03 December
2007
Power och power
(liten lokalpolitisk kolumn i Ny Tid)
Den här gången befinner jag mig i Kenya när ett SMS från nytidredaktionen påminner mig om att jag borde skriva en liten kolumn om den lokala politiken. (Alldeles som om jag inte hade annat att syssla med.)
Det är valtider och valen gäller såväl president Kibakis eventuella andra femårsperiod vid makten som platserna i det nationella parlamentet och dessutom de lokala råden i städer och landsorter inklusive huvudstaden Nairobis stadsfullmäktige.
En kandidatlista med 2600 namn offentliggjordes i onsdags. Partiernas mångfald bildar en vid första anblicken ogenomtränglig djungel och kvicksilverpelaren i den politiska termometern stiger från dag till dag.
President Mwai Kibakis rådande styre backas upp av partiet PNU (Party of National Unity), som liksom huvudkontrahenten Raila Odingas ODM (Orange Democratic Party) har tillkommit enkom för valen 27 december. Under de senaste dagarna har man anklagat varandra för att sprida anonyma hatbrochyrer. En ODM-politiker sköts till döds igår i Nairobi och ett antal människor har misshandlats till döds, varav en för att han bar fel partis T-skjorta. För många kenyaner verkar för övrigt T-shirts vara åtminstone den nästviktigaste valfrågan. Det handlar om att förtjäna shillings på försäljningen. Och man behöver inte rösta på ett parti fast man säljer deras T-skjortor.
Vad valen i övrigt, och särskilt då lokalvalen, egentligen handlar om är kanske inte alldeles lätt att få reda på.
När det ovannämnda textmeddelandet från Ny Tid nådde mig i förrgår var jag på väg till Nakuru. Bilresan tar ca fyra timmar. Hemma hos Matthew, 84, ett stycke utanför Nakuru hade jag möjlighet att i lugn och ro diskutera lokalpolitik i trädgården.
Vägförbindelserna verkar ligga högst på farmaren Matthews lista över saker som bör åtgärdas. Alla partier lovar också förbättra vägarna. Jag noterar att flera avsnitt av huvudvägen har breddats och belagts med ny asfalt sedan januari i år. Delvis med stöd från EU om man får tro skyltarna längs vägen.
Varken Matthew eller någon annan jag träffat tycks räkna med den gamla järnvägen från Mombasa till Ugandas gräns. Den förekommer inte heller i valtalen. Privatiseringen av järnvägen för några år sedan blev tydligen en total flopp.
Matthew med hustru jämte besökande barn och barnbarn får vatten rörledes ända från Naiwasha. Vattenförsörjningen sköts av "the government" och fungerar till belåtenhet bara man betalar avgiften. Och himlens makter ser till att hålla Matthews majs, pumpor, apelsiner, avacadoträd och bananer vid liv.
- From where comes the power, frågar jag på min brutna engelska. Innan Matthew hinner svara inser jag att min fråga kunde behöva en närmare förklaring. Men medan jag mumlar något om "electricity" börjar Matthew tänka i en mer filosofisk och strategisk riktning. "The power comes from the government", konstaterar han efter en stund. Där är vi igen. Makten emanerar från centralmakten, vilken politik det än gäller.
Efter lite diskussion, varunder det bl a framgår att Kenya köper el från Uganda, vänder sig Matthew till Julie, som kommer från Förenta Staterna. "Nå vem styr i ditt land då", undrar han. "Vi styrs av multinationella korporationer", får han till svar.
Ja, och vem är det egentligen som bestämmer att vi ska få ytterligare ett, två eller tre nya kärnkraftverk till Lovisa, undrar jag i mitt stilla sinne.
10 December
2007
2007
Newspapers suck 2
Hej och hoppas du mår bra. Det var skönt i Nairobi och Kenya. Jag
tycker mig se mer och djupare där (fast synen försvagas med åren) än
här. Därifrån anser ju Leakey med flera att vi alla härstammar.
Ravinens ena sida upptas av Nairobis största avskrädeshög
Dandora. Andra sidan har slummen erövrat. Den kallas Koch. Men ett par
kilometer österut, bakom höga stängsel, ligger Kenya School of
Monetary Studies. Det var där vi höll vårt workshop om världens
sociala forum och det proaktiva folkbiblioteket.
Innan jag reste sände jag ett inlägg om atomkraft till Hufvudstadsbladet:
Bästa Debattredaktör,
bifogar en insändare på drygt 2000 skrivtecken.
Hälsningar,
Mikael Böök
07750 Isnäs
044 5511324
Newspapers suck!
Undertecknads raseri over pressens svek beträffande rapporteringen av den livsviktiga EUROPEAN NUCLEAR CRITICAL CONFERENCE i Helsingfors 9-11.11.2007 förklaras delvis av att jag är bosatt i den sedan Medeltiden existerande landsorten Pernå, som pga av en teknokratisk kommunreform tvingas uppgå i staden Lovisa där det redan finns två kärnkraftverk av sovjetisk typ.
