Mikas blogg |
![]() |
Börja med END! |
föregående artikelblock
1
2
[3]
20 April
2011 Soini slår kanske huvudet på spikenSannfinländarna och förvaltarregistret
föregående artikelblock
1
2
[3]
15 December
2011 Per Lindvall har tydligen inte hört talas om ATTACDessutom verkar han tro att EU-ledarna vill införa Tobinskatt
Den kända svenska ekonomijournalisten Per Lindvall har publicerat en upplysande artikel om skatt på finansiella transaktioner. Men hur kan han glömma ATTAC, den internationella rörelsen för införande av skatt på finansiella transaktioner? Lindvall tycks också förbise en annan viktig sak: i EU-utkasten till nya finansiella pakter nämns visserligen finansskatt men däremot förbereds ingen skatt på valutatranskationer, dvs Tobinskatt. Om detta, läs prof Heikki Patomäkis inlägg.
föregående artikelblock
1
2
[3]
01 June
2012 Eurokrisens anatomiRecension av Heikki Patomäki: Eurokriisin anatomia. Intokustannus 2012
Heikki Patomäki (f 1963) är ett känt namn åtminstone för de av Fredspostens läsare som nås av finskspråkiga media. I en tidigare artikel har jag också introducerat hans bok om den globala säkerhetens politiska ekonomi, som är en djuplodande studie av utsikterna för denna till tänderna upprustade värld under de närmast följande ca femtio åren. (Se ”Statsvetaren som framtidsmålare”, Fredsposten 1/2008.)
Patomäkis senaste bok, som snarare behandlar Europeiska Unionens framtidsutsikter, är mindre till formatet och lättare att tillägna sig än den föregående. Jag skriver ”snarare”, därför att författaren också har velat förankra ”Eurokriisin anatomia” (eurokrisens anatomi, som den nya boken heter) möjligast stadigt på globalplanet. Därom vittnar också underrubriken ”Mitä globalisaation jälkeen?” (Vad ska ske efter globaliseringen?).
I centrum för Patomäkis analys står ekonomin, finanspolitiken och den europeiska monetära unionen (EMU) med den gemensamma valutan, euron. Synen på ekonomin och åsikten om EMU:s berättigande bestämmer i hög grad hur man väntar sig att EU:s framtid ska gestalta sig. Patomäki sammanfattar de vanligaste förväntingarna i ett fyrfält:
![]()
Fyrfältet är hämtat ur det av bokens avsnitt (kap. 6), som ligger närmast dagspolitiken. De övriga kapitlen är fördjupningar om bl a grunderna för ekonomisk teori och den finansiella skuldproblematiken.
Dagens EU och i synnerhet EMU bygger i praktiken på det synsätt som beskrivs i ruta A. Om bara prisnivån hålls stabil (den europeiska centralbankens uppgift) så kommer marknaderna i längden att se till balansen i den övriga ekonomin, tror nyliberalerna. Garantera vidare privategendomen, marknadsfriheten, yttrande- och religionsfriheten och ge folket möjlighet att emellanåt byta ut de politiska ledarna genom val, så får det hela också anses vara tillräckligt demokratiskt, dvs legitimt. Nationalekonomen Joseph Schumpeter, f 1883, d 1950, brukar anges som upphovsman till denna minimalistiska demokratiuppfattning.
Den uppfattning som råder i ruta B innebär, att man kan leva med den nyliberala ekonomiska teorin och EMU samtidigt som man anser, att nationalstaten fortfarande är den bästa lösningen med tanke på den mänskliga behoven, den sociala rättvisan och demokratin. Det nuvarande EU, som bygger på fördragen i Maastricht (1993-) och Lissabon (2009-), brister alltså i fråga om legitimitet och därför ter sig dess framtid också oviss. Sociologen Jürgen Habermas, f 1929, som senast i fjol påpekade att EU-ledarnas krisåtgärder ”inte kan godkännas” får i Patomäkis schema representera det djupare demokratikravet.
Lika osäker är EU:s framtida existens ur synvinkeln C, men av andra orsaker. De åtgärder som föreskrivs av den nyliberala ekonomiska teorin leder till stagnation, skuldsättning, finanskriser och arbetslöshet, hävdar de som följer i nationalekonomen J.M. Keynes fotspår.
