02 June
2007
Velkakampanja ja kirjastoaktivismi
Suomen Attac ja NIGD ovat yhdessä toteuttaneet pienen tutkimushankkeen, jossa kartoitettiin kansalaisjärjestöjen käsityksiä velkaongelmista. Lähtökohtana oli, että velkaongelmasta ei tulisi puhua pelkästään globaalin Pohjoisen näkökulmasta. Siksi päädyttiin haastattelemaan joitakin velkaongelmaan erikoistuneita tutkijoita ja aktivisteja Etelästä, kuten Oduour Ongwen (Kenia) ja Taufik Ben Abdallah (Marokko), Lidy Nacpil (Filippiinit), Saul Banda (Zambia) sekä Jorge Marchini ja Oscar Ugarteche (Mexiko).
Kirjanen "Globaalin velkaliikkeen seuraavat askeleet", toim. Teppo Eskelinen ja Katarina Sehm Patomäki (NIGDin keskustelupaperi 5/2007, yhteistyössä Suomen Attacin kanssa) on nyttemmin imestynyt painosta. Se on saatavilla myös englanniksi: "The Global debt campaign, What are the next steps", (NIGD Discussion Paper 4/2007, with Attac Finland).
Teoksessa keskitytään kansalaisjärjestöjen ja -kampanjiden näkemysten ja näkemyserojen selvittämiseen. Käsitteiden selventämiseski siihen on otettu mukaan myös EURODAD-järjestön lyhyt artikkeli "Mitä on epäoikeutettu velka?", joka itse asiassa voi toimia johdantona koko tähän laajaan ja monihaaraiseen aihepiiriin.
Jorge Marchini sanoo: "On yleinen käsitys, että IMF on katastrofi. Siksi olisi tärkeää perustaa "velan verkkosivut", joiden ylläpitäjä ei olisi IMF tai Maailmanpankki" (s 37).
Näen tässä yhden mahdollisen velkakampanjan ja kirjastoaktivismin kosketuskohdan, sillä ajattelen, että riippumattoman velkatietopalvelun ylläpitäjäksi sopisi yleinen kirjastolaitos. Ajatus saattaa kuullostaa haihattelevalta, koska on helppo luetella esteitä sen käytännön soveltamisen tiellä. Toisaalta, eikö myös usein kuultu puhe "tietoyhteiskunnasta" edusta utopismia, ainakin toistaiseksi?
Minkälainen yhteiskunta olisi tietoyhteiskunta, mikä yhteiskunta anasitsisi tietoyhteiskunnan nimityksen? Me voisimme vastata: tietoyhteiskunta on yhteiskunta, jossa velkoja koskevat auditoinnit ja läpinäkyvyys on saatu järjestetyiksi. Ja: tietoyhteiskunnaksi kutsumme yhteiskuntaa, missä yleisestä kirjastolaitoksesta on tullut valtiomahti. Tai: tietoyhteiskunnassa maailmanfinanssit ovat julkisia (World Public Finances).
09 June
2007
2007
Miksi osoitamme mieltä G8:aa vastaan?
"och dessa blinda, som tror sig stora
de blåser upp sig och drar ihop
med andra blinda sin storhets fora
och står på huvut i samma grop"-- Nils Ferlin
Sivulla http://www.g-8.de/Webs/G8/EN/Agenda/agenda.html on G8-kokouksen asialista. Se koostuu kahdesta osasta: Growth and responsibility in the global economy, sekä Growth and responsibility in Africa. Ohessa kommentoin lyhyesti asialistan ensimmäistä osaa.
"In its economic policy agenda the German G8 Presidency addresses issues of fundamental importance for stability in global trade and financial relations."
-- G8-maiden keskustelujen pääpaino on talouspolitiikassa. G8 vetää maailman talouspoliittisia suuntaviivoja.
Renewed impetus in discussing strategies aimed at achieving balanced worldwide growth and reducing global imbalances (current account deficit in the United States, insufficient growth in Europe and Japan, growing foreign exchange reserves in Asia); discussion of measures to improve the systemic stability and transparency of financial and capital markets.
