- Entries : Category [ Spinelli ]
- Further notes are found in blog.spinellisfootsteps.info
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
19 January
2009
Vari skulle nakna hot bestå i Gazakonflikten? (forts.)
"Jag tillber pacifisternas grundsatser!", försäkrar Lars Rudström i sin kommentar. [Kommentaren ingår bland de övriga kommentarerna till Per Wirténs ledare i "Dagens arena" 13.1.: http://www.dagensarena.se/text/2009/01/hard-press-tvang-nakna-hot.] Må var och en tillbe vad han vill men nu talar vi om ett krig i MÖ där den ena parten har kärnvapen och om huruvida EU eller dess medlemsländer vilka också, om än mera indirekt, är parter i denna konflikt, borde använda sig av "nakna hot" (som Per Wirtén skrev i Dagens Arena 13.1.).
Min åsikt, som knappast är särskilt kontroversiell, är att man i utrikespolitiken inte längre bör tala om nakna hot utan att tydligt skilja mellan hot om massförintelse (särskilt då nukleär deterrens) och övriga hot. Men man ska inte heller bortse från någondera slaget av hot.
Vidare anser jag att EU bör bli kärnvapenfritt genom att ensidigt göra sig av med de franska och brittiska nationella kärnvapnen och USAs kärnvapenbaser i Europa samt det med kärnvapnen sammanhängande, mycket kostsamma och överflödiga missilförsvaret. Jag undrar om t ex Lars Rudström med sina pacifistiska grundsatser håller med om detta, eller om han tvärtom tycker att EU bör ha kärnvapen eftersom Ryssland har det? Jag är också intresserad av hur andra svenskar tänker i denna fråga. I synnerhet skulle jag vilja höra Per Wirténs åsikt.
Själv menar jag att denukleariseringen av EU - trots att så många inte vill erkänna det, eller ens våga tänka på det - är en av förutsättningarna för att EU verkligen ska motsvara sitt namn och sitt syfte, dvs bli en union av europeiska stater. I motsats till Lars Rudström, som tycks anse att Sverige inte behöver någon armé överhuvudtaget, tror jag att EU behöver skapa en gemensam, övernationell armé som bygger på allmän värnplikt och den territoriella försvarsprincipen. Men oberoende av hur EU och dess eventuella armé utvecklar sig bör alla länder välja såsom Sverige faktiskt har valt, dvs avstå från att hota sina verkliga eller imaginära fiender med utrotning.
Den egentliga grunden för kärnvapnen i Europa är vår egen rasism och imperialism. Det är dem vi till att börja med måste rusta ned.
"Givetvis kommer människan att utplåna sig själv!", utropar Lars Rudström. Människans öde står säkert skrivet i stjärnorna, skulle jag vilja svara. Men hur kan du vara så säker på att just du förmår tyda skriften?
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
01 February
2009
Ärende: Gaza. Öppet brev till JP Roos
Den tvåstatslösning som eftersträvades av de vita sydafrikanerna verkade vara lika bestående som det nuvarande Israel med sina palestinska ockuperade områden och olagliga kolonier. Allt vände under en natt och Sydafrika är nu en ganska välfungerande stat där de tidigare fienderna lever tillsammans. Varför inte ta lärdom av detta, i stället för att klänga sig fast vid en lösning som inte längre är realistisk? JP Roos i Hufvudstadsbladet 1.2.2009
Hej JP,
en "sydafrikansk" lösning av Israel-Palestinakonflikten, som du pläderar
för i Hufvudstadsbladet idag, vore nog den bästa lösningen ifall den
omfattades av en majoritet av både det palestinska folket och judarna i
Israel. Men tyvärr är det ju tillsvidare inte så. Att Sydafrika har
lyckats relativt väl hittills beror såvitt jag kan se på: 1) att en
majoritet av den svarta befolkningen med Nelson Mandela i spetsen
omfattade en ickevåldslinje gentemot den vita befolkningen; 2) att de
vita måste foga sig efter den svarta majoriteten när denna väl hade
organiserat sig och mognat politiskt; 3) att ingen av världens stormakter
längre gav apartheidregimen sitt helhjärtade militära och politiska stöd.
