Mikas blogg

06 June
2006

Homines ex machina

 Woodlocks bok Labyrinths of the Universe får bli min semesterlektyr. Beställde nyss från Adlibris. Bodanis Elektricitet tjänar fn som min fritidsläsning. Jag har i tiderna arbetat som elektriker på Wärtsiläs skeppsvarv. Bodani verkar ha glömt Ohm.

Homines ex machina (dvs "människor ur maskinen";  jämför "deus ex machina", dvs gud ur maskinen)  åstadkom WTC-kollapserna.  Det är vi överens om.

Men vilka mänskor det var och vad för slags maskiner de använde, därom
tycks vi tvista.

Händelserna 9/11 2001 var världshistoriska. Också om det torde vi kunna
enas, fast vi kanske inte har samma syn på världshistoriens förlopp.

11 June
2006

9/11 och européernas demokratiska rättigheter

Giulietto Chiesa, journalist och MEP, framträdde 24.5.2006  i det italienska TV-programmet Matrix med kritik av den officiella versionen av händelserna 9 september 2001.

Chiesa debatterade mot journalisten och ex-parlamentarikern Marco Taradash, som representerade den officiella versionen. Taradash avbröt upprepade gånger Chiesa och överöste honom med invektiv.

 - "Jag vill ta reda på sanningen om 9/11 därför att jag är intresserad av våra demokratiska rättigheter i Europa", avslutade Chiesa den ca 50 minuter långa TV-debatten, med en hänvisning till Europaparlamentets färska rapport om CIA:s olagliga fångtransporter och -läger i Europa.

Programmet finns arkiverat  på World Wide Web.

13 June
2006

Tidens labyrint (1)

Idag låg The Labyrinth of Time av Lockwood i postlådan och väntade. En vacker bok. Jag läser i förordet:

"...this book is not merely expository. On the contrary, it is an attempt to find where the truth lies, in areas where there is much disagreement amongst philosophers and scientists alike".

Noterade (på nätet) en artikel om militär användning av termit:  "Military
Reloads with Nanotech Smaller. Cheaper. Nastier. Those are the guiding
principles behind the military's latest bombs. The secret ingredient:
nanotechnology that makes for a bigger boom".

Ännu en påminnelse om hur människans destruktivkrafter växer parallellt
med hennes produktivkrafter. Också om hur onda gärningar som var otänkbara igår kanske redan är fullt möjliga att genomföra.

Eller som redan har genomförts, av stora team som verkade i största
hemlighet: Manhattan-projektet, Hiroshima och Nagasaki, till exempel.

En visa om atombomben som man kan dansa till (L. Huldén) färgar
min inre horisont, nu, när Skapelsen är som skönast.

17 June
2006

Konst - en ny form av vetenskap?

"Det [dvs konst] är en ny form av vetenskap, måste man väl erkänna"

skriver Hufvudstadsbladets mångårige konstkritiker Erik Kruskopf efter promotionen av  ett antal bildkonstnärer (för första gången i Finland) till doktorer och magistrar.

Nu vill jag inte beskriva Erik Kruskopf som en sned figur. Däremot misstänker jag att doktorsutbildning för konstnärer är och förblir en haltande institution.

Jag är med andra ord inte beredd att erkänna, att "bildkonstens förmåga att förmedla insikt men också att fungera kommunikativt på sådana plan där orden inte räcker till eller inte känns relevanta" vore "en ny form av vetenskap".

För övrigt, vari ligger det "nya" i denna "nya vetenskap"? Förlåt, dr Kruskopf, men vid närmare eftertanke måste man nog erkänna, att nutidskonsten, eller rent av den allra nyaste konsten, är minst lika ovetenskaplig som grottmålningarna, för att inte tala om en Dürer eller en van Gogh. Eller borde vi anta att nutidskonstnärerna, mästare eller inte, kan mer än sina föregångare? I vilket avseende då?

Enligt Erik Kruskopf  är "den goda smaken för länge sedan utmönstrad ur konstens kvalitetsvokabulär". Man undrar hur långt en konstkritiker riktigt är beredd att gå i sin självutplånande masochism.

Jag har , tydligen helt naivt, gått omkring och trott att dr Kruskopf och hans gelikar, dvs konstkritikerna , finns till precis för att utforma tankar och idéer om vad som åtminstone under en viss epok kan betraktas som god smak. Men vi lever tydligen i en tid som präglas av fullständig smaklöshet.  Frågan är bara: ska vi stillatigande foga oss i det, eller ska vi åtminstone protestera?

"Den subjektivt skapande konstnärliga dimensionen" har för övrigt ingalunda blivit förbisedd, varken inom eller utanför universitetets murar.  Tvärtom bugar vi oss mer än någonsin för konsten, och konstnärliga utbildningar är populärare än någonsin bland den studerande ungdomen. Problemet är snarare att vi idag saknar klara begrepp om snille och smak.

Klarare bevis för detta påstående kan jag inte komma på än att just en  Riitta Nelimarkka eller en Teemu Mäki utrustas med röd och rynka hatt.

Dessa personer ska alltså  lära ut Konst - en "ny form av vetenskap"! -  till våra efterkommande. Det är nämligen mer än sannolikt  att doktorstiteln kommer att anses i högsta grad meriterande vid val av lärarare och professorer i konsthögskolor och -akademier.

"Konstnärsdoktorerna blir inte bättre konstnärer för att de avlagt doktorsexamen" (Kruskopf).  Icke desto mindre kommer de antagligen att få de bästa jobben och det största inflytandet.