15 November
2013
Mikas blogg
Mikas blogg |
|
| Börja med END! |
|
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
15 November
2013 Var ett globalt internet bara en vacker dröm?
Många av oss har gått omkring och hoppats på att internet ska bli globalt och i förlängningen bidra till att förena världens
länder och folk. Men nu verkar sprickorna i vår värld återuppstå i nätet. Har internet hela tiden kanske bara varit ett led
i en ekonomisk, politisk och militär strategi?
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
13 December
2013 Nukleära utgångar och ingångarNuclear Exits ("nukleära sortier", alternativt "nukleära utgångar") är namnet på en internationell konferens, som Läkare mot kärnvapen anordnade i Paasitorni, arbetarrörelsens historiska högborg i Helsingfors, under ett veckoslut i oktober 2013. Det stod inget om denna konferens i Helsingin Sanomat eller Hufvudstadsbladet. Inte heller YLE bevakade den. Sydafrikas fd president Frederick de Klerk lär ha synts i ett nyhetsinslag på TV men det är osäkert om han då nämnde konferensen där han var talare nummer ett. Vid ingången möttes man av en grupp demonstranter från Kvinnor för Fred, som skrudat sig i kärnkraftens och radioaktivitetens trevingade propellers alltid lika oroväckande tecken. På deras flygblad stod att läsa: NUCLEAR EXITS = NUCLEAR ENTRANCE (nukleära utgångar = nukleär ingång). Detta tyckte jag att var en överdrift. Den "fredliga" kärnkraften tjänar förvisso som en huvudingång till den militära. Men när har kärnvapennedrustning lett till beslut om nya kärnkraftverk? Det skulle i så fall vara precis i det fall som de Klerk talade om under konferensen.
Sydafrikas nukleära sortiFrederik Willem de Klerk ledde under sin presidentperiod 1989-1994 förhandlingarna om ett slut på apartheidpolitiken och tilldelades tillsammans med Nelson Mandela Nobels fredspris år 1993. Den norska nobelkommittén motiverade sitt val med att Mandela och de Klerk hade slagit in på försoningens linje. I efterhand kan man tycka, att också Sydafrikas nukleära avrustning, som tidsmässigt sammanföll med avvecklingen av apartheid, borde ha fått ett omnämnande. Så skedde dock inte.Den grånade gentlemannen de Klerk (f 1932) noterade i början av sitt konferensanförande att Storbritannien fortsätter att upprätthålla och modernisera sitt nukleära Tridentsystem. (Att Storbritannien för en tid sedan också slöt det sk Teutatesavtalet om kärnvapensamarbete med Frankrike under de nästföljande femtio åren påtalades senare under konferensen.) Det finns fortfarande länder, som står på tröskeln till att skaffa sig atomvapen och terroristgrupper, som helst av allt vill komma över sådana vapen, konstaterade de Klerk också. de Klerk berättade att Sydafrikas regering, under intryck av Kubas militära engagemang i Angola, tog beslutet om sitt kärnvapenprogram år 1974. Under de följande 16 åren byggdes så i hemlighet 6 bomber i samma storleksklass som Hiroshimabomben. de Klerk tillhörde själv den lilla krets som kände till saken. Vid den tid då de Klerk tillträdde presidentämbetet befann sig Sydafrikas kommunistiska parti i upplösningstillstånd. I det nya världsläget efter Berlinmurens fall "var det inte längre meningsfullt att upprätthålla en nukleär kapacitet", sade de Klerk. Han tillade: "Jag hade alltid tvivlat på det". Sydafrika anslöt sig till ickespridningsavtalet år 1991 och erkände slutligen officiellt sitt kärnvapeninnehav år 1993. Intressant och unik är själva avvecklingen av Sydafrikas "nukleära förmåga" som försiggick under Internationella atomenergiorganet IAEAs överinseende och fullbordades 1994. Under Nuclear Exits-konferensen talade också Olli Heinonen och Juha Rautjärvi, två f.d. höga tjänstemän vid IAEA, om vad en sådan avveckling av kärnvapen innebär och hur den faktiskt gick till i Sydafrikas fall. Medan jag lyssnade på dessa föredrag beslöt jag emellertid kolla hur det ligger till med den sk. fredliga kärnkraften i dagens Sydafrika. Det var lätt gjort att skaffa sig lite basfakta eftersom Paasitorni tillhandahöll WiFi-anslutning till internet. Sökmaskinen duckduckgo.com gav snabbt ett svar: Sydafrika har