07 March
2007
Oljelagen
Lasse Karlsson har sammanställt fakta och synpunkter på en ny oljelag, som Iraks regering antog senaste måndag. Den nya oljelagen i Irak verkar komma som en present till Bush på 4-årsdagen av invasionen.
Enligt Nicke Torvalds har "USA beslutat att NATO ska ta över tryggandet av energitillförseln" ( Hbl 5.3.2007). - Så har det ju varit i decennier, dvs NATO har de facto tryggat tillförseln av olja mm, men nu ska det tydligen bli så även de jure. Vad har USA egentligen beslutat, och hur har de övriga NATO-medlemmarna reagerat på USAs beslut?
En översikt av frågan om "energisäkerhet" ges i artikeln Energy security: NATO's potential role i Nato Review.
10 March
2007
2007
Det perfida Albion
...the British government has announced a decision to replace the Trident nuclear submarine and its warheads, entirely it seems for domestic political reasons -to outflank the Conservative opposition. The UK's commitments under the non-proliferation treaty, the example this sets to would-be nuclear powers, not to mention the cost, are factors that seem to have been ignored. Sooner or later nuclear weapons will be used, whether by states or as a result of the illegal trade in which at least one state, Pakistan, has been engaged. The polonium story has given us a foretaste of what is to come.
-- Mary Kaldor
Albion, Atlas bror och son av havsguden Poseidon, användes av de gamla romarna som en benämning på vad vi brukar kalla England - anglernas land.
Perfid - ordet syftar etymologiskt på 'fides', tro - är den som sviker ett förtroende.
Uttrycket Perfide Albion avspeglade fransmännens uppfattning om England under seklerna mellan medeltidens Hundraåriga krig och adertonhundratalets Entente cordiale.
Men mycket talar för att England, eller rättare sagt Storbritannien* fortfarande är en förrädarnation.
Enligt de allra senaste nyheterna har England under Tony Blairs sk nya labourregering blivit världens allra skönaste skatteparadis.
Britain is now the world's first onshore tax haven. Millionaires can live here in style, enjoy all the benefits of our social infrastructure, but pay little or no personal tax. Last year, Britain's 54 billionaires had an estimated income of £126 billion. At the normal rates of income tax, they should have paid nearly £50 billion in tax, but are estimated to have paid only £14.7 million - an effective tax rate of only 0.14 per centOvanstående berättar professorn i bokföring vid Essex-universitetet, Prem Sikka, i artikeln 'New' Labour: the tax dodgers' friend (Tribune 15 February 2007).
Förebråelse nummer två mot brittiska regeringen gäller lögnerna, som föregick invasionen av Irak på våren 2003: memorandumet från Downing Street, som visar att Blair planerade invasionen av Irak redan i juli 2002, påståendena om Iraks massförintelsevapen, och så vidare. (Att Blair trots allt utsågs till hedersordförande i Socialistiska Internationalen på hösten 2003, visar att perfiditeten spridit sig långt utanför Storbritannien, men det gör ju inte saken bättre.)
Därmed kommer vi till svek nummer tre, en sorglig visa, som ingen skulle vilja höra. Den bara gnolar på liksom av sig själv i bakgrunden till mänsklighetens alla förehavanden.
Genom att skriva under på paragraf sex i Ickespridningsavtalet (NPT 1968-) har staterna förbundit sig att rusta ned atomvapnen. Men ett av de (vid det här laget ganska många) länder som har svikit och som fortsätter att svika (mänskligheten) på denna punkt är just Storbritannien. New labour-regeringen, Englands motsvarighet till de kontinentaleuropeiska socialdemokraterna, meddelade för en tid sedan, att landet går in för att upprätthålla och förnya Trident-systemet, dvs Storbritanniens ubåtar som ständigt patrullerar världshaven, beredda att avfyra missiler med nukleära stridsspetsar mot vem det vara månde som hotar... ja, vem hotar Tony Blair och hans nya socialdemokrater? Finns hotet bortom haven? Hur som helst handlar det, som vi redan vet, om att utrota varenda jävel.
"Trident", havsguden Poseidons treudd, är en symbol från det brittiska sjöimperiets glansdagar. Nelson still stands in Trafalgar Square! Enligt brittiska förvarsministeriets vitbok från december 2006 kommer kostnaderna för upprätthållandet och förnyelsen av Trident-systemet att uppgå till 15-20 miljarder pund (20-30 miljarder euro) from till 2040-talet. Största delen av dessa planerade utgifter är för att ta fram och tillverka en ny klass av militära ubåtar.
Fast nu är det inte kostnaderna det egentligen handlar om, vilket man genast inser: Englands planerade nyinvesteringar i massförintelsevapen kostar ju inte mer än vad landets miljardärer med Labourregeringens goda minne fifflade bort genom "skatteplanering" enbart under år 2006! Sålunda anses den så kallade deterrensen, avskräckningen medelst atomvapen på ubåtar, vara ett billigt försvar. Men vilka syften tjänar detta "försvar" egentligen? Duger atomvapen till att försvara människor med?
