Mikas blogg

01 March
2008

Kära bibliotekarier

Kära bibliotekarier, särskilt ni som bor och verkar öster om H:fors och väster om Kotka,

det har gått ett litet tag sedan jag skrev till er att biblioteket borde ta upp saken. Borde och borde. Jag tycker nog också att biblioteket har en viktig uppgift i att bara finnas till, underförstått att det innehåller goda böcker. Och det gör det ju.

Synd att Leena Krohn inte fick priset för Bipaviljongen.

Jag har just ingen uppfattning om prisvinnarens, den danska författaren Naja Marie Aidts noveller i boken Bavian. Hörde ett avsnitt läsas upp på radion. Det lät dötrist därför att människorna som det korta avsnittet beskrev verkade ha det för jävligt med varandra. Jag vill gärna läsa Aidts noveller i alla fall för att bilda mig en bättre uppfattning. Så att en eller annan dag snart dyker jag väl upp hos någon av er för att fråga efter dem.

Jag lyssnade på några av Leena Krohns kollegor och Leena själv senaste onsdag kväll i Nordiska Institutet i Finland. Som för övrigt också har ett bibliotek. Några av dem - dansken Jens Smaerup Sörensen och svenska poeten Birgitta Lillpers skulle jag vilja ta med mig i hängmattan, särskilt Lillpers, vars dikter säkert skulle hålla mig vaken (jag brukar somna när jag läser romaner i liggande ställning). Merete Mazzarella höll ett roligt litet föredrag. Jag är i alla fall övertygad om att Leenas bok är bäst och borde ha fått priset.

Bokrecensenterna i Sverige och Norge har glädjande nog sagt att Bipaviljongen är rolig. Bipaviljongens pärm är också gladare än Mehiläispaviljonkis pärm. I Finland anser recensenterna och pärmarnas formgivare (med några få undantag) uppenbarligen att Leena är en ytterst allvarlig och fin författare som skriver mycket svåra böcker för en liten krets av förståsigpåare. Själv har jag skrattat mig halvt fördärvad under läsningen av Leenas böcker. Inte Tainaron förstås, men vem vet, kanhända skulle ett leende sväva över mina läppar vid omläsningen. Det ska jag förresten pröva på; det är en tid sedan jag tog fram Tainaron.

För några månader sedan läste jag på nytt i Onda Andar och fick mig flera goda skratt. Jag hade inte tidigare förstått hur satirisk också den boken är.

Det kanske roligaste med ordet rolig är sambandet, som åtminstone låter som ett sådant, med ordet ro. Att ro kan ju vara väldigt roligt om det är lugnt och man inte är trött eller har bråttom. Men jag tänker naturligtvis först och främst på själsfrid och sinnesro. Det fanns tydligen en tid (före år 1914) då författarnas sinnesfrid ännu inte var definitivt bruten, förutsatt att de inte svalt eller frös ihjäl, eller tvingades att ro med piskslag. Det har alltså redan under en längre tid barkat utför med den sköna litteraturen. När skönheten kom till byn blev hon rädd och gömde sig. På danska kan by vara det som på svenska avses med en stor och stökig stad. Sålunda heter Italo Calvinos bok Le città invisibili på danska De usynlige byer.

Därför är det som sagt fint att det överhuvudtaget finns bibliotek där man kan hitta äldre och roligare böcker.

Så länge det nu finns bibliotek mitt i byn, allmänna bibliotek, så kallade folkbibliotek. Byskolorna håller redan på att dras in.

Med vänliga hälsningar,

- Mikael

PS "Förändringens profeter hyser en ofantlig tillit till bildningen som dess mest dynamiska och osvikliga verktyg", skriver Kusum Nair i boken De indiska byarna (Tidens förlag, Sthlm 1962, s 222) , som jag för några år sedan hittade i hyllan för makulerad litteratur i Lovisa stadsbibliotek. Var håller förresten förändringens profeter hus nuförtiden och tror de överhuvudtaget längre på bildningens makt? Eller gäller hädanefter enbart militärmakten ?

08 March
2008

Fjärde ståndet

Igår kväll läste jag Wikipedias artikel om "The Fourth Estate", vilket ledde till att jag delvis måste revidera min upfattning om detta begrepp.

