyen. Sålunda lyckades president Sarkozy och överste Gaddafi närapå göra den libyska staten till en atomstat år 2007, när de avtalade om leverans av det franska kärnkraftsbolaget Arevas kraftverk till öken- och oljelandet i söder.

Men vad händer när det utbryter revolutioner och krig i atomstater?

Paristidningen Le nouvel observateur erbjuder en återblick på Frankrikes och Libyens diplomatiska och handelspolitiska närmande efter frigivningen av de bulgariska sjukskötarna sommaren 2007.

Jungk, som författade sin bok om kärnkraftstaten och -samhället redan före olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima, påpekade också
"att exporten av kärnkraftverk till länder i tredje världen förstärker redan existerande auktoritära statsformer, omintetgör förhoppningarna om en gradvis demokratisering och främjar flykten från landsbygden" (a a, s 15).
Kärnkraftsamhället, det må sedan gälla Japan eller Finland, Frankrike eller Libyen, blottar avgrunder av kortsynthet för att inte säga samvetslöshet hos sina politiska förespråkare. Men kärnkraftsfrågan bör inte sammanblandas med religion och filosofi. Ingen gudstro eller vishet rättfärdigar atomstaten. Bygga nya kärnkraftverk i Finland eller sälja dem till Libyen, vilken vetenskap kan bevisa att det faktiskt är någon skillnad? Åtminstone är det inte historie- eller samhällsvetenskaperna.

Skillnaden mellan att bygga ut mer kärnkraft eller låta bli är kort sagt rent politisk. Rösta atomstaten till historien!

En mutilerad version av ovanstående ingick i Borgåbladets insändarspalt 30.3.2011
__________

Ett tack till Dan Plesch och Harald Heubaum för deras artikel "Nuclear Follies", i OpenDemocracy 13 mars 2011 < http://www.opendemocracy.net/dan-plesch-harald-heubaum/nuclear-follies>


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

17 April
2011

För att det digitala biblioteket inte ska förbli en utopi

En kommentar till Pelle Snickars artikel i Svenska Dagbladet 17.4.2011
[grundlagar] 



Pelle Snickars' artikel Många hinder återstår för digitala bibliotek med kommentarer står att läsa här.

Min kommentar: Tack för en initierad och mycket läsvärd artikel men problemet består knappast i "bristen på samarbetsformer med starka aktörer"* utan det beror snarare på att biblioteket/bibliotekarierna inte förstår sig på crowdsourcing.

Uppgiften att bygga det digitala biblioteket borde läggas ut på världens bibliotek, bibliotekarier och biblioteksbesökare. De nationella biblioteksföreningarna, deras internationella takorganisation IFLA och regionala biblioteksorgan typ EBLIDA samt konsortiet OCLC borde alla medverka och samverka, gärna i samarbete med författareföreningar samt medborgarganisationer typ Greenpeace, Amnesty, ATTAC, Via Campesina och Marche mondiale des femmes.

Enligt www.ifla.org verkar i dagens värld 0,5 - 1 miljon bibliotekarier.

Anta, att 50.000 bibliotekarier, dvs 10 procent av bibliotekariernas försiktigt uppskattade totalantal skulle organisera, samordna och delta i ett stort inskanningsprojekt. Var och en av dessa bibliotekarier skulle rekrytera ytterligare 5 projektdeltagare bland biblioteksvänner och -besökare. Detta skulle ge en arbetsstyrka på 300.000 personer. Som jämförelsetal kan nämnas att i februari 2011 över 1,3 miljoner personer hade deltagit minst 10 ggr/person i redigeringen av Wikipedia (enl stats.wikipedia.org). Samtidigt kan i förbigående påpekas, om det nu behövs, att uppslagsverket Wikipedia redan idag är ett oundgängligt biblioteksverktyg som har kommit till stånd utan någon som helst inblandning från några starka aktörers sida, ifall med sådana avses regeringar, mediakonglomerat eller storbanker.

I vårt fall skulle däremot en väletablerad och potentiellt "stark aktör", nämligen bibliotekets eget inskanningsprojekt, driva verksamheten.

