Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ Snea figurer ]
Skaffa orden till biten: Peps Persson Droppen Urholkar Stenen (1976) 7 Vilddjurets tecken (Snea figurer) = Mark of the beast / P. Persson, P. Tosh

[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

07 November
2005

Jari Vilén känner respekt

Snea figurer
[Snea figurer] 

Idag tar jag i bruk en ny avdelning i min blogg. Den nya avdelningen heter "Snea figurer".

Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja bär  som känt  en symbol för nukleär nedrustning på rockuppslaget. Märket togs i bruk inom brittiska Campaign for Nuclear Disarmament  och Committee of Hundred, som i tiderna  grundades  av filosofen Bertrand Russell m. fl. De hundrades kommitté (Suomen sadankomitealiitto) fortlever i  Finland och inte minst Erkki Tuomioja har varit aktiv i nämnda organisation ända sedan sedan 1960-talet.

Här följer dagens snea figurer. Jag citerar ur intervjun i dagens Hufvudstadsblad med Jari Vilén, ordförande för riksdagens stora utskott:

"Trots att Viléns frispråkiga bedömningar av regeringens EU-politik ofta irriterat i synnerhet socialdemokrater säger han sig känna stor respekt för bland andra Erkki Tuomioja.

– Han är beredd att sätta sig själv i blöt för sina åsikters skull. Det uppskattar jag, även om jag inte delar hans världssyn. Som engelska utrikesministern Jack Straw sa när han fick syn på Tuomiojas fredsmärke: ”Erkki, I used to wear one of those, but then I grew up”.




[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

10 December
2005

Bagatelliseringen av Harold Pinter

[Snea figurer] 

Årets nobelpristagare i litteratur,  Harold Pinter, passade på att uttrycka sin mening om USAs politik efter andra världskriget.

Pinter beskyllde i sin nobelföreläsning vad som numera ofta med en amerikanism kallas för mainstream media - de stora dagstidningarna, radiostationerna och tevekanalerna - för att spinna ett nät av lögner kring supermaktens agerande i närhistorien och nutiden.

På detta svarar the mainstream media genom att bagatellisera konstnären  och hans sanning.

Pinters föreläsning var en "lång enaktare" som "kommer att gå till tevehistorien", kommenterar Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdahl. Enligt honom bygger den åldrande,  cancersjuke dramatikern sina uttalanden på en "infantil verklighetsuppfattning".

Ordvalen är maximalt avslöjande. "Tevehistorien" är uppenbarligen det ord som bäst sammanfattar Ekdahls egen verklighetsuppfattning. Det som betyder något, det visas enligt denna uppfattning på TV. Eller vice versa: endast det som visas på TV är verkligt.

Eller: det som står i DN och liknande blad,  och endast det, är verkligt.

Vad en gammal författare och intellektuell har kommit fram till är enligt denna uppfattning däremot rent barnsligt.

Men vad är tevehistorien?  Och vem är infantil?

Televisionens historia, är den egentligen någonting annat och mer än historien om en kollektiv infantilisering?

Ja, den är också den tragiska och skrämmande berättelsen om hur journalisterna och ledarskribenterna svek sitt intellektuella ansvar.

Harold Pinters nobelföreläsning i svensk översättning av Eva Sjöstrand kan läsas via webben t.ex. på adress www.iraksolidaritet.se och forum.attac.kaapeli.fi























[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

02 March
2006

Rätten att inte prostituera sig

[Snea figurer] 

"Allt man får göra får man också göra för pengar, om man vill", påstår en av skribenterna  i det senaste numret av tidskriften Voima angående  vad han kallar "rätten till prostitution" (oikeus huoruuteen).  På ett sådant argument tror bara den, som låtit sig förföras av den rådande kapitalistiska ideologin.

Ta t.ex.  politikerns "yrke". Under demokratiska förhållanden  är ju politik någonting som  man "får göra". Men är det rätt att göra politik "för pengar"?  Kräver vi inte av en politiker att han eller hon leds av sina  övertygelser och sitt sanningssökande? 

I kampen för rätten att inte behöva prostituera sig måste man konstigt nog vara beredd att  betala med sin egen person.




















[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

20 April
2006

Clearstream trakasserar Robert Denis. Igen.

[Snea figurer] 

Bland Europas snea figurer återfinner vi Clearstream, bankernas egen  clearingbank i Luxemburg.