Nej, problemet med förnyelsen av Trident-systemet är inte vad det kostar, utan att det är ett svek och ett (själv)bedrägeri utan like. Detta har människorna insett. Men vad kan man göra? Hur ska man orka tänka på sådana saker? Var ska den vanliga låntagaren på biblioteket hämta energi för att läsa böcker om den nya rustningscykel, inklusive fortsatt upprustning med kärnvapen, som världen upplever under dessa år i början av det tjugonde århundradet?
Ja, och har dessa böcker ens skrivits? Visst har de det, freds- och konfliktforskarna har inte gått och lagt sig. Vidare kan man konstatera att Noam Chomsky och David Ray Griffin visserligen ser med olika ögon på händelserna den 11 september 2001, men att båda ändå erbjuder en hel del fakta och analys om om det aktuella kriget och den aktuella strategiska upprustningen "mot terrorismen".
Denna information, som visar att upprustningen är på väg att överstiga den nivå som den nådde under det kalla kriget, står antagligen också att hämta på biblioteken, ifall bibliotekarierna haft förstånd att anskaffa de rätta böckerna och tidskrifterna med de medel som trots allt står till buds för nyanskaffningar.
Frågan är sedan bara huruvida också bibliotekarien klarar av att vara en intellektuell, dvs en person, som liksom en Chomsky och en Griffin intar den intellektuellas roll i samhället: rollen av att ständigt samla in ny information, att dokumentera världens orättvisor och vansinnigheter (atomvapnen!) och att sedan som Diogenes med lyktan gå ut bland människorna med Upplysning, trots att hoppet finns bara för dem som redan förlorat det?
I september 2007 ska finska och svenska anti-Trident-aktivister arrangera en gemensam bussresa till ubåtsbasen Faslane i Skottland. De har för avsikt att blockera Faslane! Borde inte den vanliga biblioteksbesökaren och de vanliga bibliotekarierna i Norden göra sitt allra bästa för att understöda detta djärva företag?
"When priests are more in word than matter;
When brewers mar their malt with water;
When nobles are their tailors’ tutors,
No heretics burned but wenches’ suitors,
Then shall the realm of Albion
Come to great confusion."
Ja, vid det här laget borde alla begripa att det är dags att göra upp med det förvirrade (och kanske därför svekfulla) Albion, och särskilt då med the New Labours politik. Här kunde vi alltså sätta punkt. Men det vore att förenkla saker och ting. En fjärde anklagelse mot Albion är nämligen att han varken är bättre eller sämre utan dessvärre lika dålig som de flesta. Det är bara i en jämförelse av hans verkliga jag med hans ord om "countries which care about morality"** som Albion ter sig ännu uslare än vi andra.
Glöm aldrig Gandhis ord om "den västerländska civilisationen", att den varken står att finna i historien eller nuet, men möjligen i framtiden : "den vore en god idé!"
Följande exempel ur "The Guardian" 15.4 2006 åskådliggör vad jag menar med att UK inte är bättre eller sämre än vi andra:
"The Germans make the cars, the Italians make the clothes, the French make the wine, the British make the pharmaceuticals - and then they all buy and sell from each other.
That's the way international trade is supposed to work. Each country specialises in what it does best, sells its produce on the world market and uses the money raised to buy things it can't make efficiently for itself.
That's the theory. According to the UK Interdependence Report, it doesn't quite work out that way in practice.
Take chocolate-covered biscuits (of the small pack variety). Each year the UK exports 1,145 tonnes of these delicacies to the Germans. The Germans, meanwhile, export 1,728 tonnes to us. Or how about chocolate-covered waffles and wafers, again in easy to handle, snack packs. The government's own data shows that in 2004 17,240 tonnes left these shores, passing en route the 17,590 tonnes coming in the other direction.
And so it goes on. The British poultry industry sent 5,417 tonnes of fresh, boneless chicken cuts across the Channel to France in 2004, and the French sent 3,952 tonnes back to us. We export more than 10,000 tonnes of milk and cream from the lush pastures of southern England; we import virtually the
same from the cows chewing the cud in northern France.
NEF says there is a serious side to the statistic showing that the 465 tonnes of gingerbread coming into the country is matched by the 460 tonnes leaving these shores. It argues that the environmental impact of "lorries passing in the night" is not included in the price of goods in the shops, and that much of the trade that is going on is actually ecologically wasteful.
"Shipping vast quantities of identical goods backwards and forwards around the world matters for three big reasons," said Andrew Simms of NEF. "First, it's a towering monument to economic and environmental inefficiency, as meaningless and wasteful as a job-creation scheme that pays people to shift
a pile of rocks from one end of a worksite to another and back again.