Ponera vidare, att projektets 300.000 medarbetare skulle skanna in i medeltal en bok varannan månad. Det gör 1,8 miljoner böcker per år. Takten är långsam, men i gengäld kunde och borde arbetet göras med omsorg och kärlek och med sträng kvalitetskontroll. Varför är det förresten så förskräckligt bråttom med att slutföra denna digitalisering?

Anta, att de närmaste 10 åren skulle anslås för bibliotekets inskanningsprojekt. Då borde slutresultate bli ca 18 miljoner böcker. Det är förvisso inte alla böcker som getts ut. Men, som ett gammalt afrikanskt ordspråk lär säga: det kommer alltid mer tid. Varför inte låta övergången till det digitala biblioteket ta ett sekel i anspråk? Ifall projektet fortsatte i samma sävliga takt skulle 180** böcker vara inskannade kring år 2125. Vi räknar då med att man också skulle fira semester från projektet sammanlagt åtminstone ett tiotal år.

Med vänlig hälsning,

Mikael Böök
Biblioteksaktivist
Lovisa
Finland


* Ett litet längre citat kan här vara på sin plats. Pelle Snickars skriver:

"Europeana är en stark satsning på frammarsch, men initiativet kan förstås inte alls mäta sig med Googles finansiella och teknologiska muskler. Det stora problemet för biblioteks- och kulturarvssektorn idag är bristen på samarbetsformer med starka aktörer, och därför är domen mot Google ett bakslag. Om det exempelvis skulle vara juridiskt och politiskt accepterat att bibliotek och kulturarvsinstitutioner betraktade sig själva som ett slags leverantörer av kulturella rådata, som sedan kunde förädlas i kommersiell form, ja då skulle de också framstå som långt mer attraktiva för potentiella samarbeten.


* Bör vara 180M, annars blir takten litet väl långsam också för undertecknad!


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

23 May
2011

Om statliga samlingar av e-böcker

[grundlagar] 

Kommentar till artikeln "Norsk statlig e-bokbase for bibliotek?" (Bibliotekforum 22.5.2011) av Anders Ericson:


Rubriken "Norsk statlig e-bokbase for bibliotek" väcker blandade känslor. Innan jag försöker förklara vad jag menar med det vill jag påpeka, att det förefaller irrelevant om den statliga biblioteksdatabasen är norsk, svensk, finsk, amerikansk, kinesisk, brasiliansk eller kenyansk. (I verkligheten har det naturligtvis sin betydelse, inte minst p g a språkförhållandena i ifrågavarande land.) Däremot finns det skäl att diskutera om vi överhuvudtaget bör ha "statliga" e-bokbaser och vad vi i så fall menar med ordet "statlig". Vem tänker vi oss att ska äga alla de där e-böckerna? Blir "staten" deras ägare? Vilken blir egentligen "statens" roll (eller vilka blir dess roller) ?

Böcker, inklusive e-böcker, författas på naturliga språk -- denna triviala sanning kan och bör faktiskt, anser jag, ligga till grund för nationella och varför inte statliga insatser för att samla, bevara, presentera och ge tillgång till böcker (+ e-böcker) på de olika språken. Men härtill kommer en ytterligare, och som jag ser det avgörande, synpunkt: böckerna och boksamlingarna -- inklusive de nationella eller nationalstatliga samlingarna eller databaserna -- är i själva verket kosmopolitiska och universella. Själva tanken på ett "nationalbibliotek" eller en "statlig e-bokbas", som till sitt egentliga innehåll, dvs beträffande kunskaperna och informationen som står skriven i böckerna, vore begränsat till ett enda land (eller nation eller stat) ter sig löjlig, ja rentav skrattretande. Att en bok är skriven på ett visst naturligt språk betyder ju inte att den nödvändigtvis ska handla enbart om de människor och de länder där det språket talas och skrivs!