Skandalen som blev känd under namnet Clearstream tog sin början  när den franska boken Révélations (Avslöjanden) av Denis Robert och Ernest Backes kom ut på det lilla förlaget Les Arènes i Paris (2001).

Denis Robert har sedermera utsatts av en lång rad rättsliga trakasserier
från Clearstreams och den ryska banken Menateps sida. De försöker helt  enkelt tysta ner honom.

Jag signerade nyss appellen, som franska journalister och vakna medborgare har satt upp på nätet till stöd för Robert Denis. Kanske Du också vill göra det? Appellen finns på adress:

http://www.liberte-dinformer.info/60828.html

Tillägg 2.5.:

Ce voyage est difficile à appréhender pour ceux qui n' ont jamais réfléchi à ces questions d'argent, de crime, de démocratie, de richesse des multinationales, de pauvreté des nations, d'absence de réactions politiques et populaires face au problème posé par la domination de la finance sur le monde. (Robert Denis, s 13)


[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

17 June
2006

Konst - en ny form av vetenskap?

[Snea figurer] 

"Det [dvs konst] är en ny form av vetenskap, måste man väl erkänna"
skriver Hufvudstadsbladets mångårige konstkritiker Erik Kruskopf efter promotionen av  ett antal bildkonstnärer (för första gången i Finland) till doktorer och magistrar.

Nu vill jag inte beskriva Erik Kruskopf som en sned figur. Däremot misstänker jag att doktorsutbildning för konstnärer är och förblir en haltande institution.

Jag är med andra ord inte beredd att erkänna, att "bildkonstens förmåga att förmedla insikt men också att fungera kommunikativt på sådana plan där orden inte räcker till eller inte känns relevanta" vore "en ny form av vetenskap".

För övrigt, vari ligger det "nya" i denna "nya vetenskap"? Förlåt, dr Kruskopf, men vid närmare eftertanke måste man nog erkänna, att nutidskonsten, eller rent av den allra nyaste konsten, är minst lika ovetenskaplig som grottmålningarna, för att inte tala om en Dürer eller en van Gogh. Eller borde vi anta att nutidskonstnärerna, mästare eller inte, kan mer än sina föregångare? I vilket avseende då?

Enligt Erik Kruskopf  är "den goda smaken för länge sedan utmönstrad ur konstens kvalitetsvokabulär". Man undrar hur långt en konstkritiker riktigt är beredd att gå i sin självutplånande masochism.

Jag har , tydligen helt naivt, gått omkring och trott att dr Kruskopf och hans gelikar, dvs konstkritikerna , finns till precis för att utforma tankar och idéer om vad som åtminstone under en viss epok kan betraktas som god smak. Men vi lever tydligen i en tid som präglas av fullständig smaklöshet.  Frågan är bara: ska vi stillatigande foga oss i det, eller ska vi åtminstone protestera?

"Den subjektivt skapande konstnärliga dimensionen" har för övrigt ingalunda blivit förbisedd, varken inom eller utanför universitetets murar.  Tvärtom bugar vi oss mer än någonsin för konsten, och konstnärliga utbildningar är populärare än någonsin bland den studerande ungdomen. Problemet är snarare att vi idag saknar klara begrepp om snille och smak.

Klarare bevis för detta påstående kan jag inte komma på än att just en  Riitta Nelimarkka eller en Teemu Mäki utrustas med röd och rynka hatt.

Dessa personer ska alltså  lära ut Konst - en "ny form av vetenskap"! -  till våra efterkommande. Det är nämligen mer än sannolikt  att doktorstiteln kommer att anses i högsta grad meriterande vid val av lärarare och professorer i konsthögskolor och -akademier.

"Konstnärsdoktorerna blir inte bättre konstnärer för att de avlagt doktorsexamen" (Kruskopf).  Icke desto mindre kommer de antagligen att få de bästa jobben och det största inflytandet.
















[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

30 November
2006

Saker som Finland förhoppningsvis ska göra sig av med

[Snea figurer] 

Den svenska journalisten Henrik Arnstad har tydligen skrivit en viktig bok om Finlands agerande i andra världskriget. Finland framstår här som en sned figur. Det officiella Finland ljuger fortfarande om vår allians med nazisterna. Men inte bara det officiella Finland. Vi är tyvärr sneda litet till mans.

Så kan det gå - så går det - när stormakterna hoppar jämfota på en liten nation. Då blir man naturligtvis alldeles krokig och vindig i det lilla landet.