Wikipedia-artikeln börjar med ett citat av Thomas Carlyle i boken On Heroes and Hero Worshsip från 1841:

. . . [T]urning now to the Government of men. Witenagemote, old Parliament, was a great thing. The affairs of the nation were there deliberated and decided; what we were to do as a nation. But does not, though the name Parliament subsists, the parliamentary debate go on now, everywhere and at all times, in a far more comprehensive way, out of Parliament altogether? Burke said there were Three Estates in Parliament; but, in the Reporters' Gallery yonder, there sat a Fourth Estate more important far than they all. It is not a figure of speech, or a witty saying; it is a literal fact,--very momentous to us in these times. Literature is our Parliament too. Printing, which comes necessarily out of Writing, I say often, is equivalent to Democracy: invent Writing, Democracy is inevitable. Writing brings Printing; brings universal everyday extempore Printing, as we see at present. Whoever can speak, speaking now to the whole nation, becomes a power, a branch of government, with inalienable weight in law-making, in all acts of authority. It matters not what rank he has, what revenues or garnitures. The requisite thing is, that he have a tongue which others will listen to; this and nothing more is requisite. The nation is governed by all that has tongue in the nation: Democracy is virtually there. Add only, that whatsoever power exists will have itself, by and by, organized; working secretly under bandages, obscurations, obstructions, it will never rest till it get to work free, unencumbered, visible to all. Democracy virtually extant will insist on becoming palpably extant. . . . "

När jag läser detta inser jag, att uttrycket "Fourth Estate" snarare har sina rötter i Englands än i Frankrikes historia, trots att också Carlyles "fjärde stånd" - via Edmund Burke - hänvisar till den franska traditionens tre generalständer (États généraux), dvs prästerskapet, adeln och borgarna. Carlyle kommer i sina formuleringar om Fjärde Ståndet närmare min upfattning om bibliotekets makt än jag kunnat ana.

Begreppet har uppenbarligen en egen lång och intressant tradition. Men denna tradition har tydligen varit skymd av Frankrikes dominerande plats i den historieundervisning och statslära som jag har åtnjutit i skolan och vid Helsingfors universitet.

Enligt en vedertagen historiesyn bildar franska revolutionen den politiska historiens stora vändpunkt. Egentligen börjar den moderna politiska historien först då, år 1789. Då införs nämligen 1) Demokrati, eftersom Tredje Ståndet, dvs folket självt, tar makten, och 2) Republik, eftersom maktens former hädanefter definieras i grundlagar, vilket innebär att makten formellt fördelas på olika institutioner med uppgift att balansera och kontrollera varandra. Här kommer Montesquieu (postumt) in i bilden med sin berömda maktfördelningslära, alltså indelningen av statsmakten i lagstiftande, verkställande och dömande makt - de traditionella tre statsmakterna.

Hos oss i Norden leder uttrycket "fjärde ståndet" lätt till förvirring. Carlyle pekar på "The Reporters"; enligt honom är dessa alltså ett fjärde stånd och innehavarna av en speciell statsmakt. Är det meningsfullt att kalla denna statsmakt för "fjärde statsmakten" ? Ja, ifall denna statsmakt är "fjärde" i förhållande till de ovan citerade tre traditionalla statsmakterna. Men det var knappast så Carlyle tänkte sig saken. Han hänvisar ju till tre stånd i parlamentet.

Också "fjärde ståndet" ingår enligt Carlyle i parlamentet. Han säger ju t ex : "Literature is our Parliament too" ; hans generella hänvisningar till "litteraturen" och "trycket" (printing) visar f.ö. att han gav begreppet fjärde ståndet en mycket vid innebörd. Reportrarna i parlamentets läktare var s.a.s. bara dess synliga spets.

Montesquieu kan inte förbigås i detta sammanhang fast uppdelningen i lagstiftande, verkställande och dömande makter när allt kommer omkring inte är så framträdande och tydligt uttryckt hos Montesquieu som man ofta har velat göra gällande. Att just denna tredelning ändå ständigt och jämt tillskrivs Montesquieu torde inte minst bero på att den amerikanska republikens founding fathers åberopade sig på honom när de skrev in den i USAs konstitution.

Nuförtiden går det hur som helst inte längre att dra paralleller mellan "stånd" och "statsmakter". I parlamentaristiska regimer (som våra i Norden) vore det också befängt att kalla riksdags- eller stortingsledamöterna för "ett stånd" och regeringen med sina ministrar för ett annat "stånd".

Med domarena och den dömande makten förhåller det sig i någon mån annorlunda, eftersom den dömande makten är uppbyggd kring en yrkesgrupp, vars medlemmar begränsas till de, som har genomgått en juridisk utbildning. Någon motsvarande specialutbildning förutsätts ju inte av riksdagsmän eller ministrar. "Yrkespolitiker" blir man genom att skaffa sig personlig erfarenhet som politiker, inte på basen av formella yrkeskriterier.