En "statlig ebokssamling" måste kort sagt vara kosmopolitisk och universell -- annars vore den s g s värdelös. Med begreppet kosmopolitisk menar jag ungefär, att kunskapen och informationen som sådan inte är (eller bör vara) underställd någon nationellt-statlig jurisdiktion. Med ordet universell syftar jag på en kunskapens, informationens och t o m skönhetens universalitet, som inget har att göra med stater och jurisdiktioner. Det är inte några särskilda universella "värden" jag vill peka på här, utan bara vissa välkända, praktiska förhållanden. Exempel: "Kun Woo Paik was born in Seoul. He gave his first concert, aged 10, with the Korean National Orchestra (Grieg piano concerto)" (Wikipedia). Borde inte en koreanks pianistelev kunna vänta sig att hitta "Griegs pianokoncert", dvs själva notskriften samt litteratur om detta musikaliska verk i Sydkoreas egen statliga (e-)boksamling?

Den fråga som vi bör ställa oss, även om det är lite si och så med vem som anses ha kompetens eller rätt att ställa den, gäller hela världens gemensamma bibliotekssamling: behöver vi en sådan och hur ska den i så fall se ut?

Dock är svaret på denna fråga redan så gott som givet: detta mänsklighetens gemensamma bibliotek har ju under loppet av ett par decennier växt fram som en inkarnation av S.R Ranganathans femte biblioteksvetenskapliga lag ("the library is a growing organism"). Det kallas INTERNET.

Men för att komma tillbaka till ämnet för denna lilla kommentar: Varför väcker artikeln (och inte bara rubriken) "Norsk statlig e-bokbase for bibliotek?" så blandade känslor (åtminstone hos underecknad)? I det ovanstående har en orsak rean antytts: det är p g a av den rådande oklarheten beträffande förhållandet mellan den "norska staliga e-bokbasen" och de övriga ländernas motsvarande arrangemang samt hur allt detta ska förstås i förhållande till internetutvecklingen.

Men detta är inte den enda orsaken. Rubriken och artikeln innehåller också ett mer omedelbart och s a s dagasaktuellt incitament, som åtminstone hos mig utlöser en klart negativ känsloreaktion. VARFÖR ACCEPTERAR BIBLIOTEKARIERNA UTAN KNOT OCH PROTESTER IDÉN OM UTLÅNING AV E-BÖCKER ?

Under medeltiden var fortfarande bokkopiering en arbetsintensiv verksamhet och böcker betraktades som värdeföremål, och biblioteket utformades med säkerhetskrav i åtanke. Böcker kedjades vid hyllor och väggar för att förhindra stöld. (Källa: Wikipedia.) Nåväl, senare slog boktryckarkonsten och copyrighttänkandet igenom, och under 1900-talet brukade böcker ställas upp på öppna hyllor i bibliotek för medborgarna att låna ut och returnera. Nu, på 2000-talet, när internet och e-böckerna åller på att erövra världen, vill innehavarna av kopieringsrätten återigen "kedja fast böckerna vid hyllorna" med osynlig och hemlig programmeringskod, som upphäver det nya läget inom informationstekniken. Medborgarna ska alltså tvingas "returnera" dessa fastlåsta "e-böcker" till.. ja, vart? Till "statliga e-bokbaser"?

Detta är helt bakvänt. "E-böcker" kan inte "lånas ut" eller "returneras" med mindre vi går med på att återvända till medeltida metoder. Det bör vi givetvis inte gå med på. I stället bör vi, för det första, kräva att datorernas programmeringsod genomgående är fri och öppen och genomgående införa sådan fri och öppen programmeringskod i våra bibliotek. För det andra bör vi ta itu med att bygga den kosmpolitiska och universella e-boksamlingen. Det åligger inte Google eller regeringarna att göra detta. Det är vår, bibliotekariernas, uppgift. "Vår uppgift är", som R. David Lankes nyligen sade under de svenska biblioteksdagarna i Visby, "att förbättra samhället genom att underlätta skapandet av ny kunskap" (http://quartz.syr.edu/rdlankes/Presentations/2011/Sweden-Lankes.pdf). För detta ändamål behöver vi alla en gemsnsam bas av fritt kopierbara e-böcker, som absolut inte behöver "returneras" eller -- allra minst --"expirera".


