Mikas blogg

Demonstration mot kriget i Irak, Helsingfors mars 2003
Börja med END!
Entries : Category [ Attac ]
Valuutanvaihtovero, veroparatiisit, velkaongelma, G8, IMF, Maailmanpankki, julkiset palvelut, WTO, GATS, TRIPS, EU:n perustuslaki.

föregående artikelblock  1   2   [3]  

20 April
2011

Soini slår kanske huvudet på spiken

Sannfinländarna och förvaltarregistret
[Attac] 



Mot finansglobaliseringens följder uppstår spontant politiska motrörelser, som antingen är vänsterrevolutionära eller högerpopulistiska. Som beskrivning av de senares ideologi lämpar sig termen social protektionism. T ex Sannfinländarnas ideologi tycks kort sagt gå ut på att skydda det egna landet och folket mot utlandet.

Sådana motrörelser beror enligt Karl Polanyi (1886-1964) på att man låtit de globala marknadskrafterna lösgöra sig från de lokala samhällena. Vill man angripa problemet vid dess rot gäller det således att åter väva in den ekonomiska verksamheten i samhällenas sociala relationer. T ex bankerna bör hellre vara sparbanker än hedgefonder.

I dagsläget kunde det vara nyttigt och kanske också terapeutiskt med en diskussion om vissa finländares och finländska företags internationella värdepappershandel. En arbetsgrupp, som Mari Kiviniemi lät tillsätta medan hon fortfarande var kommun- och förvaltningsminister, har redan framlagt en översyn av just detta område. Arbetsgruppen föreslår bl a, att också finländare ska få utnyttja förvaltarregistret.

I förvaltarregistret (grundat genom riksdagsbeslut 1991) införs utländska investerares aktieinnehav i finländska firmor. Det speciella med detta register är att ägarna får förbli anonyma. I registret antecknas nämligen bara namnet på den utländska bank där investeraren har deponerat sina värdepapper. Därför lyckas inte ens den grävande journalisten Tuomo Pietiläinen på Helsingin Sanomat längre hålla reda på vem som egentligen äger våra storföretag.

T ex Nokias aktier är till 85% förvaltarregistrerade. Nokia ägs m a o anonymt av företag eller personer som föredrar att göra sina affärer offshore I riksdagens revisionsutskotts utredning påpekas, att Finland pga förvaltarregistret har blivit ett skatteparadis. Den årliga skatteförlusten för staten uppskattas till flera hundra miljoner euro.

I teorin lär skattemyndigheternas rätt att få information av de utländska bankerna visserligen vara garanterad. Men i praktiken lyckas finansbranschens lobbare avhålla staten från inblandning i denna omfattande men ack så känsliga ruljans.

Att ge finländska aktieägare rätt att använda sig av förvaltarregistret är ingen liten justering av reglerna. I Timo Soinis valprogram står det f ö under rubriken "Skatter" att statens skatteinkomster kan ökas genom rensa upp i den svarta ekonomin. Vad detta betyder förklaras inte närmare men om Soini avser beskattning av de alltför fritt flödande internationella kapitalströmmarna slår han huvudet på spiken.

Också den sociala rättvisan kräver att förslaget avstyrs.

Hittills har finländare i princip gjort sig skyldiga till skattefusk ifall de använt utländska bulvaner för att dölja sina aktieinnehav i förvaltarregistret. Om förslaget går igenom i riksdagen blir det alltså lagligt att göra så. Man behöver inte vara en invandringsfientlig EU-motståndare ifall man kallar detta legalisering av ekonomisk brottslighet.

Om förvaltarregistret kan med fog sägas vad nobelförfattaren Günter Grass har skrivit om demokratins utveckling i Tyskland: "Parlamentet har urartat till börsfilial... Är det att undra på om allt flera medborgare upprörs, äcklas och... bedömer att valprocessen är en fars och avstår från sin rösträtt?" (Die Zeit 4.5.2005).

Günter Grass har knappast slutat rösta fast han skrev som ovan. Det har undertecknad inte heller gjort.

Mikael Böök

Medlem i ATTAC rf (förening för beskattning av finanstransaktionerna till gagn för medborgaren)

Artikeln ingick i Hufvudstadsbladet 20.4.2011


föregående artikelblock  1   2   [3]  

15 December
2011

Per Lindvall har tydligen inte hört talas om ATTAC

Dessutom verkar han tro att EU-ledarna vill införa Tobinskatt
[Attac] 

Den kända svenska ekonomijournalisten Per Lindvall har publicerat en upplysande artikel om skatt på finansiella transaktioner. Men hur kan han glömma ATTAC, den internationella rörelsen för införande av skatt på finansiella transaktioner?