När vi jämför med Israel-Palestina av idag så tror jag att vi nödgas inse
att: 1) palestinierna visserligen främst använder ickevåldsmetoder i sin
kamp för sina mänskliga och politiska rättigheter, men att en del
palestinska ledare bl.a. inom Hamas inte drar sig för gå våldsamt fram
inte bara mot sina judiska förtryckare utan också mot t ex Fatahanhängare
och andra medlemmar av det egna folket; 2) att det rent numerära
förhållandet mellan palestinier och judar är jämnare i Israel-Palestina än vad proportionerna mellan svarta och vita var i Sydafrika; vad detta egentligen betyder är svårt att avgöra,
utom att situationen i detta avseende skiljer sig från den som rådde och
råder i Sydafrika; 3) att den militära supermakten USA sedan länge stöder
Israel i vått och torrt.
Ett viktigt, men inte särskilt ofta påtalat bevis för Sydafrikas fruktbara
ickevåldslinje under Mandela &Co (de hade uppenbarligen tagit vissa
intryck av Mahatma Gandhi) är dess nukleära nedrustning. Under
apartheidregimen hade Sydafrika, liksom Sverige under efterkrigstidens
socialdemokratiska regringar, redan nästan hunnit skaffa sig egna
atomvapen. När Mandela och ANC kom till makten beslöt emellertid
sydafrikanerna att stoppa sitt eget atombombsprogram.
Vi borde säkert mycket mer energiskt än hittills kräva att Israel rustar
ned nukleärt. "Allt vände under en natt", skriver du, JP, om Sydafrika. Om
en sådan vändning ska bli möjlig i Israel-Palestina, ja då måste nog
Israel i samma veva fatta beslut om att rusta ned sitt nationella
atomvapen. Vilket förutsätter att judarna i Israel konverterar till
åsikten att tillverkning och lagring av massförintelsevapen (t ex
kärnvapen) utgör brott mot mänskligheten. Det måste vi hoppas att de förr
eller senare gör. Ja, vi bör faktiskt handla precis som om det redan stod
skrivet i stjärnorna att så skall ske, ty om vi tillåter staternas
upprustning med dessa utplåningsvapen att fortsätta såsom är fallet idag,
kommer vår art att begå kollektivt självmord.
Månne inte Barack Obama ska kunna åstadkomma någonting positivt på den här
punkten. Åtminstone verkar han för närvarande ha en möjlighet till det.
Men oberoende av vad andra kan väntas få till stånd, kommer vi som bor i
Europa och kallar oss européer inte någonsin att kunna tro på oss själva
eller få andra att tro på oss om vi inte tar itu med att avskaffa "våra
egna", dvs de gamla kolonialmakterna Englands och Frankrikes, kärnvapen.
JP, även om du uppenbarligen inte vill stöda kravet på en
"tvåstatslösning" i Israel-Palestina, ber jag dig att ta fram adressen
Ärende:Gaza - Asia:Gaza på webben och se efter om du vill ge din underskrift och - i så fall - be andra att göra detsamma. Du hittar adressen på sidan
www.adressit.com/arende_gaza
Det viktiga med just den här adressen är att den fokuserar på EUs och Israels relationer. EU borde från och med nu avbryta allt militärt samarbete med Israel samt uppskjuta sitt associeringsavtal med Israel. [ Tillägg]
Lägg därtill de synpunkter som jag ovan framför angående Israels
kärnvapen. Det står visserligen inget härom i adressen, men ingenting
hindrar att vi som skriver under denna adress betonar också den aspekten
samtidigt som vi - helt i överensstämmelse med adressens allmänna anda -
går in för att stöda fredsoppositionen i Israel och det palestinska
folkets självförsvar och frihetskamp, så långt dessa förs utan
tillgripande av våldsmetoder. Det är skäl att minnas att Israel i tiderna
skaffade sig atomvapen med Englands och Frankrikes benägna hjälp och att
regeringen i Israel har tystat ned sin antinukleära opposition genom att
hålla Mordechai Vanunu fängslad som en spion och en landsförrädare - ett
exempel så gott som något på att atomvapen, demokrati och sanning är
oförenliga storheter!