två atomreaktorer som genererar 5% av landets elektricitet; Sydafrikas första kommersiella kärnreaktor togs i bruk år 1984; Regeringen satsar hårt på kärnkraftens framtid och planerar att bygga ytterligare några 9600 MWe-reaktorer under följande decennium, trots att finansieringen tryter. (jfr www.world-nuclear.org/info/Country-Profiles/Countries-O-S/South-Africa) Kanske dedär kvinnorna vid ingången ändå hade alldeles rätt? Men ändå så fel, eftersom konferensens ämne i sig är av enormt historiskt och politiskt intresse. För det första står de faktiska nukleära sortierna, t ex Sydafrikas, som en ständig påminnelse om kärnvapenstaterna USA:s, Rysslands, Storbritanniens, Frankrikes och Kinas ständiga svek och hyckleri. Också dessa stater lovade ju genom att ansluta sig till ickspridningsavtalet (NPT, 1970) göra sig av med sina kärnvapen. För det andra har alla kärnvapenstater, dvs förutom de ovannämnda också de som inte har undertecknat NPT, dvs. Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea, mycket att lära av de praktiska erfarenheterna av Nuclear Exits i den betydelse som konferensen handlade om. Här passar jag på att hänvisa till konferensmaterialet (powerpointvyer, uppsatser och anteckningar), som föreläsarna och arrangörerna har lovat göra tillgängliga på nätet. Sök efter länken via fredsforbundet.fi och/eller www.lsv.fi !
Sverige och SchweizOckså Sverige kan anses ha gjort en nukleär sorti, dvs bokstavligen ha avvecklat sitt kärnvapeninnehav. Av Thomas Jonters (statsvetare vid Stockhoms universitet) föredrag fick åtminstone jag den uppfattningen att Sverige faktiskt redan hade hunnit producera en del sk. taktiska kärnvapen innan beslut togs om anslutning till NPT och nedläggning av landets eget kärnvapenprogram, vilket hade inletts genast efter andra världskriget. (Hoppas få detta kontrollerat när texten eller vyerna från Jonters föredrag blir tillgängliga via nätet.)Prof. Jonter och konferensdeltagarna diskuterade helt visst frågan om varför Sveriges militärer och regering i slutet av 1960-talet samlade sig till ett stopp för den militära tillämpningen av atomkraften. Men i motsats till fallet Sydafrika var detta uppenbarligen en jämförelsevis komplicerad historia. I hur hög grad var det den svenska militären -- och bakom militären kanske USA -- som sist och slutligen motsatte sig ett svenskt, nationellt kärnvapeninnehav? Hur viktigt var kärnvapenmotståndet inom landet, inte minst från Socialdemokratiska kvinnoförbundet? Däremot undrar jag varför frågan om varför Sveriges makthavare ursprungligen önskade förse sin stat med egna atombomber överhuvudtaget inte ställdes. Kanske svaret på denna sistnämnda fråga ter sig alltför självklart. Å andra sidan är det ofta givande att ifrågasätta de till synes mest självklara svaren. Också Schweiz - av alla världens länder! - hade länge planer på egna A-bomber. Faktiskt ännu längre än Sverige, framgick det av Andreas Nideckers presentation. Trots atomfysikern Paul Scherrers ihärdiga ansträngningar lär det dock inte ha blivit något av bortsett från den hemliga kärnreaktorn i Lucens, där det skedde en icke alltför välkänd kärnkraftsolycka år 1969. Kärnreaktorn Saphir i Lucens hade ursprungligen kunnat sättas igång inom ramen för det internationella programmet "Atomer för fred" (!) Men landet hade inte egna urantillgångar utan man nödgades köpa U från belgiska Kongo samt tungt vatten från Norge för anrikningsprocessen. Och hur skulle man leverera bomberna till sina mål, ifall bomberna någon gång blev färdiga för användning? För detta ändamål måste man vända sig till herr Dassault, flygplanstillverkaren i Frankrike. Allt detta blev tydligen för mycket för lilla Schweiz... Erbjuder Schweiz ett exempel -- det enda kända exemplet i hela världen! -- på ett land där medborgarna i något skede fick om landet kärnvapenprogram? Och röstade de i så fall för därför att schweizarna är ordentliga människor som alltid gör som myndigheterna vill att de ska göra? Att det hade förhållit sig så antyddes under konferensen. (Hoppas få höra av schweizarna själva att denna version inte är helt överensstämmande med sanningen.)