Lindvall tycks också förbise en annan viktig sak: i EU-utkasten till nya finansiella pakter nämns visserligen finansskatt men däremot förbereds ingen skatt på valutatranskationer, dvs Tobinskatt. Om detta, läs prof Heikki Patomäkis inlägg.


föregående artikelblock  1   2   [3]  

01 June
2012

Eurokrisens anatomi

Recension av Heikki Patomäki: Eurokriisin anatomia. Intokustannus 2012
[Attac] 

Heikki Patomäki (f 1963) är ett känt namn åtminstone för de av Fredspostens läsare som nås av finskspråkiga media. I en tidigare artikel har jag också introducerat hans bok om den globala säkerhetens politiska ekonomi, som är en djuplodande studie av utsikterna för denna till tänderna upprustade värld under de närmast följande ca femtio åren. (Se ”Statsvetaren som framtidsmålare”, Fredsposten 1/2008.)


Patomäkis senaste bok, som snarare behandlar Europeiska Unionens framtidsutsikter, är mindre till formatet och lättare att tillägna sig än den föregående. Jag skriver ”snarare”, därför att författaren också har velat förankra ”Eurokriisin anatomia” (eurokrisens anatomi, som den nya boken heter) möjligast stadigt på globalplanet. Därom vittnar också underrubriken ”Mitä globalisaation jälkeen?” (Vad ska ske efter globaliseringen?).


I centrum för Patomäkis analys står ekonomin, finanspolitiken och den europeiska monetära unionen (EMU) med den gemensamma valutan, euron. Synen på ekonomin och åsikten om EMU:s berättigande bestämmer i hög grad hur man väntar sig att EU:s framtid ska gestalta sig. Patomäki sammanfattar de vanligaste förväntingarna i ett fyrfält:


Patomäkis fyrfält

Fyrfältet är hämtat ur det av bokens avsnitt (kap. 6), som ligger närmast dagspolitiken. De övriga kapitlen är fördjupningar om bl a grunderna för ekonomisk teori och den finansiella skuldproblematiken.


Dagens EU och i synnerhet EMU bygger i praktiken på det synsätt som beskrivs i ruta A. Om bara prisnivån hålls stabil (den europeiska centralbankens uppgift) så kommer marknaderna i längden att se till balansen i den övriga ekonomin, tror nyliberalerna. Garantera vidare privategendomen, marknadsfriheten, yttrande- och religionsfriheten och ge folket möjlighet att emellanåt byta ut de politiska ledarna genom val, så får det hela också anses vara tillräckligt demokratiskt, dvs legitimt. Nationalekonomen Joseph Schumpeter, f 1883, d 1950, brukar anges som upphovsman till denna minimalistiska demokratiuppfattning.


Den uppfattning som råder i ruta B innebär, att man kan leva med den nyliberala ekonomiska teorin och EMU samtidigt som man anser, att nationalstaten fortfarande är den bästa lösningen med tanke på den mänskliga behoven, den sociala rättvisan och demokratin. Det nuvarande EU, som bygger på fördragen i Maastricht (1993-) och Lissabon (2009-), brister alltså i fråga om legitimitet och därför ter sig dess framtid också oviss. Sociologen Jürgen Habermas, f 1929, som senast i fjol påpekade att EU-ledarnas krisåtgärder ”inte kan godkännas” får i Patomäkis schema representera det djupare demokratikravet.


Lika osäker är EU:s framtida existens ur synvinkeln C, men av andra orsaker. De åtgärder som föreskrivs av den nyliberala ekonomiska teorin leder till stagnation, skuldsättning, finanskriser och arbetslöshet, hävdar de som följer i nationalekonomen J.M. Keynes fotspår.


I fältet D, slutligen, som kombinerar synsätten i fälten B och C, ter sig EU:s framtid ännu dystrare. De postkeynesianska ekonomiska förutsägelserna har slagit in, nationalism och EU-avoghet breder ut sig bland medlemsländernas medborgare och unionen är på god väg mot sin upplösning. För att den överhuvudtaget ska kunna fortbestå måste den snarast byggas på stabilare grundval ur såväl ekonomisk som etisk-politisk synvinkel.


