Mikas blogg

02 September
2007

EU i Spinellis fotspår

Den 14 februari år 1984 trodde sig Europaparlamentet skapa Europeiska Unionen genom att godkänna Traité instituant l'Union Européenne, dvs en grundlag för EU. Beslutet fattades med 237 röster för och 31 emot (43 frånvarande). Men grundlagen av år 1984 förpassades snabbt till glömskans arkiv. Så verkar det också ha gått för grundlagsförslagets upphovsman Altiero Spinelli (1907-86 ; han hade fyllt hundra 31.8. i år).
Den ena av Europaparlamentets två huvudbyggnader bär hans namn. Nybygget år 1993 fick heta Bâtiment A. Spinelli.
Men när utrikesminister Joschka Fischer i maj 2000 på nytt satte igång diskussionen om EUs grundlag nämnde han inte Spinelliprojektet med ett enda ord. Ändå gick Fischer i Spinellis fotspår när han talade om att gå vidare från konfederation till federation.
Med konfederation avses ett statsförbund, t ex ett sådant, som EU hittills har varit. Federation betyder däremot förbundsstat typ USA. Spinelli är EU-federalismens portalfigur. Men varför lades Spinellis projekt på is?
Hans vänsterhållning var inte förenlig med tidsandan i Thatchers och Reagans epok.
Ursprungligen var Altiero Spinelli kommunist, vilket han fick sota för med 16 år i fångenskap under den italienska fascismen. År 1937, under sin förvisning till ön Ponza, bröt han med kommunistpartiet pga stalinismen. Under vintern och våren 1941, medan Hitlers arméer skördade seger efter seger, skrev Spinelli tillsammans med sin vän Ernesto Rossi ett program "För ett fritt och enat Europa" (Ventotenemenifestet). Vem skulle tro att europeiska unionen ursprungligen var ett vänsterprojekt?
Efter kriget var Spinelli aktiv i den federalistiska rörelsen. Han verkade som regeringsrådgivare och forskare. År 1970 utnämndes han till medlem av europeiska kommissionen med industri- och forskningspolitik som ansvarsområde.
När uppdraget som europeisk kommissarie var över beslöt Spinelli att ställa upp i de första direkta valen till Europaparlamentet år 1979 som oberoende kandidat på italienska kommunistpartiets lista. Han blev invald.
Under de följande åren hörde man honom ofta tala om den nödvändiga europeiska federationen på restaurang Crocodile i Strasbourg. I februari 1984 hade "Krokodilklubbens" idéer vunnit majoriteten av Europaparlamentets medlemmar för sig.
För federalisten Spinelli var EU först och främst en fråga om att skapa ett nytt och progressivt politiskt system. Marknadsintegrationen kom i andra hand.
Federalism innebär för det första att nationalstaternas suveränitet bör inskränkas för att bereda plats åt en fredlig, kosmopolitisk världsordning. För det andra betyder federalism att "dela makten i höjdled", för att citera den svenska författaren Anders Ehnmark. Federalisterna eftersträvar demokrati genom att flytta makt neråt.
När vi jämför Europaparlamentets EU-fördrag från februari 1984 med Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, daterat 29 oktober 2004, måste vi börja med att fråga: vad är speciellt viktigt i en grundlag?
Det är viktigt att grundlagen är kortfattad. Detta är inte enbart en formsak utan också en fråga om demokrati. Det är ju meningen att alla medborgare ska känna till innehållet i lagen. Lagen av år 1984 är på 25 sidor. Lagen av år 2004 upptar 350 sidor.
En grundlagstext bör också vara tillräckligt allmänt hållen. Statens värderingar ska stå i grundlagen men detaljerade beskrivningar av politikens innehåll samt ideologi bör utelämnas. Grundlagen av år 1984 håller sig på ett allmänt plan och är ideologiskt neutral. Grundlagen av år 2004 liknar däremot ett regeringsprogram. Dess upprepade fraser om fri konkurrens och fria kapitalrörelser gör att den inte är ideologiskt opartisk. Den är en nyliberalistisk traktat.
1984 års lag nämner inte NATO. Detta beror inte på åsikter om NATO utan på statsklokhet. Världen brukar som bekant förändras. Därför låter en god grundlag relationerna till andra länder bestämmas genom särskilda fördrag. Men i 2004 års grundlag refereras till Atlantpakten alldeles som om NATO vore en europeisk institution.
Viktigt är givetvis också hur grundlagen stiftas. Spinellis tanke var, att Europaparlamentet skulle fungera som konstituerande församling. Så skedde också år 1984. Men de nationella regeringarna körde ner Europaparlamentets lag. Enhetsakten (Single European Act), som utarbetades av en särskild kommission och antogs av regeringarna några år senare är inte en grundlag. Den är bara ett utvidgat frihandelsavtal. 2004 års grundlag skulle stiftas av ett ett konvent som tillsattes av regeringarna. I Frankrike och Holland där det föredes en bred diskussion kring den nya grundlagen underkändes den i folkomröstningar i maj-juni 2005.

