Mikas blogg

12 November
2006

Varför nya idéer börjar gro

Ett fint bibliotek i Oaxaca kan vara en påminnelse om utvecklingens ojämlikhet, för övrigt någonting, som överhvudtaget är känneteckande för Mexico, liksom för Ryssland före revolutionen (och ännu idag, för den delen): att det i samma land - eller samma politiska enhet - finns både industri, banker, utrikeshandel, skolor och bibliotek å ena sidan, men å andra sidan väldiga massor av fattigbönder på landet och sluminvånare i storstäderna. En sådan situation bär inte bara på ekonomiskt betingade, spontana uppror utan också på nya idéer, kanske för att landets bildade elit tenderar att delas två läger - de som stöder den rådande makten och medverkar till dess fortbestånd genom sin passivitet eller genom att mer eller mindre medvetet skymma det rådande eländet och orättvisorna, och de som i stället vill avslöja de sociala lögnerna, upplysa om att "en annorlunda värld är möjlig" och påskynda förändringen.

För dessa sistnämnda intellektuella skikt blir nytänkande och ett ärligt sanningssökande ett existensvillkor. De tvingas bokstavligen kämpa för livet. Deras kolleger i "de utvecklade länderna" däremot, alltså massan av lärare, läkare, jurister, bibliotekarier osv. fortsätter att framleva sina inskränkta medelklassliv, eftersom ingenting i deras omgivning tvingar dem att göra någonting annat eller att tänka nya tankar.

Nya tankar uppstår ur ett materiellt tvång. Nytänkandet gror i slummen där människorna helt enkelt måste hitta på nya sätta att överleva från en dag till nästa. Denna idé lär finnas väl uttryckt hos Ryszard Kapucinski, den berömda polska resenären och reportern.

***

Bibliotekarierna i Cologno Monzese samarbetar med Emergency, en organisation av läkare och sjukvårdare grundad i Milano 1994 con lo scopo di fornire assistenza medico-chirurgica alle vittime delle guerre e delle mine antiuomo, costruendo e gestando ospedali nelle zone maggiormente colpite. Från 1994 till idag har ca en och en halv miljon personer fått vård i Emergencys sjukhus, i världens krigszoner. De fungerar bl.a. i norra Irak, Kambodja, Afganistan och Sierra Leone. Nya projekt startas i Sudan och Nicaragua.

En del av biblioteken (i Milanotrakten) ordnar utställningar för olika åldersgrupper om krigen ("Kriget som det ser ut idag", "Först kvinnorna och barnen"), filmvisningar (av Emergencys dokumentärfilmer) och läscirklar, som bygger på analys av organisationens publikationer. En frivillig från Emergency drar en cirkel tillsammans med en bibliotekarie. Exempel 1: cirkel kring "Pappagalli verdi - chronache di un chirurgo di guerra" av Gino Strada (Feltrinelli 1999). Exempel 2: "Afganistan anno zero" av Giulietto Chiesa, Vauro och Gino Strada (Guerini e Associati 2001).

23 November
2006

EU och NATO kan vara utan

Geneve, världshuvudstaden

Det var inte alldeles lätt att hitta fram till Finlands ständiga representation i Geneve. Ambassadör Vesa Himanens sekreterare gav mig visserligen adressen när jag ringde för att bekräfta att jag gärna accepterade hans inbjudan.

Jag utgick ifrån att kontoret skulle ligga i eller alldeles intill Världshandelsorganisationens (WT0) högkvarter.

På vägen ner till WTOs långa, massiva palats vid den sköna Genevesjöns strand passerade jag Förenta Nationerna (FN). Ländernas flaggor slokade i det varma och vindstilla höstvädret. Jag undvek att tänka på upprustningen, krigen och konflikterna och gladde mig åt att helt fridsamt kunna ta mig fram till fots.

Först senare insåg jag att det hade varit mer logiskt att leta efter ambassadör Himanen i FN där han officiellt är ackrediterad. Finland deltar via Geneve i sammanlagt 47 internationella organisationer varav Världshälsorganisationen (WHO), FNs flyktingkommissariat (UNHCR), FN:s miljökommissariat (UNEP), Internationella telekommunikationsunionen (ITU), Internationella meteorologiska unionen (WMO) bara är några exempel.

Förhandlingarna kring WTO:s viktiga avtal om världshandelns regler och innehåll är med andra ord bara ett av många områden som Finlands ständiga representant i Geneve har till uppgift att bevaka.

Men före mitt besök hade jag för min del endast påträffat Vesa Himanen i WTO-sammanhang. För att vara mer precis så hade jag stött på honom i samband med medborgarorganisationernas kritik av av WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal, som också kallas för GATS-avtalet.

Kritikerna anser, att GATS-avtalet är alltför radikalt i sin nyliberalism. De förkastar avtalets svepande formuleringar om en gradvis rasering av alla hinder som regeringarna tillsvidare kan ställa i vägen för en internationell frihandel med tjänster. Begreppet tjänster är allomfattande, påpekar de. Vad blir kvar av samhället när alla tjänster bjuds ut till salu?