--ATTAC keskittyy toiminnassaan - tai ainakin sen pitäisi keskittyä - juuri näihin asioihin. Esim. "Tobinin veron" alkuperäinen tarkoitushan oli kansainvälisen finanssijärjestelmän vakaus. ATTACin vaatimus vero- ja pankkiparatiisien lakkauttamisesta tähtää rahoitusmarkkinoiden läpinäkyvyyden lisäämiseen. Kehtysmaiden velkaongelma kuuluu myös tähän problematiikan osaksi, vaikka sitä ei mainita tässä kohdassa. Ei siis ihme, jos ATTAC vastustaa G8:aa, sillä G8 ei ole suosinut "Tobinin veroa" tai muita globaaleja veroja. Eikä G8 ole tehnyt mitään vero- ja pankkiparatiisien lakkauttamiseksi. Päinvastoin: G8 kantaa osavastuun siitä, että noin puolet maailman kaupasta nykyään kulkee vero- ja pankkiparatiisien kautta. "Läpinäkyvyydestä" puheenollen täytyy myös huomauttaa, että G8-maiden johtajat ovat itse tavan takaa sortuneet taloudelliseen korruptioon. Brittiläisen aseyhtiö BAE-jupakka on yksi ajankohtainen esimerkki. Ranskan ELF-skandaali, Halliburtonin sotasaaliit Irakissa ovat pari muuta esimerkkiä, jotka alleviivaavat G8-maiden johtajien henkilökohtaista syyllisyyttä. ATTACin globalisaatiokritiikki ei kuitenkaan ensisijaisesti kohdistu yksittäisiin roistoihin vaan kestämättömään uusliberaaliseen finanssijärjestelmään, jota G8 on ollut mukana luomassa ja kehittämässä.
G8 commitment to freedom of investment in industrialised nations and emerging economies. Addressing of global investment conditions. Discussion of the social dimension of globalisation and the responsibility of private businesses for their workforce and the environment when making foreign direct investments ("Globalisation with a human face" to quote Chancellor Angela Merkel.)
-- Iskulause "globalisaatio inhimillisillä kasvoilla" muistuttaa hämärästi "reaalisosialismin" ajoista. Mutta ne ihmiset, jotka silloin toivoivat sosialismille inhimillisiä kasvoja, ja jotka kamppailivat sen asian puolesta, olivat sentään ihanteellisia, rohkeita oppositiopoliitikkoja. Joku Alexander Dubcek Tsekkoslovakiassa tai Rudolf Bahro DDR:ssä vaaransivat kirjaimellisesti henkensä reaalisosialismin inhimillistämiseksi. Mitä ovat heidän rinnalla herrat Sarkozy ja Putin, tai rouva Merkel? He ovat kapitalistijohtajia, jotka ovat huolissaan "investointien vapaudesta". Mikäli investointien vapaus on jossain uhattuna, he ovat valmiit hyökkäämään sotilaallisesti. Sanalla sanoen, he ovat nykyajan Breshnevejä.
Dialogue on the central importance of innovation as the foundation of knowledge-based societies and the need to strengthen the protection of innovations against product and trademark piracy. Development of preventive strategies with the private sector, focusing in particular on the responsibility of the trade.
-- Nykyinen älyllisen omaisuuden regiimi on yksi väärimmistä järjestelmistä mitä on koskaan luotu - G8-maiden johdolla. Tämän laajentuvan järjestelmän tarkoitus on inhimillisen tiedon muuttaminen yksityisomaisuudeksi ja tiedon yksityisomistuksen mahollistamien korkojen ulosmittaaminen. Tätä "älyllisen omaisuuden" järjestelmää kutsutaan "tiedon feodalismiksi" (Drahos & Braithwaite). Järjestelmän uhreina ovat erityisesti Etelän köyhät ihmiset. Vrt. AIDS-lääkkeiden patenttien valvonnan tiukentaminen.
The sustainable use of resources as a key task for the future. Great importance will be attributed to the subject of energy efficiency. New impetus for global climate protection and common international efforts after 2012 (post-Kyoto) will play an important role.