"More profoundly, it matters because we face upheaval from potentially irreversible climate change due, in large part, to the burning of fuel, whilst at the same time there is rising conflict over access to dwindling oil supplies. The third reason is that a global economy built on, and blind to, its own fossil fuel dependence simply cannot survive in its current form." (Larry Elliott, The Guardians ekonomiredaktör )
Men à propos internationell handel, betänk också vad Canardplus.com ("ce site est un véritable scandale") skriver 16.2.2007:
La peRFID Albion est aujourd'hui japonaise. Si avec la direction générale que prend le monde, vous n'êtes pas encore devenu totalement parano, ne vous inquiétez pas, ça va bien venir un jour.---
Hitachi vient de présenter la plus petite puce RFID au monde, vous savez, ces bestioles qui permettent l'identification d'absolument n'importe quoi via les ondes radio. Cette puce est désormais miniaturisée à l'extrême, avec des dimensions de 0,05 x 0,05 mm.
La photo présente l'ancienne version à gauche (0,4 x 0,4 mm) et la nouvelle à droite, le trait noir étant un cheveu humain. La puce intègre une ROM de 128 bits, ce qui lui permet de stocker une identification à 38 chiffres.
Avec une telle technologie, tous les délires les plus angoissants sont envisageables, car il serait naïf de penser qu'elle ne servira qu'à l'identification des pots de yaourt et autres paquets de lessive. C'est un avis personnel, bien sûr.
* Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är visserligen den officiella benämningen på landet.
** Ordvalet är försvarsminister Des Brownes. Se “THE UNITED KINGDOM’S NUCLEAR DETERRENT IN THE 21ST CENTURY”. SPEECH BY THE SECRETARY OF STATE FOR DEFENCE KING’S COLLEGE LONDON 25 January 2007. (http://image.guardian.co.uk/sys-files/Politics/documents/2007/01/25/Nucleardeterrentspeech.doc)
11 March
2007
2007
Att grunda ett bibliotek
1.
Att grunda ett bibliotek. Det var det vi sysslade med under World Social Forum i Nairobi i januari år 2007.
Den uppdämda, oförlösta spänningen i detta ord: Biblioteket!
Biblioteksmetaforen. Biblioteksdrömmen. Det fantastiska nätverket. Kort sagt internet.
Vi, som grundade www.wsflibrary.org var sjuttio östafrikanska bibliotekarier och några till, däribland jag själv, som är biblioteksaktivist.
En av de sjuttio har redan gått bort. Han hette Samuel. Jag kan inte säga att jag kände honom. Han skrev: "Dear Mikael, I support the revised version of classification, because it is clear; easy to follow and easy to understand. However, I am of the opinion that in order work to look orderly, there is need to
arrange the 21 actionable themes in alphabetical order. Thank You". Jag hade gärna fortsatt diskussionen om klassificeringen av WSF:s aktiviteter med Samuel. Frid över hans minne!
Att grunda ett bibliotek är många stora statsmäns dröm. Men har folket någonsin grundat ett bibliotek?
Är folkbiblioteket folkets bibliotek? Skulle det i så fall riskera att bli kallat för ett populistiskt bibliotek?
Flertalet av de sjuttio östafrikanska bibliotekarier, som deltog i pilotprojektet, var universitetsbibliotekarier. Att vara universitetsbibliotekarie är åtminstone ytligt sett en annan sak än att vara folkbibliotekarie. Universitetsbibliotekariens uppdragsgivare är universitetet; folkbibliotekariens, folket.
Vi vill dokumentera socialforumets processer, hur ett världssamhälle blir till.
Blir det till?
Ja, bevisligen, tillräcklig dokumentation finns redan att tillgå.
Vad är den mångomtalade globaliseringen om inte världssamhällets tillblivelse?
Världens sociala forum kan anses vara ett bindande bevis, ett dokument, som visar att globaliseringen gått in i ett avgörande skede.
Och önskas dokument i trängre mening kan man leta fram WSF:s principförklaring (Charter of principles) från år 2001. Kärnpunkterna i denna världssamhällets Magna Carta, skrivet av nutidens Johan Utan Land (även kallad Den Globala Rättviserörelsen): vi är ett öppet forum som vill motarbeta nyliberalismen. An Open Space - ett öppet rum.
Vi släpper alltså inte in Tony Blair, ty han inkarnerar nyliberalismen och den nyaste (pågående) imperialismen.
Nicolas Sarkozy får inte heller vara med.
Lästips för den som önskar mer information om världens sociala forum: en tidskriftsartikel som denna kan tjäna som biblioteksguide; man läser och letar fram mer information. Använd länken "What is the Social Forum?" (www.wsflibrary.org)!
2.
För ett år sedan upplät ett stadsbibliotek en hylla för smärre
skrifter, broschyrer och lösblad om socialforumet. Där står nu WSF-hyllan bredvid utrikesministeriets hylla med information om EU!
På senhösten bad jag om att få framföra en önskan till chefsbibliotekarien: skulle biblioteket kunna grunda ett webb-bibliotek för dokumentation av det sociala forumet?
Chefen sade inte nej direkt. Men till att börja med ville hon ta reda på vad staden tyckte om förslaget.