När ska vi äntligen få en federalistiskt tänkande europeisk vänster? Dess tid var i motståndsrörelserna på 1940-talet då det gällde att befria Europa från nazismen och diktaturerna. Snabbt återgick man dock till den gamla ordningen, denna gång under amerikansk hegemoni. Det lösa statsförbund och den delvisa monetära union som firades i Berlin i juni går fortfarande i USAs ledband. General de Gaulles Frankrike var mer socialistiskt än labourledaren Tony Blairs England. Så kan man sammanfatta Europas efterkrigstida politik. Den federalistiska vänsterns tid är inne.
Vänstern bär en del av ansvaret för att fälla grundlagen av år 2004. Bra så. Men vänstern borde också se till att lägga fram ett alternativ till grundlagen av år 2004.
Ett EU, som redan är på god väg att överskrida Europas traditionella geografiska gränser, kunde ge demokratin kontrollen över "dessa förryckta och skenande Leviataner" (Leviatani impazziti e scatenati) varmed Spinelli en gång avsåg Europas nationalstater och till vilka vi också räknar nutidens patologiskt ansvällda finansmarknader. Det gäller att aktualisera och uppdatera Spinelliprojektet, grundlagen av år 1984.

04 September
2007

Maktdjävulen i biblioteket

1.
I Sveriges tidningspress rasar en historiestrid. Huvudkontrahenterna förefaller vara 1)  Jonas Aghed och Juan Vega, bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium i Hägersten; det var deras korta inlägg i svenska Biblioteksbladets diskussionsspalt (se Biblioteksbladet 5/2007 s. 33) , som fick debatten att blossa upp; 2) Föreningen Upplysning om kommunismen (UOK).

Agheds och Vegas artikel är en protest mot UOK, som vill informera Sveriges ungdom om kommunismens brott. Inlägget i Biblioteksbladet föranledde Sveriges radios mångårige östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson att ta till storsläggan i kvällstidningen Expressen  (artikeln “Bibliotekarierna som ljuger om kommunismens brott” 18.8.2007). Därefter drämde en annan rikssvensk slugger vid namn Åsa Linderborg till i  Aftonbladet  (se artikeln “Brännmärkta” 29.8.2007,  vilken enligt redaktionen handlar “om två bibliotekarier som råkat ut för borgerlighetens stalinister”).

Senast här inser man att denna debatt bland allt annat också i hög grad handlar om regimbytet, övergången från en socialdemokratisk till en borgerlig regering, i Sverige. Närmare bestämt gav den nya regeringen Reinfeldt  i uppdrag till Forum för levande historia att upplysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Pengar för ändamålet reserverades också i statsbudgeten för år 2007.


2.
Kan man ha rätt fast man har fel? Den här smått paradoxala frågan ställde Carl-Göran Ekerwald  med anledning av Antonio Gramscis (1891-1937) brev till sina söner. Gramsci rekommenderade särskilt pojkarna Delio och Giuliano att läsa Djungelboken av Rudyard Kipling.

Kipling var en hängiven anhängare av den brittiska imperialismen; Gramsci, en italiensk kommunistledare, dömd till ett i praktiken livstida fängelsestraff under Mussolinis fascistiska regim.

Kipling hade alltså fel om den brittiska imperialismen. Åtminstone enligt Gramsci. Men kunde ändå ha rätt. I Djungelboken, Kim och Havets hjältar fann Gramsci nämligen en “moralisk och viljemässig energi” (una energia morale e volitiva) som kunde stärka och inspirera ungdomen. “Överhuvudtaget har Gramsci en stor tilltro till den klassiska skönlitteraturens inspirerande förmåga”, påpekar Ekerwald.