För närvarande dräglar den västeuropeiska kärnkraftsindustrin av iver över att få bygga ytterligare 1-3 nya kärnkraftverk i området! Och för att effektivera sin propaganda och anknyta till nationalkänslan har den tyska energijätten E.ON tillsammans med finska industri- och energibololag byggt en trojansk häst som kallas Fennovoima. En av kärnkraftslobbyns handgågna män är fd statsministern Paavo Lipponen. Det här är exempel på saker som mannen och kvinnan på gatan bör vara väl medvetna om. Men jag betvivlar att han eller hon är det. Förverkligandet av de aktuella nya kärnkraftsplanerna framskrider långt bortom medborgarnas insyn och påverkningsmöjligheter. För denna tystnad och brist på information vill jag beskylla mediaföretagens ägare och makthavare, som styr tidningarnas redaktionella linje och således ansvarar för la pensée unique i kärnkraftsfrågan. Som om klimatproblemen skulle kunna lösas med hjälp av ökad energiproduktion med urandrivna kärnkraftsreaktorer! I detta fall har även journalisterna gjort bort sig.
Hufvudstadsbladet kör ungefär en gång i veckan med helsidesreportage om bilindustrins nya modeller. Mycket ekologiskt och klimatvänligt, eller hur? HS har för sin del har börjat ta efter kvällspressens nyheter om de betydande händelserna i "Big Brother" typ "Matti bad Liisa visa sin f...a". Men detta är småsaker i jämförelse med vad pressen förtiger och förvränger. Den nyligen hållna europeiska kärnkraftskritiska konferensen presenteras på engelska på sidan http://www.uraanitieto.tormunet.fi/encc/index_eng.htm.
Mikael Böök
Farfar
Isnäs
Under återfärden till Finland läste jag Risto Isomäkis atomkraftsthriller Litium 6 och tänkte, att denna bok skulle förtjäna ett stort pris för då skulle kanske flera läsa den, fast det kanske de gör i alla fall, ifall ryktet om att det är en mycket spännande och angelägen bok sprider sig.
Väl hemkommen går jag igenom högen av Husis från dagarna jag varit borta. Min insändare har tydligen inte blivit publicerad. Nedan följer min epostkorrespondens med Debattredaktören:
Hbl-debatt: Kolla detta. Jag tycker inte vi tar in det här.
Mikael Book: Hej, var detta avsett för mina ögon?
Hbl-debatt: Svaret på din fråga är: Egentligen inte.
Mikael Book: Nåjo, det var väl det jag tänkte.
Hälsningar,
- Mika
18 December
2007
2007
Visast i Europa är inte den som sålt mest mobiltelefoner
På Pernå kommunalfullmäktiges möte igår kväll höll jag (grön, Janne Länsipuros suppleant) ett kort tal om kommunreformen för att motivera varför jag ställde mig bakom Lilian Westerlunds (sfp) förslag. Lilian föreslog att beslut angående ett samarbetsavtal med Lovisa (och därmed sammanslagning av Pernå kommun med Lovisa stad) skulle uppskjutas till 2009, eftersom avtalets ekonomiska följder inte har utretts tillräckligt.
Jag kallade kommunreformen för bara ytterligare ett exempel på "Sailasta menoa", ett uttryck som studenterna har använt i debatten om det sk "toppuniversitetet". Det är ju ändå en och samme Raimo Sailas, finansministeriets kanslichef alltså, som styr i detta land, det må sedan gälla framtidsforskningen eller åldringsvården.
Ska vi ha en större enhet så vore det nog klokare att bilda kommunen Östra Nyland, påpekade jag också. Förutsatt att vi då skulle ta oss en ordentlig funderare på hur den kommunala demokratin skall vidareutvecklas, och tillika på hur vi vill utforma förhållandet mellan "stad" och "landsbyggd" i framtiden. Det är som i EU, tillade jag: vi måste lära oss att bygga vårt samhälle på federalistiska principer.
Men se: att kräva lite betänketid för att utreda grunder och alternativ anses inte vara realistiskt. Sålunda förkastades förslaget med 13 röster mot 8 och därmed skulle Pernås saga vara all. Den sedan Medeltiden existerande bygemenskapen skulle nu, i extatiskt-teknokratiskt ögonblick, upphöra och förvandlas till "stad".
Trodde vi.
Men återbudet kom redan med desserten (på kommunens åtföljande julmiddag), dvs nyheten om att kommunalfullmäktige i Strömfors förkastat samarbetsavtalet med Lovisa upphävde Pernås beslut om att godkänna det. Staden Lovisa plus enbart byarna i Pernå och Lovisa anses nämligen vara för liten för Cay Sevons gyllene tvångströja.