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

10 June
2011

Ros och ris med anledning av Inga Lundéns inval i IFLAs styrelse

[grundlagar] 

 

Information från Svensk Biblioteksförening, 9 juni 2011: "...IFLA ( International Federation of Library Associations and Institutions) har nu presenterat resultatet från omröstningarna till Governing Board och President Elect.
I IFLAs val av ledamöter till Governing Board fick Svensk Biblioteksförenings ordförande Inga Lundén flest röster av alla kandidater. Inga Lundén fick 1107 röster och därefter kom Paul Whitney från Canada med 976 röster. Här presenterar Inga Lundén sina tankar med IFLA-arbetet: Dreams Discovery Development Diversity Dialogue http://www.ifla.org/governing-board/elections/board-members-2011/lunden ..."

 


Gratulerar! Ni rikssvenska bibliotekarier kan och bör glädja er åt att er föreningsordförande har blivit invald i världsorganisationens styrelse. Som svenskspråkig finländare kan och bör väl även jag tycka att det är trevligt. (Som infödd finne i Finland och som medlem i Sinikka Sipiläs biblioteksförening tycker jag naturligtvis också att det är rätt underbart att just hon ska bli IFLAs president 2013-2015 ! (vilket också framgick av meddelandet från Svensk biblioteksförening; läs hela meddelandet här!). )

När Inga Lundén i sitt valtal använder uttrycket open space ("the open space for never ending dialogue, to keep the society open") kommer jag att tänka på Chico Whitaker och Kay Raseroka. Chico Whitaker från Brasilien hör till grundarna av Socialt världsforum (WSF) och är kanske den som mest envetet har förfäktat åsikten att WSF kan och bör vara en open space - ett öppet rum och/eller en öppen plats. Denna grundläggande tanke inom Socialt världsforum betraktas också av många , enligt min åsikt med rätta, som en sällsynt politisk innovation. Kay Raseroka från Botswana, som ju i mitten av 2010-talet själv var IFLAs ordförande, jämförde för sin del uttryckligen bibliotekets öppna space med det sociala världsforumets. Det gjorde hon i sitt anförande på biblioteksseminariet under WSF i Mumbai i januari 2004.

Undrar vad Inga Lundén anser om WSF. (Vad Sinikka anser vet jag faktiskt en hel del om; allmänt taget förhåller hon sig så vitt jag vet positivt till WSF.)

En annan sak: Inga Lundéns Statement of Candidacy (det ovannämnda valtalet) innehåller följande passus: "IFLA's role as a leading organisation in the knowledge society, keeping and creating strong strategic alliances with other important partners as WSIS, Unesco, Bill and Melinda Gates Foundation and Blue Shield."

Att man gärna vill liera sig med världens rikaste man och hans fru är kanske naturligt ur en viss, egoistisk, nyttosynvinkel. Men här är det inte enbart en fråga om finanskapital utan också om samhällets öppenhet. Såtillvida hänger denna sak faktiskt också ihop med den föregående. Bygg ditt världssamhälle på patenterad software och du får till slut ett slutet rum, ett fängelse! Således borde bibliotekscheferna inte göra som Nokiacheferna , dvs ingå partnerskap med Microsoftcheferna. I stället för att prata vackert om Bills och Melindas stiftelse hade jag alltså mycket hellre sett att Inga L. hade gett till exempel Free Software Foundation (FSF) ett omnämnande. På sin webbplats beskriver sig FSF så här: "The FSF advocates for free software ideals as outlined in the Free Software Definition, works for adoption of free software and free media formats, and organizes activist campaigns against threats to user freedom like Windows 7, Apple's iPhone and OS X, DRM on ebooks and movies, and software patents" (http://www.fsf.org/).

Med vänliga sommarhälsningar från Finland,

- Mikael

PS Vad månne The Blue Shield är för någonting? Kanske någon vill förklara?


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

29 August
2011

Brewster Kahle och Rick Prelinger om arkivering av böcker och filmer på nätet

[grundlagar] 

Nedanstående är min snabböversättning (gjord med hjälp av Google Translate) av programmet ”Pioneering Internet Archivists Brewster Kahle and Rick Prelinger on Preservation in the Digital Age”, som sändes av Democracy Now! 24 augusti 2011. Kahle och Prelinger från Archive.org diskuterar sitt arbete med att bygga ett bibliotek av varje bok som någonsin publicerats. ”Vi tänker bygga Biblioteket i Alexandria version 2”, säger Kahle till redaktören Amy Goodman. "Det kostar oss ungefär 10 cent per sida, eller ca 30 dollar per bok, att fotografera boken och göra den tillgänglig och sökbar för alla."

