Mikas blogg

01 October
2005

...och den med moralen oupplösligt förenade konsten

Via Shobak.org, som kallar sig The CNN of the Left, (se  http://groups.yahoo.com/group/shobak) läser jag om Art Censorship after 9/11+Freedom Center Barred from Ground Zero.

Samtidigt som jag vill reagera mot den smygande censuren och polisstaten i USA efter 9/11 känner jag att jag vill diskutera konstens roll som sådan för att  klargöra mina  egna estetiskt-politiska ställningstaganden.     

Enligt vad jag begriper vill många konstnärer idag fortsätta mellankrigsvänsterns (Brecht, Benjamin) program, som Benjamin någonstans sammanfattade så här:  när fascismen esteticerar politiken svarar vi genom att politisera konsten. Något av detta utläser jag ur t ex gruppen The VISIBLE Collectives programförklaring:

VISIBLE is an arts collective whose work questions and challenges ideas, theory and image in the post 9/11 "war on terror". This work complements the legal activism of groups like ACLU, Center for Constitutional Rights and Not In Our Name. DISAPPEARED IN AMERICA uses art in a museum space to deconstruct a global climate of Islamophobia.

Tyvärr tror jag inte att detta kan  fungera särskilt bra idag - och inte fungerade det speciellt bra på den tiden det begav sig heller, för den delen. Med en överförenkling skulle jag vilja påstå att i vår tid, som i så hög grad präglas av extrem konsumerism och kommersialism, och därför av förflackning, vulgaritet och råhet, gäller det att försvara konstens funktion som bärare av skönhet och harmoni. Om bara ett konstverk lyckas förmedla budskap från en annorlunda värld, som då i första hand  är annorlunda ur sinnligt-estetisk synvinkel, har det en god chans att också fungera som politisk-ekonomisk tankeväckare och alarmklocka.  Det har autentiska konstverk alltid förmått göra, men sannolikt förhåller det sig i ännu högre grad så idag än under tidigare epoker.

Mot invändningen, att jag bara står för en konservativ eller rentav totalitär konstsyn och kulturpolitik, svarar jag att det är mig främmande att kräva en viss politisk åsikt eller linje av konstnärerna.  Hoppas också att dessa New York-konstärers evenemang (som var i går kväll) gick bra!

04 October
2005

Turkiet som ett föredöme för den islamiska världen

Efter finalen på gårdagens utrikesministermöte tycks Turkiet ha kommit ett steg närmare ett fullt EU-medlemskap. Jag är för ett upptagande av Turkiet (liksom av varje annat land) i en demokratisk statsunion. Problemet är att EU inte är  någon demokratisk statsunion.

Man hör ofta argumentet, att Turkiet bör bli medlem av EU för att därigenom utvecklas till ett exempel och föredöme för sina grannländer i söder (Syrien och Irak) och öster (Iran och  Armenien), ja, för hela Västasien och i synnerhet då för de länder där befolkningens flertal är muhammedaner.  Denna tankegång bygger på en tyst förutsättning nämligen att Europa kan och bör stå  som föredöme för den övriga världen. Sålunda kan också  Turkiet bli ett föredöme, förutsatt att landet europeiseras, resonerar mången europeisk politiker och journalist.

Men är det så säkert att vi européer är värdiga denna ledande roll? Borde vi inte börja med att "europeisera" oss själva, dvs att bringa vår egen praktik i bättre samklang med de vackra ideal och "värden" som vi säger oss (och tydligen också ofta tror oss) stå för?

Om vi till exempel tycker, att Iran inte borde skaffa sig atomvapen, hur vore det då om Frankrike och Storbritannien gjorde sig av med sina egna multipla kärnstridsspetsar?

Och om vi menar att vissa länder i Mellanöstern utgör en grogrund  för terrorism, hur skulle det då vara om vi slutade stöda USAs krig i Irak? Europa skulle t ex kunna dra sig ur NATO och därmed medverka till NATOs upplösning.  Hur många européer vågar tänka en sådan tanke?

USA har ivrigare och  mer envetet än EU arbetat för Turkiets EU-medlemskap. Ur de amerikanska nyimperialisternas (därmed avser jag särskilt den nuvarande USA-regeringen under Bush och Cheney) synvinkel är det bara bra ifall Europa står splittrat i denna fråga; USA eftersträvar nämligen inte upprättandet av någon  självständigt agerande, demokratisk,  ekonomiskt och politiskt integrerad statsunion i Eurasien. Däremot önskar USAs regering  samla alla villiga stater kring verkställandet av sin  strategi. EU-länderna hör onekligen till USAs  villigaste bundsförvanter och Turkiet, landet på NATOs sydostflank, är en viktig bricka i USAs geopolitiska spel. Huruvida medborgarna i EU-länderna eller i Turkiet stöder t ex Irakkriget är en helt annan fråga.