De som hittills skrivit på adressen förefaller, trevligt nog, att utgöra
en rätt brokig skara. Men för närvarande (1.2.2009) har adressen
Ärende:Gaza fortfarande bara 320 underskrifter. Som jämförelse kan nämnas
att adressen "Israelin täytyy elää" och "Adressi Israelin tueksi!" har
fått 2478 respektive 1768 underskrifter. (Undrar förresten om de som gett
sina underskrifter på dessa sistnämnda adresser också tycker att Israels
kärnvapen är helt OK.)
Men viktigare än adresserna som sådana, eller antalen underskrifter på
dem, är förstås den allmänna diskussionen och det gemensamma
sanningssökandet. Med det här öppna brevet, som jag nu lägger in i min
blogg, vill jag för min del tacka dig för dina bidrag till diskussionen om
Gazakriget i Hufvudstadsbladet.
Med vänlig hälsning,
- Mika
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
03 February
2009
"Hur sällsamt skrämmande de tycks mig där de går!"
Simone Weil lär någonstans ha sagt :
"Den som stoltserar med sin överlägsna intelligens
är som en fånge som stoltserar över att hans cell är större än de andras".
Leena Krohn ger en annan synvinkel på vårt gemensamma fängelse: "Yhteiset
illuusiot, suurharhat, liittyvät kokonaisiin maailmankuviin. Ne ovat
seurausta tälle lajille ominaisesta havaintomaailmasta ja sen
rajoituksista. Niiden ulkopuolelle ihmisen on miltei mahdoton harpata.
Elämme oman inhimillisen havaintomaailmamme noitaympyrässä." (ur "3 sokeaa
miestä ja 1 näkevä", 2003, s 91.)
Och Baudelaire skriver i sin dikt om staden och dess blinda: "Hur sällsamt
skrämmande de tycks mig där de går!" (På mig gör översättningen av Ingvar
Björkeson ett större intryck än orignalet: "Contemple-les, mon âme; ils
sont vraiment affreux!".)
"Så korsar de den svarta intighetens natt,
en broder till den tystnad som består. O stad,
här famlar jag mig fram, mer avtrubbad än de
och frågar, medan du - av njutningstörst besatt
till vanvett - kring oss dansar, larmar och är glad:
Vad söker de i skyn, dessa som ej kan se?"
Ils traversent ainsi le noir illimité,
Ce frère du silence éternel. O cité,
Pendant qu'autour de nous tu chantes, ris et
beugles,
Eprise du plaisir jusqu'à l'atrocité,
Vois! je me traîne aussi! mais, plus qu'eux hébété,
Je dis : Que cherchent-ils au Ciel, tous ces aveugles ?
Genom att studera denna dikt ville jag friköpa mig från den förtvivlan som Baudelaire andas, samtidigt som jag gärna bevarade dikten i mitt minne som ett kvitto.
men egentligen var min avsikt att utnyttja den här dikten politiskt i kampen för ett
annorlunda EU som har gjort sin "retour sur soi"
(
René Pommier
)
liksom jag i samma syfte ville exploatera Elmer Diktonius' dialog med
rågen, som snart ska skäras. Inte ens våra bästa poeter kunde föreställa
sig atomkriget! Det gäller att se skillnaden, de förändrade villkoren,
och att dra slutsatsen: nu (eller aldrig) måste EU-medborgarna prioritera
European Nuclear Disarmament. "Hur sällsamt skrämmande de tycks mig där de går!"
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
24 February
2009
Mötet i Castellina in Chianti
Allmänna nyttigheter och kollektiva rättigheter
Tillbringade veckoslutet i Castellina in Chianti tillsammans med med medlemmar av Forum permanent de la societé civile efter konferensen 'Democrazia partecipativa in Europa', vars ordförande var Altiero Spinellis fd sekreterare Pier Virgilio Dastoli, som basar för EU-kommissionens representation i Rom.