I intervjun behandlas också Archive.orgs projekt om hemmagjorda filmer. Sådana filmer är ofta förbluffande, eftersom de är uttryck för personer, inte korporationer, påpekar Prelinger. "De är individuella vittnesbörd om vardagens historia och inte bara om stora händelser". Familjer har bidragit med filmer och en del av filmerna har räddats i samband med fastighetsförsäljningar.


Länk till programmet : http://www.democracynow.org/2011/8/24/pioneering_internet_archivists_brewster_kahle_and

Relaterat:

Archive.org’s Home Movie Project , http://www.archive.org/details/home_movies

Archive.org's Open Source Book Project, http://www.archive.org/details/texts


Programgästerna

Brewster Kahle är dataingenjör, internetföretagare, aktivist och digital bibliotekarie. Brewster har grundat Internet Archive (Archive.org) samt Open Content Alliance, en grupp av organisationer som arbetar för att skapa ett bestående, allmänt tillgängligt arkiv med digitaliserade texter. Han försöker också att bevara ett fysiskt exemplar av varje bok som någonsin publicerats och har redan samlat in över en halv miljon böcker. Brewster har fått ett antal utmärkelser, inklusive Zoia Horn Intellectual Freedom Award 2010. Utne Reader har beskrivit honom såsom en av världens 50 främsta visionärer.

Rick Prelinger är arkivarie, författare och filmmakare. Han har grundat ”Prelingers arkiv”, en samling bestående av 60.000 reklam-, utbildnings-, industri- och amatörfilmer, som förvärvades av Kongressbiblioteket år 2002. Prelinger har samarbetat med Internet Archive med sikte på att göra 2000 filmer från Prelingers arkiv tillgängliga på nätet för gratis visning, nedladdning och återanvändning.


Bland övriga program med Brewster Kahle och Rick Prelinger märks ”The 9/11 TV News Archive: 3,000 Hours of Video News Coverage of 2001 Attacks Posted Online”, som också sändes 24.8. Handlar om Archive.orgs TV-arkiv om 11 september 2001, som innehåller 3000 timmar TV-sändningar, bandade från 20 kanaler— inklusive ryska, kinesiska, japanska, irakiska, kanaler samt Al Jazira, BBC, CNN, ABC och Fox News ända sedan slutet av år 2000 Brewster Kahle säger i detta program bl a : ”Genom att bygga ett bibliotek som tillåter människor att gå tillbaka och analysera och förstå dessa material hoppas vi främja ett kritiskt tänkande om vad som sänds på TV”.



Brewster Kahle och Rick Prelinger intervjuade av Amy Goodman om arkivering av böcker och filmer på nätet, Democracy Now! 24.8.2011.


AMY GOODMAN: Brewster Kahle, du försöker bygga ett bibliotek av varje bok som någonsin publicerats.

BREWSTER KAHLE: Ja.

AMY GOODMAN: Vad är det fråga om?

BREWSTER KAHLE: Tanken är att vi kan bygga version två av biblioteket i Alexandria. Alla böcker, all musik, all video som någonsin publicerats kan bli tillgänglig var som helst och för vem som helst, som är tillräckligt nyfiken. Sådan är vår nuvarande tekniska kompetens. Allt detta ryms, i digital form, i ett litet rum. Det fysiska materialet ska naturligtvis också skyddas, vilket ju kräver mycket större utrymme. Men det digitala materialet kan göras tillgängligt för vem som helst och var som helst., om bara upphovsrättigheterna tillåter det.

AMY GOODMAN: Du har kämpat mot Googles digitalisering av biblioteken och du är rädd för att de ska privatisera alla större bibliotek i landet. Kan du förklara vad den här striden går ut på?