Men nångång måste också vi bli Burkina Faso, det upprätt gående folket. Världen håller ju på att bli större, och vi finländare förhoppningsvis lite vidsyntare än vi en gång var.

Det är givetvis bra att redaktör Arnstad tar upp detta ämne. Visst är det fortfarande en skandal. Särskilt här i Finland. Vår president Halonen har sagt att skadeersättningar inte kan utbetalas till de överlevande från de finländska koncentrationslägren i Östkarelen under andra världskriget, med mindre man stiftar en särskild lag om saken. Må riksdagen i så fall stifta en sådan lag, som möjliggör ersättningarna.


[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

18 March
2007

Hackerns etik

[Snea figurer] 

Nedanstående motiveras med att idag är den dag då UNESCOs Konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar träder i kraft, vilket är en ljuspunkt. För det andra tävlar politikerna i Finland idag på valdagen om medborgarnas röster. Då kan det vara befogat med några synpunkter på tävlan och statens  ändamål.

Pekka Himanen vann med sin bok om hackeretik för några år sedan  internationell berömmelse som en förespråkare för ett innovativt och frihetligt  informationssamhälle.  Också i hemlandet har han regelbundet lyfts fram som profet och orakel bl.a. av tidningen Helsingin Sanomat. För ett par år sedan anlitade också riksdagens framtidsutskott honom för en  enmansutredning, mot ett honorar som var furstligt nog för att få flera av hans kolleger att höja på ögonbrynen. Ingen ställde ändå till med något större rabalder.  Dessutom kan det ju tyckas rättvist att en humanist för en gångs skull får ordentligt betalt.

Men i dagens Helsingin Sanomat ges inte bara Himanen utan hela det officiella Finland en ordentlig näsbränna av filosofistuderanden Ilja Lehtinen. Det var då verkligen på tiden att någon påpekade detta: att hela syftet med de i och för sig sympatiskt klingande begrepp som  Himanen strör omkring sig ("läheisyys", "välittäminen", "kohtaaminen" osv.)  består i att öka företagens konkurrenskraft och försäljning i den stat där han för tillfället råkar befinna sig!

Lite orättvist blir det trots allt när Ilja Lehtinen gör Platon till Himanens lärofader. Platon var visserligen ingen demokrat, utan han ansåg som bekant att staten borde styras av filosofer - med eller utan folkets samtycke -  men hans aristokratiska filosofi var  inte som Himanens inriktad på ekonomisk vinning; än mindre gick Platons planer ut på att den filosofiska statsledningen ska berika sig själv. Tankarna bakom Platons idealstat har kort sagt föga gemensamt med de idag förhärskande pöbelaktiga idéerna om kunskapen som en kapitalinvestering och kulturen som en exportvara.

En annan och kanske viktigare invändning mot Ilja Lehtinens i och för sig mycket välkomna kritik gäller de olika betydelser, som tävlan kan och bör ges på livets olika områden. Företaget, som tävlar med sin produkt på världsmarknaden är i grunden inkommensurabelt med konstnären, som vinner ett kulturpris, vetenskapsidkaren som utnämns till "toppforskare" eller idrottaren, som inhöstar en guldmedalj - för att inte tala om staten och EU, som i de globala problemens tidevarv ju snarare borde ha till uppgift att  samarbeta än att tävla med övriga stater.

Det är mycket typiskt just för vår tid och vårt land (Finland) att dra all slags tävling över en kam och att mäta alla prestationer med  företagets vinst och utdelning som måttstock. Självklart leder det också till motreaktioner. Men slutsatsen blir inte, att tävlingarna bör läggas ned, utan att det krävs annorlunda mål och metoder.  Sålunda bör statens mål inte vara att konkurrera ut andra stater såsom ett affärsföretag strävar efter att slå ut sina konkurrenter. Målet för en konstnär måste väl i någon mening alltid vara att tävla och vinna, men kanske inte främst för att förtjäna pengar och väl inte nödvändigtvis på de övriga konstnärernas bekostnad? Och vem vinner inte på att filosoferna tävlar med varandra i vishet?

Linus Torvalds skriver i sin prolog til Pekka Himanens bok att hackers i stil med han själv  "vill göra någonting, som de tycker att är intressant i sig och som de kan dela med andra" (Hakkerietiikka, s 15). Det ligger mer klokhet i denna enkla bekännelse än i allt himanenskt svammel om "den innovativa staten". Tyvärr har Pekka Himanen gått och vänt upp och ner på hackerns föredömliga arbetsetik.
















