Mikas blogg

Kära bibliotekarier

Kära bibliotekarier, särskilt ni som bor och verkar öster om H:fors och väster om Kotka,

det har gått ett litet tag sedan jag skrev till er att biblioteket borde ta upp saken. Borde och borde. Jag tycker nog också att biblioteket har en viktig uppgift i att bara finnas till, underförstått att det innehåller goda böcker. Och det gör det ju.

Synd att Leena Krohn inte fick priset för Bipaviljongen.

Jag har just ingen uppfattning om prisvinnarens, den danska författaren Naja Marie Aidts noveller i boken Bavian. Hörde ett avsnitt läsas upp på radion. Det lät dötrist därför att människorna som det korta avsnittet beskrev verkade ha det för jävligt med varandra. Jag vill gärna läsa Aidts noveller i alla fall för att bilda mig en bättre uppfattning. Så att en eller annan dag snart dyker jag väl upp hos någon av er för att fråga efter dem.

Jag lyssnade på några av Leena Krohns kollegor och Leena själv senaste onsdag kväll i Nordiska Institutet i Finland. Som för övrigt också har ett bibliotek. Några av dem - dansken Jens Smaerup Sörensen och svenska poeten Birgitta Lillpers skulle jag vilja ta med mig i hängmattan, särskilt Lillpers, vars dikter säkert skulle hålla mig vaken (jag brukar somna när jag läser romaner i liggande ställning). Merete Mazzarella höll ett roligt litet föredrag. Jag är i alla fall övertygad om att Leenas bok är bäst och borde ha fått priset.

Bokrecensenterna i Sverige och Norge har glädjande nog sagt att Bipaviljongen är rolig. Bipaviljongens pärm är också gladare än Mehiläispaviljonkis pärm. I Finland anser recensenterna och pärmarnas formgivare (med några få undantag) uppenbarligen att Leena är en ytterst allvarlig och fin författare som skriver mycket svåra böcker för en liten krets av förståsigpåare. Själv har jag skrattat mig halvt fördärvad under läsningen av Leenas böcker. Inte Tainaron förstås, men vem vet, kanhända skulle ett leende sväva över mina läppar vid omläsningen. Det ska jag förresten pröva på; det är en tid sedan jag tog fram Tainaron.

För några månader sedan läste jag på nytt i Onda Andar och fick mig flera goda skratt. Jag hade inte tidigare förstått hur satirisk också den boken är.

Det kanske roligaste med ordet rolig är sambandet, som åtminstone låter som ett sådant, med ordet ro. Att ro kan ju vara väldigt roligt om det är lugnt och man inte är trött eller har bråttom. Men jag tänker naturligtvis först och främst på själsfrid och sinnesro. Det fanns tydligen en tid (före år 1914) då författarnas sinnesfrid ännu inte var definitivt bruten, förutsatt att de inte svalt eller frös ihjäl, eller tvingades att ro med piskslag. Det har alltså redan under en längre tid barkat utför med den sköna litteraturen. När skönheten kom till byn blev hon rädd och gömde sig. På danska kan by vara det som på svenska avses med en stor och stökig stad. Sålunda heter Italo Calvinos bok Le città invisibili på danska De usynlige byer.

Därför är det som sagt fint att det överhuvudtaget finns bibliotek där man kan hitta äldre och roligare böcker.

Så länge det nu finns bibliotek mitt i byn, allmänna bibliotek, så kallade folkbibliotek. Byskolorna håller redan på att dras in.

Med vänliga hälsningar,

- Mikael

PS "Förändringens profeter hyser en ofantlig tillit till bildningen som dess mest dynamiska och osvikliga verktyg", skriver Kusum Nair i boken De indiska byarna (Tidens förlag, Sthlm 1962, s 222) , som jag för några år sedan hittade i hyllan för makulerad litteratur i Lovisa stadsbibliotek. Var håller förresten förändringens profeter hus nuförtiden och tror de överhuvudtaget längre på bildningens makt? Eller gäller hädanefter enbart militärmakten ?