BREWSTER KAHLE: Ja, Google lanserade ju ett mycket ambitiöst projekt om att digitalisera några av de stora biblioteken i världen. När projektet kom igång blev det klart att de ville vara mycket mer än en sökfunktion. Deras mål var helt enkelt att bli hela världens boklåda och bibliotek. Men vi behöver inte ett bibliotek för hela världen utan ett helt bibliotekssystem. Vi behöver alltså många bibliotek, en mängd av olika perspektiv. Och när det blev rättegång hjälpte vi till på deras sida som var emot Google genom att skriva amicus curiae-brev [Amicus curiae, dvs domstolens vän, är någon, som trots att han inte är part i ett mål frivilligt erbjuder domstolen information för att hjälpa den att avgöra ett ärende, ö.a. ]. Vi vann också rättegången, så att planen på att ett enda bibliotek skulle härska över dem alla, bromsades eller avstannade. Nu har vi möjlighet att bygga ett öppet bibliotekssystem, varvid vi även kan utnyttja teknik från Google, Yahoo, Microsoft m fl för att kunna bygga och distribuera någonting som är verkligt bra.

AMY GOODMAN: Vad var det egentligen Google försökte göra med de olika biblioteken, alltifrån Harvardbiblioteket till flera andra andra bibliotek? De tänkte alltså digitalisera dem, men skulle de också få rättigheterna?

BREWSTER KAHLE: De digitaliserade verk som redan blivit allmän egendom [public domain works] och ville införa avtalsförpliktelser för användningen. Så att nu kan man inte ens ladda ner Google Books utan att skriva in en dunkel fras, varefter det går att ladda ned en bok i taget. Det är befängt. Sedan tog de 1900-talsverk som inte längre finns i tryck, i akt och mening att öppna en jättelik bokhandel och licensiera verken så att människor endast kan skaffa dem på bibliotek via Google. Det här var naturligtvis lika befängt. Men det har som sagt blivit stoppat.

RICK PRELINGER: Och under tiden skannade...

AMY GOODMAN: Rick Prelinger.

RICK PRELINGER: Under tiden fortsatte Internet Archive att skanna böcker och att göra dem tillgängliga för allmänheten utan några begränsningar. Vi byggde upp ett mycket stort öppet bibliotek.

AMY GOODMAN: Jag har besökt Archive.org i San Francisco och sett maskinerna där folk sitter och vänder sidorna i böckerna som ni skannar in. Är det här någånting som sker på många håll i världen?

BREWSTER KAHLE: Vi gör detta i 26 orter i sex länder. Det kostar oss ungefär 10 cent per sida, eller ungefär 30 dollar per bok att fotografera och göra den tillgänglig och sökbar för vem som helst. Och detta gäller inte bara äldre copyrightfria böcker, utan även nyare böcker, som vi gör tillgängliga för blinda och dyslektiker gratis, också genom utlåning , så en kopia kan cirkulera digitalt. Då följer vi begränsningarna i det gamla bibliotekssystemet, så att människor kan få tillgång till den långa svansen av material som fortfarande kan vara under upphovsrätt men inte tillgänglig kommersiellt.

AMY GOODMAN: På vår Facebook-sida skriver Larry Nocella: "Jag beundrar idén att bevara alla tv-filmerna " -- han avser materialet i ert 9/11-projekt -- "men det verkar bli alltför stora mängder information. Kommer det finnas utskrifter? Kommer materialet att vara sökbart?"

BREWSTER KAHLE: Är det här en stor fråga? När man har så mycket material, vi har redan miljontals tv-timmar, hur ska man kunna gå igenom det? Vi har elektroniska programguider för alltihop, men som bara kommer ner till en timmes TV. För amerikansk tv har vi, som tur är, den slutna bildtext, som läggs ovanpå TV-sändningarna för att hjälpa de döva tittarna. Också dem har vi spelat in sedan 2002. När nyare arkiv än 11 ​​september-arkivet blir tillgängliga kommer de alltså att vara sökbara. Detta gäller åtminstone de amerikanska samlingarna. Vi samarbetar med universitet för att försöka få överföring av tal till text för att få resten av det.

AMY GOODMAN: Rick Prelinger, du arbetar på ett intressant projekt, en icke-företagsmässig [non-corporative] historiesyn. Kan du förklara ditt projekt om amatörfilmer?