Viktigare än att utreda bakgrunden till beteckningen "Fjärde Ståndet" är trots allt att analysera den betydelse som Carlyle ger begreppet. Han riktar som sagt uppmärksamheten mot journalisternas yrkesgrupp, men vad han egentligen avser är alla människor som "talar" till nationen genom det tryckta ordet. Sålunda alla de, som skriver (producerar mediainslag) om saker av politisk betydelse. Carlyle betonar, att det tryckta ordet (medierna, för att använda nutida terminologi) ) innehåller demokratins själva möjlighet: "Democracy is virtually there"

Därigenom kommer han att uppfatta det tryckta ordet såsom en virtuell - i betydelsen potentiell - statsmakt. Han kallar faktiskt det tryckta ordet ( och "Literature") för "a power, a branch of government". En grundförutsättning för att denna "fjärde statsmakt" skall kunna fungera är naturligtvis yttrandefriheten och pressfriheten.

Yttrande- och pressfriheten är inte centrala i Montesquieus politiska teori, även om friheten (la liberté; liberty) är det. I De l'ésprit des lois får man alltså söka förgäves efter en motsvarighet till Carlyles begrepp om den fjärde statsmakten.

Iain Stewart skriver i sin introduktion till engelska översättningen av Montesquieu's underhållande "Anteckningar om England":

"Montesquieu's conception of power is shallow. He conceives power solely as an ability to get others to do things. He does not add an ability to determine the range of options or an ability to get people to change their very desires. These extra dimensions need to be taken into account in designing political institutions, although whether they could be components of the design itself is less evident.
On the other hand, on the planes of public bastardry and dishonesty, one could today add into the calculation a free press. Montesquieu's comments on press freedom in the Notes indicate that he would probably have relished the notion of the press as a 'fourth estate'."

Min tanke är att internet är i färd med att överta denna roll av "fjärde statsmakt" som det tryckta ordet har spelat alltsedan det blev fritt. Men för att detta skall kunna ske måste "den fjärde statsmakten" utvecklas till en global "biblioteksmakt" och bibliotekarierna träda fram som det globaliserade fria ordets väktare och garanter överallt i världen.

Detta förutsätter att biblioteken successivt övertar styrningen av internetutvecklingen (internet governance). Internetutvecklingen bidrar också till att skapa denna förutsättning. Internet blir allt det som biblioteket är och mera därtill. Internet och biblioteket kommer med tiden att i allt högre grad framstå såsom en och samma föränderliga och växande institution.

Häromdan påträffade jag en italiensk bibliotekarie, Riccardo Ridi, som formulerat en ännu en internetversion (efter Timo Kuronens) av Ranganathans biblioteksvetenskapliga lagar:

Det hypertextuella bibliotekets fem lagar

1. knutpunkterna finns till för att läsas, genomsökas och skrivas
2. varje användare sin sökväg
3. varje sökväg sin användare
4. skapa så direkta länkar som möjligt
5. biblioteket är en växande hypertext

Le cinque leggi della biblioteca ipertestuale
1. i nodi sono fatti per essere letti, percorsi e scritti
2. ad ogni utente il suo percorso
3. ad ogni percorso il suo utente
4. crea i link più diretti
5. una biblioteca è un ipertesto che cresce

Cit enl. http://www.bibliografica.it/catalogo/ridi-ipertesto.htm

Journalistikprofessorn Jesper Strömbäck skriver i "Medierna som fjärde statsmakt. En studie av innebörden av begreppet granskande journalistik" (Demokratiinstitutet. Sundsvall 2003; kan laddas ned via http://www.jesperstromback.com/downloads.html):

"Tillspetsat kan man historiskt sett [...] se den granskande journalistiken som en journalistik i motsatsställning till partipolitiska aktörer. Härav följer synen på medierna och journalistiken som en inofficiell statsmakt, i den anglosaxiska världen kallad den fjärde statsmakten och i Sverige den tredje statsmakten [...] Uttrycket myntades redan 1828 av den engelske historikern T.B Macaulay i en artikel i Edinburgh Review, som skrev att

"The gallery in which the reporters sit has become a fourth estate of the realm. The publication of the debates, a practice which seemed to the most liberal statesmen of the old school full of danger to the great safeguards of public liberty, is now regarded by many persons as a safeguard tantamount, and more than tantamount, to all the rest together [...]"