Människor jag träffade i Castellina: Jean-Claude, en av Attacs grundande medlemmar; Anne Marie från tankesmedjan Comité Pauvreté et Politique i Paris; Horst, en gemytlig äldre man från Berlin; Nelly, en portugisisk nationalekonom, tidigare anställd vid EU-kommisionen; Matthieu från Bern, utsänd av en schweizisk fond; Pietro, som sköter dokumentbiblioteket vid Euro Citizen Action Service i Bryssel; samt Philippe och Raymon vilka, liksom värdinnan Jacqueline, är hemma från Bryssel.
Februarimorgon i Castellina in Chianti © Mika
Förutom att vi fick god mat och ännu godare vin, vad gjorde vi i Castellina in Chianti? Jo, mötet handlade för det första om att göra allmänna nyttigheter (public goods; biens communs; beni comuni) till ett grundläggande begrepp inom EU genom en pakt (charter; charte) mellan det europeiska civilsamhället och de europeiska institutionerna. Allmänna nyttigheter är ju t.ex. luften, vattnet och kunskapen.
Enklare uttryckt handlar det om att EU måste erkänna att det finns mycket här i världen som inte är till salu och som vi tillsammans behöver råda om. T ex var många av den åsikten att de europeiska privata vattenbolagens dominerande ställning bör ifrågasättas.
Deltagande demokrati och därtill hörande kollektiva rättigheter var det andra stora temat för konferensen i Florens från fredag till lördag och under vår uppföljning i Castellina.
Särskilt intressant för mig var att få ta del av dessa mänskors stora erfarenhet av att arbeta med (eller mot) EU-kommissionen och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Vi utarbetade en första version av en appell om allmänna nyttigheter och deltagande demokrati. Texten ska förhoppningsvis bli utgångspunkt för vidare behandling i olika medborgarorganisationer och nätverk med siktet ställt på en större gemensam konferens nästa höst.
* * *
Begreppet allmänna nyttigheter — global public goods— utmanar intellektet. Vi föresatte oss, klokt nog, att inte gå alltför djupt in på de teoretiska frågor som begreppet väcker. Hade vi gått på djupet med dem, då hade vi naturligtvis också fått lov att avstå från uppgiften att producera en gemensam, preliminär text. Redan översättningen av detta begrepp mellan de olika språken kan ställa till med missförstånd och dispyter.
För min del vill jag helst, att definitionen av allmänna nyttigheter ska ta fasta på bruksvärden; sålunda hör t ex 'fred' eller 'rättvisa' enligt mig inte hemma bland de allmänna nyttigheterna. Men saken är inte enkel. T ex för mänskor i krigszoner (jfr läget i Irak, Afganistan, Palestina m fl länder och områden) blir 'freden' (som Jean-Claude påpekade) trots allt ett slags allmän nyttighet, som man saknar. En bristvara, som det svenska ordet lyder.
Allmänna nyttigheter måste till sin natur vara globala. En bra utgångspunkt för diskussionen är Senecas kritiska reflexion:
När vi gjort allt som girigheten föreskriver skall vi äga mycket; men en gång ägde vi hela jorden.
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
27 February
2009
Jag vill inte att EU går mot sin upplösning
Med anledning av Thomas Wallgrens uttalande i radion
Vännen K. vill göra ett tillägg till de allmänna nyttigheterna (global public goods). "En allmän nyttighet som jag insisterar på är TYSTNAD, skriver hon.
Ja, jag är av samma åsikt: tystnaden är en allmän nyttighet, liksom luften vi andas. Men dessa nyttigheter, tystnaden och luften, behövs inte hela tiden. Ibland måste vi hålla andan bara för att lyssna. Sedan måste vi dra in andan för att skrika. Vi måste skrika.
Många finländare önskar den Europeiska Unionen dit pepparn växer. Thomas Wallgren sade sig i radion (Seppo Konttinens morgonintervju; YLE Ykkönen 27.2.2009) hoppas att Europeiska Unionen ska upplösas under de närmaste 10 åren. Han motiverade sin åsikt med EUs brist på demokrati, t ex det att Lissabonfördraget körs igenom trots fransmännens, holländarnas och irländarnas nejröster.