RICK PRELINGER: Visst. Jag har varit en arkivarie och -samlare av amatörfilmer under ett antal år och deltagit i ett mycket aktivt samfund av likasinnade människor som vill arkivera film. Hemmagjorda filmer är förbluffande, eftersom de som du säger uttrycker personer, inte företag. De ger individuella vittnesbörd om historien och då inte bara om stora händelser utan också om vardagen. Vi bygger en samling som ger oss alla möjlighet till jämförelser, förståelse, upplevelser och återanvändning och som även forskare kan använda sig av. Vi hoppas också att det här ska förändra sättet att se på film, eftersom film inte bara betyder någonting som man betalar 10 spänn för att få se på. Filmer är också hur vi ser på varandra.

AMY GOODMAN: Hur samlar du in dessa filmer?

RICK PRELINGER: Många av dem kommer från familjer, som vil bidra med dem. Några av dem får vi när fastigheter går till försäljning, och via eBay, med mera. Det gäller att försöka rädda bitar, som annars skulle bli vägfyllning.

AMY GOODMAN: Brewster Kahle, tror du att datorer har förbättrat världen? Eller är du bekymrad över att samtidigt som som människor kan dra nytta av att ha en sådan otrolig tillgång till information, så koncentreras informationen och det går att samla in information om oss alla?

BREWSTER KAHLE: Ja, detta som vi har åstadkommit är inte någon odelad välsignelse. Statistiken ger vid handen, att om ens webbplats är bland de 100.000 mest använda så kan man nå en världspublik. Så var det inte när jag växte upp. Antingen var man bland de 10 eller tjugo i toppen, eller så var man marginaliserad. Å andra sidan kontrollerar 10 organisationer 20 procent av all webbläsning. Bara 10 organisationer världen över! Det innebär en enorm maktkoncentration. Det distribuerade nätverkets idé har alltså möjliggjort både koncentration och spridning. Vi tenderar att vara på distributionssidan, men det är ingen odelad välsignelse.

AMY GOODMAN: Och var bygger du ditt bibliotek?

BREWSTER KAHLE: Vi bygger ett fysiskt bibliotek med arkivering av fysiska böcker i Richmond, Kalifornien. Böckerna ligger skyddade i lådor i ombyggda containrar för att klara de miljömässiga kraven. Lagren skyddas av ideella organisationer. Det digitala materialet kan vi göra kopior av, vilket vi också har gjort: vi har två kopior i USA, och en delvis kopia i Alexandria, Egypten. Det här arrangemanget är, antar jag, passande, eftersom vi har ett storskalig utbytesavtal med dem om att arkivera varandras material. Även i Amsterdam har vi en partiell kopia. Om det finns fem eller sex kopior av dessa material världen över så tror jag man bör kunna känna sig trygg.

AMY GOODMAN: Här får vi lov att sätta punkt. Jag vill tacka dig, Brewster Kahle, och dig, Rick Prelinger, förträffliga digitala arkivarier och bibliotekarier.

(programinnehållet är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 3.0 USA-licens. )





föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

24 September
2011

Kramar EU Google?

(brottstycke ur en konversation mellan några avancerade bibliotekarier)
[grundlagar] 

I The Chronicle of Higher Education läser vi om om prof. Eben Moglen med flera amerikaner, som funderar på hur vi ska hålla internet fritt från statligt och korporativt intrång och/eller effektivt motarbeta sådant intrång där det onekligen (oundvikligen) ändå förekommer!

Artikeln länkar vidare till Contact Summit-konferensen i New York 20 oktober (http://contactcon.com), som förhoppningsvis kommer föra ut Moglens m fl:s idéer till företag, flera universitet, osv. Hoppas nu bara att också IFLA och biblioteksvärlden vill haka på detta evenemang! Själv har jag inte råd att fara till N.Y. då, men man lär kunna vara med på ett hörn också "virtuellt", som det heter.

Apropå statligt intrång kan vi notera, att Ryssland, Kina, Tadjikistan vid FNs generalförsamling har lämnat in ett förslag till Code of Conduct For the Net. Så att det är nog inte bara USA, Google och CIA som är på alerten, om någon nu trodde det. Låt oss samarbeta med våra kollegor i alla de nämnda länderna för att punktera detta senaste reaktionära statsinitiativ.

Vi bör ständigt hålla i minnet att biblioteket och dess nutida förlängning (internet) är alltför viktiga att överlämnas åt ministrar, generaler, bankirer och bolagsdirektörer.