-- Mutta miten paljon "energiaa" kuluu Irakin ja Afghanistanin sodissa? Mitkä maat osallistuvat kyseisiin sotiin? Vastaus: G7-maat. Venäjä käy omaa sotaansa Tsetseniassa. Kaikissa näissä sodissa öljyvarantojen ja öljyn tuotannon hallitseminen näyttävät keskeistä osaa. Miten jos tuo rikkaiden maiden kahdeksikko energiatehokkuuden nimissä ensinnäkin lopettaisi öljyimperialisminsa? Ihan vain päästöjen vähentämiseksi? Kun BAE-yhtiö möi sotilaslentokoneita Saudiarabialle 42 miljardin punnan edestä, säästettiinkö silloin energiaa? Ainakaan ei säästetty öljyä, sillä Saudien kuningashuone maksoi rahalla, jolla G8-maat ostivat öljyä. Entä edustaako sotilaslentokoneiden tuotanto energian säästämistä? Ja kun Blairin hallitus voiteli prinssi Bandaria maksamalla hänelle 30 miljoonaa puntaa per vuosineljännes, jotta kauppa sujuisi, mitä me silloin säästimme?
The German G8 Presidency will not lose sight of its guiding motto, "Involving emerging economies in the system of global responsibility". The political initiatives triggered in Heiligendamm are to be continued in a structured dialogue with the larger emerging economies.
-- Tämä on agendan ensimmäisen osan viimeinen kohta. Ensimmäisen osan otsikko oli "kasvu ja vastuu globaalisessa taloudessa". Olemme nähneet että tämä merkitsee viheliäisen ja korruptoituneen järjestelmän ylläpitämistä. Nyt järjestelmän johtajat haluavat suostutella mukaan rosvoretkelleen myös "nousevia talouksia" kuten Kiina, Intia, Brasilia ja Etelä Afrikkaa. "
Ce G8 doit être le dernier ! Attac demande la suppression du G8, ce directoire illégitime du monde. Attac prône une réforme radicale de la régulation internationale autour de l'ONU et des textes fondamentaux dont elle est garante (Déclaration universelle des droits de l'homme, Charte des Nations unies, conventions de l'Organisation internationale du travail... ). Attac France exige des membres du G8 des engagements clairs pour les pays du Sud : - L'annulation totale de la dette publique de ces pays. - La transparence et le contrôle des flux financiers par des taxes globales, ainsi que la restitution des fonds détournés par les régimes corrompus et les multinationales occidentales. - L'abandon des conditionnalités et des plans d'ajustement structurel. - La définition d'un droit international de la dette et la création d'une instance juste d'arbitrage entre les intérêts des créanciers et des débiteurs. - La suppression des subventions occidentales aux exportations vers les pays du Sud, et la reconnaissance du droit de ces pays à la souveraineté et à la sécurité alimentaires. C'est pour porter ces exigences qu'Attac France appelle à se rendre massivement du 1er au 8 juin au contre-sommet de Heiligendamm pour manifester notre opposition à ceux qui se prétendent les maîtres de la planète." http://www.france.attac.org/spip.php?article7111
G8-ledarna och Bono
Som jag ser det gör sig G8-ledarna, om än i olika grad, skyldiga till cynisk manipulation av opinionerna och därvid är Bono och hans gelikar dem behjälpliga.
Massmedia är förvisso också med på G8-ledarnas noter. Ifall massmedia började spela i en annan tonart och i ett annat tempo än makthavarna, ja då skulle vi snart få uppleva en "revolution" eller en "reformation", dvs omvälvningar av makten i samhället. Bonos opinionsbildarroll, som givetvis är komplicerad, var tydligare i Gleneagles än i Rostock. Blair &Co lyckades då med konststycket att leda en bred men ytlig massrörelse, vars känslor och krav kanaliserades genom rockmusiken och till synes riktade sig mot ledarna själva. (Detta, att kunna leda inte bara sina egna anhängare utan också sina mer eller mindre potentiella motståndare, är kännetecknet på en hegemonisk kraft.)
T ex Blair vill ju också själv framstå som ett offentligt ansikte i kampen för skuldavskrivning. Och detta uppnår han med Bonos hjälp. Människorna behöver inte tro fullt och fast på de makthavande. Det är tillräckligt om människorna fortsätter att sätta sitt hopp till dem som har makten, att förväntningarna fortlever, att illusionen består.
Bonos och Geldofs rockgalor för Afrikas fattiga bidrar till att upprätthålla en känsla av att en annorlunda värld är möjlig - bra så! - men samtidigt också illusionen att G8-ledarna vill och kan leda oss dit. Den illusionen bör vi så fort som möjligt göra oss av med.