I fältet D, slutligen, som kombinerar synsätten i fälten B och C, ter sig EU:s framtid ännu dystrare. De postkeynesianska ekonomiska förutsägelserna har slagit in, nationalism och EU-avoghet breder ut sig bland medlemsländernas medborgare och unionen är på god väg mot sin upplösning. För att den överhuvudtaget ska kunna fortbestå måste den snarast byggas på stabilare grundval ur såväl ekonomisk som etisk-politisk synvinkel.
Med utgångspunkt i dessa olika synsätt ställer Patomäki upp tre möjliga framtidsscenarier, som jag ska försöka summera:
Scenario 1: Det nyliberala Europaprojektet fortsätter. Sannolikt är att ett eller flera krisländer måste avstå från euron. (Eventuellt också Finland.) Legitimeringsproblemen och de sociala konflikterna ökar. Fängelserna växer som i USA och Storbritannien. För att stimulera den ekonomiska efterfrågan inom EU accepterar man fortsättningsvis finansialiseringen; medborgarna uppmanas att konsumera och skuldsätta sig. Samtidigt strävar man att öka ”konkurrenskraften” med sikte på att exportera sina problem till utlandet. I stället för att öka den totala ekonomiska efterfrågan genom offentliga investeringar i sociala tjänster satsar man på att bygga ut krigsmaskineriet (”militär keynesianism”). Men ”det nyliberala EU står inte på fast grund. Dess slut inträffar senast på 2020-talet”, förutspår Patomäki.
Scenario 2: En (jämförelsvis) socialdemokratisk förbundsstat. Eftersom EU-projektet fortfarande har ett relativt starkt stöd bland medlemsländernas medborgare kanske den nyliberalistiska ekonomiska politikens kritiker i olika politiska läger trots allt småningom finner varandra. Resultatet kan då bli en kompromiss, som innehåller både socialdemokratiska och konservativa element, och vars bärande idé är att förbundsstaten (den politiska unionen, federationen) byggs ut: EU:s egen budget görs 7 eller 8 gånger större än den var år 2011 genom att EU börjar uppbära skatter. Centralbanken börjar stöda investeringar i offentliga tjänster. EU inför gemensam inkomst- och lönepolitik. Legitimeringsproblemen mildras genom att EU-parlamentet ges ökad makt att besluta om budgeten och lagarna. Unionen antar principen om full sysselsättning och går in för att befästa de sociala rättigheterna och höja grundinkomsten för alla EU-medborgare. Centralbanken underställs demokratisk kontroll. Man vinnlägger sig också om medlemsstaternas och kommunernas autonomi (subsidiaritetsprincipen). För att de konservativa krafterna ska godkänna dessa åtgärder måste EU emellertid samtidigt sträva efter att bli en ekonomisk, politisk och militär stormakt. Eller som EU:s fd höga utrikespolitiska representant (och fd NATO-generalsekreteraren) Javier Solana har uttryckt saken: ”Den europeiska unionen sammanför 25 stater och 450 miljoner människor, som producerar en fjärdedel av världens bruttonationalprodukt. Vad vi än tycker om det är EU en global aktör, som också bör vara beredd att bära sin del av ansvaret för den globala säkerheten”. Detta scenario leder alltså – som också Johan Galtung m fl har påpekat – knappast till någon idealtypisk socialdemokratisk federation, utan till en kombination av sinsemellan motstridiga institutionella lösningar och mål.
Scenario 3: EU som en del av ett socialdemokratiskt globalstyre. I EU-området, som upptar en rätt anspråkslös del av jordytan, bor trots allt bara ca 5% av de ca 9 miljarder människor, som beräknas befolka jorden år 2050. Den industriella civilisationen har skapat ett globalt risksamhälle som bestämmer villkoren också för EU. Dessutom måste de normer som ska legitimera EU i globalsamhället kunna godkännas utan tvång som allmän lag av alla – också utanför EU. Av denna sats, som går tillbaka på Kants kategoriska imperativ (via Habermas) , följer att EU-medborgarskapet måste innebära ett världsmedborgarskap. Vilket i sin tur förutsätter global inrikespolitik och gemensamma politiska riktlinjer för hela världsekonomin. Hur sannolikt är det att EU omfattar en ”globalkeynesiansk” ekonomisk teori och en sådan universellt giltig moralteori, som vill öppna demokratiska rum och instifta en demokratisk praxis också på globalplanet? På kort sikt är det osannolikt, men i det långa loppet är en sådan utveckling kanske möjlig, menar Patomäki. Han motiverar denna synpunkt bl a med att betydande delar av det globala civilsamhället och av de existerande kosmopolitiska nätverken faktiskt har sina hemvister i Europa. Vidare noterar han, att europarlamentarikerna aktivt har stött kampanjen för att inrätta ett världsparlament samt att EU och dess medlemsländer har drivit frågan om en världsomfattande finansskatt.