Sekreteraren lyckades till slut per mobiltelefon leda mig fram till den rätta ingången i WIPO:s byggnadskomplex. WIPO är Världsorganisationen för intellektuell egendom. Finlands representant i Geneve lever alltså vägg i vägg med förvaltarna av mänsklighetens andliga kapital.

Ambassadör Himanen bjuder på kaffe och upplyser mig vänligt om att det goda med GATS-avtalet är att varje regering kan göra precis som den önskar. Ingen behöver liberalisera t.ex. hälsotjänsterna och utbildningssektorn mot sin vilja.

För närvarande pågår förhandlingar mellan EU och Kazakstan om det sistnämnda landets inträde in WTO. Här är Himanen själv, som representant för EU:s ordförandeland Finland, djupt involverad. Efter Kinas medlemskap ( fr o m 200?) och när väl Vietnam och Kazakstan antagits , börjar så gott som alla länder höra till WTO. Återstår bara några få undantag, i synnerhet då Iran och Ryssland.

Vi funderar en stund på vad det kan bero på att Ryssland inte hör till Världshandelsorganisationen.

I och med Sovjetunionens sammanbrott uppstod det i Rysland en klass av nyrika, inklusive ett litet antal stenrika oligarker, som kontrollerar stora delar av landets industri och väldiga råvaruresurser. Oligarkerna vinner på att Rysslands ekonomi förblir kaotisk och vill sålunda inte underordna sig WTOs regelverk. Rysslands utanförskap förklaras delvis av denna omständighet. Vidare beror det på saker som USA och Ryssland inte är överens om. Jag pressar inte min värd på ytterligare klargöranden.

Efter de stora demonstrationerna mot den nyliberala globaliseringen och kriget i Irak utnämnde New York Times medborgarorganisationerna till den nya supermakten. Vesa Himanen hör antagligen till dem som förstod budskapet. Medan han fortfarande var stationerad vid utrikesministeriet i Helsingfors brukade olika finländska organisationer flitigt uppvakta honom med frågor och önskemål, berättar han. Men i Geneve har de slutat att höra av sig trots att han här har avsevärt större möjligheter att följa med det internationella läget, tillägger han med en glimt i ögat. Innan vi skiljs åt lovar jag försöka se till att det ska bli en ändring på den punkten.

(publicerad i Östra Nyland 11.11.)

GATS-fritt i Geneve

I Geneve hölls "Lokalsamfundens internationella konvent för främjande av offentliga tjänster" den 28-29 oktober 2006. Ett syfte med mötet var att göra allt fler städer och kommuner till "GATS-fria zoner".

Borgmästaren i Geneve, André Hédiger, berättade vid konventets öppning att hans egen stad utropade sig till en "GATS-fri zon" år 2003. Vilket innebär ett symboliskt avståndstagande från den nyliberala andan i Världshandelsorganisationen WTOs avtal om frihandel med vattenförsörjning, energi, hälsovård, undervisning och utbildning, transporter, bankservice och överhuvudtaget alla andra upptänkliga tjänster.

Extra symboliskt är det naturligvis när den stad där WTO har sitt högkvarter friförklarar sig från ett av WTOs viktigaste globala avtal. Efter år 2003 har ett nätverk av ett tjugotal kommuner och städer "utanför GATS" bildats i Schweiz.

I Frankrike uppgår antalet "GATS-fria" lokalsamfund till över 600. Dessa samlades år 2004 i Bobigny, en av Paris' förstäder, till "Generalständerna för kollektiv utanför GATS". Då man valde att kalla sig så betydde det att man ville återuppliva den gamla franska revolutionära andan, eftersom "Generalständerna" var ett slags folkrepresenation före franska revolutionen år 1789.

Det var också främst kommunala beslutsfattare och medborgaraktivister från Europas franskspråkiga eller åtminstone franskkunniga områden som hade hörsammat kallelsen till årets uppföljning av de GATS-fria zonernas möte i belgiska Liège i november 2005. I år deltog deltog tre personer från Norge, men från de övriga nordiska länderna ingen (utom undertecknad). Från EU:s nya östliga medlemsländer infann sig inte heller någon deltagare i genevekonventet. Ett femtontal medlemmar i brittiska UNISON (fackförbund för offentligt anställda) var visserligen i Geneve för ett annat möte dagen innan, men de flesta valde att resa hem innan konventet började. Och bara ett tiotal tyskar var med bland de sammanlagt ca 200 deltagarna.

Fjolårets lokalsamfundskonvent i Liège var geografiskt bredare än årets möte i Geneve. Samtidigt dominerades det politiska färgspektret bland deltgarna i år mer än ifjol av olika röda nyanser. Rörelsen för "GATS-fria zoner" verkar med andra ord inte att växa för närvarande.

Kanske beror det på att den ifrågavarande rörelsen inte uppmärksammas i media. En stadsdirektör som säger någonting om Världshandelsorganisationen WTO är möjligen kontroversiell, men han/hon är absolut inte mediasexig. Medierna skriver om WTO bara i undantagsfall , dvs när det sker någonting särskilt dramatiskt i ländernas utrikeshandelsförhandlingar.

