Mikas blogg

14 August
2007

Sailasta menoa!

Jag har blivit tillsagd att skriva om lokalpolitik. Alltså skall jag skriva om kommunsammanslagningen. Jag är emot den. Inte räknade jag med att Pernå skulle bli Borgå eller Lovisa när jag flyttade hit för åtta år sedan. Stora Mikael vänder sig i sin fyrahundrafemtioåriga grav i Viborg. Sailasta menoa! *

Det går så när man blir gammal. Man börjar motarbeta förändringar av rent principiella skäl. Men det är inte förändring jag är emot. Det är dig.

O Raimo, thou art sick!
Du har makten
Jag har härligheten, Isnäs


Du borde sättas i din gyllene tvångströja
och tas in för vård
men du håller på att spara ihjäl vården.

Alla kommunalgubbar och -gummor, huka er. Alla ledarskribenter med Johanna Westman i spetsen säg efter Raimo Sailas: "pengarna räcker inte - kommunerna måste sammanslås"!

Men penninghandelns volym ökade hundrafalt under perioden 1975-2005. (Enligt Bank of International Settlements i Basel.) Vart leder alla dessa kapitalströmmar? Ja, inte leder de till kommunerna. Och därmed inte heller till människorna. Sailasta menoa!

Skulle någon nationalekonom kunna förklara för mig varför Pernå bör slås samman med Borgå eller Lovisa eller med båda efter att ha delats i en östra och en västra halva? Ja, säkert. Ty nationalekonomen tänker såsom statssekreteraren på finansministeriet och viceversa. Bränn läroböckerna i nationalekonomi säger däremot jag som förriga ekonomen på Hufvudstadsbladet. Jag, som kämpar för Förnuftet, erkänner: min protest är intuitiv, känslomässig, instinktiv, ryggradsreflexmässig, populistisk osv. osv. Å andra sidan har jag inte träffat en enda lokalsamhällsinvånare som är glad över att hans eller hennes kommun äntligen ska sammanslås med grannstäderna och -kommunerna.

Ett politiskt geni är den ämbetsman, som lyckas initiera och genomdriva sådana reformer, som varken något politiskt parti, riksdagen eller allra minst kommunernas invånare någonsin har bett om. Alla andra är populister!

Nu slutar jag att orda om kommunsammanslagningen, som i praktiken bara kan leda till ökad irritation.

Lokalpolitisk är även Block the Builders!-aktionen vid vår nya laserfabrik i Aldermaston, UK, EU. Lasertekniken ska användas för att testa våra nya atomvapen. Se där ytterligare en nymodighet att motarbeta! Ja, visst är Blairs Trident-reform värre än Sailas kommunala strukturreform. Men outgrundliga äro Herrens vägar och vanmäktiga äro hans medborgare. Såsom i Finland så ock i England.

Det var genom aktivisterna i Aldermaston som jag fick höra om mordet på Ilja Borodaenko den 21 juli i miljölägret vid Angarsk Electrolytic Chemical Combine i Sibirien. Senaste sommar kom G8-ledarna överens om att göra nämnda fabrik till ett internationellt centrum för anrikning av uran. Skinnskallehuliganer överföll de lokala antinukleära aktivisterna, fegt nog under natten då de låg och sov i sina tält. Ilja Borodaenko stod på vakt. Han blev ihjälslagen. Polisen kom när allt var över. Från allmänna åklagarens byrås sida har man bett lägerdeltagarna att undvika skandal.

Mot det kalla krigets sjuka propagandafabriker uppstod i början av 1980-talet END, European Nuclear Disarmamament, som krävde ett stopp för det nukleära vansinnet och en återförening av Europa från Atlanten till Ural. Först idiotförklarade man oss. Efter en tid började man kalla oss CIA- alternativt KGB-agenter. Sedan vann vi! Europa återförenades.

END bör emellertid återuppväckas. Ty det nukleära vanvettet fortsätter. Från Atlanten till Ural.

De planerade nya kärnkraftverken i Lovisa inte att förglömma. Och de prospekterade urangruvorna i Östra Nyland. För att inte tala om polonium. Sailasta menoa!

* Publ. i Ny Tid 10.8.2007. Rubriken anspelar på finskans 'sairas' , dvs sjuk.

26 August
2007

Eigengesetzlichkeit

Folkets bildningsförbunds ordförande Nikolai Enckell skriver spännande (och rätt utförligt för att vara en tidningsartikel) om Baumols sjuka och den handfallna vänstern. "Baumols sjuka" är, enligt NE, en följd av

att emedan varuproduktionen effektiveras genom teknologiska framsteg och priset per producerad varuenhet därför sjunker så ökar kostnaden relativt sett för alla de verksamheter där en motsvarande effektivering inte är möjlig – alltså t.ex. för tjänsteproduktionen.

Nikolai Enckells artikel kunde tjäna som en  utgångspunkt för diskussionen om vad man kan göra åt "Sailasta menoa", som jag i mitt senaste inlägg kallade den nuvarande utvecklingen i Finlands kommuner. Enckell resonerar kring ekonomin, den tekniska utvecklingen och fritiden och öppnar därmed t.ex. för fortsatta funderingar kring tidsekonomi och begreppet den disponibla tiden, som är grundläggande. På en punkt har jag i alla fall en invändning : att nog var det ju så, att kritiken mot välfärdsstaten, välfärdssamhället och välfärdsbegreppet tidigare kom från den politiska vänstern:

Detta har NE kanske glömt - eller så är han bara inte medveten om det - när han skriver:

Om gemenskapen kan sköta matproduktion och varuproduktion tillräckligt effektivt så blir det mer tid över för sjukvård och utbildning (och musicerande). D.v.s. ju mer av det goda gemenskapen kan producera, desto mer blir det åt var och en om man lyckas fördela dem. Och detta lyckades man med mycket bra.

Vänstern tyckte som sagt inte alls att man lyckades så värst bra. Välfärdsstaten ansågs tvärtom på kommunistiskt håll och även inom 1960- och 1970- talets nya vänster (New Left) vara en fasad bakom vilken dolde sig "en liten men hungrig imperialistisk stat" (det svenska VPKs formulering om Sverige). Välfärdssamhället beskrevs redan dåförtiden - från vänsterhåll - som ett förmyndarsamhälle, men också och i synnerhet som ett förljuget klassamhälle där utsugning och fattigdom fortsatte den vackra välfärdsideologin till trots. Välfärdsbregreppet slutligen var någonting som sociologer typ Erik Allardt hade hittat på för att reglera klassmotsättningarna och skapa harmoni där sådan - enligt den marxistiska vänsterns förmenande - i princip inte kunde finnas. Jag tror det är angeläget att ta upp denna kritik igen, inte för att återgå till tidigare mer eller mindre dogmatiska eller marxistiska föreställningar om kapitalism och socialism, utan för att inte hemfalla åt falsk nostalgi och för att det kanske trots allt låg någonting i kritiken av "den borgerliga staten" och dess roll i styrningen av hälsovård, skolor, universitet, bibliotek och muséer.  Sociologen hans L. Zetterberg påminner i sin artikel Bortom den intecknade välfärdsstaten om möjligheten av

”Horisontell subsidiaritet” [...] på EU-språk, tyvärr sorgligt bortglömt i den föreslagna EU-konstitutionen. Eigengesetzlichkeit” sa Max Weber på sitt språk.

Horisontell subsidiaritet skulle (enligt Zetterberg) betyda mer självbestämmanderätt för välfärdsinrättningarna. Detta borde vänstern kunna hålla med om och eftersträva samtidigt som den kräver ökad statlig kontroll över bankerna och biltillverkningen.