Med utgångspunkt i dessa olika synsätt ställer Patomäki upp tre möjliga framtidsscenarier, som jag ska försöka summera:


Scenario 1: Det nyliberala Europaprojektet fortsätter. Sannolikt är att ett eller flera krisländer måste avstå från euron. (Eventuellt också Finland.) Legitimeringsproblemen och de sociala konflikterna ökar. Fängelserna växer som i USA och Storbritannien. För att stimulera den ekonomiska efterfrågan inom EU accepterar man fortsättningsvis finansialiseringen; medborgarna uppmanas att konsumera och skuldsätta sig. Samtidigt strävar man att öka ”konkurrenskraften” med sikte på att exportera sina problem till utlandet. I stället för att öka den totala ekonomiska efterfrågan genom offentliga investeringar i sociala tjänster satsar man på att bygga ut krigsmaskineriet (”militär keynesianism”). Men ”det nyliberala EU står inte på fast grund. Dess slut inträffar senast på 2020-talet”, förutspår Patomäki.


Scenario 2: En (jämförelsvis) socialdemokratisk förbundsstat. Eftersom EU-projektet fortfarande har ett relativt starkt stöd bland medlemsländernas medborgare kanske den nyliberalistiska ekonomiska politikens kritiker i olika politiska läger trots allt småningom finner varandra. Resultatet kan då bli en kompromiss, som innehåller både socialdemokratiska och konservativa element, och vars bärande idé är att förbundsstaten (den politiska unionen, federationen) byggs ut:

EU:s egen budget görs 7 eller 8 gånger större än den var år 2011 genom att EU börjar uppbära skatter. Centralbanken börjar stöda investeringar i offentliga tjänster. EU inför gemensam inkomst- och lönepolitik. Legitimeringsproblemen mildras genom att EU-parlamentet ges ökad makt att besluta om budgeten och lagarna. Unionen antar principen om full sysselsättning och går in för att befästa de sociala rättigheterna och höja grundinkomsten för alla EU-medborgare. Centralbanken underställs demokratisk kontroll. Man vinnlägger sig också om medlemsstaternas och kommunernas autonomi (subsidiaritetsprincipen). För att de konservativa krafterna ska godkänna dessa åtgärder måste EU emellertid samtidigt sträva efter att bli en ekonomisk, politisk och militär stormakt. Eller som EU:s fd höga utrikespolitiska representant (och fd NATO-generalsekreteraren) Javier Solana har uttryckt saken: ”Den europeiska unionen sammanför 25 stater och 450 miljoner människor, som producerar en fjärdedel av världens bruttonationalprodukt. Vad vi än tycker om det är EU en global aktör, som också bör vara beredd att bära sin del av ansvaret för den globala säkerheten”. Detta scenario leder alltså – som också Johan Galtung m fl har påpekat – knappast till någon idealtypisk socialdemokratisk federation, utan till en kombination av sinsemellan motstridiga institutionella lösningar och mål.


Scenario 3: EU som en del av ett socialdemokratiskt globalstyre. I EU-området, som upptar en rätt anspråkslös del av jordytan, bor trots allt bara ca 5% av de ca 9 miljarder människor, som beräknas befolka jorden år 2050. Den industriella civilisationen har skapat ett globalt risksamhälle som bestämmer villkoren också för EU. Dessutom måste de normer som ska legitimera EU i globalsamhället kunna godkännas utan tvång som allmän lag av alla – också utanför EU. Av denna sats, som går tillbaka på Kants kategoriska imperativ (via Habermas) , följer att EU-medborgarskapet måste innebära ett världsmedborgarskap. Vilket i sin tur förutsätter global inrikespolitik och gemensamma politiska riktlinjer för hela världsekonomin. Hur sannolikt är det att EU omfattar en ”globalkeynesiansk” ekonomisk teori och en sådan universellt giltig moralteori, som vill öppna demokratiska rum och instifta en demokratisk praxis också på globalplanet? På kort sikt är det osannolikt, men i det långa loppet är en sådan utveckling kanske möjlig, menar Patomäki. Han motiverar denna synpunkt bl a med att betydande delar av det globala civilsamhället och av de existerande kosmopolitiska nätverken faktiskt har sina hemvister i Europa. Vidare noterar han, att europarlamentarikerna aktivt har stött kampanjen för att inrätta ett världsparlament samt att EU och dess medlemsländer har drivit frågan om en världsomfattande finansskatt.