Ändå är det just i WTO som allas vårt öde avgörs, ifall nu också undertecknad tillåts dramatisera en smula. Framtiden för bonden i Pernå, skoleleven i Lovisa, pensionären i Sibbo, bibliotekarien i Liljendal, radioredaktören i Borgå beror i stor utsträckning på de lokala tillämpningarna av GATS (WTOs allmänna tjänstehandelsavtal), TRIPS (avtalet om handel med intellektuell egendom) och AoA (jordbruksavtalet).

Världshandelsorganisationen WTO grundades år 1995, när GATT-avtalet om tullar och tariffer i världshandeln med materiella varor slutligen hade rotts i hamn. WTO och dess avtal kom att präglas av 1980-talspolitikerna Ronald Reagans och Margaret Thatchers nyliberala och nykonservativa samhällsidéer, som slog ut i full blom i det nya världsläge som uppstod på 1990-talet efter Sovjets sammanbrott.

Bildtext: Deltagare i panelen "om lokalsamfundens, fackföreningarnas och medborgarrörelsernas kamp för att bevara och återerövra den allmänna egendomen: vattnet, utbildningen, energin, den intellektuella egendomen, hälsan...". Från vänster: Riccardo Petrella (Italien), ordförande i Världsforum för vatten, Jacques Perreux, viceordförande i länsförsamlingen i Val de Marne (Frankrike), Hervé Bramy, ordförande för länsförsamlingen i Seine-Saint-Denis (Frankrike, ledde panelen) och artikelskribenten Mikael Böök, som är suppleant i biblioteksnämnden i Pernå. Böök höll ett anförande om biblioteksföreningarnas kritik av GATS (WTOs allmänna tjänstahandelsavtal) och TRIPS (WTOs avtal om handel med intellektuell egendom).

Idéerna bakom WTO-avtalen är visserligen nygamla men det att regeringarna i s.g.s alla länder har bundit sig vid gemensamma (multilaterala) handelsavtal är å andra sidan en världshistorisk nyhet. Genom att utgöra allmänna ramar för ekonomin och handelspolitiken inverkar WTOs avtal på medborgarnas och komsumenternas vardag över hela världen. De är i själva verket ett slags globala grundlagar. Och på lokalplanet tycker alltså en och annan, att det redan vore dags för en grundlagsreform.

(publicerad i Östra Nyland 23.11.)

EU och NATO utan kärnvapen

För mig, liksom för de svenska juristerna Stig Gustafsson och Curt Riberdahl (Hbl 21.11.), är kärnvapenfrågan NATO-debattens alfa och omega. Det finns bara en mänskligt acceptabel hållning till massförintelsevapnen: de ska kriminaliseras och "rustas ned", dvs förstöras. Allt annat är svek och bedrägeri.

Kärnvapenfrågan är en fråga för individen, medborgaren - alldeles för viktig för att överlämnas till politikerkåren.

Det handlar inte om pacifism. 1900- och 2000-talets massförintelsevapen överskrider det mänskliga förnuftet och den mänskliga inlevelseförmågan. Därför borde kärnvapnen redan ha fått alla ismer att blekna.

Men hybrisen, självöverskattningen, fortsätter. NATOs ledare tror sig behärska kärnvapnen och deras använding. De har bundit sig själva och medborgarna vid en försvarsdoktrin, som bygger på kärnvapen. Resultatet är en oavbruten andlig terror, ty i verkligheten kan ingen bära ansvaret för kärnvapnen och deras användning.

De två svenska juristerna vill återaktualisera en kärnvapenfri zon i Europa. Ja, det är där skon klämmer. Europa bör gå i spetsen för en avnuklearisering av NATO. Men det kräver mod. Vi européer måste välja riksdagar och regeringar som vågar börja bygga ett annorlunda EU, och varför inte ett annorlunda NATO, utan kärnvapen.

(Införd i Hufvudstadsbladet 23.11.)

30 November
2006

Saker som Finland förhoppningsvis ska göra sig av med

Den svenska journalisten Henrik Arnstad har tydligen skrivit en viktig bok om Finlands agerande i andra världskriget. Finland framstår här som en sned figur. Det officiella Finland ljuger fortfarande om vår allians med nazisterna. Men inte bara det officiella Finland. Vi är tyvärr sneda litet till mans.

Så kan det gå - så går det - när stormakterna hoppar jämfota på en liten nation. Då blir man naturligtvis alldeles krokig och vindig i det lilla landet.

Men nångång måste också vi bli Burkina Faso, det upprätt gående folket. Världen håller ju på att bli större, och vi finländare förhoppningsvis lite vidsyntare än vi en gång var.

Det är givetvis bra att redaktör Arnstad tar upp detta ämne. Visst är det fortfarande en skandal. Särskilt här i Finland. Vår president Halonen har sagt att skadeersättningar inte kan utbetalas till de överlevande från de finländska koncentrationslägren i Östkarelen under andra världskriget, med mindre man stiftar en särskild lag om saken. Må riksdagen i så fall stifta en sådan lag, som möjliggör ersättningarna.