3.
De två bibliotekarierna på Brännkyrka gymnasium skriver:

“År 1998 gav Regeringskansliet ut boken ”...om detta må ni berätta...” och distribuerade den  till alla skolor i Sverige som ett led i en lands omfattande informationskampanj. Boken  behandlade sitt ämne, förintelsen av judarna  i Europa under andra världskriget och dess  bakgrund, förtjänstfullt och på ett sätt som  svårligen kunde sägas falla in i någon politisk  agenda. Om vi nu snart kan förvänta oss en   skrift med samma officiella upphov men  som ett led i en kampanj för att vrida svenska  skolelevers historiesyn åt höger, så må det  vara sagt: den kommer inte över det här bibliotekets tröskel.”

Kan dessa bibliotekarier ha rätt fast de har fel? Jag tycker nämligen att de gör ett ödesdigert fel i och med att de vill hindra en bestämd skrift att passera ingången till sitt bibliotek. Här tillåter de sin egen indignation att få överhanden. Varje bibliotekarie borde ju sträva till att erbjuda sina besökare möjligast vid information. Då går det naturligtvis inte för sig att censurera bort vissa förhatliga böcker och skrifter. Till exempel Mein Kampf bör finnas på biblioteket – för att nu nämna paradexemplet – åtminstone i princip.

Jag menar inte att Hitler skulle ha haft rätt fast han hade fel och inte heller vill jag rekommendera någon att läsa hans bok. Däremot bör den ifrågavarande skriften finnas att tillgå på biblioteket eftersom det kan vara viktigt att veta eller verifiera vad Hitler har sagt och skrivit.

Det ska, ifall det egna biblioteket inte råkar ha boken, åtminstone gå att få tag i ett exemplar med fjärrlån.


4.
Jag sympatiserar i alla fall åsiktsmässigt med de två bibliotekarierna, som har så fel i sin slutsats. De har blivit upprörda och protesterat i en insändare. Bra så. Men de går för långt. Man skulle också kunna kalla  deras utfall för ett återfall. De blickar endast bakåt, mot historien. 

Föreningen för upplysning om kommunismen går också för långt fast den gör alldeles rätt i att upplysa om brott som i kommunismens namn har begåtts mot mänskligheten. Lägg märke till formuleringen “i kommunismens namn”.  Ifall den utelämnas tenderar vi nämligen att kriminalisera alla kommunister inklusive professorn i filosofi  vid universitetet i Rom, Antonio Labriola (1843-1904). För att inte tala om Gramsci och Altiero Spinelli (1907-1986). Den sistnämnde, vilken räknas såsom en grundare av av Europeiska unionen,  var i sin ungdom kommunist, bröt med kommunisterna 1937, men stod också senare nära kommunisterna. År 1979 ställde han  upp som oberoende kandidat på det italienska kommunistpartiets lista i valen till Europaparlamentet.  Det här är bara tre exempel på personer som var mer eller mindre kommunistiska och som följaktligen skulle riskera att hamna i fängelse ifall vissa kommunisthatare skulle lyckas genomdriva sina vilja, dvs att göra kommunismen som sådan till ett brott. Var och en väljer sina exempel utifrån sin erfarenhet. Jag råkar sedan länge intressera mig för italienska vänstertänkare.

5.
Det intressanta i denna pågående historiestrid är biblioteket och bibliotekarierna. Biblioteket är inte problemet utan lösningen. Släpp in maktdjävulen i biblioteket ty där kommer han  att duka under. Inte ens fan själv kan veta mer om historiens alla brott. I biblioteket finns alla lögner bevarade. Men där står också sanningarna att finna. Det gäller bara att söka.


Fotnot: Antonio Gramsci: Brev från fängelset. Urval och inledning av Carl-Göran Ekerwald. Rabén & Sjögren 1981. Finns kanske i biblioteket.

13 September
2007

Pro Lovisa

Hörde av T. att ni träffas för att diskutera. Själv reser jag till
Sverige idag för att delta i planeringen av Europeiskt socialt forum, som
kommer att hållas i Malmö-Köpenhamn, september 2008.

Egentligen skulle jag vilja stöda ett alternativ med ett traditionellt mer
utbrett Pernå, som innefattar Pernå, Liljendal och Lappträsk. Städerna
Borgå och Lovisa skulle inte behöva sammansanslås med några kringliggande kommuner, anser jag.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer stupid tycks mig den strukturella
kommunreformen  vara.  Den enda idé jag kan skönja bakom denna förvaltningsreform är en förhoppning om inbesparingar. Kommunerna betraktas enbart ur ekonomisk synvinkel, så som enbart ekonomiska enheter. Det är ren och skär "ekonomism". Men i den allmänna  politiken är detta nyliberala synsätt för närvarande allenarådande. Det genomsyrar och förlamar alla politiska partier från höger till vänster.