När våren redan var i antågande (jag hade nöjet att tillbringa en del av vintern i Nairobi) dök svaret upp i min epostlåda: "... bibliotekets sidor är en del av stadens publiceringssystem och vi på biblioteket kan inte göra annorlunda tekniska lösningar utan lov från chefredaktören för stadens hemsidor eller åtminstone inte utan hans vetskap. Och ifall vi skulle låta göra någonting annat på hemsidorna än vad man i det nuvarande systemet tillåts göra, måste vi beställa det från WissenLifebelt, vilket vore dyrt. Hos oss har vi bara rent informativ service på bibliotekets webbsidor. Vi har t.ex. ingen service som förutsätter inloggning och inte heller några diskussionsfora o.dyl. som tydligen skulle skomma ifråga i det här fallet". (Det här citatet har jag översatt från finskan, varvid jag som synes har velat skona staden från onödig publicitet genom att inte nämna dess namn; och det namn på en multinationell kunskapskorporation som nämns i ovanstående text är naturligtvis fingerat och varje likhet med eventuella företag i verkligheten är givetvis rent slumpmässig.)
3.
Efter detta mellanspel kvarstår frågan: hur skall www.wsflibrary.org utvecklas vidare? Finska ambassaden i Nairobi stödde pilotprojektet med pengar (projektets bakgrund utreds i tidskriften Information for Social Change, vinternumret 2006-2007; http://www.libr.org/isc) och nu gäller det förstås att anskaffa finansiering för fortsättningen. Vi tänker vända oss till The Digital Solidarity Fund. Det ska väl gå vägen, om bara USA och de villigas koalition låter bli att atombomba Iran. (I så fall kan Biblioteket kasta in handduken.)
Projektet går ut på att skapa bestående länkar mellan bibliotek och socialforum (institutionerna) och mellan bibliotekarierna och det blivande, vardande världssamhällets medborgare (agenterna). För att detta skall lyckas måste visserligen mycket till. Men bli nu inte rädd! Vi planerar ju inte att göra någonting förfärligt som att starta ett krig på andra sidan av jordklotet för att behålla kontrollen över oljetillgångarna, eller någonting annat i den stilen. Det vi försöker göra är bara att grunda ett bibliotek!
Just nu funderar vi som sagt på att dokumentera det sociala forumet, någonting som pressen och medierna gärna struntar i eller bara gör på ett mycket slarvigt och ytligt plan.
Vad menas då med att dokumentera? För inte så länge sedan var dokumentation, dokumentera, dokumentalist osv. stora begrepp ute bland biblioteksfolket. Detta påstående kan dokumenteras med en hänvisning till den franska bibliotekarien Suzanne Briets berömda skrift Qu'est ce que la documentation? av år 1951, ett verk som präglas av en omisskännlig entusiasm och framåtanda. Hos Briet framstår bibliotekarien i rollen av en skapande intellektuell, vars yrke består i att samarbeta med och stöda de vetenskapliga forskarna genom sin 'dokumentation'.
Nu kunde man ju tycka att bibliotekarien på folkbiblioteket (allmänna biblioteket) också borde vara en intellektuell, som samarbetar med och stöder alla sanningssökare och utforskare av verkligheten, trots att alla inte alltid är särskilt vetenskapliga forskare (och just därför). Jag avser med andra ord folkbiblioteket och dess bibliotekarier. Men, för att nu komma med lite kritik: under den senare av hälften av 1900-talet och i början av 2000-talet tycks bibliotekarierna ha lagt det aktiva och skapande dokumenterandet på hyllan för att i stället ägna sig enbart åt ett passivt ordnande och systematiserande av informationen, utöver knegandet bakom lånedisken.
Det här syns tydligast i bibliotekets och bibliotekariernas sätt att förhålla sig till internet. Man anpassar sig, man gömmer sig bakom stadens ledning eller universitetsledningen, man spelar med som den snälla flickan, man vågar (orkar?) inte ta upp kampen med Google... Internet är ett nytt slags bibliotek, en utväxt på biblioteket, och internet behöver också sina bibliotekarier. "The library is a growing organism" - Ranganathan. Men den rangathanianska insikten om att internet faktiskt är en del av biblioteket låter vänta på sig.
I Afrika kan man finna större förståelse än i Norden för ett nytänkande om biblioteket och för förslag om att grunda nya bibliotek, on-line eller inte. Att grunda ett bibliotek kan där kännas som ett steg i riktning mot världssamhället bortom Blair och Bush (och Putin, för den delen). Här i Norden däremot har biblioteken och bibliotekarierna gått i stå. De vågar inte knysta om världens sociala forum ens på sina egna hemsidor! Än mindre kommer de sig för att dokumentera och själva aktivt delta i världssamhällets tillblivelse.
4.
Hur undvika att börja om från början varje gång man kommer samman? Chico Whitaker, en av sociala världsforums grundare, har sagt: "In fact, the biggest challenge for the organizers of the World Social
Forum does not consist in defining new and better contents that could
lead to even more concrete proposals, but to guarantee the continuity
of the form the Forum was given – a case in which the means are
determinant for the aim to be reached."
Det öppna socialforumet, den globala demokratin - hur ge dem kontinuitet? Det är tydligen frågan som vi försöker arbeta fram ett svar på.
Bibliotekarien skulle säkert kunna göra mycket på detta område.