Att jag inte delar vännen TW:s åsikt på den här punkten behöver jag väl inte upprepa efter allt vad jag tidigare skrivit om Spinelli och EU. Jag tycker mig också upptäcka en svaghet i TW:s logik. Lika lite som nazismen var "Tysklands" eller stalinismen "Rysslands" fel kan vi skylla den nuvarande bristen på demokrati på "Europeiska Unionen".
Europa kommer att bli en demokratisk förbundsstat, liksom Tyskland, Italien och Ryssland har blivit eller är på väg att bli det. Dessa tre länder är exempel på federationer, förbundsstater. För finländare, men också för norrmän, svenskar och danskar, tycks emellertid federalismens idé vara svårare att begripa än för tyskar, italienare och ryssar, för att inte tala om amerikaner. Men ställ våra nordiska statsbildningar i ett lite längre historiskt perspektiv"! Gå tillbaka till 1700-talet, då Finland ännu var det svenska kungarikets "Österland"!
Det är naturligvis en överdrift att kalla den nuvarande europeiska unionen för en stat. Men före Bismarck var inte heller Tyskland en stat. Problemet som européerna står inför är att ena Europa politiskt, inte så som Bismarck enade Tyskland durch Eisen und Blut, utan med ickevåldsmetoder. Européerna har mycket att lära av indierna och deras mahatma — på den punkten är TW och jag säkert överens. Parallellen till Indien (som f.ö. också är en förbundsstat) och Gandhi kan och bör faktiskt föras vidare. Också för oss gäller det att uppfatta vårt (europeiska) statsbygge som en fortsättning på avkoloniseringen.
Efter Sovjetunionens upplösning innebär avkolonisering först och främst denuklearisering. De före detta europeiska kolonialimperierna, England och Frankrike, måste rusta ner sina kärnvapen. Detta är en nödvändig förutsättning för att Europa ska kunna enas och förbundsstaten förverkligas. Men knappast en tillräcklig förutsättning. Europa måste ta avstånd från sin traditionella militarism och imperialism. Kärnkraftverken — åtminstone de nutida, urankvarnarna — borde också avvecklas, varvid Europas länder kunde föregå med gott exempel. Jag vet inte om detta slutligen kommer att lyckas. Men det är i den riktningen vi bör verka. EUs sönderfall skulle förpassa européerna tillbaka till den nationalistiska era, som sträckte sig från Napoleon till Hitler, och radikalt öka risken för nya små och stora krig med eller utan atombomber. Det har varken européerna eller någon annan längre råd med.
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
01 March
2009
Vakna ur den nukleära mardrömmen
Svar till Stefan Forss på hans analys av läget beträffande kärnvapnen
Kärnvapnen har blivit så impopulära att man helst vill slippa dem, skriver Stefan Forss i sin analyserande artikel i Hbl 17.2. Visst, men ännu återstår några steg innan målet är nått. Folkopinionen mot kärnvapen somnade in år 1987, i och med INF-avtalet om mellandistansraketerna i Europa. Nu håller rörelsen för nukleär nedrustning visserligen på att repa sig igen. Folk begriper ju att finans- och ekonomikrisen kan få allvarliga efterverkningar på de internationella relationerna.
Men tillsvidare har stormaktsledarna, inte medborgaropinionen, initiativet. Då är sannolikheten stor för att vi inte får nukleär nedrustning utan enbart Spelet om nedrustningen. Så lydde den bittra boktitel, som Alva Myrdal gav åt sina memoarer (1976) från nedrustningsförhandlingarna i FN.
Stefan Forss går som vanligt åt ryssarnas kärnvapenstrategi, vilket är helt OK för min del. Forss påminner om att den tunga sovjetiska missilen SS-18 ska ersättas med en ny , som bär 10 laddningar, var och en motsvarande 50 Hiroshimabomber. Ja, det är sannerligen inte roligt.