Å andra sidan har föreningar typ Attac grundats för att skapa
alternativ till denna pensée unique. Sociala forum växer på olika nivåer -
globalt, Europa, nationellt, lokalt. Inom Attac m fl globaliseringskritiska rörelser utvecklas en analys som är intellektuellt överlägsen (*) den som en Raimo Sailas eller en Johanna Westman lyckas prestera - för att nämna två personer som i sina yrkesroller, den ena som kanslichef, den andra som ledarskribent,  främjar dagens allenarådande politiska tänkesätt och dess omsättning i praktisk handling typ den pågående kommunreformen. 

Men... dessvärre tvingas pernåborna tydligen nu i alla fall - genom diktat
från de globala finansmarknaderna, som förs vidare av de nationella  
finansministerierna (läs: Raimo Sailas) - att välja mellan att låta sin 
sedan medeltiden existerande gemenskap på landet uppgå i antingen staden Borgå eller staden Lovisa.

Då vill jag för min del hellre att Pernå ansluts till Lovisa än till
Borgå. Och detta trots att herr Kaleva, Lovisas nuvarande stadsdirektör,
är en av de arrogantaste och mest teknokratiska småpotentater jag hittills
har påträffat i grannskapet. (Allmänheten hade tillfälle att se och höra honom  under Valkombornas möte om skyddszonen kring det planerade nya atomkraftverket i Lovisa för några månader sedan.)


(*) Ett exempel på åtgärder som syftar till att stävja  till finansglobaliseringen - som är  en avgörande del av bakgrunden till la pensée unique - ger professorn i internationell politik vid Helsingfors universitet Heikki Patomäki i boken  "Democratising   Globalisation: The Leverage of the Tobin Tax", Zed Books, London and New  York 2001.

19 September
2007

Monbiotin idiootit

Georges Monbiot artikikelissaan An Idiot's Referendum lienee tavallaan oikeassa, kuten joskus aiemmin.  Tosin hän on oikeassa vain siksi, että kyseinen EU-sopimus on jotakin muuta kuin se sanoo olevansa ja varsinkin jotakin muuta kuin mitä sen pitäisi olla. Kyseinen EU-sopimus ei siis ole uuden liittovaltion perustuslaki.

Britanniassa ei muuten ole kirjoitettua perustuslakia. Mikäli saisimme eurooppalaisen perustuslain, Britanniakin saisi kirjoitetun perustuslain.

Monbiot ei edes mainitse sanaa perustuslaki.

Spinellin projekti ts. perustuslaki, joka hyväksyttiin Euroopan parlamentissa v. 1984 tähtäsi demokraattisen euroopplaisen liittovaltion perustamiseen. Monbiotin ns. idiootit ovat me kaikki, Monbiot itse mukaan lukien, jotka emme tajua vaatia sellaista lakia.

Perustuslaki on toki vain puite, joukko valtiollisten laitosten määritelmiä ja niden toimintaa sääteleviä sääntöjä. Ei perustuslailla voi ratkaista esim. ympäristöongelmia, eikä se ole perustuslain tarkoituskaan.

Perustuslain tarkoitus on kai luoda pohjaa lailliselle yhteiskuntajärjestykselle ja demokratialle.

Siinäpä tavoite: laillinen yhteiskuntajärjestys! Onko meillä nyt sellainen? Toimiiko oikeusvaltio? Ei taida toimia. Ehkä se toimi vähän aikaa Suomen tasavallassa, mutta nyt on globalisaatio, eikä oikeusvaltio enää toimi. Muun muassa siksi meillä on globaalinen oikeudenmukaisuusliike, Global Justice Movement.

Plutarkoksen kertomus Ateenan laintekijästä, Solonista, sekä hänen vieraastan, Anakharsiksesta, on edelleen kovin ajankohtainen. Ohessa valaiseva kappale. Happy reading! (Plutarkoksen elämänkerrat ovat myös saatavilla suomeksi.)