Journalisterna var det fjärde ståndet på parlamentets läktare; de bevakade och skrev om vad som skedde i parlamentet och fungerade därmed som en väktare i förhållande till statsmakten och de politiskt relevanta stånden.
Att pressen i Sverige kom att kallas den tredje i stället för den fjärde statsmakten har att göra med att domstolarna i Sverige förr inte hade en självständig konstitutionell ställning på samma sätt som i flera andra länder. Första gången uttrycket "den tredje statsmakten" användes i svensk press var för övrigt troligen 1838, då Henrik Bernhard Palmær skrev sin programförklaring i första numret av Östgötha-Correspondenten [...] "

Strömbäck citerar de amerikanska forskarna James S. Ettemas och Theodre L Glassers syn pä de granskande eller grävande journalisterna som "custodians of public conscience" - och översätter detta till "medvetandets väktare". Eventuellt vore "det offentliga samvetets väktare" eller helt enkelt "samvetets röst" en exaktare översättning. På den här punkten känner jag mig rentav frestad att dra upp en liten skiljelinje:

Medvetandets väktare skulle enligt mig ha en enormt bred uppgift, nämligen att bevaka, bevara och ordna i princip alla informationskällor och hålla dem tillgängliga för allmänheten. Är inte just detta en av bibliotekets huvudsakliga uppgifter?

Att uppträda i offentligheten med det allmänna samvetets röst är däremot en uppgift som kanske lämpar sig bättre för en grävande journalist än för en bibliotekarie. Fast principiellt ser jag inga hinder för att också en bibliotekarie fungerar som avslöjare av obekväma sanningar och väckarklocka för en sovande publik. Ifall vi tänker oss dem som medlemmar av samma fotbollslag väntar jag mig ändå att den grävande journalisten spelar i anfallsposition t ex som högerytter medan den politiskt medvetna bibliotekarien ingår i försvaret t. ex. som vänsterback (också en back kan emellanåt göra mål). Höger och/eller vänster har i dessa fall ingen politisk underton. Jag ser nämligen också "den granskande journalistiken som en journalistik i motsatsställning till partipolitiska aktörer". Likaså uppfattar jag biblioteket i sin ideala roll såsom en "medvetandets väktare" eller en fjärde statsmakt som en motvikt till partiintressena.

17 March
2008

Ska nya röster sjunga

 

Nedanstående är som synes en insändare till Hufvudstadsbladet. Hbl publicerar inlägget idag under rubriken "Fel datum om kommunistpartiet". Fel datum? 1959 i stället för 1965! Men det är inte årtalet som är poängen, vilket också torde framgå.

Tack för artikeln i Hbl 13.3. om bakgrunden till det berömda fotot [ovan] från oktober 1962, mitt under Kubakrisen, där bl.a. Jorma Routtu och Johan von Bonsdorffs huvuden svävar på böljorna tillsammans med Fidel Castros.

I boken "Seppis soppor. Recept och resor med Johan von Bonsdorff" (Tigertext 2005, s 57) återges samma bild åtföljd av Clas Zilliacus' text:

"Man drömde sig gärna bort. Och plötsligt varseblev jag i The Irish Times (tror jag) en bild av Fidel och Seppi [ dvs Johan v. B] badande, guppande på rygg, ho vet var, Varadero väl. I min minnesbild blaffar Fidel i sitt ryggläge på en cigarr, men minnet kan bedra. Dessutom var det inte han som hade huvudrollen på fotot, utan medbadaren. Det var Seppi som visade att det är möjligt, att människan kan, att också bekanta kan: vill man veta åker man ut och tra reda på, okulärbesiktigar. Detta såg jag som en seppisk ordination. Jag följde den senare, som nordisk brigadör på Kuba".

Ja, minnet kan bedra. Hbl:s minne är också kort. I faktarutan som medföljer artikeln läser vi: "Tre år tidigare hade kommunistpartiet med Castro i spetsen tagit makten på Kuba".

Men Kubas kommunistiska parti (Partido comunista de Cuba) grundades först år 1965. Förhållandet mellan å ena sidan den kubanska revolutionen år 1959 med Fidel i ledningen och å andra sidan den kommunistiska rörelsen med Sovjetunionens kommunistiska parti (SuKP) i spetsen, är en komplicerad historia. Fidel Castro, Che Guevara m fl guerrilleros handlade stick i stäv inte bara med SuKP:s utan också med det kubanska socialistpartiets planer. Det senare utgjorde på Kuba det parti, som närmast representerade traditionen från den kommunistiska internationalen. Men de kubanska socialisterna stödde inte revolutionären Castro utan allierade sig i stället med Kubas diktator Batista.

När dåvarande sovjetledaren Chrustjev bad sina kubanska kontakter (dvs socialistpartiets ledning) informera närmare om vem denne Fidel Castro egentligen var fick han veta att Fidel var en borgare, som sannolikt arbetade för CIAs räkning!