Vad Forss inte nämner är att den europeiska rymd- och rustningskoncernen EADS är i färd med att leverera 60 kärnmissiler av typen M51 åt Frankrikes (ubåts)flotta. Dessa nya missiler ska vara klara år 2016, varvid de också ska få nya "oceaniska" stridsspetsar. Varje M51 bär 6-10 stridsspetsar (vätebomber) med en explosiv kraft motsvarande 110 kiloton (se fotnot) trotyl, dvs 5-6 ggr mer än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Den franska nukleära upprustningen tas upp i en skrift (Ydinaseet eurooppalaisessa politiikassa) som Finlands Fredsförbund har gett ut inför det stundande eurovalet. .
Trots ekonomi- och klimatkris fortsätter också det andra europeiska fd kolonialimperiet att öka sin kärnvapenstyrka. Härmed avser jag det brittiska beslutet att "modernisera" Tridentmissilerna.
"Det är inte uteslutet att kärnvapnens roll i Nato kan tyna bort helt inom en relativt nära framtid. Som exempel är det nya stridsflygplanet Eurofighter inte certifierat att bära kärnvapen. Något argument i debatten om Natomedlemskap är kärnvapnen faktiskt inte längre", skriver Forss. Även på dessa punkter finner jag Forss' information något ensidig. Robert Cooper, generaldirektör för EUs yttre förbindelser, påpekade för bara ett år sedan att "vi" eventuellt kommer att vara först med att använda kärnvapen (The Guardian 22.1.2008). Dessutom är Frankrike med sina nya missiler på väg att återintegreras i NATOs militära struktur och det nya franska stridsplanet Rafale F3, som tillverkas av Dassault, är utrustat för att bära kärnvapen.
Militärindustrin blomstrar. Någon tror sig förtjäna på det liksom på att bygga nya atomkraftverk. Det är inte minst därför den nukleära mardrömmen fortsätter. Det finns i nuläget en risk för militär keynesianism, dvs att man väljer att låta de offentliga utgifterna på rustningar och militär växa för att bevara industrin och sysselsättningen.
EU har trots allt fortfarande en chans att förverkliga det mål som miljoner européer ställde upp på 1980-talet. Alltså europeisk nukleär nedrustning (END). Men då måste först och främst medborgaropinionen väckas.
Mikael Böök
Politices magister
- I den version av ovanst. som ingick i Hbl 1.3.2009 stod det "ton" i st f kiloton. Beklagar slarvfelet.
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
12 March
2009
Jag vill inte att EU går mot sin upplösning (2)
För ett par veckor sedan lade jag in några invändningar mot Thomas Wallgrens förhoppning (i finska rundradions välbesökta intervjuprogram, som väckte mycket intresse och känslor bland lyssnarna) om att EU måtte gå mot sin upplösning. I detta skede kunde det vara givande att, som vännen K. också föreslog, arrangera en publikdebatt om EUs vara eller inte vara.
Debatten handlar inte bara om att veta, utan också om att vilja och att känna.
Jag undrar om Thomas nöjer sig med att hoppas eller om han verkligen vill bidra till EUs upplösning?
Att hoppas på EUs sönderfall är en sak. Att personligen ta ansvar för den europeiska unionens splittring innebär någonting annat.
Detsamma gäller förstås också viceversa. Att bara gå omkring och önska sig en förbundsstat bidrar inte särskilt mycket till det europeiska statsbygget.
Jag skulle gärna få kontakt med andra som tycker att EU borde stärkas, fast utan atombomber och -kraftverk och fundamentalism. Eftersom det är hemskt svårt (eller omöjligt) att förutse framtiden försöker jag att inte ta så förfärligt allvarligt på EU; värre är det ju med atombomberna. Ska vi säga såhär: EU är bara ett slags hobby (förutsatt att... nåja, det blev redan sagt) som man hoppas ska gro och växa tillsammans med andra som intresserar sig för saken... Därför har jag också nyligen anslutit mig till Europäisches Bürger-Netzwerk. Ja, ta för all del kontakt om du gillar idén!