De som vill att Turkiet skall bli ett föredöme för den islamska världen är i grunden ointresserade  av de europeiska folkens och speciellt turkarnas egna åsikter.  Däremot hyser de ett stort intresse av turkarna som arbetskraftsreserv, vilken ju  kapitalismen i Europa inte har varit sen att utnyttja och vilken kommer väl till pass också i återuppbyggandet av Irak.

Thousands of low-wage Asian laborers are traveling to Iraq to work for U.S. military contractors like First Kuwaiti and Prime Projects International in the
hope of sending money home to their families. Trapped and exploited under inhuman conditions, many of them are now fleeing the country to save their lives

läser jag i artikeln "Blood, Sweat & Tears:
Asia’s Poor Build U.S. Bases in Iraq" från CorpWatch. Många av dessa sk TCNs ("third country nationals") i tjänst hos Halliburton m fl amerikanska bolag, torde emellertid vara, inte asiater, utan snarare (snart!) européer dvs ...  turkar.

 



   




 

07 October
2005

Att tänka globalt och handla lokalt

Tänk globalt,  handla lokalt. Vad betyder detta egentligen? "Att tänka globalt" innebär, att ständigt  hålla vissa globala mål - ett slags grundlag - för  ögonen. Vilka dessa mål är säger sentensen inte. Man frågar sig här om det kan finnas några mål som är,  eller kan bli, gemensamma för hela mänskligheten.

Men man bör också fråga sig vad alternativet är, ifall det inte går att ställa upp några gemensamma, globala mål. Alternativet lyder: "rädda sig den som kan!", dvs må alla handla i eget intresse. Så tänker våra  nuvarande makthavare.

Lagar är inte sociala program, invänder antagligen många rättslärda. Å andra sidan har vi satsen: "Land ska med lag byggas", den inte speciellt berömde kung Karl XV:de (1859 - 1872) valspråk. Enligt denna tanke  skulle lagen kunna tjäna som ett verktyg i samhällsbygget. Men på vilket sätt skiljer sig lagen som ett verktyg från lagen som ett program, ett mål? Att följa lagen, är det inte helt enkelt att förverkliga de mål som står inskrivna i lagen?

Demokrati är ett exempel på någonting som samtidigt är medel och mål, regler att följa och själva följandet av reglerna.

I praktiken, dvs i människornas verkliga historia, skiljs målen och medlen dock vanligen åt. Huruvida lagarna enbart är vertyg, eller samtidigt medel och mål, beror på situationerna. De svenska medeltida  Landskapslagarna utgjorde enligt rättshistorikern Per Nyström redskap, varmed en ny överklass, dvs adeln, etablerade sin  feodala samhällsordning. Att land skall med lag byggas skrevs sålunda i Upplandslagen år 1296.

"Det grundläggande draget i det feodala samhället - som klart och otvetydigt framträder, när man tränger bakom de juridiska formlerna och de ideologiska bindningarna  - är det tributförhållande, i vilket befolkningens stora massa stod till den adliga och prästerliga överklassen"

skriver Per Nyström i en uppsats om landskapslagarna (Historieskrivningens dilemma , 1974, s 64).

När vi idag vill genomdriva globala skatter, först och främst en skatt på valutatransaktionerna (sk tobinskatt), hoppas vi för vår del kunna använda lagen och rätten som redskap i ett globalt samhällsbygge.
Vad tributerna beträffar är förhållandet idag emellertid helt annorlunda än under de feodala förhållanden, som rådde under medeltiden.  Tributens, skattens, funktion är inte längre utsugning av folket utan en demokratisk fördelning av världens rikedomar. Vi kräver alltså en tribut av överklassen och makthavarna i dagens värld: valutaskojarna, kapitalförvaltarna, finanskapitalisterna, oljeshejkerna och krigsbaronerna. 

Uppfattningen om skatter och skattepolitik som medel för att uppnå jämlikhet och rättvisa för folkets flertal  har för övrigt stark förankring i Norden, närmare bestämt i våra nordiska välfärdssamhällen, vilka våra makthavare för närvarande är i färd med att bryta ner med hjälp av sina nya grundlagar, dvs GATS  och TRIPS. GATS, General Agreement on Trade in Services, är tjänstehandelsavtalet, som ska göra alla offentliga tjänster privata. TRIPS, Trade-Related Intellectual Property Rights, är avtalet om privatisering och kapitalistisk förvaltning av mänsklighetens intellektuella egendom.

08 October
2005

Är du populist?