Minnet bedrar, såväl individens som kollektivets. När hela samhällets minne sviker utplånas bilden av det som en gång varit möjligt. Ingen kunde ha varit någon annan än den han var. Alla blev vad de var från början. Det skedde aldrig någon förändring. En annorlunda värld blev omöjlig. Allt blev bäst som det är.

Nej, min historiesyn är nog en annan:

"Sångerna om frihet
Om rättvisa och fred
Ska nya röster sjunga!"

(Mikael Wiehe)

19 March
2008

Massmedierna bäddar för ett tredje världskrig

Idag har det gått fem år sedan USAs och Storbritanniens regeringar inledde sitt imperialistiska krig mot Irak. Det ödesdigra angreppet på och invasionen av det oljerika tvåflodslandet föregicks av en lögnaktig propaganda, som bara de totalitära regimerna i Europa och Ryssland under tiden mellan 1900-talets två världskrig tidigare givit prov på. Huvudingrediensen i den andliga kost, som massmedierna dagligen bjuder på, är den falska historien om vad som hände i New York och Washington den 11 september år 2001.

Manipuleringen av våra attityder och opinioner fortgår med oförminskad styrka i dagens massmedier. Både genom vad de faktiskt säger om det så kallade "kriget mot terrorismen" och genom vad de lämnar osagt eller gömmer undan bäddar the mainstream media för ett tredje världskrig.

Men motkrafterna, de som i mer eller mindre vaga termer brukar benämnas 'fredsrörelsen', 'den globala rättviserörelsen', ' rörelsen för sanning om 9/11' osv., har tillgång till ett alternativt medium, nämligen internet. Den mångsidiga, kritiska, viktiga informationen stöter man i dagens läge bara i undantagsfall på i tidningar, radio och television; i de fall den trots allt förekommer utgör den undantaget, som bekräftar regeln, dvs att massmedierna förmedlar en ytterst ensidig och snedvriden bild av det som händer i världen.

För den som vill hålla sig informerad har Nätet blivit oundgängligt. Den grävande, prövande, ifrågasättande, tankeväckande, kort sagt autentiska publicistiken förekommer idag främst på Nätet. Webben är också, liksom biblioteket hittills har varit, stället dit man kan gå för att kontrollera fakta- och sanningshalten i det högst tvivelaktiga material som sprids på de nutida informationsmarknaderna.

Ja, internet och bibliotek är ju också mycket nära besläktade med varandra. Må vara att atombomben bidrog till dess födelse; biblioteket är icke desto mindre det världsomspännande informations- och kunskapsnätets moder.

På YouTube kan man se en kortfilm, som jag vill rekommendera just på 5-årsdagen av Irakkrigets början. Jag har för egen del blivit rekommenderad denna film av Avaaz, en grupp som med viss framgång försöker organisera en upplyst folkopinion via webben och eposten. Filmen heter Stop the Clash of Civilizations. Den kandiderar för närvarande för titeln "Bästa politiska video år 2007". Avaaz föreslår, att man ska rösta på den.

För att se filmen gick jag hit: http://www.youtube.com/watch?v=WWyJJQbFago

För att avge min röst gick jag hit: http://www.avaaz.org/en/stop_the_clash_award/.

28 March
2008

Fundamentalisten

Föreställningen Fundamentalisten på Klockriketeatern var annorlunda och bättre än jag väntade mig. Pga nutidens ståhej kring islamism, terrorism osv. föreställde jag mig att en pjäs med namnet Fundamentalisten skulle handla mer - eller åtminstone mer direkt - om politisk fanatism.

Men pjäsförfattaren Juha Jokela har valt en präst till huvudperson och prästens resonemang handlar rätt mycket om teologiska frågor. Pjäsens dialog är egentligen prästens inre monolog med tillbakablickar på hans kärlekshistoria med en tidigare kvinnlig assistent.

Pjäsen saknar inte aktualitet trots att subjektets-berättarens resonerande till rätt stor del är traditionellt europeiskt-kristet och närmast då evangeliskt-lutherskt. Religiösa rörelser verkar vara på (åter)kommande också i Europa och Norden bl a pga att globaliseringen också innebär en amerikanisering.

I en enstaka replik nämns Irakkriget och president Bush som en av de stora fundamentalisterna i dagens värld.

Pjäsen berättar om hur fundamentalism bemöts och inte borde bemötas. Den ger anledning till frågan om vi, som inte ser oss själva som fundamentalister, förmår möta dem som vi anser vara det, och om vi i så fall också klarar av att möta oss själva.

Frågeställningen känns igen i sin ofrånkomlighet.