Begreppet ”globalkeynesiansk” är bokens röda tråd. I och för sig är detta föga originellt. Utan att för egen del ha sysslat särskilt mycket med nationalekonomisk teori vågar jag påstå att Keynes, som en direkt följd av finanskriserna i västvärlden, åter en gång rentav är på modet (eller åtminstone igen tas på allvar) också bland de förstockade och vilsegågna ekonomisternas släkte. Och den nyliberala globaliseringens kritiker alltifrån ATTACs Susan George till fd Världsbanksekonomen Joseph Stiglitz håller sedan länge fast vid Keynes ekonomiska läror. (Medan jag skriver detta anländer ett nytt nummer av ”Nya Argus”, innehållande Per-Erik Lönnfors artikel om Keynes och Hayek som Mozart och Salieri. – Inom nationalekonomisk teori utgör nyliberalismens grundare, Friedrich von Hayek, f 1899 d 1992, Keynes historiska motpol.)
Jag måste ändå erkänna att ”Eurokrisens anatomi” är ett på många sätt imponerande verk – som introduktion till politisk ekonomi, som lärobok för för studenterna, som ett inlägg i den aktuella politiska debatten och inte minst som en programmatisk skrift om världsekonomins -och -politikens nödvändiga förnyelse. Särskilt gillar jag den spänning, som Patomäki lyckas åstadkomma mellan socialdemokratin eller vad som återstår av de senaste hundra årens praktiska försök och misslyckanden att övervinna och tämja kapitalismen, och de mest högtflygande idéer om ett framtida kosmopolitiskt globalstyre. Enklare uttryckt handlar det om att krympa avståndet mellan politikens eländiga vardag och dess ovissa, men kanske ändå inte alldeles hopplösa framtid. Med sina universalhistoriska och kosmopolitiska idéer börjar Heikki Patomäki allt mer framstå som en sentida finländsk motsvarighet till tänkaren i Königsberg.
föregående artikelblock
1
2
[3]
03 June
2012 Varför skrider man då inte till verket?EU-insändare i Hbl 3.6.2012
EU-kommissionens ordförande pläderade nyligen åter en gång för "en
föregående artikelblock
1
2
[3]
05 June
2012 EU:s ekonomiska modellFortsättning av föreg. ämne (EU-insändare i Hbl 10.6.)
Diskussionen om ett eventuellt ”fullskaligt EU” förs s g s enbart i termer av ”ekonomiska fördelar”. Jag var nära att skriva ”i ekonomiska termer”, men det hade varit alltför smickrande.
Ifall media systematiskt lösgör t ex ovanstående frågor från diskussionen om hur de ekonomiska och finansiella problemen ska lösas spolierar de medborgarnas möjligheter att greppa krislösningarna. I stället invaggas medborgarna i den falska förhoppningen att krisen kommer att lösas av bankirerna. Men bankirerna bär inte på lösningen. De och deras makt över såväl pengar som medier är tvärtom en betydande del av problemet. Tillägg 10.6.: Ovanstående skrevs som en kommentar till diskussionen i YLEs "Slaget efter 12" tisdag 5.6. Diskussionen fördes av Bo-Göran Ekholm, professor i redovisning vid Svenska Handelshögskolan, och Christer Lindholm, lärare i internationell ekonomi vid Åbo Akademi och leddes av redaktör Patrick Schauman.
föregående artikelblock
1
2
[3]
15 April
2013 Postens färd till Skattkammaröarna
Hufvudstadsbladets avdelning för "läsarnas brev" i innehåller idag följande reflexioner:
föregående artikelblock
1
2
[3]
15 May
2013 Något om kortbetalning och bitcoinsTvå inlägg i en diskussion med bibliotekarier: 1. Kortbetalning är smidigt men hur vore det med bitcoin? Ett bibliotek som möjliggjorde för dem som har lånekort/bibliotekskort att betala med bitcoin vore kanske en aning tidigt ute, men varför inte vara just det? "Bitcoin (av "bit" och engelska "coin" = mynt) är en digital valuta skapad 2009 av Satoshi Nakamoto (troligtvis en pseudonym), vars huvudsyfte är att möjliggöra betalningar över Internet direkt mellan användare utan någon inblandning från tredje part." (Wikipedia) Jag kan avslöja, att min plånboksfil f.n. innehåller 3.22 bitcoins. Dagens kurs: 1 BTC = 87.05 EUR. Vore det inte praktiskt ifall jag kunde betala förseningsavgift o.dyl. på biblioteket med bitcoinplånboken i min mobiltelefon? Fundera på saken!