     "Anacharsis came to Athens, knocked at Solon's door, and said that he was a stranger who had come to make ties of friendship and hospitality with him. On Solon's replying that it was better to make one's friendships at home, "Well then," said Anacharsis, "do thou, who art at home, make me thy friend and guest." So Solon, admiring the man's ready wit, received him graciously and kept him with him some time. This was when he was already engaged in public affairs and compiling his laws. Anacharsis, accordingly,  on learning what Solon was about, laughed at him for thinking that he  could check the injustice and rapacity of the citizens by written laws, which were just like spiders' webs; they would hold the weak and delicate who might be caught in their meshes, but would be torn in pieces by the rich and powerful. To this Solon is said to have answered that men keep their agreements with each other when neither party profits by the breaking of them, and he was adapting his laws to the citizens in such a manner as to make it clear to all that the practice of justice was more  advantageous than the transgression of the laws. But the results justified the conjecture of Anacharsis rather than the hopes of Solon. It was  Anacharsis, too, who said, after attending a session of the assembly, that he was amazed to find that among the Greeks, the wise men pleaded causes, but the fools decided them." -- From Plutarch, Lives (ed. Bernadotte Perrin) /     http://tinyurl.com/33bkwl

20 September
2007

Pernåbornas idiotiska val

Pernåbor, kan ni tänka er att kommunerna i Östra Nyland skulle sammangå till en storkommun vid namn Östra Nyland?

Kommer vi Pernåbor att ha möjlighet att rösta för ett sådant alternativ? I den rådgivande folkomröstningen ges inte detta alternativ, utan det heter:

"Kommuninvånarna i Pernå har i folkomröstningen möjlighet att ta ställning till följande:
"Ifall det visar sig i kommun- och servicestrukturreformen att befolkningsmässigt mindre kommuner i praktiken inte har förutsättningar att existera som självständiga kommuner, borde Pernå kommun:

• fusioneras med Borgå stad
• fusioneras med Lovisanejdens kommuner
• tar inte ställning."

(citerat från http://www.pernaja.fi/index.php?tid=190 )"

Jag tycker att detta är ett idiotiskt val. Vi borde ha möjlighet att rösta för ett alternativ som vi vill ha, inte bara mellan två alternativ som vi egentligen inte önskar se förverkligade.

Inte för att jag är så hemskt förtjust i tanken på en storkommun innehållande hela Östra Nyland heller. Men det alternativet kunde nog vara förnuftigare än att fusioneras med Borgå stad eller med Lovisa stad, förutsatt vi skulle lyckas bryta med det rent ekonomistiska och teknokratiska synsätt, som styr den pågående kommunreformen.

Hur skulle den kommunala demokratin fungera i "Östra Nyland"? Skulle vi kunna utveckla en kommunal federalism, som går ut på självstyre och subsidiaritet (för att använda EU-terminologi). Alltså delning av makten i höjdled, så att exempelvis Pernåborna skulle fortsätta att besluta om saker som främst angår dem?

21 September
2007

Biblioteket skall göra allt

Toni Samek: Librarianship and Human Rights: A Twenty-First Century Guide. Chandos Publishing (Oxford) 2007. 200 sid.

Ibland skulle man önska sig ett ord för “bibliotekarieskap” (librarianship) men ett sådant ord kan jag inte finna. Läkarna och författarna är helt enkelt bättre lottade med sina läkarskap respektive författarskap.

Bibliotekarien äger en specialkunskap, bibliotekskunskapen, och ett yrke, bibliotekarieyrket. Den färska boken Librarianship and Human Rights handlar i hög grad om detta yrke. Men -skapet gäller inte bara yrket utan det gäller livet.

Det ligger alltså någonting existentiellt i boktiteln Bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna (låt oss kalla boken så) . Den uppfordrar till ställningstagande i den pågående debatten om vad biblioteksarbetet och bibliotekarielivet egentligen ska gå ut på. Bokens författare är amerikansk-kanadensiskan Toni Samek, som till vardags undervisar och forskar i bibliotekskunskap vid University of Alberta i Edmonton. Hon har tidigare gett ut Intellectual Freedom and Social Responsibility in American Librarianship, 1967-1974 (2001), som behandlar Amerikanska Biblioteksföreningens (ALA) kris under Vietnamkriget.