Begreppet ”globalkeynesiansk” är bokens röda tråd. I och för sig är detta föga originellt. Utan att för egen del ha sysslat särskilt mycket med nationalekonomisk teori vågar jag påstå att Keynes, som en direkt följd av finanskriserna i västvärlden, åter en gång rentav är på modet (eller åtminstone igen tas på allvar) också bland de förstockade och vilsegågna ekonomisternas släkte. Och den nyliberala globaliseringens kritiker alltifrån ATTACs Susan George till fd Världsbanksekonomen Joseph Stiglitz håller sedan länge fast vid Keynes ekonomiska läror. (Medan jag skriver detta anländer ett nytt nummer av ”Nya Argus”, innehållande Per-Erik Lönnfors artikel om Keynes och Hayek som Mozart och Salieri. – Inom nationalekonomisk teori utgör nyliberalismens grundare, Friedrich von Hayek, f 1899 d 1992, Keynes historiska motpol.)


Jag måste ändå erkänna att ”Eurokrisens anatomi” är ett på många sätt imponerande verk – som introduktion till politisk ekonomi, som lärobok för för studenterna, som ett inlägg i den aktuella politiska debatten och inte minst som en programmatisk skrift om världsekonomins -och -politikens nödvändiga förnyelse. Särskilt gillar jag den spänning, som Patomäki lyckas åstadkomma mellan socialdemokratin eller vad som återstår av de senaste hundra årens praktiska försök och misslyckanden att övervinna och tämja kapitalismen, och de mest högtflygande idéer om ett framtida kosmopolitiskt globalstyre. Enklare uttryckt handlar det om att krympa avståndet mellan politikens eländiga vardag och dess ovissa, men kanske ändå inte alldeles hopplösa framtid. Med sina universalhistoriska och kosmopolitiska idéer börjar Heikki Patomäki allt mer framstå som en sentida finländsk motsvarighet till tänkaren i Königsberg.


föregående artikelblock  1   2   [3]  

03 June
2012

Varför skrider man då inte till verket?

EU-insändare i Hbl 3.6.2012
[Attac] 

EU-kommissionens ordförande pläderade nyligen åter en gång för "en
fullskalig ekonomisk union" för att lösa problemen med
eurokrisen. Barrosos åsikt delas av många, kanske av flertalet
politiker.

I själva verket står principen om ekonomisk integration ju klart och
tydligt skriven i det nuvarande EU:s grundfördrag.

Varför skrider man då inte till verket? Varför blir "den fullskaliga
ekonomiska unionen" inte av, åtminstone inte i den takt som skulle
behövas ifall meningen är att åtgärda de akuta problemen?

Svaret är lätt att ge: ekonomi handlar till mycket stor del om
politik. Därför måste "en fullskalig politisk union" till om den
ekonomiska diton ska bli verklighet.

Men här finns ett stort aber. Politik handlar i sin tur i mycket stor
utsträckning om krig och fred. Så även EU-politiken. Personerna bakom
den tidiga EU-vision, som står att läsa i "Manifestet från Ventotene"
(1941), utgick från precis denna synpunkt. Altiero Spinelli och
Ernesto Rossi, som skrev den ifrågavarande texten, var båda anhängare
av den amerikanska statsgrundaren Alexander Hamiltons kanske främsta
argument för federalismen: den som tror, att ett antal närbelägna
men inte sammanlänkade självständiga suveräniteter kommer att
fortsätta att leva i harmoni med varandra bortser från händelsernas
vanliga utgång och struntar i all mänsklig historisk erfarenhet. För
Spinelli, Rossi och federalisterna -- basfederalisterna! -- till vilka
även undertecknad räknar sig (Hamiltons argument har med tiden blivit
riktningsgivande också för mig) är alltså den ekonomiska unionens
förutsättning en politisk union, vilken i sin tur förutsätter en
försvarsunion.

Varför ska det då vara så svårt att åstadkomma ett militärt och
politiskt EU? Det spontana svaret, inte bara från sannfinländarna
("basfinländarna", för att citera Trygve Söderling i Nya Argus
5/2012), utan också från stora delar av den politiska vänstern är att
tanken på en fullskalig europeisk förbundsstat (federation) saknar de
europeiska folkens stöd. Det fullskaliga EU vore följaktligen inte
demokratiskt, påstås det.

Då glömmer man, att det första folkvalda Europaparlamentet år 1984 med
betryggande majoritet antog utkastet till Avtal om den Europeiska
Unionen, som hade utarbetats av ovannämnde A. Spinelli. De folkvalda
stödde förslaget men regeringarna förkastade det.