Ukraina och KazakstanUkraina och Kazakstan hade deltagit i byggandet och utprovningen av Sovjets kärnvapenarsenaler. Sådana vapen fanns också kvar på deras territorier vid tiden för Sovjetunionens upplösning. Enligt ukrainaren Juri Donskoj från den internationella organisationen "Soldater för fred" och Kazakstans ambassadör Roman Vassilenko gjorde sig både länderna frivilligt och fort av med dessa massförstörelsevapen. Men rörde det sig i dessa fall verkligen om samma slags nukleära sortier som i fallen Sydafrika och Sverige? Därom tycks tycktes (tycks) råda viss osäkerhet. Lyckas inte åtminstone Kazakstan, där ju president Nursultan Nazarbajev har suttit vid makten ända sedan 1990, plocka åt sig en oförtjänt diplomatiska poäng ifall man ser saken ur den synvinkeln? Jag undviker gärna att avslöja min egen åsikt i den frågan och konstaterar bara, att också dessa stater är två mycket intressanta fall.Donskoj betonade starkt Tjernobyl (1986) som en orsak till att Ukraina slog in på kärnvapenavrustningens väg. Kärnkraftsolyckor kan således bidra till nukleär nedrustning, även om nukleär nedrustning inte nödvändigtvis förhindrar nya kärnkraftsolyckor. Ja, kanske det rentav förhåller sig precis tvärtom med den saken! Kazaken Vassilenko framhöll å sin sida de obehagliga erfarenheterna från Semipalatinsk, vilket hade tjänstgjort som Sovjets främsta provsprängningsområde, som en bidragande anledning för det stora centralasiatiska landets ledning att låta bli att försöka hålla sig med en egen force de frappe ( alltså någonting i stil med den ena av våra egna europeiska kärnvapenslagstyrkor).
Iran, Japan, Australien, Nya Zeeland, Brasilien...Flera andra länders nukleära ingångar och utgångar behandlades också T ex. fallen Iran, Japan, Australien och Nya Zeeland togs upp till diskussion under konferensen. Om Latinamerikas länder talades det däremot mindre eller inte alls, vilket lär ha berott på att det hade blivit för dyrt att tillkalla föreläsare därifrån. Jag rekommenderar ännu en gång studier i konferensmaterialet, när det väl kommer ut på nätet.SlutordTexten i ickespridningsavtalet (NPT) belönar uttryckligen avtalsstaterna med "rätten att använda kärnteknik fredligt" men en rad länder har tagit sig denna "rätt" oberoende av om de anslutit sig till NPT eller inte och dessutom fått hjälp med både militära och "fredliga" nukleära projekt av olika avtalsstater. Ett exempel: År 2004 slöt USA avtal med Indien om att hjälpa till med utbyggnad av kärnkraften. Ändå hade Indien varken anslutit sig till NPT eller avhållit sig från att bygga en egen kärnvapenstyrka.Alla officiella instanser svär dyrt och heligt vid sitt fasthållande vid NPT men jag skulle ärligt sagt helst se att det avtalet skrotades. I likhet med Alva Myrdal (som redan på 1970-talet skrev boken Spelet om nedrustningen) tror jag nämligen inte längre på de multilaterala nedrustningsförhandlingarnas lyckliga utgång. Det som däremot behövs är unilaterala Nuclear Exits. Se på Sydafrika och Sverige! Innan jag gick in lovade jag de demonstrerande kvinnorna vid ingången att framhäva det motsägelsefulla i att samtidigt som man talar om kärnvapennedrustning förespråka en utbyggnad av kärnkraften. Inte minst förhandsinformationen om att fd chefen för strålskyddsverket Jukka Laaksonen skulle närvara och tala under konferensen gjorde att det kändes riktigt att avlägga ett sådant löfte. Men, som sagt, konferensens ämne var så spännande att jag aldrig kom mig för att säga det där. Dessutom visade det sig att fd. STUK-chefen Laaksonen inte ens deltog i konferensen.
Från fd. IAEA-tjänstemannen och nuvarande STUK-medarbetaren Juha Rautjärvi bevarar jag hädanefter i mitt minne följande vackra aforism: "Let it be unfolding naturally, like a flower, a feeling".