Det är beklagligt att klyftan mellan Frankrike och de flesta andra EU-länder växer. Men det är ännu värre om Frankrike lyckas locka in andra länder på sin populistiska väg

skrev Björn Sundell igår i Hufvudstadsbladets ledare. Det franska folket, som protesterar mot nyliberalismen och strejkar mot privatiseringarna, har tydligen utvecklat sig till ett populus populissimus.

I dagens Hbl fortsätter Björn Månsson att skilja mellan mer eller mindre populistiska åsiktsyttringar:

Greenpeace kritiserade i går litet populistiskt valet av [Nobel]pristagare för att det inte skiljer på IAEA:s dubbla roller ”som kärnvapenpolis och kärnkraftspromotor”.

Betyder ordet populism i dessa sammanhang någonting annat än att Sundell och Månsson råkar vara av annan åsikt än Frankrike respektive Greenpeace? Knappast. Att Hbl tycker folket gör fel när det strejkar eller fäller vissa nya grundlagsförslag vet vi sedan länge. Och att Greenpeace är mot kärnkraft, ockå i dess så kallade fredliga form som alstrare av elenergi, medan t ex Björn Månsson kanske inte ännu har förmått ta  ställning till den saken, är också ganska klart.

Eventuellt hade man kunnat vänta sig att Hbl också hade utrustat Björn Wahlroos med epitetet populist med stöd i tidningens eget reportage från Hankendagen:

- Det här är vår högskola och inte någon jävla center- eller socialdemokratisk undervisningsministers.
Det röt Sampos koncernschef Björn Wahlroos inför 500 före detta hankeiter som kommit till den första Hankendagen.

Men se, här var det tydligen inte frågan om billig demagogi eller friande till folket!

"500 före detta hankeiter" låter för övrigt som en någorlunda inflytelserik folkförsamling. Man får anta, att Wahlroos populistiska budskap når ut en bra bit bortom det akademiska auditoriets väggar, kanske rentav ända till profanum vulgus (en annan, numera smått föråldrad beteckning för den vanliga folkhopen).

Men nu märker jag, att också jag har börjat kalla andra för populister! Tydligen har jag själv smittats av p-sjukan genom alltför livligt umgänge med Hbl.

10 October
2005

Socialpolitik på vägen från Lissabon

Rubriken på denna anteckning är hämtad ur dagens Hufvudstadsblad, där Johanna Westman skriver en tämligen informativ och rätt klok ledare under densamma.

Jag fäster mig dock vid uttrycket "allmännyttiga tjänster" i satsen:

"Ur finländskt perspektiv måste dels vård och allmännyttiga tjänster, dels penningspel lämnas utanför tjänstedirektivets ram."

GATS-avtalet, som ju styr handeln med tjänster globalt (och som därmed i praktiken fungerar som ett slags grundlag i dagens värld), lämnar alla
tolkningsmöjligheter öppna i definitionen av allmännyttiga tjänster.
Sådana tjänster verkar överhuvudtaget inte längre att existera, med
undantag för polis och militär (också dessa kan f.ö. privatiseras, som vi
kan se i diverse militära konflikter där stor- och mindre makter ofta
låter privata firmor ta hand om soldat- och säkerhetsinsatser).

Ta t ex biblioteken. Här har vi en tjänst som man kunde tro att mer
eller mindre universellt betraktas som allmännyttig. Icke desto mindre har
ett tjugotal länder, bland dem USA, Japan och t o m ett nordiskt land,
dvs Island, förklarat sig villiga att "öppna" sina biblioteks-, museums-
och arkivsektorer för "liberalisering" i enlighet med GATS. Bl a Ruth
Rikowski har dokumenterat hotet mot biblioteken från GATS och
TRIPS. (Rikowski, Ruth: Globalisation, Information and Libraries, Chandos, Oxford 2005),

Frågan om bibliotekens allmännyttighet kompliceras ytterligare när man beaktar, att de senaste decenniernas digitala revolution i grunden har förändrat betingelserna för biblioteksverksamheten. Biblioteken kan man fog klassas som"informationstjänster", men var står vi då i fråga om allmännyttigheten? Är alla informationstjänster allmännyttiga? Bibliotekens intresseorganisationer har för övrigt noterat detta problem, vilket framgår av EBLIDAs färska uttalande i denna sak.
 
Biblioteken är bara ett, om än ett viktigt exempel på att uttrycket
"allmännyttiga tjänster" idag kan te sig nog så luddigt ifall man inte
försöker definiera exakt vad man menar med det. Vattenförsörjningen är ett annat mycket viktigt exempel. Det är för övrigt  Europa, dvs
EU-kommissionen som går i spetsen för privatiseringen av denna
allmännyttiga tjänst. Anledningen är enkel: världens största
privata vattenbolag är europeiska bolag.  Finland har åtminstone tillsvidare
inte vågat eller velat mucka emot EU:s privatiseringelinje på den här punkten.