För det första gäller det att delta, att samla in informationen från WSF, att dokumentera dess aktiviteter och att bevara och presentera det för olika publiker. En stor och resurskrävande uppgift som vi antagligen bara ser början på. Fast å andra sidan är biblioteket en väldig institution, en av samhällets äldsta och största. Det är först och främst en fråga om bibliotekariernas vilja.
Varje aktivitetsområde på WSF borde ha sina bibliotekarier, och varje enskild aktivitet - det arrangerades ca ett tusen konferenser, seminarier och möten under de fyra dagar WSF i Nairobi pågick, dvs 20-24 januari 2007 - kunde gärna också ha sin egen bibliotekarie. WSFs internationella råd, som består av representanter från ca 150 mångnationella organisationer och nätverk, har föreslagit en indelning av verksamheten i följande 21 klasser ('actionable themes'):
Ovanstående klassificering kunde sägas gälla aktiviteter, som världssamhällets regering bör ägna särskild uppmärksamhet.
Vilken roll borde bibliotekarierna spela i världssamhällets regering?
15 March
2007
2007
Petition Idea
Dear European Attacs,
although I follow your discussions with sympathy, I must repeat that you are going around in a circle, which is another way of saying that you are trying to re-invent the wheel. The goal, that is, the European Union, is not one that can be achieved by way of Petitions.
One can not have Democracy by way of Petition, either. Democracy must be conquered, it is the people which takes the power. It is not the people which asks (petitions) for power.
Perhaps you object that the goal is NOT the European Union. Now if that is your sincere opinion, please say so clearly. The "10 Principles"-document leaves the reader in too much doubt on this point. It is not clear what Attac means.
However, I have interpreted the document to signify that Attac IS in favour of a European Union. Therefore, I have also insisted that Attac Finland signs it, which actually happened in connection with our yearly meeting in Helsinki some days ago.
Now, let's suppose that we all agree on this, namely that our 10 principles do mean that we say YES to Union. This is good, but it is evidently not good enough. Please remember what the Bible (The Revelation to Saint John) says, and what the great Rosa Luxemburg often repeated:
---
King James Version
3:16 So then because thou art lukewarm, and neither cold nor hot, I will spue thee out of my mouth.
Bible in Basic English
3:16 So because you are not one thing or the other, I will have no more to do with you.
---
In accordance with this, please make up your mind: do you REALLY want it - the European Union - or not?
If you really want the European Union, then you have to go out to the the people and tell your opinion! That is what Altiero Spinelli, the "founding father" did. And, not only did he just say YES. What he did was to present a detailed and sincere - yet very concise and short - proposal for a constitution of the European Union. Such a proposal is badly needed if you are to explain what you mean by "European Union". If you don't have that proposal, then you don't really know what you want. Then you will just create confusion!
So Spinelli did that. It has ALREADY been done. What is more, Spinelli succeeded in convincing the People, that is, the European Parliament, of the matter, so that the European Parliament, acting as a constituent assembly, approved of that Treaty of Spinelli with a great majority in February 1984.
The rulers of the Nations, however, did not approve and ratify it! Why? Because the European Union would have given power to the people! Because it would have taken power from them, the rulers! Because they are Nationalists. And, because they are only interested in Union as long as it furthers Capital. The European Union, however, is not a Capitalistic idea. In order to get oneself an idea of what the European Union is meant to be, one should read the Manifesto from Ventotene (1941), written by some exiles of Italian Fascism, among them the same Altiero Spinelli.
Ok, it is not necessary that everybody digs Spinelli. Spinelli, too, had his faults and limitations. And, of course, he already belongs to the past. As bright and educated as he was, he could not foresee the internet, or the nanotechnology. Yes, the times have changed since the time of Spinelli! Yet we are threading in his footsteps. Or we are heading towards disaster.
The European Union must succeed. The alternative is that Europe goes on like it has hitherto, that is, the continuation and amplification of all the horrors of the present.
Yours in peace,
- Mikael
17 March
2007
2007
World Public Finances for all and none
"World Public Finances" is an over-arching concept which needs to be elaborated together by the individuals and groups who act in the spirit of the social forum, in order to bring an end to the era of Neo-liberalism and the contemporary financial non-system. (1)
At the Nairobi WSF in January, a number of participants met two times to discuss and plan their further work and cooperation on "World Public finances". It was mentioned there, and it has been repeated since, that we shall arrange a WPF-seminar in Rostock or Berlin (or some nearby place) in connection with the next G8-summit at the beginning of June. The seminar should be a step towards publishing an international pamphlet on "World Public Finances" in the autumn.
Photo: Participants in the planning meeting on World Public Finances at the Kasarani stadium, Nairobi WSF, 22 January 2007.
In my opinion, "World Public Finances" should become the theme, or at least one of the main themes, of the Day of Action which will be the substitute for the World Social Forum event in 2008, and which will probably again be arranged in various parts at the time of the Davos World Economic Forum.
We are now all waiting for practical suggestions concerning the Rostock meeting, the book project (which was called the pamphlet above), and the preparations for the day of action in 2008.