31 March
2008

Statsvetaren som framtidsmålare

Heikki Patomäki är antagligen känd för Fredspostens (*) läsare genom intervjuer och inslag i olika media. Han är statsvetare och professor i världspolitik vid Helsingfors universitet. Nationalbibliografin Fennica upptar 21 titlar av honom, alla på engelska respektive finska.

Men när jag tänker efter kommer jag ihåg att åtminstone ett av Patomäkis verk också finns på svenska. Det heter "Fördrag om en global skatt på valutaväxling" och det har Patomäki författat tillsammans med en belgisk rättslärd vid namn Lieven Denys. Den svenska översättningen står undertecknad för.

Avtalsförslaget om en global skatt på valutaväxling (VVS ; även bekant som Tobinskatten) är, skulle jag tro, rätt typiskt för Patomäkis temperament som forskare. Han är inte den som nöjer sig med att formulera vetenskapligt antagligen hållbara men kanske i grunden rätt triviala tolkningar av partiers eller regeringars beteenden. I stället tar han sig för att presentera   alternativa scenarier och t.o.m. färdiga internationella avtalsförslag som, ifall de antogs, skulle förändra världen.

Sådana noggrannt utarbetade förslag, typ fördraget om en VVS har en omedelbar fördel. De strukturerar debatten. När ett av alternativen en gång har preciserats och uttryckts i klartext blir det genast lättare att diskutera också de övriga möjligheterna.

Patomäkis och Denys' VVS-förslag byggde på den förres omfattande studie av hur världens finansmarknader utvecklades på 1990-talet fram till och under åren efter den asiatiska kraschen år 1997. Den internationella ATTAC-rörelsen uppstod som ett praktiskt svar på Patomäkis m.fl:s teorier.

Tio år senare känns det som om (den politiska) världen igen har genomgått en lika stor metamorfos som den, som kom i och med med Sovjetunionens och det bipolära lägets upphörande vid övergången till 1990-talet. Och jag sitter här med Patomäkis senaste bok (fast det gör jag egentligen inte; se slutet av denna bokanmälan), som heter The Political Economy of Global Security. War, Future Crises and Changes in Global Governance (Routledge 2007).

Den globala säkerhetens politiska ekonomi. Krig, framtida kriser och förändringar i den globala styrningen

Alternativ till den demokratiska fredshypotesen

Bokens reklamblad återger pärmbilden, som föreställer en kärnstridsspets i sin silo. Vi är så att säga tillbaka i första rutan, där vi hade befunnit oss år 1945, ifall vi hade varit födda då. Några av oss var visserligen födda redan då, men de allra flesta av oss har levat hela livet hittills i atomåldern. Med andra ord: i en undantagstillvaro, som utöver individens mer eller mindre normala livscykel och dess avslutning också inbegriper ett ständigt hot om hela släktets eventuellt förestående våldsamma utplåning.

Patomäki är inte alarmistisk. Han är, som vanligt, på väg att utarbeta noggrannt genomtänkta förslag eller perspektiv. Patomäki citerar redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists:

"Vi befinner oss vid randen av en andra atomålder. Inte sedan de första atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki har världen stått inför så ödesdigra beslut. Nordkoreas kärnvapenförsök, Irans nukleära ambitioner, USAs fasthållande vid atomvapnens militära användbarhet, den bristande övervakningen av kärnmaterialen och den fortsatta existensen av ca 26,000 kärnvapen I Förenta Staterna och Ryssland tyder på ett omfattande misslyckande med att lösa de problem, som förorsakas av den mest destruktiva teknologin på jorden ."

(Redaktionsrådet för The Bulletin of Atomic Scientists 2007)

Ovanstående beskrivning gäller förstås bara läget beträffande atomvapnen och deras spridning. Patomäkis analys handlar emellertid om förutsättningarna för global säkerhet under det tjugoförsta århundradet, vilket innefattar allt som kan tänkas leda till eller avvärja risken för atomkrig. Kort sagt den globala ekonomiska och politiska utvecklingen.

Efter andra världskriget och särskilt efter det kalla krigets slut förefaller hoppet om fredens fortbestånd att bygga huvudsakligen på den sk demokratiska fredshypotesen. Demokratiska stater förutsätts låta bli att bekriga varandra. Sålunda kan den liberala demokratin - ifall den utsträcks till att gälla i tillräckligt stora delar av världen - bilda grunden för ett internationellt säkerhetssamfund, antas det.

Men Patomäki anser, att många erfarenheter och trender motsäger den demokratiska fredshypotesen.  