11 June
2007
2007
Public Lending Right - "en uhyre viktig kulturpolitisk ordning"
Trond Andreassen, ordföranden för European Writers' Congress, sade för ett par år sedan:
"- Det er mange land i Europa som ennå ikke har innført bibliotekvederlag, som er en uhyre viktig kulturpolitisk ordning. Et EU-direktiv fra 1992 pålegger alle medlemslandene å gjøre dette, og vi må jobbe sammen med EU og alle andre gode krefter for å få dette til. En spesiell utfordring for forfatterne er at det også er kommet inn andre grupper som krever sin del av disse ordningene." (http://www.nffo.no/bulletin_artikkel.asp?id=259)
Där har vi det, svart på vitt: "en uhyre viktig kulturpolitisk ordning".
Men om Public Lending Right - för jag antar att det är det som Trond A. avser med "biblioteksvederlag" - nu är av en sådan avgörande betydelse för vår europeiska kultur så skulle man väl vänta sig en ordentlig offentlig debatt om saken?
Någon offentlig debatt om PLR har åtminstone jag inte sett röken av på våra breddgrader. Och de katolska sydeuropéernas motstånd mot PLR refereras inte här i vårt protestantiska Norden. Bl a Dario Fo och José Saramago har gått ut starkt emot EU-kommissionens Public Lending Right-direktiv tillsammans med bibliotekarierna i Non pago di leggere-rörelsen.
Nå, inte har väl åsikterna om PLR någonting med katolicism / protestantism att göra. Utom i det avseendet, att de allmänna bibliotekens (folkbibliotekens) nätverk inte är lika finmaskigt och heltäckande i Sydeuropa som i Nordeuropa, vilket ju har sina historiska orsaker.
Hur som helst: i Sydeuropa verkar många författare fortfarande begripa att det ligger i deras eget intresse att stöda och utveckla biblioteksväsendet. I Nordeuropa däremot har åtminstone författarförbunden förlorat denna insikt. De tycks i stället fast beslutna att införa Public Lending Right och därmed slå in den första spiken i det allmänna lånebibliotekets likkista
16 June
2007
2007
Mer förnuft, tack!
[Debattinlägg med utgångspunkt i artikeln Förnuftets förbannelse av Johannes Tabermann i
Ny Tid ; forts. på nr. 119.]
“Det stora dilemmat”, skriver JT, “är hur förnuftet skall kunna kritiseras, utan att vi faller i förnuftets fälla. Det vill säga hur skall man kunna kritisera förnuftet på ett förnuftigt sätt?”
Så formulerad blir frågan en varning. Se upp för förnuftet! Plus en uppmaning: sök efter ett alternativt förnuft, som är förnuftigare än ... Ja, vilket förnuft talar vi om, egentligen? Vems förnuft, skulle jag vilja fråga. Handlar det om det speciella förnuft som kommer till uttryck genom ledarskribenterna i tidningarna med de största upplagorna och som därför med en förenkling kan kallas för det rådande förnuftet?
Och: vad gäller detta förnuft, som vi talar om? Av JT får jag det bestämda intrycket att det handlar om samhället. Jag skulle m.a.o. tro, att det är fråga om ett ekonomiskt och socialt förnuft. Det är därför jag inte kan hålla med om att vi kan lämna Tony Blairs förnuft ifred, och inte heller ledarskribenterna i de stora tidningarna, som på det stora hela är precis lika förnuftiga som Blair vad beträffar t.ex. Irakkriget och beslutet att inleda tillverkning av en ny kärnvapengeneration. Enligt mitt sätt att se borde nämligen dessa skribenter, som utövar de intellektuellas roll i samhället genom att skriva och påverka opinionen, kräva att Blair ställs inför rätta för brott mot mänskligheten. Särskilt då för anfallskrig baserat på lögner (bl.a. lögnen om Iraks påstådda kärnvapen) och förberedelser för massförintelse av ... ja, här kommer vi tillbaka till till mr Kurtz’s yttrande i Mörkrets hjärta: “utrota varenda jävel” .
Det hade väl Voltaire gjort, alltså kallat på en internationell domstol. Positivist eller inte positivist – här handlar det ju inte om epistemologi utan om rättvisa. “Den vise leds icke av skrivna lagar utan av sin uppriktighet”, skrev Diogenes Laertios (cit. av Carl-Göran Ekerwald i Diogenes lykta). För övrigt var vetenskapen på Voltaires tid fortfarande socialt revolutionär. Newtons lära hotade makterna. Och Newtons lära hjälpte förvisso Voltaire att genomskåda och att upplysa. Men utan sin känsla för rättvisa hade Voltaire ändå inte varit den har var. Varifrån fick han denna säkra känsla, förresten? Vilken roll spelade Voltaires “vanheder” – förmågan att låta sig ledas av ett mer autentiskt och uppriktigt förnuft än det rådande förnuftet? – i hans speciella förnuft? (“Vanheder är gott”, skrev samme Diogenes Laertios också.)