Vad man också glömmer, eller inte vill, eller kanske sist och
slutligen inte vågar tänka är, att en ekonomisk union helt enkelt inte
kan vara demokratisk om den inte också är en politisk union och en
försvarsunion.

Ytterligare en försvårande omständighet är massförintelsevapnen. Det
demokratiska EU börjar med europeisk nukleär nedrustning, dvs
avskaffande av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenstyrkor och den
amerikanska supermaktens militära överhöghet i Europa.

Vi ska inte vänta oss att EU-kommissionens ordförande eller någon av
EU-ländernas presidenter eller statsministrar tar initiativet. Bara
vinden från en stark europeisk freds- och nedrustningsrörelse kunde få
dem att vända sina kappor.


föregående artikelblock  1   2   [3]  

05 June
2012

EU:s ekonomiska modell

Fortsättning av föreg. ämne (EU-insändare i Hbl 10.6.)
[Attac] 

Diskussionen om ett eventuellt ”fullskaligt EU” förs s g s enbart i termer av ”ekonomiska fördelar”. Jag var nära att skriva ”i ekonomiska termer”, men det hade varit alltför smickrande.

Ändå kan ”en federal stat” inte införas utan att man antar en ny grundlag. Och om denna process och dess resultat skall förtjäna att kallas demokratiska måste ”man” betyda medborgarna, dvs medlemsländernas folk. Då bör man absolut inte undvika att diskutera förbundsstatens ekonomiska modell.

Professorer i redovisning, bankirer och nationalekonomer kan vara nog så nyttiga och nödvändiga deltagare i diskussionen. Problemet är, att deras vetenskaper är kamerala. Deras kunskap kommer onekligen till nytta inom ett fungerade ekonomiskt system, som kan behöva regleras och rationaliseras från dag till dag. Däremot är den mindre värdefull då det gäller att fundera ut och förverkliga ett nytt system, vilket sannerligen behövs, om övergången till ”en federal stat” ska ha en chans att lyckas. Att dra upp riktlinjerna för den nya ekonomiska modellen är en uppgift som bara kan lösas genom kombination av kunskaper från många olika områden, inklusive all politisk konst och militär omdömesförmåga som finns att tillgå.

Följande programmatiska synpunkter hänger ihop med frågan om vilken ekonomisk modell vi vill ha i ”det federala Europa” och tangerar samtidigt nyckelfrågor i diskussionen om hur den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kan och bör lösas:


  • stoppa moderniseringen av kärnvapenstyrkorna – genomför en europeisk nukleär avrustning. Lägg ned missilförsvarsprojekten. Organisera en europeisk hemvärnsarmé enligt principen om territoriellt försvar;
    konvertera den europeiska högteknologiska militärindustrin till en samhällsnyttig industri med fredliga ändamål; utveckla en rymdindustri och en flygindustri, som enbart är tänkt att tjäna fredliga syften.(Gäller bolag typ EADS, BAE, Finmeccanica, m fl.) Skär kraftigt ned på vapenexporten från EU:s medlemsländer.
  • följ Tysklands väg i energipolitiken. Satsa på vindkraft och solkraft. Skriv om EURATOM-avtalet (som inte minst syftar till att främja kärnkraftsutbyggnaden) , stoppa utbyggnaden av kärnkraften i hela EU-området och gå in för en nedläggning av de existerande anläggningarna;
  • behåll euron, men inför bank- och skatteunion och regionalpolitik. Ge europeiska centralbanken nya befogenheter och plikter, tillåt eurobonds. Gör stora offentliga investeringar i fibernät för alla samt i ekologiskt hållbar energiproduktion och industri. Inför en tobinskatt på valuta- och andra finansiella transaktioner;
  • tillåt och uppmuntra samtidigt system med lokala och regionala valutor, lokal livsmedelsförsörjning och småskalig tjänsteproduktion. Omställ det nuvarande oljeberoende jordbruket till en ekologiskt hållbar näringsgren, som genererar lika många hästkrafter som den använder.

Ifall media systematiskt lösgör t ex ovanstående frågor från diskussionen om hur de ekonomiska och finansiella problemen ska lösas spolierar de medborgarnas möjligheter att greppa krislösningarna. I stället invaggas medborgarna i den falska förhoppningen att krisen kommer att lösas av bankirerna. Men bankirerna bär inte på lösningen. De och deras makt över såväl pengar som medier är tvärtom en betydande del av problemet.