Kramar EU Google eller är det Google som kramar EU? Låt mig i förbigående säga som min personliga politiska åsikt, som jag alltså inte väntar mig att alla ska dela, att EU-tanken egentligen är toppen. Men tyvärr är det nuvarande EU i mångt och mycket bara fake eftersom man (eller vi själva, dvs européerna, för att vara ärlig) har reducerat den ursprungliga federalistiska fredstanken till idén om en gemensam kapitalistisk marknad, som ska slå ut konkurrenterna på världsmarknaden. Nåväl, Google är alltså någonting som det nuvarande EUs kommission s g s uteslutande närmar sig ur marknadssynvinkel , som ett marknadsfenomen, alltså. Och Google då? Ja, sak samma där. Vi får m a o förmoda, att de för sin del också närmar sig EU som en marknad. Skillnaden består närmast i tecknet, som lyser i deras respektive ögon, dvs $ i fallet Googledirektörerna och € i EU- kommissionärernas fall.

Men problemet är egentligen varken att Google är amerikanskt eller att det är ett kommersiellt företag. Vi borde kanske i högre grad söka problemet hos oss själva, i att vi gör så litet för att effektivt sätta stopp för stormakternas och företagsjättarnas försök att styra och ställa inom ett område som till syvende og sidst är vårt eget, dvs biblioteket.

På tal om det så har jag anmält mig som deltagare i FSCONS -- " FSCONS is the Nordic countries' largest gathering for free culture, free software and a free society. The conference is organised yearly with 250-300 participants primarily from northern Europe. The main organiser is the Society for Free Culture and Software" (http://fscons.org) -- i Göteborg 11-13 november. Vore kul om fler bibliotekarier och/eller biblioteksaktivister (som jag) ville hänga med!


föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

09 October
2011

Hat mot atomstaten

[grundlagar] 



Ni som planerar och fattar beslut om utbyggnad av kärnkraften borde tänka på det djupa förakt och så gott som outsläckliga hat, som utan tvivel kommer er själva till dels. Det vore viktigt för er att fundera på följderna av detta med tanke på demokratin och samhällsfreden.

Etiken — du skall inte dräpa! — förbjuder oss visserligen att låta vårt hat övergå i våldsam handling. I ett tidigare inlägg, skrivet under intryck av nyheterna från Fukushima, påpekade jag också, att kärnkraftskatastrofen redan har inträffat och att det därför under en oöverskådlig framtid (i evighet, kan vi lugnt tillägga) kommer att behövas utbildade och kunniga människor som kan ta hand om atomsoporna och kärnkraftsverkens ruiner. Inte för ett ögonblick vill jag därför förorda, att vi ska gripa till våld mot kärnkraftsindustrins ledare eller personal eller överhuvudtaget mot några andra människor.

Mitt budskap till er, ministrar, riksdagsledamöter, kommundirektörer och vanliga finländska män (kvinnorna är nämligen betydligt färre), som jublar över att det planeras och byggs nya kärnkraftverk i vårt land, kunde sammanfattas såhär: i takt med att ni planerar och låter bygga nya urandrivna kraftverk fördjupar och förevigar ni samtidigt den andliga klyftan mellan kärnkraftens förespråkare och motståndare. Samtidigt som ni ökar berget av det giftigaste och uthålligaste avfall vårt släkte någonsin har producerat, tillverkar ni sålunda allt större mängder av ett socialt gift, mot vilket ni inte heller har eller kommer att ha något annat verksamt botemedel än att slå ihjäl eller spärra in oss, som tänker annorlunda än ni själva.




föregående artikelblock  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   följande artikelblock

14 October
2011

Fantasibilder av framtidens bibliotek sedda ur användarens synvinkel

[grundlagar] 



Översättning till svenska av anförande på biblioteksfackets framtidsseminarium

Kirjastovoima olkoon kanssasi - bibliotekskraft vare med dig”

i Helsingfors 5.10.2011



Fantasibilder av framtidens bibliotek
                                sedda ur användarens synvinkel









Prev  1   2   3   4   5   6   7   8   9   [10]   11   12   13   14   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23