Jag skulle nog vilja påstå, att Voltaire för sin del gav en briljant lösning åt förnuftets eviga dilemma. Han lyckades kort sagt med att på ett förnuftigt, om än elakt vis kritisera sin tids rådande förnuft.
När jag ropar efter avrättning av postmodernismen så är det för att jag därmed hoppas träffa någonting som utmärker det “förnuft” som idag råder lite varstans i världen. För vad är skillnaden mellan postmodernismen och det som Sloterdijk betecknade som “ett cyniskt förnuft”, samtidigt som han gav en stor eloge åt Diogenes, denna gång han med lyktan? För mig är det just ingen skillnad. Men jag erkänner villigt att jag aldrig riktigt har begripit mig på saken, d.v.s. postmodernismen, utom möjligen i arkitekturen (jag gillar faktiskt nya operahuset vid Tölöviken bättre än Enso- Gutzeits byggnad på Skatudden; Finlandiahuset är däremot snyggare än dessa två). Men postmodernismen i filosofin och vetenskapen, för att inte tala om politiken? Jo, det låg säkert någonting i att ta ner “de stora berättelserna” på jorden igen. Men ärligt talat, har inte också empirismen och positivismen avsevärda historiska meriter just på den punkten?
Min tanke, som kanske ligger lite i linje med Ulrich Becks tankar i Den kosmopolitiska blicken (åtminstone vad gäller Europas framtid) är att vårt förnuft är halvgånget. Vi har tyvärr inte för mycket utan alldeles för litet av denna vara, som kallas förnuft. Eller som Gandhi, tillfrågad om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, svarade: ”Det vore väl en god idé.”
29 June
2007
2007
Greetings from the US Social Forum in Atlanta
We had a workshop at the US Social Forum. [Photos at http://librarian.lishost.org/?p=801 ] Ten people attended. I think 80 percent were librarians, and by the way, this workshop, like many other of the USSF workshops, was held in a public library. The Auburn Avenue Research Library, in our case. 10 percent of the participants were a Veteran for Peace, and the resting ten percent were library activists - myself among them. Two Danish students and a film-maker from (?) Arizona also showed up at the workshop at a later stage.
Eileen Harger from the Progressive Librarians Guild, a nation-wide network that published "Progressive Librarian", chaired the meeting. The PLG brings up many important issues for debate and resolution within the American Library Association. The ALA, unfortunate coincidence, finished its yearly conference in Washington just yesterday, so some of the PLG activists went there instead of coming to the USSF. The ALA has some 70.000 members, and some of their conferences have more participants than the USSF, although I do not know how many we are here at the USSF. Maybe 15.000? That is a figure I have heard.
Elaine was seconded by Melissa Morrone, a public librarian from Brooklyn and an activist of Radical Reference. Melissa has prepared a little survey with questions for social activists, such as "Do you use your library for anything related to your activist work? If Yes, in what manner?". I have so far conducted only one interview with Melissa's form in hand. The guy I asked said No. He does not use his library. He uses the internet instead.*
Dr Kathleen de la Peña McCook, who is a library scientist teaching at the university of South Florida, spoke about the role and the duties of libraries for human rights, especially the human rights of the immigrants (in the USA). The library is, or should absolutely be, a place where the immigrant can go and feel welcome, and find the needed information! (This is an example of issues that are discussed in the PLG and the ALA, too). I, as a library acitvist, tried to explain why the library and the social forum need each other and belong together. I believe some people are starting to understand this now. Although many still believe that the library is a marginal thing, which comes after water, food, peace, health etc. Just as an experiment of thought: start with the library, and everything else will follow.
We are collecting materials from the USSF in a box near the media center. It will of course be more like a sample than the full documentation. Hopefully, other librarians will follow the example at other social fora. With the help of the accumulated library science we will ultimately develop and refine our methods. The social forum process will get the memory and the continuity it deserves. I still have a dream that world society will get a world library. To be continued.
- Mikael
- I think the internet, too, is a library and, off the record, told him so.