Tillägg 10.6.: Ovanstående skrevs som en kommentar till diskussionen i YLEs "Slaget efter 12" tisdag 5.6. Diskussionen fördes av Bo-Göran Ekholm, professor i redovisning vid Svenska Handelshögskolan, och Christer Lindholm, lärare i internationell ekonomi vid Åbo Akademi och leddes av redaktör Patrick Schauman.


föregående artikelblock  1   2   [3]  

15 April
2013

Postens färd till Skattkammaröarna

[Attac] 

Hufvudstadsbladets avdelning för "läsarnas brev" i innehåller idag följande reflexioner:

Den granskande YLE-journalisten Minna Knus-Galáns med fleras förtjänstfulla avslöjande om Itellas, fd Postens, äventyr i skatteparadisen väcker många frågor och tankar. Varför reagerade inte media och finansministern redan för fem år sedan, när Itella berättade om sitt köp NLC-koncernen för ca 200 miljoner euro? Av meddelandet – som Itella återigen har lyft fram på sin webbsida -- framgick ju med klarhet, att NLC:s ägarföretag RosEvroGroup samt Citi Venture Capital International var registrerade på British Virgin Islands. Avslöjade inte Itella sig själv redan då och borde inte denna pressrelease ha fungerat som en väckarklocka?

De data som nyligen har läckts ut i stora mängder till de undersökande journalisternas internationella förening må vara mycket spännande men våra mediers och politikers sätt att hantera skatteparadisens problematik i globaliseringens tidevarv är värda en egen granskning. Jungfruöarna är trots allt lika perifera som sitt namn. Centrum för hela världens skattesmitare ligger faktiskt i London, vilket bl a har utretts av den djupare grävande journalisten Nicholas Shaxson i hans bok om Skattkammaröarna och männen som stal världen (Treasure Islands. Tax Havens and the Men Who Stole the World. London 2011). Det största och tongivande skatteparadiset heter London City. Vilka massmedier upplyser om detta faktum? Finns här någon finansminister som kämpar mot Imperiet?

Posten är ett kapitel för sig. Att posten har privatiserats, beslöjats med abrakadabranamnet Itella och flyttat sin publika verksamhet till R-kioskerna, är en sak. En annan femma är som sagt Itellas business på Cypern (ditt ägarstrukturen i NLC enligt uppgift ska flyttas från Jungfruöarna) och allmänt taget företagets strävan att bli ett transnationellt ”logistikföretag”. Bakom denna utveckling spårar man EU:s postdirektiv (2008), som syftar till att öppna Europas postmarknader för konkurrens mellan just det slags firmor som Itella är ett exempel på.

Småningom ska väl dessa kapitalistiska postverk slå ut varandra så att vi får ett enda europeiskt bolag med förmåga att ta upp kampen om herraväldet med de andra logistikjättarna på de globala postmarknaderna. Men hade det varit klokare att gå in för ”Europeiska Posten”, någonting som vore jämförbart med det amerikanska federala postverket (USPS)? Det hade vår finlandssvenske posthistoriker säkert hållit med om, han, som ännu för några årtionden sedan kunde skriva följande: ”Vårt postväsende, denna "mänsklighetens välgörare" för att tala med Voltaire, har inte uppstått utan vidare. Det förefaller mig som om den långa kamp som föregått denna stora institution skulle kasta ett visst ljus på det sociala framåtskridandet överhuvud; och den väg som postväsendet har vandrat kan ännu visa sig bli vår väg mot en fridfull, enad värld.” (cit enl Laurin Zilliacus: Det gyllene hornet. [Korrigering 15.5.2013: Det gula hornet!] Glimtar ur postens oroliga historia. Söderströms 1958)

Mikael Böök

Medlem i föreningen för införande av skatt på finansiella transaktioner (ATTAC).


föregående artikelblock  1   2   [3]  

15 May
2013

Något om kortbetalning och bitcoins

[Attac] 

Två inlägg i en diskussion med bibliotekarier:

1.

Kortbetalning är smidigt men hur vore det med bitcoin? Ett bibliotek som möjliggjorde för dem som har lånekort/bibliotekskort att betala med bitcoin vore kanske en aning tidigt ute, men varför inte vara just det?