Den gyllene tvångströjan, även kallad ramlagen, är en annan benämning för den ovannämnda realismen.
Hur mäter man kvaliteten, halten, på den rådande realismen? Jo, den mäter man som bekant med vishetens mått.
Och visheten består, tror vi oss veta, i förmågan att sälja mobiltelefoner. Den som har sålt mest mobiltelefoner är visast i Europa.
Detta framgår av valet av Jorma Ollila till gruppen av vise män, som ska utstaka EUs framtid.
Efter desserten, då vi önskade varandra God Jul och annat trevligt, tog min obundna fullmäktigekollega Marjo Vuokko till ordet och citerade Thomas av Kempis: ibland är det ens plikt att göra sådant som man egentligen inte vill göra, påpekade hon.
Men Thomas av Kempis budskap var ju att vi skulle följa Jesus, tänkte jag då, lätt omtumlad och förskräckt. Inte menade han väl att vi måste följa Sailas?
Europas visaste man är trots allt inte den som sålt mest mobiltelefoner!
22 December
2007
2007
30 December
2007
2007
På en obekant plats
Risto Isomäkis roman Litium 6
På en obekant plats står ett stort magasin
som vaktas av vakter med motorkarbin
(Lars Huldén)
När Lauri Nurmi, huvudpersonen i Risto Isomäkis roman Litium 6*, efter många äventyr äntligen möter sin fiende och motståndare väntar överraskningarnas överraskning. "Detta kan inte vara sant, tänkte han. Ingen skulle kunna uppfinna och iscensätta en så vansinnigt djävulsk plan".
Romanens skickligt uttänkta upplösning blir ett memento om det intellektuella och moraliska styrkeförhållandets strategiska betydelse i atomåldern. Den som är vid bättre mental hälsa och klokare än sin motståndare har en god chans trots motståndarens overkillkapacitet. Vilket tyvärr inte är särskilt trösterikt eftersom du och jag sowieso hör till förlorarna vem som än segrar i det pågående kriget mot terrorismen.
Medges att boken ställvis är pinsamt dålig. Det förekommer gång på gång hjältebravader av typen "Buffalo Bill sköt ett skott och 40 indianer störtade sårade till marken". Romanens form och stil är schablonmässiga på ett sätt som antyder att författaren hoppas bli rik på en översättning för den amerikanska bestsellermarknaden och filmversionen.
Det kunde förstås vara Risto Isomäki väl förunnat att tävla med underhållningsscenens giganter. Det väsentliga i Litium 6 är nämligen stoffet, inte stilen eller den konstnärliga helheten. Denna upplysningsroman försöker i thrillerns form bearbeta elementen i den mardröm, som ända tills helt nyligen brukade kallas för atomåldern. Framför allt påminner den om att varje civilt kärnkraftverk är en potentiell atombomb.
Tänkte ni på orden terrorism och terrorist? Rätt gissat: Lauri Nurmi och de övriga hjältarna och hjältinnorna i Litium 6 arbetar vid den amerikanska Nuclear Terrorism Unit (NTU), ett fingerat namn, som i och för sig väcker frågan om vari skillnaden mellan kärnkraftsterrorism och kärnvapenterrorism egentligen kunde tänkas bestå.
Litium 6 kunde inte ha skrivits utan mycket grävande i atomålderns historia. Första generationens atomfysiker citeras flitigt. Personerna i boken vet massor om kärnkraft och politik. Till och med den prostituerade Katharine Henshaw, som frivilligt kontaktar NTU-spanarna för att ge några viktiga upplysningar om litiumstölden i berättelsens början, är en f d universitetsstuderande i kemi och fysik!
Medan boken skrivs och läses av dig och mig sluter USA kärnkraftsvtal med Indien, besluter Tony Blairs regering om modernisering av Storbritanniens kärnvapenstyrkor, drabbas Kashiwazaki-Kariwa (världens största kärnkraftverk) av jordbävning, säljer Sarkozy kärnkraftverk åt Ghaddafi och störtas kärnvapenmakten Pakistan i politiskt kaos efter mordet på Benazir Bhutto.
Och medan allt detta sker fortsätter Sömngångaren, som heter Media, sin osäkra färd genom mörkret. På något konstigt vis fortlever också övertygelsen om att atombomber och kärnreaktorer är precis vad som behövs för att förlösa mänskligheten (eller åtminstone det egna landet; eller "den västerländska civilisationen") ifrån krig, fattigdom och problem med miljö och klimat. Annars skulle vi väl för länge sedan ha gjort oss kvitt dem?
Fast kanske kommer fusionsreaktorer en dag satt ge människorna tillgång till praktiskt taget oändliga mängder av energi? Litium 6 borde fungera som en varning mot denna livsfarliga illusion.
Mikael Böök
---
* Tammi, 2007, 343 s.