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
23 January
2014 Bokhyllornas nyheter och friheterOm Norges Bokhylla.no och en tilltänkt Bokhyllan.se i Sverige
Norges nationalbibliotek har gjort mängder av böcker fritt tillgängliga för medborgarna trots att dom fortfarande är upphovsskyddade vilket bibliotekarier i Sverige har noterat och vilket även tidningarna i Finland har skrivit om ; se t ex Iltalehti 16.1.2014. Inte för att jag har någonting särskilt emot att det norska exemplet uppmärksammas nu igen. Men egentligen är denna streaming av böcker inte någon nyhet: den "norska modell" som förknippas med Bokhylla.no och dess "utvidgade kollektivavtal" ang. copyright diskuterades vitt och brett redan år 2010. Förr eller senare (förr, skulle jag tro) kommer också alla böcker på svenska att föreligga i digitala format på "Bokhyllan.se" el. likn. Ska tillträde då bara ges åt läsare från svenska IP-adresser? Eller kommer även finlandssvenskar, norrmän och koreaner som intresserar sig för Sverige och det svenska att få läsa den digitaliserade svenska litteraturen? Eller kommer samma regel att råda i Sverige som i Norge? På Bokhylla.no måste man nämligen koppla upp sig ifrån en norsk IP-adress för att få komma in och titta. För att själv få se en glimt av det norska paradiset nödgades jag sålunda be en norrman kapa en skärm:
Nyligen beslöt ledningen för stadsbiblioteket Deichmanske i Oslo övergå till det fria bibliotekssystemet Koha. Koha, som bygger på fri software (namnet Koha är maori för 'gåva') kommer från Aotearoa (maori för Nya Zeeland). Se där en riktig nyhet och, skulle jag tro, en större sådan än Bokhylla.no ! Tänk om biblioteket överallt skulle övergå till fri software!
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
21 February
2014 Stöder biblioteket data mining?
Data mining är som vi vet en teknik för att ta fram värdefull information ur stora databaser. Stöder universitetsbiblioteken data mining i syfte att underlätta forskarnas arbete?
Hur är det då med data miningen vid våra nordiska universitetsbibliotek, undrar jag. Tacksam för synpunkter från er som vet hur det ligger till! I förlängningen borde frågan säkert också ställas till folkbiblioteken / de allmänna biblioteken: stöder biblioteket data mining för att ge allmänheten möjligast vid information om vad som pågår i samhället och världen? För övrigt verkar det som att uttrycket data mining tillsvidare inte har någon riktigt tillfredsställande svensk motsvarighet, jfr Karolina Francs uppsats Data mining Ett analysverktyg för att upptäcka mönster i stora mängder data (definition av data mining på sid 2). Vad skulle det kunna tänkas heta på svenska? (Även postat på BIBLIST - Topics in Nordic research library user services)
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
27 February
2014 Gräv en tunnel under UkrainaJag anser, att Immanuel Wallersteins, Paul Craig Roberts, och Stephen F. Cohens geopolitiska analyser är i huvudsak riktiga även om de är amerikanska. Med ett vonwrightskt ordval kunde man med anledning av de senaste världspolitiska händelserna säga, att det västliga teknosystemet fortsätter att konsolidera sin ställning som mänsklighetens till synes enda möjliga väg mot framtiden (eller kanske snarare sin undergång). Här gör jag en paus för lite rockmusik från Ungern.
Men jag skulle ändå gärna veta mer om Ukraina och dess folk. Under de senaste månaderna har jag faktiskt också försökt läsa på litet, t ex Peter Lodenius bok om Ukraina från några år tillbaka. Också landets historia och ryssrelationer och europarelationer i ett lite längre perspektiv -- tillbaka till Vikingatiden! -- är intressanta. Vilken roll har Kiev spelat i Rysslands historia? Vilken roll har Åbo spelat i Finlands? Ligger det inte något i denna jämförelse? Och vad har vi egentligen fått veta om de senaste dagarnas politiska omvälvningar i Ukraina? Vem -- eller vilka -- startade blodbadet på Maidan? Vet vi det? En viktig synvinkel kom fram i en TV-debatt häromkvällen där Tarja Cronberg, Pertti Salolainen och Markku Kivinen diskuterade tillsammans och med en till studion inkallad student från Ukraina. Studenten fick sista ordet. Till farbrödernas och tantens förvåning sa den unge mannen, att hans generation nog vore kapabel att ta över och reda upp det hela.