In the meantime, let me present some reflections on two complicated questions, which belong (but how?) to "World Public Finances":
1. Climate Change
"Using the results from formal economic models, the Review estimates that if we don’t act, the overall costs and risks of climate change will be equivalent to losing at least 5% of global GDP each year, now and forever. If a wider range of risks and impacts is taken into account, the estimates of damage could rise to 20% of GDP or more. In contrast, the costs of action – reducing greenhouse gas emissions to avoid the worst impacts of climate change – can be limited to around 1% of global GDP each year."(2)How does this relate to our concept of public finances? Or should we rather ask: Does our concept of the world's public finances help "to avoid the worst impacts of climate change"?
Undoubtedly, climate change is a public issue which concerns the whole world. It is a public issue in sofar as it has become part of the public sphere, that is, the sphere of the common evaluation and decision-making. In reality, we have three large and inter-related areas of the common public sphere: the sphere of the scientific communication, the cultural sphere where the authors, artists and critics are fighting their battles(3), and then, of course, the political sphere, which is for us the sphere of democratic communication and deliberation.
Now climate change has come up as a major reality in all three regions of our common public sphere.
The British economist Stern is said to have put a price-tag on climate change. We could add, perhaps, that in so doing Stern turned climate change into a global financial issue. For climate change to become that, its "price" had to be evaluated and estimated in terms of money.
What money is that?
According to Stern, this value, is measured in percentages of the global Gross Domestic Product.
So we may ask: are percentages of the global GDP what WPF is about? I am inclined to say yes, - and thereafter I would like to hear wise comments from Stern and other economists, about that strange measure, "the global GDP". - I would like to know, for instance, how the pathological growth of the money trade -- its increase with two orders of magnitude during the last 30 years -- is being reflected in the estimations of the global GDP? (4).
Is it not obvious that "World Public Finances" is also about the "financial system" (or, rather, considering the pathological features of the present "system", the non-system)?
This last question is rhetorical. We are back to the inter-relatedness of the big issues and, by consequence, the need for cooperation and common action. The informed opinion of the economist and the financial expert is certainly needed, but that of the scientist, the politician and the philosopher is also much wanted. "World Public Finances" is für alle und keinen (for all and none). Should it not be recognised as a common goal of the World Social Forum, and the movement which sometimes sees itself as the global justice movement? That should be a burning political question.
2. Military Expenditure
The second issue I would ask you to tackle concerns the military expenditure, which is public because the military belongs to "the public sector" of the national economy.
There is, of course, also much public debate and deliberation about the military expenditure. It is definitively is an issue, which belongs in the public sphere.
Again, we have to ask: How does military expenditure relate to our concept of public finances? Does our concept of the world's public finances help to avoid and get rid of the military expenditure?
"The greatest taboo in the development field is the silence regarding the costs of militarism. Global military spending levels - stimulated by the war on terrorism - are now climbing back to the heights they reached during the Cold War. After dropping substatioally during the 1990s, now, some 15 years after the fall of the Berlin Wall, the world's military bill comes to USD 1035 billion, and it is still rising"(5).Is this not what the concept of the WPF is about?
To ask that question is, again, an exercise in self-evidences. However, there is a hard truth to be gained here, namely: "world public finances" cannot be only about the financial system or architecture. By necessity, we must also come to the question of the political constitution of a world with radically reduced military expenditure.
Conclusion
"World Public Finances" is an open conspiracy (6) to replace the empires with a non-militaristic form of government. One of the building-blocks of that new form of government is already at hand. It is the internet, the world's new public library.
Footnotes:
(1) About the "world Public Finances"-initiative, see http://www.cttcampaigns.info/otrosistema
(2) Quoted from the summary of the STERN REVIEW on The Economics of Climate Change ; see
http://www.hm-treasury.gov.uk/independent_reviews/stern_review_economics_climate_change/sternreview_summary.cfm
(3) "...the art-work is the shining sword in the battle of the minds", according to one of the aphorisms of German art-critic Walter Benjamin (1892-1940), here quoted via http://burndenverdown.blogspot.com/
(4) "The most common approach to measuring and understanding GDP is the expenditure method: GDP = consumption + investment + (government spending) + (exports − imports)". See http://en.wikipedia.org/wiki/Gross_domestic_product.
- Consider also the following comment by the authors of the Stern Review:
"The analysis should not focus only on narrow measures of income like GDP. The consequences of climate change for health and for the environment are likely to be severe. Overall comparison of different strategies will include evaluation of these consequences too. Again, difficult conceptual, ethical and measurement issues are involved, and the results have to be treated with due circumspection." Executive Summary, p. 9. (http://www.hm-treasury.gov.uk/media/8AC/F7/Executive_Summary.pdf)
(5) Quoted from WARFARE OR WELFARE? Disarmament for Development in the 21st century. A Human Security Approach. The International Peace Bureau, Geneva, 2006., p. 31. The estimate is based on SIPRI Yearbook 2004.