"Bitcoin (av "bit" och engelska "coin" = mynt) är en digital valuta skapad 2009 av Satoshi Nakamoto (troligtvis en pseudonym), vars huvudsyfte är att möjliggöra betalningar över Internet direkt mellan användare utan någon inblandning från tredje part." (Wikipedia) Jag kan avslöja, att min plånboksfil f.n. innehåller 3.22 bitcoins. Dagens kurs: 1 BTC = 87.05 EUR. Vore det inte praktiskt ifall jag kunde betala förseningsavgift o.dyl. på biblioteket med bitcoinplånboken i min mobiltelefon? Fundera på saken!

2.

iZettle är ju ett intressant tips [ang. hur bibliotek som inte ännu erbjuder kortbetalning kan fixa saken], visste inte att "alla nu kan ta betalt med kort", som det sägs i reklamen.

Hur som helst: uppmuntrad av en bibliotekarie, som bad mig förklara hur bitcoin funkar ("det är bra om vi håller oss up-to-date", skrev hon) -- och med tanke på att bitcoin fortfarande är ett ganska nytt begrepp -- ska jag bifoga det svar som jag sände henne:

Ett första svar [på frågan: hur funkar bitcoins?] är, att betalning med bitcoins på många sätt liknar vad du gör när du betalar via nätet från ditt bankkonto eller använder uppgifterna från ditt kreditkort för att göra en nätbetalning.

Men i andra avseenden är bitcoin avgjort ett nytt och annorlunda betalningsmedel. För det första är det en kryptovaluta, vilken som detta begrepp säger bygger på krypteringsteknik. I stället för att försöka förklara i detalj hur denna teknik funkar ber jag dig ägna en tanke åt vårt traditionella penningsystem. Vad bygger det på?

Svaret är, att vårt traditionella och nuvarande penningsystem bygger på medborgarnas förtroende, vilket i sin tur baserar sig på vår erfarenhet av att samhällsekonomin funkar ungefär som vi väntar oss att den ska funka.

Förtroendet upprätthålls i sista hand av en stor apparat, som kallas för staten. En huvudroll i sammanhanget spelar centralbanken, som vanligtvis har monopol på att trycka sedlar och mynt men detta leder ju oss bara tillbaka till staten.

Nåväl, bitcoin-systemet är utformat så att vi ska kunna ersätta vårt förtroende för statens pengar med tillit till krypterade pengar. Bitcoins är så att säga värda vårt förtroende så länge krypteringen håller.

Ett citat får belysa lite mer i detalj hur bitcoinsystemet fungerar:

"Eftersom ingen central auktoritet finns som kan journalföra och godkänna transaktioner har Bitcoin istället en publik, distribuerad databas som kallas blockkedjan där alla transaktioner som sker i Bitcoinnätverket lagras. För att en transaktion skall vara bekräftad måste den finnas med i ett block. Att skapa ett block som kommer med i blockkedjan är en tävling mellan miners i nätverket och det är fritt fram för vem som helst att vara med. Priset i tävlingen är 50 nyskapade bitcoins samt alla (frivilliga) transaktionsavgifter som följer med de transaktioner som inkluderas i blocket. Belöningen på 50 bitcoins halveras ungefär vart fjärde år vilket gör att det totala antalet bitcoins slutligen kommer att stanna på strax under 21 miljoner" (cit. från den kanske något halvfärdiga sajten bitcoin.se)
Verkar det svårbegripligt? Ja, men är inte också vårt nuvarande finanssystem lite dunkelt? För att begripa vad som händer och sker i finanssystemet kan man t ex försöka läsa meddelandena från "Bank of International Settlements" i Basel (http://www.bis.org). De är inte heller alltid särskilt lättfattliga...

Enklast och lätt bildar du dig en uppfattning om hur bitcoins funkar i praktiken genom att skaffa dig en egen bitcoinplånbok och följa med vad tidningarna och bloggarna skriver i ämnet.

Hoppas detta hjälper dig på traven med bitcoins!

Tillägg: Det här med bitcoin borde (måste!) även ATTAC -- föreningen för en skatt på (internationella) finansiella transaktioner -- fundera närmare på.


föregående artikelblock  1   2   [3]  

07 November
2014

LuxLeaks — mer om bibliotekets roll i demokratin

[Attac] 

Igår -- i vissa länder kanske i förrgår -- kom en nyhet, som finländska YLE rubricerade:

"Stor läcka avslöjar skatteparadis i EU"

Detta kan bli en stor sak, men jag vill anbefalla en försiktig pessimism. På något sätt kommer antagligen EU-kommissionens nye ordförande Jean-Claude Juncker -- bocken som satts att vakta kållandet -- nog att lyckas krångla sig ur även detta dilemma.