Och den där publikdebatten tycker jag vi ordnar. För övrigt tror jag vi ska akta oss för att bli ovänner på frågan om EUs upplösning eller enande - fast det just nu i dessa kristider tycks vara en väldigt tung fråga, eller just därför. I fråga om EU och dess framtid har vi kommit till en punkt där José Manuel Barroso och Annina Barbosa i Bryssel kanske inte längre vet precis vad vi talar om. Enhet - upplösning - vad vet jag? Vad vill jag? Vad kan jag?
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
14 March
2009
Postkort till Thomas Wallgren
Fortsättning av ämnet
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
04 April
2009
Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa
Greve Ioannis Kapodistrias utsågs under det grekiska frihetskriget till det moderna Greklands första statschef år 1828. Hans familj härstammade från halvön Istrien; därav namnet. Ioannis Kapodistrias själv föddes i februari 1776 på Korfu. Han dog, mördad av politiska fiender, år 1831.
Kapodistrias upprättade sitt korta republikanska styre på ön Egina på några mils avstånd från Aten. Han stöddes av Ryssland, England och Frankrike. Kapodistrias hade tidigare fungerat som ryska tsaren Alexander I:s utrikesminister och hade stor erfarenhet av europeisk diplomati.
Ovanstående lilla text, delvis skriven av undertecknad, är vad svenska Wikipedia vet att berätta om Kapodistrias. (Eller visste; Wikipedia-artiklarna är ju ständigt i vardande.) Den kanske behövs här som en liten introduktion av den ena personen, som nämns i deklarationen nedan, som jag har försökt översätta till svenska. Den andra personen, dvs Altiero Spinelli (1907-1986), behöver inte presenteras här. Se närmare avdelningen "Spinelli" i denna blogg. Det här inlägget placeras i alla fall i avdelningen "Attac", eftersom Finlands Attac har årsmöte idag. Jag tycker att Finlands Attac borde ansluta sig till följande: (översättningen korrigerad 8.4.)
DEKLARATION
Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa
Idén om ett förenat Europa har en lång historia. Vid 1800-talets början var detta en av de mest radikala idéerna bland ledande intellektuella och upplysta politiker, som ville få slut på de blodiga krigen och stormaktskonflikterna genom att upprätta Europas Förenta Stater. Europatanken har alltid vunnit stark genklang såsom ett fredsideal.
Ioannis Kapodistrias och Altiero Spinelli, två paneuropeiska
personligheter, sammanlänkar visionerna och enhetssträvandena från två
sekler. Så tidigt som år 1820 förklarar Kapodistrias under en
fredskonferens: “... Fred och försoning mellan folken i Europa kan
endast uppnås ifall vi väljer att låta frisinnade och demokratiska idéer
bli förhärskande och att respektera de små folken i stället för att
återgå till de gamla och vanhedrade våldsinstitutionerna”. År 1941, då
han fortfarande hålls i fångenskap under Mussolinis fascistiska regim,
redigerar Spinelli Ventotenemanifestet för ett fritt och enat Europa.
Efter kriget blir han en förgrundsfigur i kampen för en demokratisk,
social och fredlig europeisk union byggd på förbundsstatens modell. Nu,
när Europa försöker ta sig ur den enhetsprocessens återvändsgränd vid
2000-talets början, fortsätter dessa två personer att inspirera oss.
Vi som undertecknar denna deklaration anser, att Europas enande är nödvändigare och mer genomförbart än under någon tidigare historisk period. För övrigt berör saken inte endast folken och medborgarna på hela vår kontinent utan människosläktet i dess helhet.
I och med den nuvarande djupa och invecklade världskrisen har det blivit
uppenbart, att EU inte bör tillåtas fortsätta att vara enbart ett stort
frihandelsområde där en omättlig profithunger råder, där medborgarna
ständigt marginaliseras och där allmänna nyttigheter omvandlas till
handelsvaror under avsaknad av demokratiska och sociala
kontrollmöjligheter.