(6) This is a reference to a pamphlet by H.G.Wells. See Wells, H.G. (2005) The open conspiracy. Revised and republished as ‘What Are We to Do with Our Lives?’ in 1931. (Web edition by Rae West, accessed in July 2005),
http://www.mega.nu:8080/ampp/hgwells/hg_cont.htm - For some further comments on this book by H.G.Wells, see my article "2015: Political aspects of the public library", in "Information for Social Change" ISC 24 Special Issue: Libraries & Information in World Social Forum context. (http://www.libr.org/isc).
18 March
2007
2007
Hackerns etik
Nedanstående motiveras med att idag är den dag då UNESCOs Konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar träder i kraft, vilket är en ljuspunkt. För det andra tävlar politikerna i Finland idag på valdagen om medborgarnas röster. Då kan det vara befogat med några synpunkter på tävlan och statens ändamål.
Pekka Himanen vann med sin bok om hackeretik för några år sedan internationell berömmelse som en förespråkare för ett innovativt och frihetligt informationssamhälle. Också i hemlandet har han regelbundet lyfts fram som profet och orakel bl.a. av tidningen Helsingin Sanomat. För ett par år sedan anlitade också riksdagens framtidsutskott honom för en enmansutredning, mot ett honorar som var furstligt nog för att få flera av hans kolleger att höja på ögonbrynen. Ingen ställde ändå till med något större rabalder. Dessutom kan det ju tyckas rättvist att en humanist för en gångs skull får ordentligt betalt.
Men i dagens Helsingin Sanomat ges inte bara Himanen utan hela det officiella Finland en ordentlig näsbränna av filosofistuderanden Ilja Lehtinen. Det var då verkligen på tiden att någon påpekade detta: att hela syftet med de i och för sig sympatiskt klingande begrepp som Himanen strör omkring sig ("läheisyys", "välittäminen", "kohtaaminen" osv.) består i att öka företagens konkurrenskraft och försäljning i den stat där han för tillfället råkar befinna sig!
Lite orättvist blir det trots allt när Ilja Lehtinen gör Platon till Himanens lärofader. Platon var visserligen ingen demokrat, utan han ansåg som bekant att staten borde styras av filosofer - med eller utan folkets samtycke - men hans aristokratiska filosofi var inte som Himanens inriktad på ekonomisk vinning; än mindre gick Platons planer ut på att den filosofiska statsledningen ska berika sig själv. Tankarna bakom Platons idealstat har kort sagt föga gemensamt med de idag förhärskande pöbelaktiga idéerna om kunskapen som en kapitalinvestering och kulturen som en exportvara.
En annan och kanske viktigare invändning mot Ilja Lehtinens i och för sig mycket välkomna kritik gäller de olika betydelser, som tävlan kan och bör ges på livets olika områden. Företaget, som tävlar med sin produkt på världsmarknaden är i grunden inkommensurabelt med konstnären, som vinner ett kulturpris, vetenskapsidkaren som utnämns till "toppforskare" eller idrottaren, som inhöstar en guldmedalj - för att inte tala om staten och EU, som i de globala problemens tidevarv ju snarare borde ha till uppgift att samarbeta än att tävla med övriga stater.
Det är mycket typiskt just för vår tid och vårt land (Finland) att dra all slags tävling över en kam och att mäta alla prestationer med företagets vinst och utdelning som måttstock. Självklart leder det också till motreaktioner. Men slutsatsen blir inte, att tävlingarna bör läggas ned, utan att det krävs annorlunda mål och metoder. Sålunda bör statens mål inte vara att konkurrera ut andra stater såsom ett affärsföretag strävar efter att slå ut sina konkurrenter. Målet för en konstnär måste väl i någon mening alltid vara att tävla och vinna, men kanske inte främst för att förtjäna pengar och väl inte nödvändigtvis på de övriga konstnärernas bekostnad? Och vem vinner inte på att filosoferna tävlar med varandra i vishet?
Linus Torvalds skriver i sin prolog til Pekka Himanens bok att hackers i stil med han själv "vill göra någonting, som de tycker att är intressant i sig och som de kan dela med andra" (Hakkerietiikka, s 15). Det ligger mer klokhet i denna enkla bekännelse än i allt himanenskt svammel om "den innovativa staten". Tyvärr har Pekka Himanen gått och vänt upp och ner på hackerns föredömliga arbetsetik.
19 March
2007
2007
How we vote
Thanks, F. P. must have something against me! Or I am just prejudiced. But I will contact D. in Berlin and see if she can find me somebody else [...] to cooperate with. The 6th June is OK with me, although I am not sure about why we must meet on exactly the same day as the G8-leaders meet. Btw, will Tony Blair still be one of them? With the years, Blair has become for me a person who more than most incarnates the essence of our "Western Civilisation" such as it really is. Thus, the contrary to what Gandhi probably meant, when he said that the Western Civilisation would be a good idea.
M., unasked, called my notes on the concept of the WPF [World Public Finances]"a fine essay for election day" and said that after some polishing it could be published in the Sunday debate section of Helsingin Sanomat. But his comment is the only one I have got sofar. I need to hear what you think.