Den liberala demokratin inskränks av två socialt konstruerade gränser: 1) gränsen mellan det ekonomiska och det politiska; 2) gränsen mellan internt ("inrikespolitik") och externt ("utrikespolitik"). Demokrati förväntas egentligen råda enbart i den interna politiska sfären.

Demokratin urholkas och inskränks ifall ekonomin övertar sådana sociala relationer som tidigare ansågs höra till den politiska sfären. Just detta sker och har skett genom "nyliberaliseringen" och finansglobaliseringen, menar Patomäki.

Samtidigt kan man konstatera, att flera funktioner, som tidigare ansågs falla under den suveräna nationalstatens kompetensområde numera regleras externt genom regionala och globala organisationer, som saknar demokratisk styrning.

Patomäkis bok är till stor del ett försök att konstruera en metodologi, som inte utgår ifrån den demokratiska fredshypotesen utan i stället beaktar demokratins begränsningar och följderna av ekonomisk obalans och finanskriser.

Boken handlar i mångt och mycket om framtidsforskning, futurologi. Men: "I stället för att försöka förutsäga framtiden", skriver Patomäki på ett ställe, " borde studier om fred och säkerhet ägna sig åt villkoren för olika framtider och modellbyggen i form av scenarier och historier".

Genom att referera och flitigt hänvisa till den amerikanska statsvetaren Warren R. Wagars bok A Short History of the Future (1999) , som beskriver ett scenario över mänsklighetens utveckling under de närmast följande tvåhundra åren, ger Patomäki rentav sin undersökning en anstrykning av science fiction.

H.G.Wells´ öppna konspiration

Detta intryck förstärks när läsaren inser att särskilt Wagar, men också Patomäki själv, sällar sig till skaran av H.G. Wells beundrare. Herbert George Wells (1866-1946) hör ju till science fiction-genrens grundare och klassiker. Som politisk tänkare är Wells kanske inte lika berömd. Faktum är emellertid att Wells hade en hisnande förmåga att förutsäga viktiga världspolitiska utvecklingsskeden, inte minst atombomben och atomkrigshotet, varom den naturvetenskapligt välorienterade Wells skrev hela böcker redan för första världskriget!

Kring år 1930 författade Wells en liten skrift som han i diverse olika utgåvor kallade Den öppna konspirationen eller Vad göra av våra liv? Verket är en uppmaning till alla aktiva medborgare att äntligen göra upp med nationalismen och genomföra en kosmopolitisk världsrevolution, som leder till bildandet av en världsregering.

I motsats till flera av Wells övriga verk blev "Den öppna konspirationen" på sin tid ingen publiksuccé, men dess originella om än teknokratiska idéer om Kosmopolis har fortsatt att inspirera många forskare och intellektuella.

Ifall den demokratiska fredhypotesen inte visar sig hållbar måste vi nämligen återkomma till den tanke som Wells har formulerat och utarbetat några steg längre än de flesta andra tänkare: vore det, för att undvika världskriget-atomkriget, nödvändigt att upprätta av en världsstat ?

Patomäki torde besvara denna fråga jakande, men han framhåller, att en världsstat i sin tur förutsätter "ett politiskt säkerhetssamfund". Utan detta skulle världsstaten riskera att bli ett totalitärt monster som stöder sig på massiv våldsanvändning, eller som ger upphov till ett globalt inbördeskrig med lika ödesdigra följder som världskriget. Vi måste alltså tillsvidare uppskjuta vårt ställningstagande beträffande världsstaten, anser Patomäki. Ställningstagadet i denna fråga beror av möjligheterna för en demokratisk omvandling av systemen för global styrning.

Patomäki utvecklar mycket av sitt resonemang kring historiska analogier (och diskuterar samtidigt ingående värdet av och problemen med historiska jämförelser, vilket jag här förbigår). Ett grundläggande antagande i boken är att vår egen tid i vissa viktiga avseenden påminner om perioden 1870-1914. I detta perspektiv blir det följaktligen intressant att studera förklaringarna av första världskriget. Härvid utgör långsiktiga ekonomiska trender en speciell förklaringsgrund, som Patomäki ägnar ett par egna kapitel. Ett viktigt, återkommande begrepp hos Patomäki (som i detta fall bygger på tankar hos statsvetaren Karl Deutsch) är patologisk inlärning. Det går ut på att grupper, eliter eller hela länder och regioner (t ex EU, USA) överskattar betydelsen av sina egna eller sina föregångares historiska erfarenheter och sålunda tränger undan överraskningar, nya upptäckter och förändring. "Nyliberaliseringens självförstärkande process resulterar i patologisk inlärning", skriver Patomäki bland annat.