Sedan kan man ju fråga sig om vattenförsörjning och socialpolitik alls har
med varandra att göra. Vilket när allt kommer omkring är en ganska
underlig fråga. Ty vad kan vara mer socialt än kommunal
vattenförsörjning? Det är bara det att så länge den fungerar som den ska,
i kommunal regi, som i våra nordiska välfärdsländer, så är det ingen som
lägger märke till vattenförsörjningens sociala aspekt.

I Bolivien eller Ghana kan man däremot med lätthet konstatera att
vattenförsörjningen är en mycket "socialpolitisk" fråga.

11 October
2005

Minns ni Dmitri Sklyarov?

Idag gläder jag mig åt att Heidi Hautala, som jag planerar att rösta på i
presidentvalet, har motarbetat den skärpning av copyright (i ordets
amerikanska betydelse) som den nya upphovsrättslagen medför. Så verkar det i alla fall utgående ifrån hennes kolumn i dagens Hufvudstadsblad.  Jag har inte kunnat ägna tillräckligt med tid åt att följa med beredningen av
den nya lagen om upphovsrätt.  Electronic Frontier Finland (EFFI) tycks
mig göra göra en god insats på detta område.

Ur min synvinkel ter sig perspektivet i diskussionen om denna lag alldeles förvrängt. Långt viktigare än kopieringen av popmusik är villkoren för fri software. Det är en ödesfråga för demokratin i "informationssamhället" under många år framöver. Software bör vara fri i den mening som
vetenskapliga forskningsresultat är det, dvs öppen för insyn och kritik. I
längden måste datorernas operativsystem och annan software befrias från
copyright och patenträttigheter ; dock inte från den så kallade moraliska
upphovsrätten. Ett fritt samhälle förutsätter fri software liksom det
förutsätter fri forskning och vetenskap.  Här tangerar upphovsrättslagen
grundlagen.

Detta är inte en juridisk utan en politisk fråga.  Tyvärr verkar
tillsvidare bara några få beslutsfattare inse frågans vikt.

Också frågan "vem äger vad vi läser?" torde vara viktigare på sikt än frågan om skivbolagens vinstmarginaler och popmusikernas royalties, eller
ersättningarna till kompositörer av kyrkomusik. Fallet Dmitry Sklyarov  
visade för ett par år sedan på ett oroväckande sätt hur långt
innehållsindustrins storbolag och myndigheterna är beredda att gå och
vilka möjligher DMCA ger dem.  Andan i DCMA går tyvärr igen i EUs
upphovsrättsdirektiv och i den finländska copyrightlag, som Heidi Hautala
med flera har varit med om att stifta.

Fotnot:

In the wake of worldwide criticism, Adobe Systems agreed Monday [32 July  2001] to withdraw from a case charging a 27-year-old Russian programmer [Sklyarov] with violations of the controversial Digital Millennium Copyright Act [DCMA]

14 October
2005

IN HOC SIGNO VINCES?

Idag antecknar jag sanningen och endast sanningen (ur Johanna Westmans ledare i Hufvudstadsbladet):

Sanningen är i alla fall den att vi inte på sikt kan räkna med att åtnjuta offentlig välfärd i fullt samma utsträckning som nu.

IN HOC SIGNO VINCES?

Som förklaring till uttrycket IN HOC SIGNO VINCES dvs "I detta tecken skall du segra" citerar jag Gustafs blog:

Uttrycket In hoc signo vinces påstås härstamma från en uppenbarelse som kejsare Konstantin fick dagen innan ett stort slag år 312. På himmelen fick kejsaren en vision av ett kors omringat av orden In hoc signo vinces - i detta tecken ska du segra. Utan dröjsmål satte han genast igång med att utsmycka alla sina soldaters sköldar med kors och vann dagen därpå slaget mot en styrka fyra gånger hans egen. Segern anses vara en viktig vändpunkt för kristna tron då den gett utrymme för den religionsfrihet som instiftades år 313. Till minne av slaget uppfördes år 315 ett monument i Rom - Konstantinbågen, som fortfarande står kvar.

19 October
2005

Högern är aktiv i NATO-frågan

Gallupen om hur finländarna skulle ställa sig, ifall statsledningen beslöt att ansluta Finland till NATO, är ett exempel på ökande högeraktivitet.  De minst sagt tvivelaktiga resultaten från denna  rent manipulativa enkät slogs upp som story nr 1 i så gott som alla massmedier.

Dagens angrepp på Erkki Tuomioja, initierat av Alexander Stubb och hans konservativa vänner i EU-parlamentet,  hör till samma kategori och går väl ut på i stort sett samma sak: att bädda för den där statsledningen, som besluter att ansluta Finland till NATO.