2. iZettle är ju ett intressant tips [ang. hur bibliotek som inte ännu erbjuder kortbetalning kan fixa saken], visste inte att "alla nu kan ta betalt med kort", som det sägs i reklamen. Hur som helst: uppmuntrad av en bibliotekarie, som bad mig förklara hur bitcoin funkar ("det är bra om vi håller oss up-to-date", skrev hon) -- och med tanke på att bitcoin fortfarande är ett ganska nytt begrepp -- ska jag bifoga det svar som jag sände henne: Ett första svar [på frågan: hur funkar bitcoins?] är, att betalning med bitcoins på många sätt liknar vad du gör när du betalar via nätet från ditt bankkonto eller använder uppgifterna från ditt kreditkort för att göra en nätbetalning. Men i andra avseenden är bitcoin avgjort ett nytt och annorlunda betalningsmedel. För det första är det en kryptovaluta, vilken som detta begrepp säger bygger på krypteringsteknik. I stället för att försöka förklara i detalj hur denna teknik funkar ber jag dig ägna en tanke åt vårt traditionella penningsystem. Vad bygger det på? Svaret är, att vårt traditionella och nuvarande penningsystem bygger på medborgarnas förtroende, vilket i sin tur baserar sig på vår erfarenhet av att samhällsekonomin funkar ungefär som vi väntar oss att den ska funka. Förtroendet upprätthålls i sista hand av en stor apparat, som kallas för staten. En huvudroll i sammanhanget spelar centralbanken, som vanligtvis har monopol på att trycka sedlar och mynt men detta leder ju oss bara tillbaka till staten. Nåväl, bitcoin-systemet är utformat så att vi ska kunna ersätta vårt förtroende för statens pengar med tillit till krypterade pengar. Bitcoins är så att säga värda vårt förtroende så länge krypteringen håller. Ett citat får belysa lite mer i detalj hur bitcoinsystemet fungerar: "Eftersom ingen central auktoritet finns som kan journalföra och godkänna transaktioner har Bitcoin istället en publik, distribuerad databas som kallas blockkedjan där alla transaktioner som sker i Bitcoinnätverket lagras. För att en transaktion skall vara bekräftad måste den finnas med i ett block. Att skapa ett block som kommer med i blockkedjan är en tävling mellan miners i nätverket och det är fritt fram för vem som helst att vara med. Priset i tävlingen är 50 nyskapade bitcoins samt alla (frivilliga) transaktionsavgifter som följer med de transaktioner som inkluderas i blocket. Belöningen på 50 bitcoins halveras ungefär vart fjärde år vilket gör att det totala antalet bitcoins slutligen kommer att stanna på strax under 21 miljoner" (cit. från den kanske något halvfärdiga sajten bitcoin.se)Verkar det svårbegripligt? Ja, men är inte också vårt nuvarande finanssystem lite dunkelt? För att begripa vad som händer och sker i finanssystemet kan man t ex försöka läsa meddelandena från "Bank of International Settlements" i Basel (http://www.bis.org). De är inte heller alltid särskilt lättfattliga... Enklast och lätt bildar du dig en uppfattning om hur bitcoins funkar i praktiken genom att skaffa dig en egen bitcoinplånbok och följa med vad tidningarna och bloggarna skriver i ämnet. Hoppas detta hjälper dig på traven med bitcoins! Tillägg: Det här med bitcoin borde (måste!) även ATTAC -- föreningen för en skatt på (internationella) finansiella transaktioner -- fundera närmare på.