Samek använder sig skickligt av retoriken om de mänskliga rättigheterna (t ex yttrandefriheten, tankefriheten, forskningens frihet, rätten till ett privatliv och till konfidentialitet) som en inkörsport till frågan om bibliotekets och bibliotekariens uppdrag. Hon citerar olika uttalanden från IFLA och dess utskott för intellektuell frihet (FAIFE) och lyfter även fram ALAs resolution om yttrandefriheten på arbetsplatsen från juni 2005:

Biblioteken bör uppmuntra sin personal och sina administratörer till diskussion om icke-konfidentiella yrkes- och linjefrågor gällande biblioteksverksamheten samt offentliga angelägenheter inom ramen för gällande lagstiftning. (Libraries should encourage discussion among library workers, including library administrators, of non-confidential professional and policy matters about the operation of the library and matters of public concern within the framework of applicable laws.)

Det är inget fel på retorikens innehåll, menar Samek. Det gäller bara att dra slutsatserna. Följaktligen vill hon ge bibliotekarierna i uppdrag att yrkesmässigt intressera sig för frågor typ hållbar utveckling, pandemier, fattigdom, krig och fred, tortyr, kulturell ödeläggelse och förföljelse från regeringars sida. Enligt Samek bör biblioteket fungera som ett motståndsfäste (a point of resistance).

* * *

I bokens andra del kontrasteras retoriken mot verkligheten.

Men bokens författare förebrår inte bibliotekarierna för allt som de borde göra men inte gör. I stället för att kritisera och förmana inbjuder Samek till ett brett studium av vad grupper av bibliotekarier och informationsaktivister i praktiken faktiskt har tagit itu med för att försvara eller förverkliga människans rättigheter. Sina exempel hämtar hon närmast från den engelskspråkiga och industrialiserade delen av världen.

Den här boken om bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna är vad man kunde kalla det kritiska bibliotekets (critical librarianship, socially responsible librarianship, activist librarianship, radical librarianship) fenomenologi. Eller för att citera argentinaren Edgardo Civallero, som bidragit till boken med ett förord på spanska: “En realidad, no puede hacerlo. Debe hacerlo”. Det handlar alltså inte om vad biblioteket kan utan om vad det bör göra.

Bibliotekariens verkliga liv börjar inte efter jobbet. “Librarianship” innebär med nödvändighet ett moraliskt och politiskt aktivt liv. Så skulle jag vilja sammanfatta Toni Sameks synsätt.

Ett exempel på hur bibliotekarier faktiskt gör upp praktiska handlingsstrategier lokalt och globalt är 10-punktsprogrammet på den svenska föreningen “Bibliotek i samhälles” (BiS) internetsida, som Samek citerar i sin helhet: http://www.foreningenbis.org/English/lib_plic.html.

Bibliotekarien och de mänskliga rättigheterna visar sig vid närmare bekantskap vara en underhållande och till och med rolig lektyr. I förarbetet Internet AND Intention: An Infrastructure for Progressive Librarianship (International Journal of Information Ethics 11/2004) har Samek kronologiskt kartlagt hur kritiska och progressiva grupper av bibliotekarier uppstod och utvecklades (särskilt i USA), ofta med hjälp av eposten och datanätverken. I den aktuella boken är framställningen däremot encyklopedisk. Varje yttring eller form definieras med hjälp av ordboken och illustreras med ett eller flera exempel ur verkligheten.

“Allmänt förekommande yttringar av socialt handande tillämpade på biblioteks- och informationsarbetet” är enligt Samek bl a anarkism, kampanjer, samarbete, infiltration, direkt massaktion, mobilisering, icke-våldsaktion, återupplivande, kamp och överlevnad. De “särskilda formerna” är för många för att citeras här. Det kan röra sig om välkända saker som bibliografi, dokumentation (av medborgerliga aktiviteter), intellektuell frihet (exemplifierat med IFLA/FAIFEs utfordran till Kinas regering om att lägga ned censuren av internet och tillåta yttrandefrihet online), medierelationer (i boken illustrerade med ett kvistigt fall gällande litteratur om Holocaust på stadsbiblioteket i Edmonton och med ALAs handbok) samt webbsidor. Böcker kan också vara handlingar: Den brittiska bibliotekarien Ruth Rikowskis bok om följderna av WTO-avtalen GATS och TRIPS för biblioteken får exemplifiera bibliotekarien i skriftställarens roll. Nymodigheterna på området representeras av bloggar och wikier.

När jag letade efter vad biblioteksmänskor i Sverige har sagt och skrivit om sin institution hittade jag Jan-Erik Malmqvists likaledes mycket underhållande lista över allt som biblioteket kan och bör vara (Ikoner 3/2006). Malmqvist interpunkterar sin förteckning med frågan: Ska biblioteket göra allt eller halt?