Ett internationellt team bestående av 80 grävande journalister utreder för närvarande vad de 28.000 sidorna, som läckts från bokföringsföretaget PricewaterhouseCoopers revisionsavdelning, innehåller. Främst innehåller de uppgifter om storföretagens hemliga skatteplaneringsavtal med myndigheterna i Luxemburg under åren 2008-2010. Se

www.icij.org/project/luxembourg-leaks

Men jag tror inte att journalisterna som yrkeskår kommer att stå måttet eftersom måttet är pengar. Hemskt mycket pengar!

Några modiga grävande reportrar kommer säkert att bråka ett tag om Luxemburg och Jean-Claude Juncker (landets f.d. finans- och premiärminister). Men resten, den stora majoriteten av journalisterna, kommer att låta sig tystas. Till slut tröttnar också de ihärdigaste.

Hur som helst: jag vill göra dig, kära bibliotekarie, uppmärksam på den här affären, ifall du inte redan har lagt märke till den och noterat dess potentiella betydelse. Vad skrivs och sägs om det som händer i dina länder, alltså den Europeiska Unionen?

Det finns onekligen vissa förbindelselänkar mellan skattepolitiken och våra biblioteksfrågor. Den mest uppenbara gäller bibliotekens statsfinansiering. Hur kan de offentliga tjänsterna, inklusive bibliotekstjänsterna, vidareutevecklas eller ens bestå ifall vi tillåter den ekonomiska produktionens överskott att i hemlighet försnillas av kapitalisterna via Luxemburg och andra skatteparadis?

Mer sällan uppmärksammas förhållandet mellan samhällets finansiella räkenskaper (den ekonomiska "bokföringen") och organiseringen av samhällets generella informationstillgångar ("böckerna" i största allmänhet).

I det sk. informationssamhället har bankerna och biblioteken fått en gemensam nämnare: den digitala informationstekniken. Hur vill vi utforma förhållandet mellan banksfärens och bibliotekssfärens informationstillgångar?

Två synpunkter:

1) Vi brukar diskutera "bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning". Och biblioteket brukar uppmanas att fullfölja denna roll genom att erbjuda medborgarna möjligast vid information. Men hur förhåller det sig egentligen med den ekonomiska informationen? Erbjuder biblioteket möjligast vid information om ekonomin? Som bl.a. LuxLeaks-affären visar, har medborgarna ju inte precis tillgång till och insyn i ekonomin. Men skulle inte biblioteket med hjälp av nutida datateknik kunna innehålla och erbjuda medborgarna också de ekonomiska "böckerna". Fast i så fall skulle väl den informationen behöva flyttas från bankvalven till bibliotekshyllorna? Och för det ändamålet skulle väl bibliotekariernas föreningar behöva samarbeta med de grävande journalisternas internationella organisation (ICIJ) och med medborgarnas egna internationella organisationer? --Föreningen för skatt på finansiella transaktioner (ATTAC) och Tax Justice Network är två internationella medborgarorganisationer som jag då kommer att tänka på.

2) Redan i samband med den första sk. Clearstream-affären i början av 2000-talet uppdagades det, att Luxemburg är ett av världens största centra för storbolagens skattesmit och penningtvätt. Det framkom också -- i samband med en fransk parlamentarisk utredning -- att f.d. datachefen Régis Hempel på bankernas klareringsfirma i Luxemburg (alltså Clearstream) hade gjort sig skyldig till ekonomisk databrottslighet. Ingenjör Hempel erkände för utredarna, att han hade gjort temporära ändringar i mjukvarukoden för att dölja vissa olagliga banktransaktioner. I detta (och andra liknande) fall står vi -- medborgarna; medlemmarna av den läsande publiken -- inför två rätt olika slag av hemlighållande (kunde också kallas monopoliserande av information): dels hemliga avtal (som de hemliga skatteavtalen mellan bolag och myndigheter i aktuella LuxLeaks-affären); dels ett hemlighållande genom informationstekniska manipulationer, som utförs av — och endast kan utföras av — ett begränsat antal specialister. (Jfr. "Världens största tvättmaskin" i finlandssvenska Ny Tid 23/2002. )


Prev  1   2   [3]  

>> Mikas hemsida

Powered by COREBlog



laskuri alkaen-påbörjad-started 2014-01-23