föregående artikelblock
1
2
[3]
07 November
2014 LuxLeaks — mer om bibliotekets roll i demokratinIgår -- i vissa länder kanske i förrgår -- kom en nyhet, som finländska YLE rubricerade: "Stor läcka avslöjar skatteparadis i EU" Detta kan bli en stor sak, men jag vill anbefalla en försiktig pessimism. På något sätt kommer antagligen EU-kommissionens nye ordförande Jean-Claude Juncker -- bocken som satts att vakta kållandet -- nog att lyckas krångla sig ur även detta dilemma. Ett internationellt team bestående av 80 grävande journalister utreder för närvarande vad de 28.000 sidorna, som läckts från bokföringsföretaget PricewaterhouseCoopers revisionsavdelning, innehåller. Främst innehåller de uppgifter om storföretagens hemliga skatteplaneringsavtal med myndigheterna i Luxemburg under åren 2008-2010. Se www.icij.org/project/luxembourg-leaks Men jag tror inte att journalisterna som yrkeskår kommer att stå måttet eftersom måttet är pengar. Hemskt mycket pengar! Några modiga grävande reportrar kommer säkert att bråka ett tag om Luxemburg och Jean-Claude Juncker (landets f.d. finans- och premiärminister). Men resten, den stora majoriteten av journalisterna, kommer att låta sig tystas. Till slut tröttnar också de ihärdigaste. Hur som helst: jag vill göra dig, kära bibliotekarie, uppmärksam på den här affären, ifall du inte redan har lagt märke till den och noterat dess potentiella betydelse. Vad skrivs och sägs om det som händer i dina länder, alltså den Europeiska Unionen? Det finns onekligen vissa förbindelselänkar mellan skattepolitiken och våra biblioteksfrågor. Den mest uppenbara gäller bibliotekens statsfinansiering. Hur kan de offentliga tjänsterna, inklusive bibliotekstjänsterna, vidareutevecklas eller ens bestå ifall vi tillåter den ekonomiska produktionens överskott att i hemlighet försnillas av kapitalisterna via Luxemburg och andra skatteparadis? Mer sällan uppmärksammas förhållandet mellan samhällets finansiella räkenskaper (den ekonomiska "bokföringen") och organiseringen av samhällets generella informationstillgångar ("böckerna" i största allmänhet). I det sk. informationssamhället har bankerna och biblioteken fått en gemensam nämnare: den digitala informationstekniken. Hur vill vi utforma förhållandet mellan banksfärens och bibliotekssfärens informationstillgångar? Två synpunkter: 1) Vi brukar diskutera "bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning". Och biblioteket brukar uppmanas att fullfölja denna roll genom att erbjuda medborgarna möjligast vid information. Men hur förhåller det sig egentligen med den ekonomiska informationen? Erbjuder biblioteket möjligast vid information om ekonomin? Som bl.a. LuxLeaks-affären visar, har medborgarna ju inte precis tillgång till och insyn i ekonomin. Men skulle inte biblioteket med hjälp av nutida datateknik kunna innehålla och erbjuda medborgarna också de ekonomiska "böckerna". Fast i så fall skulle väl den informationen behöva flyttas från bankvalven till bibliotekshyllorna? Och för det ändamålet skulle väl bibliotekariernas föreningar behöva samarbeta med de grävande journalisternas internationella organisation (ICIJ) och med medborgarnas egna internationella organisationer? --Föreningen för skatt på finansiella transaktioner (ATTAC) och Tax Justice Network är två internationella medborgarorganisationer som jag då kommer att tänka på. 2) Redan i samband med den första sk. Clearstream-affären i början av 2000-talet uppdagades det, att Luxemburg är ett av världens största centra för storbolagens skattesmit och penningtvätt. Det framkom också -- i samband med en fransk parlamentarisk utredning -- att f.d. datachefen Régis Hempel på bankernas klareringsfirma i Luxemburg (alltså Clearstream) hade gjort sig skyldig till ekonomisk databrottslighet. Ingenjör Hempel erkände för utredarna, att han hade gjort temporära ändringar i mjukvarukoden för att dölja vissa olagliga banktransaktioner. I detta (och andra liknande) fall står vi -- medborgarna; medlemmarna av den läsande publiken -- inför två rätt olika slag av hemlighållande (kunde också kallas monopoliserande av information): dels hemliga avtal (som de hemliga skatteavtalen mellan bolag och myndigheter i aktuella LuxLeaks-affären); dels ett hemlighållande genom informationstekniska manipulationer, som utförs av — och endast kan utföras av — ett begränsat antal specialister. (Jfr. "Världens största tvättmaskin" i finlandssvenska Ny Tid 23/2002. ) |
Powered by COREBlog |