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
04 March
2014 Viktigt, viktigare och viktigast
"Så länge Ukraina, Georgien och flera övriga före detta sovjetländer är viktigare för Ryssland än de är för väst så kommer Ryssland att kunna fortsätta agera på det här sättet", skriver Anna-Lena Laurén, Svenska Dagbladets (och Hufvudstadsbladets) korrespondent i Moskva från Krim (3.2.).
För Finlands - "Österlandets" - del slutade Karls, Peters med fleras sk. stora nordiska krig med att fred slöts i Nystad den 30 augusti 1721. Som en följd härav anlades inte långt därefter, nära den nya gränsen (mellan väst och Ryssland), också staden Lovisa samt sjöfästningen Svartholm, som numera är ett civilt och trevligt utflyktsmål. Svartholm är nästan på roddavstånd från där jag bor. Att jag nämner detta hör väl egentligen inte till saken men det privata är ibland politiskt och tillsvidare känns det lokala ofta viktigare än det globala. I ett anfall av eskapism -- flykt från den hemska nutiden -- och således i akt och mening att gräva ner mina tankar djupare i de specifikt ryska och ukrainska historierna lånade jag Berättelsen från förgångna år, även kallad "Nestors krönika", från Lovisas stadsbibliotek. Den handlar om hur Ryssland uppstod. Ja, detta var århundradena före mongolinvasionen då de slaviska och finsk-ugriska folkstammarna i det dåvarande "Kievriket" (sv.wikipedia.org) begav sig över havet ("Östersjön") och kallade på varjagerna för att dessa skulle styra landet. "Varjag är en östslavisk benämning på nordmän, som under vikingatiden inflyttade till Kievriket. Ordet går tillbaka till kyrkoslaviska vareg (e = nasalerat e), vilket å sin sida utgått från fornnordiska ackusativet væring av væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter." (sv.wikipedia.org) Varjag = viking (i österled). Hur ordet viktigare ska tolkas beror naturligtvis på sammanhanget. I det här sammanhanget verkar det ha att göra med ens egen säkerhet eller trygghet varvid viktigare betyder rumsligt och erfarenhetsmässigt närmare. Karelen är viktigare för oss finnar än för japanerna; Panama är viktigare för amerikanarna än för ryssarna. Och så vidare. Krim är viktigare för ryssarna och ukrarinarna och tatarerna och turkarna än för amerikanarna eller utrikesminister Carl Bildt. Kunde man tro. Om nu inte Karl XII:s ande spökar i vårt västra grannland och där uppväcker hattarnas gamla anda. 2. Men i detta globaliseringens tidevarv skulle man väl kunna tycka att Japan har blivit lika viktigt för oss finnar som någonsin Karelen? Jag tänker då hemska tankar, tankar på hur det har gått till i Hiroshima, Nagasaki och Fukushima. Och i Tjernobyl, för att nu återkomma till länderna som Anna-Lena L. bevakar i sina utmärkta tidningsrapporter. Ty oberoende av väst eller öst är vi alla ödesbestämda att antingen förstöra vår värld (om vi inte redan har gjort det) eller låta bli, vilket skulle kräva gemensamma kraftansträngningar. Vid det här laget kunde väl ingenting vara viktigare eller ens lika viktigt som det. 3. A propos det viktigaste:
4. Här borde väl djupingen L.W. ha fått sista ordet. Jag vill i alla fall tillägga, att en del finlandssvenska nuvarande och fd journalister bara har stigit i min aktning under den pågående Ukrainakrisen. Kerstin Kronvall, till exempel, och Nils Torvalds, som hade en utmärkt artikel om krisens bakgrund i Hbl. Läs den här eller -- i piratkopia -- här! 5. A propos pirater Vikingar (fornnordiska víkingar) var enligt Nationalencyklopedin sjökrigare eller sjörövare från i huvudsak nuvarande Norden, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Europa och Västra Asien från 793 fram till 1066, det vill säga under den yngre järnålderns sista period, som också kallas vikingatiden. Vikingarna bedrev också omfattande handel.