Svaret, som man kan utläsa ur Toni Sameks “handledning för det tjugoförsta århundradet” (bokens undertitel), är uppenbarligen att biblioteket ska göra “allt”. Men med eftertanke.

(publicerad i Biblioteksbladet 6/2007)

22 September
2007

Var och en sin egen bin Laden

USAs regering spelar under täcket med islamisterna. Det är en gammal historia med början i 1930-talets Saudiarabien där man utnyttjade stamfejder och religiösa motsättningar för att komma åt oljetillgångarna. År 1933 fick Standard Oil of California till stånd ett första avtal, som gav bolaget en oljekoncession för de följande 66 åren. (I gengäld betalade bolaget 50.000 pund sterling till det saudiska kungahuset!) Efter andra världskriget fortsatte konsortiet ARAMCO (Arabian American Oil Company) oljeexploateringen på den arabiska halvön.

Jakten på oljetillgångar utgör också , såsom fd centralbankschefen Alan Greenspan nyligen ärligt konstaterade i sina memoarer, den viktigaste enskilda förklaringen till USAs aktuella strategi och särskilt då kriget i Irak.

I och med att de brittiska och franska kolonialväldena upplöstes efter andra världskriget uppstod starka nationalistiska rörelser i arabländerna. Samarbete med olika, mer eller mindre fundamentaliska religiösa grupperingar har härefter utgjort en gängse metod för att motverka de nationella och panarabiska strävandena i Västasien. Metoden användes under 1950-talet mot Gamal Abdel Nassers panarabiska rörelse, som utgick från Egypten, och mot premiärminister Mohammad Mossadeq i Iran.

Den nuvarande fasen i samarbetet mellan olika islamistiska grupper och USAs regering tar vid i slutet av 1970-talet, då USA under president Jimmy Carter började samarbeta med islamistiska "gudskrigare" i Afganistan för att dra in den sovjetiska armén i ett krigsäventyr à la Vietnam. Att så skedde avslöjade nuvarande förvarsministern Robert Gates år 1997 i sina minnen (boken From the Shadows) från tiden då han var chef för CIA. Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski bekräftade därefter i en intervju för Le nouvel observateur (1/98) att president Carter redan 3 juli 1979, dvs ett halvt år före Sovjetunionen inledde sin invasion av Afganistan, hade undertecknat en order om finansiering av Mujahedinkrigarnas gerillaoperationer mot den sovjetstödda regeringen i Kabul.

Samarbetet med islamistiska grupper upphörde inte fastän den storpolitiska rivalen Sovjetunionen bröt samman. Det tidigare kalla kriget har ju i den nuvarande globaliseringseran fortsatt i form av "flytande krig" där alla medel tycks vara tillåtna för att säkra de amerikanska och transnationella bolagens tillgång till olja och nya marknader. Härvid utnyttjas också tillfullo de religiösa motsättningarna mellan sunniter och shiiter å ena sidan, och mellan dessa och militanta islamistiska grupper å andra sidan. Krigets Irak, där USA för närvarande är i full färd med att uppnå sitt mål, dvs stiftandet av en ny lag om oljetillgångarna, som ger de utländska och speciellt då amerikanska bolagen de koncessioner de vill ha, upptar för närvarande scenen för detta skådespel.

Det är mot den här bakgrunden vi får lov att ställa frågan om Osama bin Ladens verkliga roll och identitet. Mycket verkar förvisso tala för att han är USAs och Västvärldens fiende nummer ett. Våra massmedier (och inte bara de) försummar ju sällan ett tillfälle att tuta ut denna föreställning.

Häromdagen - närmare bestämt då det hade gått sex år sedan 9/11, varvid Osama bin Laden åter en gång hoppade upp såsom gubben ur lådan - gjorde holländska televisionen i alla fall ett undantag. Redaktionen bad en skicklig kostymör klä ut en av sina reportrar till "Osama" och lät honom sedan framträda, karaktäristiskt gungande fram och tillbaka och höttande med pekfingret, mitt i aktualitetssändningen. (Kolla här!) Resultatet var förödande och, med förlov sagt, hejdlöst roligt. Det visade med vilka enkla medel den som vill kan dupera TV-publiken. Kanske YLEs nyhetsredaktörer skulle vilja visa fram sin egen Osama bin Laden?