Det är på tiden att medborgarna och folken tar det europeiska unionsprojektet i sina egna händer. För att försvara den europeiska sociala modellen. För att börja bygga upp unionen underifrån, genom en institutionalisering av medborgarnas rådslag genom alleuropeiska folkomröstningar. Genom kravet om att Europaparlamentets status höjs så att det får fulla befogenheter att stifta lagar och införa regler. I det här sammanhanget kräver vi också att ett enhetligt omröstningsförfarande med enkel majoritet tillämpas i europeiska val i unionens alla medlemsländer.
Det förenade Europa måste vara fredligt och ekologiskt, självständigt i förhållande till USA och avnukleariserat. Det bör vara solidariskt med fattigare länder och upprätta vänskapliga samarbetsrelationer med alla länder, särskilt med grannländerna.
Vi tror att detta ideal är vad Kapodistrias, Spinelli och övriga stora européer har gett oss i arv och vad 1800-talet och särskilt 1900-talets och det begynnande 2000-talets europeiska rörelser har eftersträvat.
Sålunda försöker vi att utifrån de ovannämnda idealen och målen bygga ett initiativ, som man kan delta i både på nationell och europeisk nivå.
Aten, 21 Mars 2009
föregående artikelblock
1
2
[3]
4
5
6
följande artikelblock
10 April
2009
EU-debatt kräver stridsfrågor
Kommentar till Bjarne Nitovuoris ledare samt inbjudan till EU-debatt på Klockriketeatern 27.4.
B.B.,
i din ledare i Långfredagens HBL skriver du, med hänvisning till
regeringens redogörelse för EU-politiken, att EU-debatt kräver
stridsfrågor.
"Vid presentationen av den här redogörelsen antog statsminister Vanhanen
att en redogörelse om de institutionella frågorna knappast behövs på ett
par decennier", påpekar du.
"Förklaringen är att de ledande politikerna är innerligt trötta på att
ändra grundfördragen. Om Lissabonfördraget fås igenom i höst - det är
närmast beroende av irländarna - blir det knappast aktuellt med något nytt
grundfördrag på flera decennier", kommenterar du.
Min förklaring skiljer sig i någon mån från din. Landets regering vill
inte erkänna att en stor del av EU-ländernas medborgare underkänner
Lissabonfördragets anda och bokstav. Hur stor är ifrågavarande andel av
medborgarna? Det vågar de styrande inte fråga de styrda eftersom de
fruktar att majoriteten skulle säga nej till Lissabon.
Å andra sidan är de, ministrarna, övertygade om att de vet bättre än
folket. Egentligen är regeringens medlemmar "innerligt trötta" på folket,
som envisas med att rösta Nej till regeringens förslag. Se bara på
fransmännen, holländarna och, nu senast, irländarna! Regeringens
EU-politik innebär tyvärr att vår europeiska demokrati håller på att
urarta i oligarki.
Bifogar info om en EU-debatt måndag 27.4. kl 19 på Klockriketeatern.
Debatten, som inleds av Thomas Wallgren och undertecknad, nämns också i
Långfredagens Hbl (del 2, sid 10). Thomas och jag är förmodligen ense om ovanstående analys.
Men Thomas Wallgren, som är en erkänd filosof och förman för
institutionen vid Helsingfors universitet, sade nyligen i Finlands
Rundradio att han hoppas att EU går mot sin upplösning under de närmaste
tio åren. Jag däremot, som utvecklar min tankeförmåga i stadens och universitetsvärldens periferi, skulle vilja att EU blir en
förbundsstat, helst redan före år 2020. F.ö. har jag inte heller suttit under stol med min egen pro-EU-linje. Den framgår säkert av Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa.
Några kandidater i den stundande EU-parlamentsvalen har enligt vad jag vet
fått inbjudan att kommentera Thomas Wallgrens och mina EU-åsikter. De är:
Heidi Hautala (grön), Charly Salonius-Pasternak (sfp), Timo Soini (sannf)
och Fredrik Almqvist (sdp).
Välkommen du också!
Med en varm Påskhälsning,
Mikael
|