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
06 March
2014 Ashtons och Paets Ukrainasamtal
Samtalet räcker knappt 11 minuter. Lyssna här:
Att Estlands utrikesminister Paets och EU:s höga representant Catherine Ashtons telefonsamtal har avlyssnats har sin egen betydelse men det är inte poängen. Viktigare är att samtalet och dess innehåll har bekräftats av Paet. Innehållet är med andra ord autentiskt. Det Paet och Ashton säger är ännu viktigare. Paets viktigaste källa i det här samtalet är läkaren Olga Bohomolets, som skötte sårade på Euromaidan. Hon undersökte också de dödades skottsår och ansåg, att snipers hade skjutit för att döda och de också sköt poliser. Dessutom hade hon sagt åt Paet, att den nya regeringen i Ukraina inte bryr sig om att utreda vad som hände. Kommentarer och reflexioner: 1. Om vad som allmänt taget är viktigt, viktigare och viktigast skrev jag redan någonting i gårdagens blogginlägg. Det håller jag fortfarande fast vid. Ett telefonsamtal är inte mer än ett telefonsamtal; det kan inte riktigt jämföras med hela historien om Ukraina, Ryssland och "Väst", eller med atomkrig. 2. "Ordföranden för det estniska parlamentets utrikesutskott Marko Mihkelson beskyllde den ryska säkerhetstjänsten för hela affären, rapporterade det estniska rundradiobolaget, berättar Svenska YLE i sin ovan angivna artikel. Men är det inte -- med tanke på motivet och det faktiska resultatet -- mera sannolikt att den amerikanska säkerhetstjänsten iscensatte våldsamheterna än att den ryska gjorde det? 3. En forskare, F. William Engdahl, ställer i sin artikel The Rape of Ukraine: Phase Two Begins från 28.2. frågan om vem som placerade ut krypskyttarna (snipers). Engdahl refererar till en rapport med rubriken Who Has Ukraine Weapons från veteraner i amerikanska underrättelseväsenet. Enligt hans källa ska krypskyttarna (som sköt på torget Maidan 22.2.) ha kommit från organisationen Ukrainian National Assembly – Ukrainian People’s Self-Defense (UNA-UNSO). Ledaren för UNA-UNSO, Andriy Shkil, ska för tio år sedan -- efter den orangea revolutionen 2004 -- ha blivit rådgivare åt Julia Timosjenko. 4. För övrigt tycker jag om Paets och Ashtons civiliserade samtalston (jfr det tidigare läckta samtalet mellan Victoria Nuland och USAs ambassadör). Läs mer om saken i gårdagens Kyiv Post som också har lyckats transkribera största delen av telefonsamtalet.
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
18 March
2014 Inför toppmötet om kärnsäkerhet i Haag 24-25 mars
Nästa måndag och tisdag (24-25 april) anordnas för tredje gången ett toppmöte om kärnsäkerhet (Nuclear Security Summit, NSS). Mötet hålls denna gång i holländska Haag. Två tidigare NSS-möten har hållits i Washington D.C. (2010) och i Seoul (2012).
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
21 March
2014 Västledarna borde erkänna sitt misstagVi ser inte krisen i Ukraina som den är utan som vi är
Att se krisen i Ukraina som den är är inte bara svårt, det är omöjligt. Snarare ser vi den som vi är.
föregående artikelblock
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
[14]
15
följande artikelblock
09 May
2014 Freden, internet och biblioteket (Sarajevo 6-9 juni)
Hej, till åminnelse av fredsrörelsernas ansträngningar under de senaste 100 åren anordnar vi PEACE EVENT SARAJEVO 6-9 juni. Men vem är vi? How Far Should The Library Aid The Peace Movement and Similar Propaganda? frågade bibliotekarien George F. Bowerman på ALA:s kongress i Berkeley, Kalifornien år 1915. Vi vill också blicka mot framtiden. Därför innehåller programmet i Sarajevo bl.a. idéverkstaden PEACE AND THE INTERNET. Har förutsättningarna för en mer bestående världsfred skapats genom internets framväxt? Hur kan biblioteket bidra till att skapa den "sympatiska världsanda" (Bowerman), som säkert också skulle behövas? Detta ska vi diskutera mot bakgrunden av den nyligen timade internationella NetMundial-konferensen i Sao Paulo om "internets förvaltning". Närmare information om Peace Event Sarajevo via http://p2014.eu och om idéverkstaden Peace and the Internet via http://is.gd/KluLtD Hälsar, |
|
Powered by COREBlog |