[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

09 June
2007

G8-ledarna och Bono

[Snea figurer] 

Som jag ser det gör sig G8-ledarna, om än i olika grad, skyldiga till cynisk manipulation av opinionerna och därvid är Bono och hans gelikar dem behjälpliga.

Massmedia är förvisso också med på G8-ledarnas noter. Ifall massmedia började spela i en annan tonart och i ett annat tempo än makthavarna, ja då skulle vi snart få uppleva en "revolution" eller en "reformation", dvs omvälvningar av makten i samhället. Bonos opinionsbildarroll, som givetvis är komplicerad, var tydligare i Gleneagles än i Rostock. Blair &Co lyckades då med konststycket att leda en bred men ytlig massrörelse, vars känslor och krav kanaliserades genom rockmusiken och till synes riktade sig mot ledarna själva. (Detta, att kunna leda inte bara sina egna anhängare utan också sina mer eller mindre potentiella motståndare, är kännetecknet på en hegemonisk kraft.)

T ex Blair vill ju också själv framstå som ett offentligt ansikte i kampen för skuldavskrivning. Och detta uppnår han med Bonos hjälp. Människorna behöver inte tro fullt och fast på de makthavande. Det är tillräckligt om människorna fortsätter att sätta sitt hopp till dem som har makten, att förväntningarna fortlever, att illusionen består.

Bonos och Geldofs rockgalor för Afrikas fattiga bidrar till att upprätthålla en känsla av att en annorlunda värld är möjlig - bra så! - men samtidigt också illusionen att G8-ledarna vill och kan leda oss dit. Den illusionen bör vi så fort som möjligt göra oss av med.


[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

14 August
2007

Sailasta menoa!

Lokalpolitisk kolumn i Ny Tid
[Snea figurer] 

Jag har blivit tillsagd att skriva om lokalpolitik. Alltså skall jag skriva om kommunsammanslagningen. Jag är emot den. Inte räknade jag med att Pernå skulle bli Borgå eller Lovisa när jag flyttade hit för åtta år sedan. Stora Mikael vänder sig i sin fyrahundrafemtioåriga grav i Viborg. Sailasta menoa! *

Det går så när man blir gammal. Man börjar motarbeta förändringar av rent principiella skäl. Men det är inte förändring jag är emot. Det är dig.

O Raimo, thou art sick!
Du har makten
Jag har härligheten, Isnäs


Du borde sättas i din gyllene tvångströja
och tas in för vård
men du håller på att spara ihjäl vården.

Alla kommunalgubbar och -gummor, huka er. Alla ledarskribenter med Johanna Westman i spetsen säg efter Raimo Sailas: "pengarna räcker inte - kommunerna måste sammanslås"!

Men penninghandelns volym ökade hundrafalt under perioden 1975-2005. (Enligt Bank of International Settlements i Basel.) Vart leder alla dessa kapitalströmmar? Ja, inte leder de till kommunerna. Och därmed inte heller till människorna. Sailasta menoa!

Skulle någon nationalekonom kunna förklara för mig varför Pernå bör slås samman med Borgå eller Lovisa eller med båda efter att ha delats i en östra och en västra halva? Ja, säkert. Ty nationalekonomen tänker såsom statssekreteraren på finansministeriet och viceversa. Bränn läroböckerna i nationalekonomi säger däremot jag som förriga ekonomen på Hufvudstadsbladet. Jag, som kämpar för Förnuftet, erkänner: min protest är intuitiv, känslomässig, instinktiv, ryggradsreflexmässig, populistisk osv. osv. Å andra sidan har jag inte träffat en enda lokalsamhällsinvånare som är glad över att hans eller hennes kommun äntligen ska sammanslås med grannstäderna och -kommunerna.

Ett politiskt geni är den ämbetsman, som lyckas initiera och genomdriva sådana reformer, som varken något politiskt parti, riksdagen eller allra minst kommunernas invånare någonsin har bett om. Alla andra är populister!

Nu slutar jag att orda om kommunsammanslagningen, som i praktiken bara kan leda till ökad irritation.

Lokalpolitisk är även Block the Builders!-aktionen vid vår nya laserfabrik i Aldermaston, UK, EU. Lasertekniken ska användas för att testa våra nya atomvapen. Se där ytterligare en nymodighet att motarbeta! Ja, visst är Blairs Trident-reform värre än Sailas kommunala strukturreform. Men outgrundliga äro Herrens vägar och vanmäktiga äro hans medborgare. Såsom i Finland så ock i England.