25 September
2007

Austerlitz

"Jacques Austerlitz, frågade Lemoine i det han stannade vid mitt läsbord och böjde sig lite ner mot mig, och så började, sade Austerlitz, i läsesalen Haut de Jardin som så här dags blev allt tommare ett längre samtal fört i viskande ton, om den i takt med informationsteknologins våldsamma expansion fortskridande upplösningen av vår minnesförmåga och om det sammanbrott som redan ägde rum, l'effondrement, som Lemoine uttryckte sig, de la Bibliothèque Nationale. Den nya biblioteksbyggnaden, som både genom sin uppläggning och genom sin till det absurda gränsande inre reglementering sökte utestänga läsaren som en potentiell fiende var, sade Lemoine, sade Austerliz, så att säga den officiella manifestationen av det alltmer pockande behovet att göra slut på allt i det förflutna som ännu levde." – W.G.Sebald: Austerlitz. (Övers. Ulrika Wallenström, Wahlström & Widstrand 2003, s 288)

Konstnärer och diktare uttrycker i bild och tanke det som andra endast anar. Sålunda är Austerlitz inte en roman om judeförintelsen och historiens övriga kalamiteter utan en historia om allas vår framtid.

Walden Bello beskriver för sin del framtiden som ett återtåg:

Late capitalism has an irreversible destructive logic. Instead of engaging in the impossible task of humanizing a failed globalist project, the urgent challenge facing us is managing the retreat from globalization so that it does not provoke the proliferation of runaway conflicts and destabilizing developments such as those that marked the end of the first wave of globalization in 1914.

Men det ges ingen återvändo.

Var befinner sig den nya biblioteksbyggnaden i förhållande till Austerlitz?

Austerlitz, stad i Utrechtprovinsen, uppkallad efter ett franskt arméläger med samma namn efter slaget vid Austerlitz. Gare d' Austerlitz i Paris. Jacques Austerlitz, person i W.G Sebalds roman "Austerlitz".

Historien börjar naturligtvis långt före Austerlitz:

Ms Farchakh, who helped with the original investigation into stolen treasures from the Baghdad Archaeological Museum in the immediate aftermath of the invasion of Iraq, says Iraq may soon end up with no history.
"There are 10,000 archaeological sites in the country. In the Nassariyah area alone, there are about 840 Sumerian sites; they have all been systematically looted. Even when Alexander the Great destroyed a city, he would always build another. But now the robbers are destroying everything because they are going down to bedrock. What's new is that the looters are becoming more and more organised with, apparently, lots of money.
"Quite apart from this, military operations are damaging these sites forever. There's been a US base in Ur for five years and the walls are cracking because of the weight of military vehicles. It's like putting an archaeological site under a continuous earthquake."
Of all the ancient cities of present-day Iraq, Ur is regarded as the most important in the history of man-kind. Mentioned in the Old Testament – and believed by many to be the home of the Prophet Abraham – it also features in the works of Arab historians and geographers where its name is Qamirnah, The City of the Moon.
(Cit. ur "It is the Death of History", Special Investigation by Robert Fisk, publ. i The Independent 17 september 2007)

26 September
2007

Vem redigerar om kommunens webbsidor efter sammanslagningen?

Våra kommuner slås samman. Vad händer med biblioteken? Inte så hemskt mycket, kanske, i första hand. Men efter ett tag blir det antagligen rationaliseringsdags och då ska det sparas. Nå, jag behöver väl inte måla fan på väggen. Han avtecknar sig redan där i all sin tydlighet.

Kommunsammanslagningen får med säkerhet följder för biblioteken. Ett exempel är bibliotekets och kommunens webbsidor, som antagligen kommer att omorganiseras i den nya situation, som uppstår efter sammanslagningen.

Här gäller det för bibliotekarierna att ta initiativet! Ända sedan början av 1990-talet, när jag under någon tid arbetade i Kabelboken (första folkbiblioteket på webben) anser jag, att det är biblioteket som ska bestämma över kommunens webbsidor, inte tvärtom. Varför? Jo, för att webben är ett bibliotek. Och för att bibliotekarierna i motsats till kummunens tjänstemän och -kvinnor är professionella specialister på att förvalta och presentera information.

Om det bara vore lite mer ruter i våra bibliotekarier! Det är nämligen de de som borde säga var informationsskåpet skall stå i samhället.

Ikväll ordnas information om saken i min hemkommun Pernå. Kontakta mig redan idag, ifall ni har idéer och tankar om bibliotekens framtid i de nya, sammanslagna kommunerna!