Sitt eget förklaringsmönster fäster Patomäki vid två "knutpunkter", båda resultat av val som gjorts i USA och av USA-ledningen: (i) upphävandet av Bretton Woods-systemet (dvs det efter kriget gällande systemet för reglering av finansmarknaderna bl.a. genom bindningen av dollarn och de övriga valutorna till guldmyntfoten) fr o m början av 1970-talet, vilket ledde till den globala "nyliberaliseringen" (ii) återgången till en explicit nyimperialistisk ideologi i början av 2000-talet.

Scenarierna

Vid slutet av det 21. århundratets första decennium vacklar världsekonomin mellan låg tillväxt och recession. Ett nytt uppsving är osannolikt. Militära utgifter som finansieras genom skuldtagning samt de rikaste samhällsskiktens privatkonsumtion kan tillfälligt och punktvis få få ekonomin att blomstra, men med denna form av keynesianism lyckas man inte i längden bryta den nedåtgående trenden. Grundläggande mekanismer i världsekonomin och -politiken är enligt Patomäki:

• Ojämn tillväxt och ekonomisk obalans;
• Nyimperial konkurrens om allt knappare resurser; inbegriper EUs och Kinas växande oljeberoende mm.
• Krisbenägna globala finanser och dollarns prekära roll i det internationella penningsystemet. (Vid slutet av år 2006 uppgick USAs nettoskuld till 4,9 tusen miljarder dollar ; 65% av BNP. Finansieringen av denna skuld kostande 1,7 mrd dollar per dag.)
• Avdemokratiseringen och de dolda intressenas ökade betydelse. (Jfr vad som ovan relaterades om demokratins gränser.)
• "Säkerhetisering", fiendebilder och rustningsspiraler. "Säkerhetisering" (securitization) av en fråga innebär att den definieras av politiker och beslutsfattare som avgörande för t ex det egna landets eller "Västvärldens" eller hela världens säkerhet. (Patomäki gör en genomgång av grundläggande säkerhetsantaganden och hotbilder i Kina, EU och USA.)

Patomäkis analys av världsläget leder fram till några scenarier och filosofiska reflexioner.

Jag relaterar/översätter i det följande stommen, dispositionen, till scenarierna.

Möjlig framtid A : Våldets och krigets logik återvänder till den globala politiska ekonomins kärnområden

A1) Nyimperialistisk konkurrens mellan supermakter och block

A2) USA bryter samman ekonomiskt och reagerar aggressivt

A3) Tillväxt ger upphov till konflikter och rustningsspiraler




Möjlig framtid B: Fredliga och demokratiska reformer av den globala styrningen

B1) Proaktivt händelseförlopp: det globala civilsamhället reser sig och bildar en spontan förändingskraft

B2) Fortsatta ekonomiska kriser och krig skapar en gynnsam situation för reformrörelser




Möjlig framtid C: Global uppvärmning eller en katastrof utlöser en global reform

C1) Etisk-politiska svar på den globala uppvärmningen transformerar den globala styrningens institutioner

C2) Massförintelsevapen kommer till användning vilket utlöser globala förändringar

C3) En fullskalig våldsam katastrof leder slutligen till förändring.

En kommentar om "boken"

Lite symboliskt är det ju att denna bok, vars ämne tydligen berör alla människor, kostar 75 pund alias 150 dollar alias ca 100 euro. En Attac-medlem med mera valuta på fickan än jag råkar ha skulle säkert gärna betala det priset för att få skriva om boken i Fredsposten men jag tiggde i stället professorn om att få läsa manuskriptet på min dator. Vilket visade sig vara klokt. Fredspostens redaktör beställde nämligen ett recensionsexemplar av boken , men förlaget Routledge har tydligen inte velat skicka ett sådant. Eventuellt anses det att detta slags bok endast bör behandlas inom i det akademiska elfenbenstornets väggar.

Jag, som är en övertygad och inbiten anhängare av datorer och internet - till den grad att jag anser, att också Patomäki gärna kunde ha gett lite mer utrymme åt de möjligheter som den digitala revolutionen öppnar för mänskligheten - måste erkänna, att det är ett litet helvete att läsa och recensera detta rätt omfattande och subtila verk utan att ha själva trycksaken i handen ! Så att nu avslutar jag för denna gång, i fullt medvetande om att inte ha kunnat göra full rättvisa åt verket. Jag ska göra ett nytt försök att få tag i ett recensionsexemplar. Ifall det lyckas ber jag att få återkomma i ett senare nr av Fredsposten med ytterligare presentationer av bokens innehåll och några slutkommentarer.

Mikael Böök

(*) Artikeln ingår i Fredsposten 1/2008