Det var genom aktivisterna i Aldermaston som jag fick höra om mordet på Ilja Borodaenko den 21 juli i miljölägret vid Angarsk Electrolytic Chemical Combine i Sibirien. Senaste sommar kom G8-ledarna överens om att göra nämnda fabrik till ett internationellt centrum för anrikning av uran. Skinnskallehuliganer överföll de lokala antinukleära aktivisterna, fegt nog under natten då de låg och sov i sina tält. Ilja Borodaenko stod på vakt. Han blev ihjälslagen. Polisen kom när allt var över. Från allmänna åklagarens byrås sida har man bett lägerdeltagarna att undvika skandal.

Mot det kalla krigets sjuka propagandafabriker uppstod i början av 1980-talet END, European Nuclear Disarmamament, som krävde ett stopp för det nukleära vansinnet och en återförening av Europa från Atlanten till Ural. Först idiotförklarade man oss. Efter en tid började man kalla oss CIA- alternativt KGB-agenter. Sedan vann vi! Europa återförenades.

END bör emellertid återuppväckas. Ty det nukleära vanvettet fortsätter. Från Atlanten till Ural.

De planerade nya kärnkraftverken i Lovisa inte att förglömma. Och de prospekterade urangruvorna i Östra Nyland. För att inte tala om polonium. Sailasta menoa!


* Publ. i Ny Tid 10.8.2007. Rubriken anspelar på finskans 'sairas' , dvs sjuk.


[1]   2   3   4   5   följande artikelblock

13 September
2007

Pro Lovisa

Mer om kommunsammanslagningen
[Snea figurer] 

Hörde av T. att ni träffas för att diskutera. Själv reser jag till
Sverige idag för att delta i planeringen av Europeiskt socialt forum, som
kommer att hållas i Malmö-Köpenhamn, september 2008.

Egentligen skulle jag vilja stöda ett alternativ med ett traditionellt mer
utbrett Pernå, som innefattar Pernå, Liljendal och Lappträsk. Städerna
Borgå och Lovisa skulle inte behöva sammansanslås med några kringliggande kommuner, anser jag.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer stupid tycks mig den strukturella
kommunreformen  vara.  Den enda idé jag kan skönja bakom denna förvaltningsreform är en förhoppning om inbesparingar. Kommunerna betraktas enbart ur ekonomisk synvinkel, så som enbart ekonomiska enheter. Det är ren och skär "ekonomism". Men i den allmänna  politiken är detta nyliberala synsätt för närvarande allenarådande. Det genomsyrar och förlamar alla politiska partier från höger till vänster.

Å andra sidan har föreningar typ Attac grundats för att skapa
alternativ till denna pensée unique. Sociala forum växer på olika nivåer -
globalt, Europa, nationellt, lokalt. Inom Attac m fl globaliseringskritiska rörelser utvecklas en analys som är intellektuellt överlägsen (*) den som en Raimo Sailas eller en Johanna Westman lyckas prestera - för att nämna två personer som i sina yrkesroller, den ena som kanslichef, den andra som ledarskribent,  främjar dagens allenarådande politiska tänkesätt och dess omsättning i praktisk handling typ den pågående kommunreformen. 

Men... dessvärre tvingas pernåborna tydligen nu i alla fall - genom diktat
från de globala finansmarknaderna, som förs vidare av de nationella  
finansministerierna (läs: Raimo Sailas) - att välja mellan att låta sin 
sedan medeltiden existerande gemenskap på landet uppgå i antingen staden Borgå eller staden Lovisa.

Då vill jag för min del hellre att Pernå ansluts till Lovisa än till
Borgå. Och detta trots att herr Kaleva, Lovisas nuvarande stadsdirektör,
är en av de arrogantaste och mest teknokratiska småpotentater jag hittills
har påträffat i grannskapet. (Allmänheten hade tillfälle att se och höra honom  under Valkombornas möte om skyddszonen kring det planerade nya atomkraftverket i Lovisa för några månader sedan.)


(*) Ett exempel på åtgärder som syftar till att stävja  till finansglobaliseringen - som är  en avgörande del av bakgrunden till la pensée unique - ger professorn i internationell politik vid Helsingfors universitet Heikki Patomäki i boken  "Democratising   Globalisation: The Leverage of the Tobin Tax", Zed Books, London and New  York 2001.


[1]   2   3   4   5   Next

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23