[My candidate] Heidi Hautala was elected, as was expected. The Greens as a whole scored a small victory. They got one more MP (they now occupy 15 of the 200 seats). Thomas Wallgren got 1226 votes. In order to become one of the 45 MPs of the SDP , he would have needed ca 4000 votes. The SDP lost 8 places in parliament. The Right won the elections, like in Sweden. The Kokoomus (National Coalition) took 10 new seats with +3,7 percent of the votes compared to 2003 ; all in all, it got 22,3 % of the votes. The Center Party, with +1,6% (23.1% in total) lost 4 seats. Together the two big bourgeois parties now dispose of 101 seats in the Parliament. They are expected to form the next government together with the Swedish People's Party, which also scored a small victory and gets 9 seats (+1 from 2003). - The Left Alliance lost 1,1 percent and 2 seats. However, Paavo Arhinmäki, our young coming man from Helsinki, was elected with 6797 voices.
My mother tongue is Swedish. By consequence, the "correct" choice for me would have been a candidate from Svenska Folkpartiet. At least, that is how the big majority of my people, the Finland-Swedes, are voting. The SFP, this year, actually had several candidates I could support, such as Nils Torvalds (the father of Linus) in Helsinki, and Thomas Rosenberg in my own district (Nyland), both my old chaps. Torvalds got 1682 votes, Rosenberg only 227.
Have good working day!
- Mikael
22 March
2007
2007
Med Leena i Halle
Brevskrivaren i Leena Krohns brevroman Tainaron betraktar från sitt fönster den som vet att allting har ett mått och vem och vad han själv är.
Han mäter staden med sin kropp.
Men staden är gammal. Den har blivit mätt så många gånger tidigare, mumlar brevskrivaren.
Hon vänder sig och fortsätter att sova. Jag går tidigt upp.
Idag refererar Mitteldeutsche Zeitung två doktorsavhandlingar om den tilltagande torkan under somrarna.
I framtiden hotar torrperioderna att uppta en allt större del av sommarmånaderna. Området kring städerna Halle och Weissenfels ävensom landsträckan mellan Eisleben och Sangerhausen torde komma att drabbas i speciellt hög grad. "Das hätte für das mitteldeutsche Trockengebiet weit reichende Folgen", säger die promovierte Geographin Ilka Fabig. Hennes forskning bekräftar de mätningar som så många andra forskare redan gjort.
Det blir varmare.
Vattnet avdunstar fortare. Den 22 mars år 1992 utsåg Förenta Nationerna denna dag till Vattnets Dag.
I Halles stadsbibliotek fotograferade jag publiken och Frau Krohn samt Frau Kritzokat som läste avsnitt på finska och tyska ur den filosofiska romanen Stechapfel (Datura), i den senares översättning. Filosofisk därför, att den ifrågasätter verkligheten. (Men jag har glömt kamerans kabel så fotografierna får vänta tills vi kommer hem.)
Är det inte besynnerligt att vi ständigt ifrågasätter men ändå håller fast vid verkligheten? Ja, man måste obetingat hålla sig till verkligheten, säger Leena, annars kan det mycket fort gå en mycket illa!
Illa kan det som synes gå ändå, men det är en annan femma.
Halle är vacker stad med spännande nybyggen som det med sned fasad invid gamla Ankerhof Hotel. Efter die Wiedervereinigung lär en tredjedel av invånarna ha flyttat bort.
Händel, som föddes och fick sin utbildning i Halle, hölls inte heller kvar. På Mitteldeutsche Zeitungs kultursida står idag ett reportage från musikskolan "Carl Loewe", som firar 25 årsjubiluem sommaren 2007. Eleverna övar redan för fullt på "Wassermusik" av Georg Friedrich Händel.
24 March
2007
2007
Two Open Spaces
Greetings from Leipzig, Germany! I am visiting its book fair, which has been held in one form or another since the end of the Fifteenth century.
To be more precise, it is my companion Leena Krohn who goes to the fair to present and represeent Datura, one of her novels, which has appeared in German translation by Elina Kritzokat. The German title of the book is Stechapfel.
The Leipzig Book Fair makes me think of the World Social Forum of Porto Alegre. There are indeed many parallells to be drawn between these two events. The book fair, too, is really quite international. The publishing houses with their stands and personnel at the fair correspond to the organisations and networks at the forum. Both of these mammoth events like to be called open spaces. The thousands of authors who read froom their books and answer questions from interviewers and visitors at thousands of events at the book fair, are like the speakers and debaters who appear at the uncountable conferences and workshops of the social forum. But the similarities are less interesting than the differences. Why is the Book Fair not announcing that another world is possible, and why are the authors not participating with their voices in the World Social Forum, not to speak of the librarians! There are exceptions, of course, but they are of the sort that make the rule. The book fair, on the other hand, misses the voices from the global South. In order to have them, it would have to be arranged in Nairobi or Mumbai. The book fair is less international, less universal, more Eurocentric than the social Forum. But the social forum lacks the public extensions of the book fair. Where do the two meet? Where does the library meet the internet?